Av någon helt outgrundlig anledning är de här enkla raderna bland de mest kommenterade på min blogg. Hinner inte skriva nåt nytt idag, måste fixa en frukostomelett!

Idag är antisladdsystem något som är ett absolut måste i varje bil. Saknas det innebär varje resa en i stort sett given död. Eller i bästa fall svår lemlästning. Detta är den svenska motorjournalistkåren helt enig om. Vilket får mina tankar att gå till en Amazon -68 jag en gång ägde.

Den köptes hösten 1983 som ersättare för en Pontiac Firebird -71. Den gula kärran var nästan komplett. Det enda som fattades var stora delar av framskärmarna. Men den gick bra och hade hög markfrigång. Jag kunde besöka ställen som var helt otänkbara med den tämligen låga Pontiacen. I stort sett njöt jag i fulla drag. Tills snön kom…

De vinterhjul som följde med var av Goodyears fabrikat. De var definitivt jämnåriga med bilen om inte äldre och med intressanta egenskaper.

En kompis lånade bilen för en resa på några mil en gång. När han kom tillbaka fräste han som en retad katt. Det var bara tur och en del skicklighet som hållit honom borta från trafikdelare och medtrafikanter.

Och en resa mellan Vilhelmina och Umeå var speciellt minnesvärd.

Redan i Meselefors efter ett par mil fick jag den första snudd-på-rundpall sladden med den fullsatta amman. Men den gick sällan rakt så den var inte nåt att reflektera över. Fast den här gången fanns det ju inte ens en kurva, förstås…

Nå, vi dundrade vidare. Och lite då och då tvärstack bilen iväg mot nåt dike men jag lyckades reda ut det.

Men till slut, närmare bestämt i Vännäs då det bara var tre mil kvar av 23-mila resan var jag ändå tvungen att gå ut och kolla. Då visade det sig att jag hade punktering på ett bakhjul. Det var inte många hekto kvar i Goodyear-ringen!!!

Det fick bli nya däck runtom och en lugnare framfart resten av vintern. Men sett i modernt perspektiv kan man väl med fog säga att min gula Amazon hade sladdsystem i stället för antisladdsystem?