”Folkomröstning om en liten, liten detalj…” skrev Lennart Holmlund i sin blogg igår. Jag vet inte om det är lönt att bemöta honom. Jag vet inte om det är lönt att försöka nå honom med de fakta och de argument som ligger till grund för att vi nu måste ta till den demokratiska rättigheten som innebär att frågan lyfts till en folkomröstning. Jag vet inte om det är lönt, eftersom jag, efter att ha läst alla kommentarer under artiklarna i VK, förstått att han verkligen (enl. honom själv) skriver först och tänker sen. Jag vet inte om det är lönt eftersom jag inte tror att har tänker… Kommentarerna visar med all önskvärd tydlighet att han tydligen ytterst sällan lyssnar på folket och att folket har märkt det.

Men jag skall ändå försöka. Om inte annat kanske han tittar på inlandsbloggarna för att ha något mera att försöka trampa på. Alltså adresserat till Lennart Holmlund, Umeå kommun. Var så god Lennart.

I Dorotea kommun bor ca 2850 människor. De har släktingar och vänner; de älskar och bråkar som alla andra. De kämpar varje dag för att livnära sig. De leker med sina barn och följer dem till skolan. De hälsar på sina gamla föräldrar på ålderdomshemmet och har med sig en blomma från lägdan (ängen) bakom vebon. De tömmer brevlådan och suckar över all reklam, går in och sätter på kaffepannan. De vaknar till väckarklockan och efter gröten går de till jobbet. De går tyst över myren i morgondimman en dag i september och fäller storoxen med de väldiga hornen.

I Dorotea kommun har ca 2850 människor ett hem. De får feber och ont i öronen; de ramlar och bryter benet. De blir ibland svårt sjuka och måste åka till Lycksele lasarett eller rent av till Umeå. De som bor i Borgafjäll åker 27 eller 32 mil för att få vård. Det råkar ju vara natt eller helg ibland. De väntar tålmodigt, trots sina svåra smärtor och sin ångest, eftersom ambulansen just givit sig av med en annan patient och ingen kan hjälpa förrän om två, tre timmar. Det finns ingen personal i Dorotea och ingen egen dorotea-ambulans.

I Dorotea kommun finns ca 2850 människor som vill våga bo kvar.  De vill kunna få hjälp på sjukstugan med den lille som fått ett allergianfall. De vill kunna besöka sin nyopererade make eller dotter på eftervård på sjukstugan. De vill känna trygghet. De tycker inte att det är att begära mycket. De vill vara säkra på att ambulansen kommer inom rimlig tid. Det är ju viktigt när man befarar stroke.

Dorotea kommun har ca 2850 invånare, som också är människor med behov, med känslor, med glädjeämnen och sorger. De har önskningar och längtan efter en bra framtid. De älskar sin byggd och vill inte flytta, inte ens till den fina staden Umeå. Kan Du förstå det, Lennart Holmlund?

De begär inte mycket. De vill inte tvinga sig till en massa vackra statyer, inte en järnväg över till Norge, inte ett stort äventyrsbad eller ett maffigt bibliotek. De kräver inte ens att det finns läkare att tillgå hela dygnet alla dagar. De nöjer sig med bäcken i Kvarnparken, som tömmer Bergvattensjön. De nöjer sig med hembyggdsområdet på Kullerbacken. De nöjer sig med närheten till björnmarkerna runt slalombacken. OCH de nöjer sig med fyra akutplatser nere vid sjukstugan, del i läkarjourkedjan (en tredjedel av tiden) och en alldeles egen ambulans. Det är väl inte mycket? Bara en liten, liten, liten detalj…