Ingrid i Bellvik

1000 dagar – vad händer nu?

Det har gått 1000 dagar!

Bedrövelse.

Ilska.

Hoppfullhet.

Besvikelse.

Frustration.

Stolthet.

Kampvilja.

Många är de känslor vi haft under dessa tusen dagar. Många känslor som frambringat tårar, utbrott, skratt och en stor gemenskap inför målet.

BEDRÖVELSE
över hur beslutande politiker inte bryr sig om den lilla människan. Över hur arrogans och empatilöshet kan vara grund för beslut vilka påverkar oss alla. Över hur svårt det kan vara att nå människan bakom besluten och över att politiker ofta värderar sin makt så högt att prestige blir deras ledstjärna och ödmjukhet lyser med sin frånvaro.

ILSKA
har varit drivkraft i många situationer. Vi har sett hur verkligheten för många sjuka, gamla och unga, har påverkats negativt av tagna beslut. Vi har sett hur den lilla hjälpbehövande människan fått plågas och vara rädd. Sjuka har forslats runt vårt län för att få hjälp istället för att hjälpen, som tidigare, har funnits nära. Patienten har lidit mer än nödvändigt och personalen har känt hjälplöshet i sin situation att vilja men varit hindrade att hjälpa på grund av politiska beslut.
Vi har känt ilska över att styrande politiker har hånat vår kamp i total avsaknad av ödmjukhet.

HOPPFULLHET
har glimtat till ibland under de här 1000 dagarna.
Vi har trott att vi nått fram till hjärtat och förnuftet hos de styrande landstingspolitikerna efter en del samtal med enskilda ledamöter, efter brev som vi skrivit till riksdagen, till landstingsråd, till pressen. Vi har känt hoppfullhet när vi nåtts av tankar från ambulanspersonal och personal på lasarett och sjukstugor. Hoppfullhet har lyst upp många av dagarna när vi mött den lilla människans glädje och tacksamhet över vår kamp.

BESVIKELSE
har frambringat tårar över hur människor vi hållit högt och haft förtroende för inte infriat det. Över hur maktens sötma lockat till svek mot de som behöver mest stöd och över hur många människor öst sin personliga ilska över kampen för att alla i vårt län skall ha rätt till en likvärdig sjukvård. Vi har känt en djup besvikelse över att vi inte nått ända fram i våra försök att övertala beslutsfattarna om att de borde göra om – och göra rätt.

FRUSTRATION
har gripit tag i oss varje gång vi åkt till landstingsfullmäktige. Denna gången skulle makthavarna ha ändrat sig och förstått att glesbygden behöver en bättre tillgänglig akutsjukvård. Denna gången skulle politikerna förstått att de borde prioritera liv. Denna gången skulle vi kunna åka hem de 25 milen och glädjas åt ödmjukhetens intåg i VLL.
Det blev inte så.
Vi kände frustration när hemmagjorda villkor skapades i efterskott, så att man kunde avfärda resultatet av folkomröstningen. Prestigen vann! Frustration, bedrövelse, ilska och besvikelse!

STOLTHET.
Det har inte alls bara varit negativa känslor som gripit tag i oss. Då hade vi inte orkat kämpa i 1000 dagar! Mycket ofta har en stor lysande stolthet över vad Ockupationen och Doroteaupproret åstadkommit helt överskuggat det negativa. När vi lyckades samla in 24 801 namnunderskrifter för en rättvis vård i länet var vi stolta och många var stolta över oss. När vår sak togs upp i Riksdagen och när den ene riksdagsledamoten efter den andre besökte oss, var vi stolta. När Yngve Gustavsson, Bruno Kaufmann, ordförande i LRF och läkarförbundet i Västerbotten ställde sig på barrikaderna för vår sak och när sjukvårdspersonal överallt ifrån uttalade sitt stöd – då var vi stolta!

KAMPVILJA
har funnits av sådana mått att det är alldeles ofattbart! Många beundrans tårar har runnit inför allt engagemang, alla personliga uppoffringar och all beslutsamhet hos unga och gamla som uppfyllt Ockupationen i 1000 dagar.
Men detta hade vi inte orkat utan det fantastiska stöd från kommunborna, från människor i grannkommunerna, från människor i hela Sverige som nått oss. Vi har kunnat ta tillvara det bränsle för fortsatt eld och glöd i kampen som alla vänliga ord och tankar givits oss.

Vi står här idag, den tusende dagen av Ockupation av sjukstugan i Dorotea. Det innebär två år och 9 månader! Vi har beslutat att inom kort avsluta ockupationen men vi kommer ALDRIG att avsluta kämpandet för den lilla människans rätt att säga ifrån när politiker missbrukar förtroende och ser till sin egen makt istället för vad som är bra för den lilla människan!
Vi kommer aldrig att sluta kämpa för att sjukvården i vårt län skall bli rättvis oavsett var vi bor!
Vi kommer aldrig att sluta kämpa för att Åsele skall få en riktig ambulans tillbaka och att
akutvårdsplatser med del i läkarjourkedjan skall finnas på sjukstugan i Dorotea!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>