Ingrid i Bellvik

Ockupationen i Dorotea är avslutad

Klockan nio idag, en vanlig måndag, stod ett sjuttiotal människor i solen utanför sjukstugan i Dorotea. Leenden, allvarliga ansikten, en tår. Ett gäng unga killar i jobbarkläder – Idag måste man ställa upp för er som varit här för vår skull! Raka, stolta ryggar och armar runt trötta axlar. Starka känslor av vemod, av beslutsamhet, av lättnad kändes som en fysisk beröring.

Journalister var på plats med block och penna, kamera och till och med en drönare som likt ett leksaksplan filmade oss uppifrån. Uppmärksamhet i massor nu när foajén var tom och golvet därinne glänste såprent. Ove och Brynolf försvann in till personalen på sjukan med smörgåstårtekartonger. Tack för allt morgonkaffe till trötta nattockupanter! Vi kommer att sakna er!

Ove och Kjell tog så banderollen med texten DOROTEAUPPRORET och vi började sakta gå de 500 meterna till Sockenstugan. Flera av oss tittade bakåt. Dörren var stängd. En taxi lämnade av en patient. Det var över.
Alltså lättnad och vemod.

Jag klev upp på trappan till Sockenstugan. Skulle bli svårt att prata idag. Näsduk i fickan och papper som stöd i handen.
För er som inte var där eller stod så långt bort att vinden förde mina ord åt sydost – här är talet.

”Detta var det svåraste jag skrivit på mycket länge! Jag började nog 10 gånger och allt kändes bara för litet, för otydligt och för otillräckligt.
Det går inte att sammanfatta 3 år och 3 månader på ett par minuter – det är bara helt omöjligt!

Vi lämnar sjukstugan idag. ockupationen upphör. Vi skall inte längre sitta där i tvåtimmarspass och inte sova där på nätterna. Vi kommer inte att dricka kaffe som personalen kokat till oss på morgonen och inte heller prata några ord med läkarna och andra när de går förbi oss…
- Det känns riktigt vemodigt, sa en ur personalen till mig igår.

Det finns många argument för att sjukstugan skall öppnas igen och för att vi skall få en egen ambulans. Det vet vi alla. I vårt arkiv finns brev, skrivelser, protokoll och bloggar som beskriver den alldeles unika kampen mellan den lilla människan i glesbygd och den stora kolossen landstinget här i Västerbotten. Kampen med mål att ge alla som bor i vårt län rätt till en bra sjukvård, rätt att känna trygghet och framtidstro.
DEN KAMPEN FORTSÄTTER!

Jag skall plocka ut några få minnen från dessa tre åren:

Minns ni de första veckorna i februari 2012 när vi hade sällskap av de unga säkerhetsvakterna, som VLL skickade upp till vildmarken från Umeå? De blev både förvånade och förvirrade när huliganerna uteblev och de istället möttes av tips på motionsspår, kaffe och bullar, vänlighet och många glada skratt.

Minns ni alla besök av politiker från kommun, landsting och riksdag? Vi förklarade och diskuterade med Jonas Sjöstedt, Maria Grip, Lasse Simonsson, Helena Lindahl och alla gruppledarna i landstingsalliansen. Många fler kom och lyssnade och uppmuntrade oss i vår kamp.

Minns ni den fullsatta salen på MB när vi gjorde avstamp inför namninsamlingen? VästerbottensTV var där och visade när Alliansen i landstinget skrev sina namn på de första listorna.

Minns ni alla våra vädjanden och till slut ilskna försök att få våra kommunpolitiker att enat gå före och kämpa för att sjukstugan skulle öppnas? Fullmäktige fick större publik än någonsin och många svåra frågor.

Minns ni de långa resorna och långa dagarna i ösregn, snöstorm, kyla och försommarvärmen med namnlistorna? Skellefteå, Umeå, Tärnaby, Bjurholm. Marknader och köpcentrum.

Minns ni alla pärmar med de 24 801 namnen vi överlämnade i landstingshuset, vilka gjorde att Sveriges första folkomröstning i ett län var ett faktum.

Minns ni våra besök på landstingsfullmäktige? Vi satt på läktaren och ställde frågor. Ingen hade gjort det på tio år tidigare. Vi lyssnade på hånfulla oförskämdheter om ockupanterna i Dorotea, men också på de som kämpade för oss.

Minns ni de fantastiska ljusmanifestationerna som samlat riktigt många människor i Dorotea? Som visat att dodroteabon verkligen ställt upp för sin bygd, för kampen för lika sjukvård för alla och för att sprida framtidstro.

Allt detta och så mycket mera kommer att dokumenteras i ord och bild för framtiden. Det blir en del av vår historia och det kommer på olika sätt att uppmuntra den lilla människan att inte låta sig trampas på.
Men den delen av de här tre åren som inte kommer att skrivas ner som historia – är den som många av oss kommer att minnas med värme och glädje:
Bekanta blev vänner
Vi upptäckte människan i varandra
Vi klarade att lyssna och respektera varandra i tre år
Vi öppnade för ett varmt klimat i samhället med högt i tak
Vi klarade att ge och ta kritik både inifrån och utifrån
Vi har alla vuxit som människor och lärt oss mycket om varandra, om politiker, om grannar, vänner och motståndare.

Det är utstädat på sjukstugan.
Vemodigt – ja, men också hoppfullt! Politikerna samtalar, försöker finna lösningar. Nu skall vi följa deras arbete och sätt att hantera ärendet. Vi skall tydligt säga ifrån om vi anser att det behövs. Lita på att vi fortsätter att ställa krav på både kommun- och landstingspolitiker.

Kampen fortsätter för att den lilla människan skall ha en grundtrygghet och vilja och våga leva kvar i vår fantastiska underbara kommun!

En kommentar

  1. Kerstin Lundström

    Tack Ingrid för att vi fick läsa ditt fantastiskt fina tal! Vi önskar er alla, kära vänner, ett varmt LYCKA TILL i Sockenstugan! Kerstin och David.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>