• En skolledare ringer VK:s reporter och försöker ta reda på vem i personalen som tipsat oss om allvarliga missförhållanden  på en skola i Umeå.
• En ledare vid universitetet ringer VK och ber oss avslöja vem som kontaktat redaktionen om att en student farit illa.
• En ansvarig vid Umeå kommun forskar efter våra källor efter en kritisk artikel.

Tre fall som visar att inte alla respekterar meddelarskyddet.

Att myndighetschefer kontaktar VK och forskar efter våra källor händer emellanåt. Detta trots att det är straffbart.
Det är givetvis allvarligt.
Meddelarfriheten regleras i Tryckfrihetsförordningen (TF), en av våra grundlagar. Där fastslås allas frihet att lämna uppgifter till media, även anonymt.
Rätten gäller inte minst offentliganställda och gäller även om uppgifterna omfattas av sekretess.
Det finns vissa begränsningar i lagen, exempelvis om uppgifterna har med spioneri eller landsförräderi att göra. I den privata sektorn kan dessutom meddelarfriheten begränsas genom speciella avtal.
Men i grunden är meddelarfriheten i Sverige stor.

Din och min rätt att kontakta media om brister, oegentligheter eller direkta olagligheter och myndigheters förbud att efterforska dessa källor är en viktig del i den svenska yttrandefriheten och ger svenska medier avgörande möjligheter att utöva sin granskande roll.
Detta är oerhört viktig att värna om. Det är en demokratifråga.
Jag tror också att de flesta delar den uppfattningen och förstår vikten av vår meddelarfrihet.

Många artiklar i VK skulle heller aldrig ha blivit skrivna om inte denna trygghet fanns för de som kontaktar oss. Flera av de granskningar vi gör bygger på uppgifter vi får från olika källor.
Men det är allvarligt när myndighetspersoner efterforskar våra källor. Dels för att uppgifter som bör komma fram riskerar att tystas ned. Dels för att medias möjligheter att gräva och granska begränsas.
I en ny medievärld är just den granskande och grävande journalistiken extra viktig.
Den unika journalistiken, den som sträcker sig längre än presskonferenser och snabba nyheter, är något som våra läsare vill ha mer av och är beredda att betala för.
Om myndigheter och andra försöker sätta krokben för detta, bland annat genom att efterforska våra källor, försvåras detta arbete.
Därför är upprätthållandet av meddelarfriheten inte enbart en demokratifråga, utan även en viktig framtidsfråga för medierna.

När VK får samtal om våra källor hänvisar vi konsekvent till meddelarskyddet.
Oftast möts vi då av hummanden.
– Ja, just ja …
eller
– Förlåt, det tänkte jag inte på.
Små bagateller kan tyckas. Inget att bry sig om.
Men bakom vissa hummanden finns en övertygelse om att källan måste röjas.
Det arbetet får inte vara mödan värt.

En arbetskamrat frågar mig varför vi inte publicerar namnet på den så kallade lasermannen i Malmö.
Malmöbon är häktad misstänkt för att ha dödat en person och skadat ytterligare minst fem. Skjutningarna skakade Malmö och har paralleller till när lasermanen John Ausonius härjade i Stockholm i början av 90-talet.
I Örebro har vi dessutom en 23-åring som är misstänkt för en rad våldtäkter. Han har erkänt flera av överfallen.

I båda fallen får jag associationer till Hagamennen Niklas Lindgren. Alla har gemensamt att de är personer som har förlamat en hel stad.

Men varför publicerade vi namnet på Niklas Lindgren men inte på Malmömannen?
Den oskrivna huvudregeln för god journalistik är att man skriver om sådant som är relevant och av oavvisligt allmänintresse. När det gäller namnpublicering bör man avstå om skadan av att publicera bedöms vara så stor att skadan överväger allmänintresset.

VK:s är generellt restriktiv med namnpubliceringar av misstänkta brottslingar. Men i vissa fall gör vi undantag. Hagamannen är ett sådant. Niklas Lindgrens namn publicerades i VK i samband med att han erkände, en knapp månad efter att han vid lunchtid den 29 mars 2006 gripits. Allmänintresset var extremt stort. En namnpublicering var avgörande för att kunna berätta om Lindgrens liv och göra ett av de grövsta kvinnoöverfallen i svensk kriminalhistoria begriplig.

I Malmöfallet är allmänintresset också stort, speciellt i Skåne. Expressen och Aftonbladet har båda valt att gå ut med namnet. Även ett flertal internetsajter har publicerat namn och bild. Dock är mannen än så länge bara misstänkt och så vitt vi vet har han inte gjort några medgivanden. Bevisen är ännu också okända.
Därför tycker jag fortfarande att det är för tidigt att publicera namn, även om 38-åringen är häktad. Varken han eller något av offren har, enligt vår kännedom, heller någon koppling till Umeå eller Västerbotten.

Utvecklingen i svenska medier går mot en ökad namngivning av brottslingar, ibland innan dom fallit. I vissa fall är det också rimligt, som i fallet med Niklas Lindgren. Om det finns en tveksamhet i skuldfrågan är det inte lika självklart.
Men vad betyder egentligen allmänintresse? Det är inte detsamma som ett stort intresse från allmänheten. Inte heller är det liktydigt med allmän nyfikenhet. Det måste finnas en samhällelig relevans för att man ska tala om allmänintresse. Att allmänheten på något sätt har nytta av en publicering.

De pressetiska rekommendationerna säger: "Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger." Det innebär inte ett förbud mot att publicera namn på en misstänkt. Däremot är det en uppmaning att behandla den misstänkte korrekt och att inte döma på förhand. Massmedias roll är inte att agera domare. Journalistik får inte övergå i hämnd. Inte heller i detaljutlämnande som gör att de anhöriga lider skada.

Vad anser du om namnpublicering? Tyck till här på bloggen.

Till sist: Träffade bland annat Birgitta Corin från Tärnaby Fjällhotell och Bengt Jonsson från Klädhuset BA:s i Åsele vid Umeågalan. Två engagerade företagare av alla de 700 som var samlade. När man lyssnar till dem inser man att det finns hopp, inte bara för Umeå, utan även för inlandet.

Idag blev det klart att VK:s nyhetschef och ställföreträdande ansvarige utgivare Johan Everljung tar jobbet att leda SVT:s Västerbottens Nytt,

Jag säger Grattis till Johan och Grattis till SVT.

Johan har gjort ett jättejobb på VK i ca tio år, först som reporter och senare som sportchef och nyhetschef.

Förutom att han är en nära och god vän är Johan ett proffs ut i fingerspetsarna. Tusentals är de gånger vi har diskuterat nyhetsvinklingar, gjort publicistiska överväganden, funderat kring rubriker, bilder eller hur vi ska jobba för att vara först, bäst och mest komplett med nyheterna i VK.

Sent på natten, tidigt på morgonen, vardag som helgdag – hela tiden har vi haft kontakten och det har hela tiden varit ett både roligt och inspirerande samarbete.

Johan är precis som andra duktiga nyhetsjournalister också tävlingsmänniska. Han ställer höga krav på sig själv och sin omgivning och har ett pulserande nyhetshjärta. Det kommer SVT snabbt att upptäcka på ett positivt sätt.

De kommer möta en sann publicist och jag glad att han nu får visa sina kunskaper även på SVT och Västerbottens Nytt.