TV-landskap i förändring

Av , , 1 kommentar 0

Det är fascinerande att se hur snabbt tv-landskapet ritas om.
Minns när vi på Parkvägen i Dorotea i början av 70-talet fick vår första färg-tv. Sändningarna började vid 18 och slutade före 23 och SVT:s monopol var djupt inristat i svenskarnas medvetande.
Jag tror ingen längtar tillbaka till den tiden. Inte ens SVT. Tv-monopolet är som Mando Diao sjunger ”dött och begravet och glömt”.
40 år senare är det tittarna som har makten. Vi bestämmer själva vad och när vi vill titta. Bredden är enorm och kvalitén högre än förr.
Vi tittare är kräsna och obarmhärtiga. Gillar vi inte ett program så hoppar vi till ett annat.
Själv såg jag i torsdags på Niklas Ekstedts matprogram klockan 20. Tog sedan en paus och avslutade tv-kvällen med Filip och Fredriks Breaking news i kanal 5.
Mina två barn, 15 och 18 år gamla, syntes dock inte till. Minns knappt när de senast såg tablå-tv.
Det intressanta just nu är att de traditionella tv-kanalerna möter nya utmanare. Kvällstidningarna satar hårt och i en ny mätning såg fler på Aftonbladets tv än SVT play. Även Expressen satsar hårt på tv.
Vem kunde tro det för ett par år sedan?
Det är härligt med konkurrens. Kvällstidningarnas kreativitet och snabbhet tvingar SVT och andra att snäppa upp sin nyhetsbevakning.
Återigen – tittarna är de stora vinnarna när konkurrensen skärps.
I VK:s Inblick i dag berättar vår reporter Mattias Wennberg om de snabba förändringarna i dagstidningsbranschen.
Även här sker förändringar till nytta för prenumeranterna.
Det som sker i tv-branschen är dock både större och mer omtumlande. Hela kartan håller på att ritas om.

Umeåborna står upp mot nynazismen

Av , , Bli först att kommentera 3

Det fanns ingen tvekan.

Umeåborna stod upp mot den nynazistiska organisationen ”Svenska motståndsrörelsen” som kom till Rådhustorget.

Umeborna stod upp mot rasism, mot främlingsfientlighet.

Umeborna stod upp för det viktigaste vi har – respekten för människan, oavsett var den kommer ifrån.

Vår stad har i jämförelse med många andra svenska städer varit rätt förskonade från aktioner från främlingsfientliga krafter, även om rasism givetvis även finns här.

För några veckor sedan attackerades exempelvis en muslims kvinna klädd med sin niqab. Jag skrev då att jag var besviken att ingen av de ledande politikerna reagerade och markerade mot rasismen i Umeå.

Vid händelsen i dag tog det bara några minuter innan flera lokala politiker reagerade och markerade.

Peder Westerberg (FP), Anderas Lundgren (S), Jan Hägglund (AP), Fanny Eriksson(S) har alla på vk.se bloggat om det som hänt och markerat sin avsky.

Deras snabba och resoluta agerande kändes bra. Detta handlar om en djupt mänsklig, demokratisk fråga där alla krafter måste agera och markera.

På Svenska motståndsrörelsens hemsida skriver man ikväll att de planerar att komma tillbaka till Umeå.

Så här skriver en i organisationen: ”Jävla fegisar! Bara att fortsätta. Den där stan behöver skakas om eftersom den av någon konstig anledning ännu inte vaknat upp som övriga orter gjort. Umeåpolisen kommer snart lära sig att de jäklas med fel personer.”

Om så sker är jag övertygad att Umeå mobiliserar ännu fler som står upp mot deras idéer.

Kampen mot deras idéer förs bäst genom den urkraft som uppstår när en hel stad står enad, sida vid sida, arm i arm.

Den kraften finns hos Umeåborna.

Vart tog Nej-sidan vägen?

Av , , 2 kommentarer 1

Ja eller nej. Det är frågan i folkomröstningen i morgon.

När det är ett val ser vi vanligtvis ett enormt engagemang från både politiker och medborgare. Inte minst på tidningarnas insändar- och debattsidor.

I den meningen är detta val rätt unikt. Nej-sidan är nämligen väldigt tyst. En nål som föll skulle höras mer.

VK-läsare har säkert noterat att det uteslutande är ja-sidan som engagerat sig. Mängder av personer har skrivit och hoppats få synas på Ordet fritt och vår debattsida.

Från nej-sidan är det raka motsatsen.

Inte en enda privatperson har argumenterat för ett nej i folkomröstningen i VK. Och ännu märkligare + inte ens nej-sidans politiker har synts till på debattsidorna. Häromdagen kom ett mejl med ett inlägg från (S)-ledningen som publicerades i fredagens VK. Det är allt.

Varför är det så? Engagerar inte folkomröstningen nej-sidans partier och anhängare? Är det ett taktiskt grepp eller brist på intresse?

Oavsett deras svar är det trist att konstatera att engagemanget från dem varit näst intill minimalt på insändar- och debattsidor.

Var är debattglädjen? Var är den politiska glöden? Vi har sökt med ljus och lykta + utan resultat. I stället är det ja-sidan som synts och hörts.

En frisk och frejdig debatt mellan de olika alternativen är betydelsefull inför en folkomröstning. Väljarna behöver det. Argumenten måste fram från båda sidorna.

När ena sidan så tydligt tar avstånd från att själv argumentera i de lokala medierna uppstår ett märkligt tomrum som lätt kan tolkas som ointresse. Givetvis gynnar detta inte valdeltagandet.

Jag kan garantera att vi ser ett helt annat engagemang den 14 september 2014.