Innebandybloggen

Innebandy.

My, my self and the technique

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är bara konstatera att jag och teknik inte går bra ihop. På något sätt lyckades jag radera min blogganvändare. Webbutvecklarna på VK  fick rycka in och styra upp det åt mig. Tack så mycket! Bloggen kommer förhoppningsvis fungera bra nu.

Jag var på plats ikväll när Dalen tog sig an Balrog. Demonerna från röda linjernas stad, Norra Botkyrka. Balrog har inför i år tappat en hel drös med duktiga spelare. David Blomberg, bröderna Talme och Örjan Skogström har alla lämnat. Det är inga orutinerade junisar vi talar om. Framför allt kommer tappet av bröderna Talme bli kännbar för den anrika föreningen. De svensk/estiska-bröderna spelar numera i AIK.

Kvar i Balrog är spelskickliga backen Mathias Hagert och det eviga problembarnet Mikael Karlsson. En harmonisk och vältränad Micke Karlsson är en av världens bästa anfallare. Han är på väg tillbaka. Men ikväll såg man tydligt att han har en bra bit att vandra. Jag hoppas för hans och övriga innebandysveriges skull att kommer tillbaka i gammal gott slag.

Matchen då? 12-3 säger väl det mesta, eller gör det verkligen det? Jag ska absolut inte förringa Dalens insats. Men Balrog var extremt tama ikväll. Jag kunde inte se en röd tråd i deras i deras spel. Micke Karlsson visade lite kvalité i första perioden. I resten av matchen fick vi knappt se spöket av hans forna jag.

Dalens första period var inget som imponerade. Men i andra lyfte laget sig markant, samtidigt som Balrog vek ner sig. 12-3 var därför inget konstigt resultat. Sen ska vi komma ihåg att Dalen gjorde 26 mål mot Balrog förra säsongen.

Värt att ta upp är Christian Hjort. Fyra mål ikväll är alltid en stor bedrift i SSL. Oavsett motstånd. Jag vill upplysa en annan aspekt. Christians tid i Dalen har inte varit någon dans på rosor. Han har gått från startspelare till att spendera tid på bänken, för att bli startspelare igen för att sen hamna på bänken igen.

Innebandyspelare har en tendens att vika ner sig så fort det börjar gå tungt. Istället för att bita ihop går de hellre ner en division. Hjort har aldrig slutat kämpa och ikväll förtjänade han fyra mål.

Såg ni Peders i box play? Det snackas mycket om att AIK:s Kim Nilsson är superligans största tekniker. Men Peders mål visade att Peder fortfarande är innebandyns stora magiker.

City gjorde det de skulle och vann enkelt mot Mora. Erik Forsgrens sju poäng är imponerande.

En lektion i historia

Av , , Bli först att kommentera 0

Historia är inget att underskatta. Ibland kan det vara bra att ta en tillbakablick i historien. Det gör att i alla fall jag för en större förståelse för saker som sker idag.

Det här är min historia om hur innebandy förvandlades från en tråkig vintersyssla till 100 procent passion.  

Jag började lira innebandy i lågstadiet för att ha något att göra på vintern. Pappa föreslog att jag skulle börja åka skidor. Jag förklarade för honom att jag inte alls hette Anders och gav honom en mindre utskällning.

Egentligen ville jag börja spela hockey. Men mina föräldrar förklarade vänligt och bestämt att det inte var på fråga. Alldeles för dyrt och långt från Ersboda sa de till mig.

 Mina kompisar Yusuf, Abdu. Youssef. C och Kaveh föreslog att jag skulle börja spela innebandy med dem.  Jag snodde en innebandyklubba från fritids och gick på träningen dagen därpå. Väl där blev jag inte direkt frälst av innebandy. Men jag tänkte. ”det här blir roligt ändå” och fortsatte att spela. Den stulna innebandyklubban fick jag lämna tillbaka till fritids efter att min mamma frågade vart jag hade fått tag den ifrån.

 Det tog några år. Men någon gång i högstadiet fick jag för mig att se en match med ”den där Dalen” som min kompis Yusuf Abdu uttryckte sig.  På plats såg jag en liten lirare med en då tidsenlig vadtatuering. Det han gjorde men klubba och boll var som hämtat från en magibok. Den där lilla liraren gör än idag magiska saker på planen och han heter Peder Bodén.

 Jag gick hem och försökte göra samma saker som den där killen med vadtatueringen. Det gick inte många minuter innan jag insåg att Peder Bodén är Peder Bodén och att jag är jag. Men jag deppade inte för det. Jag hade hittat en ny favoritsport.

 

Hej och särskilt välkomna

Av , , Bli först att kommentera 1

Hej och särskilt välkomna till innebandybloggen är på VK. Här kommer jag med start från idag skriva mina högst personliga tankar om innebandyn här i Umeå. Jag kommer blanda högt och lågt eller ibland mitt i mellan.

Vem är jag då?

Jag heter Baland Reza och är 22 år. Förutom att jag ägnar dagarna åt att plugga försöker jag även spendera minst en eller två timmar på gymmet.

 I övrigt har jag bytt mitt snusberoende till något smärtsammare. Nämligen tatueringar(vad sägs om tre tatueringar på tio månader?)

Jag är född i den kurdiska staden Erbil. En stad som kommer allas läppar om några år. Tro mig. 

Innan jag hann fylla ett år flyttade familjen till Sverige. Efter att ha gjort Sandviken – Älvkarleby – Lycksele – Göteborg hamnade vi i Umeå och Ersboda 1995, och här har jag bott sedan dess.

För att en blogg ska blir bra krävs det lite arbete från läsarna. Därför hoppas jag att ni ger feedback på vad jag skriver. Ni ska komma ihåg. Jag finns här för er skull.

Hey ho! Lets go!