Ship to Gaza nekas inträde i Xania,

Plötsligt seglar det stora kustbevakningsskeppet, vars framdel bär på en kanon, förbi och ställer sig framför oss. Vår kapten anropas och får beskedet att han inte får segla in i hamnen, för det finns inga lediga platser att ankra i, påstås det. Vår kapten, Theodoros, börjar skratta efter det korta anropandet från kustbevakningsbåten. Inte för att han är glad, utan över det som han uppfattar som ett dåligt skämt. Han säger att de vill djävlas med oss, för det finns plats på kajen. Han vet. Han har nämligen några vänner som väntar på honom vid kajen, säger Theodoros.

 

Det är alldeles utanför hamnen i Xania i västra Kreta som detta händer. Vi har just seglat 5 timmar från ön Kythira, och klockan har just passerat 17.30, fredag.

 

Vi på båten ser från långt håll att det verkar finnas platser att ankra i. Vi är självklart misstänksamma mot myndigheternas påstående. Så jag frågar kaptenen om han kan hissa ner gummibåten som hänger så att några av oss kan ta sig till själva hamnen för att se om påståendet är sant.

 

Gummibåten hissar ner. Maria-Pia Boethius, jag, kaptenen och Jannis hoppar in. I samma ögonblick som vi gör det ser vi att även kustbevakningen hissar ner en gummibåt. Tre personer hoppar in i den. Och medan vi seglar mot hamnen, seglar de lugnt och på behörigt avstånd efter oss. Vi ser att många människor har samlats vid kajen, de verkar vara sympatisörer, för de har en stor banderoll; fri Palestina. De vinkar och skanderar.

 

Så fort vi kommer till kajen hoppar Maria-Pia ut, sedan övriga. Väl i land, endast 4-5 meter från kajen, kommer en civilklädd man fram till oss och ber om att se i våra pass. Maria-Pia svarar att han först måste legitimera sig, så mannen tar fram sin legitimation. Det visade sig att han, och några till som stod intill honom, är myndighetspersoner. Vi visar våra pass, och de antecknar på ett litet häfte. Därefter frågar de vart vi ska.

 

Vi går lite runt längst kajen, som är proppfull av turister, restauranger, pubar m.m. Medan vi går runt så följer en, och ibland två, civilklädda hamnpoliser efter oss. Vi konstaterar att det i hamnen finns minst 5 lediga platser att ankra i för båtar i samma storlek som vår. Jag tar fram mobilkameran och fotograferar, för att ha det som belägg ni fall att. Vi handlar sedan lite mat, och beger oss tillbaka till Juliano ca 500 meter utanför hamnen; innan det blir helt mörkt.

 

Eftersom jag har varit förskylld de sista två dagarna så mår jag nu ännu sämre av båtens stor gungande nu när vi står stilla. Jag mår sämre; och ber om att åka med gummibåten till land. Så 22.30 tar kapten, jag och Taki gummibåten igen till hamnen. Där passar vi på att själva besöka hamnkontoret. Det är proppfullt där av uniformerade poliser och civilklädda tjänstemän. Vi går in till chefen, han ber oss sätta oss. Själv sätter han sig i sin stol bakom skrivbordet; till höger om honom står en uniformerad tjej från kustbevakningen, därefter vicechefen, och minst 7-8 personer till som står innanför eller i själva dörringången. Vi ber chefen om att släppa in vår båt in i hamnen; men han vägrar med motiveringen att det inte finns lediga platser för att ankra. Jag replikerar att det visst finns lediga platser, och att jag har bild på det. Jag säger även att han kan komma ut med mig så kan jag visa honom de lediga platserna som ligger bara ett stenkast från hamnkontoret. Men inget biter på honom, så det blir fortsatt Nej.

 

—————-

 

Klockan har nu hunnit bli 13.30 på lördag. Vi är ombord på Juliano, som har stått här i 20 timmar utan att få tillträde till kajplats. Tidigare idag bad vår kapten hamnmyndigheterna om att få tanka diesel eftersom vi inte har diesel som räcker för lång färd. Men även det nekas vi. Man tankar vid kajen, får vi höra av hamnmyndigheterna. Och eftersom vi står ca 500 meter utanför så får vi inte tanka. Moment 22!

 

En tanke som kaptenen hade var att några gummibåtar skulle komma ut med diesel till oss; men av rädsla för myndigheterna blev det inget av det.