Så nu sitter jag här igen… Livet det ger och det tar! Känner mig mest frustrerad över hur det är att leva då man blir så missförstådd hela tiden!

Att det ska vara så jävla svårt för nära och kära att se hur nära man är kanten, man står och väger och minsta lilla sak kan få en över kanten. Att även efter så många år så finns det ingen förståelse för den egna personen, den jag verkligen är och alla mina diagnoser. Att pressa mig till saker och tjata gör att min ångest skjuter i taket med omedelbar verkan, att tårarna bränner för det gör så ont när ingen förstår. Man känner sig så ensam i sitt skal, i sin bubbla!

Att alla ord som inger sarkasm eller som bara rent av är elaka de sätter sig som ett ärr i själen, man börjar fundera om man verkligen är så jäkla dålig!?

Märker att humöret svajjar och det beror inte på mig utan pga omvärlden. Alla måsten, all press, alla sarkastiska ord, att vara utan inkomst och inte bli förstådd där heller att hitta ett jobb i min sits är inte det lättaste… Jag säger inte att det inte finns men det är svårare… att inte få förståelse att jag inte orkar kvällar och helger, på em är min ork totalt borta, värken har gett sig ordentligt till känna, orken och motivationen är totalt bortblåst. Helgen har blivit min luftning, på helgen behöver jag inte fara på samtal, inga myndigheter kan bråka med en, inga måsten och jag kan vila för värken mm. Jag kan inte tappa mitt enda andningshål jag har, den enda tid för återhämtning som finns…

Alla behöver inte förstå men att inte ens de närmaste förstår det gör ont i hjärtat.

Ibland funderar jag över…vad skulle hända om jag försvann, jag kör av vägen och dör eller jag råkar ta en överdos av medicin…jag bara försvinner utan att de sett tendenser… vad händer då? Blir de ledsna för att de inte förstått eller ställt upp mer.. eller blir det samma sak då?

Bara funderingar över livet…