Jag har min mamma ganska nära och fick träffa henne idag också. Först på ett förmiddagsmöte i bönhuset i Gullsjö, sen hos en god vän tillsammans med andra goda vänner. Hon är den enda förälder jag har kvar, fem andra föräldrar av olika slag har lämnat tiden. Var och en av dem har betytt väldigt mycket. Den jag fick minst tid med och knappast lärde känna var min biologiska mor.
Jag uppskattar min mamma mer och mer för varje år som går. Mitt livs mamma, henne jag mötte idag.

Själva fick vi inga barn, mitt livs fru och jag. En flicka (som nu är vuxen kvinna) på skolan där vi jobbar frågade lite försiktigt en gång i mellanstadiet varför vi inte hade några barn. Jag förklarade att barn är inget man skaffar sig bara så där, hur mycket man än vill. Att 10-15 % av alla par inte får några barn och i de flesta fall vet man inte alls varför.
Hon som hade flera syskon tittade på mig några sekunder och så sa hon tröstande: '-Men ni har ju alla oss!'
Det är alldeles klart att alla barn och ungdomar man mött på skolan betytt och betyder mycket. Generationerna behöver varann.

Ibland har jag funderat på hur jag hade blivit som förälder. Livets största och kanske svåraste uppgift.

Jag tror att jag hade älskat. Hade jag varit brukbart jämn och konsekvent i gränssättningen också? Hade jag varit klok i förhållande till min fru och hade vi kunnat undvika att visa olika meningar om barnrelaterade saker inför dem? Hade jag kunnat möta olika barns personligheter, behov och krav? Kunnat anpassa mitt föräldraskap till var och en så att jag bidragit till att alla hade blivit medkännande, ansvarstagande och självständiga personer med självkänsla och självförtroende? Med förmåga att både lyda, leda och ta initiativ. Att själva se undervattensreven och mod att segla ändå? Hade jag offrat tiden som krävdes och varit tillräckligt närvarande fysiskt och mentalt? Skulle jag ha kunnat göra som knipmamman och kärleksfullt puffa ut dem när tiden var mogen om det hade behövts? Hade spåren och intrycket av min tro lockat eller skrämt?
Många frågor. Sannolikt hade det väl brustit hela vägen. Om mina barn hade funnits hade de fått förlåta en hel del. Liksom vi väl alla fått göra. En människa är en människa.

Igår såg jag en intressant och läsvärd insändare i DN. Den handlar om en del av föräldraskapet. Tyvärr hittar jag den inte på nätet. Har du tillgång till DN från lördagen (24/5) så läs insändaren 'Var finns föräldrarna?' av Marie Smeds.