Jan Nilssons blogg

En välda blandning...

Skolan

Nästa vecka börjar personalen på Mariaskolan på Mariehem i Umeå där jag är rektor. Min fru och personalen på vår förskola Klippan har börjat idag.
Det har sina sidor att som makar arbeta på samma ställe. Det är bra att vi har huvuddelen av arbetet i olika ändar av skolan. Både fysiskt och åldersmässigt. Hon med växande ledarskap och verksamhet inom förskolan och de lägre stadierna. Jag har haft relativt mycket elevtid på högstadiet, förutom rektorskapet.

Vi är en ‘byskola’ i stan, har en förskoleavdelning och i fjol knappt 50 elever från sexårs till nian. Är man människointresserad kan en skola vara en drömarbetsplats ibland, t.ex då man får känna att man får vara med och ‘göra skillnad för någon’. En uppgift som alla vuxna i skolan har, den som inte förstår det bör arbeta någon annanstans.
Att göra skillnad, ja. För en alldeles vanlig elev, eller kanske för någon som haft det stökigt på sin förra skola så att utveckling och trygghet alls inte blivit vad den skulle vara. Eller någon som verkligen gillar skolan, men inte ‘fått’ tycka det. Som eventuellt varit för begåvad för att bli riktigt accepterad. Kanske för någon som tidigt börjat tveka om skolan är ett bra ställe. Eller någon som livet igenom har att slåss mot ett funktionshinder.
Med sådana hinder följer ofta stor och svårkanaliserad energi. Om denna har svårt att få ‘markkontakt’ i ordinärt skolarbete är det viktigt att eleven får hitta ett område där man får känna att man behövs, kan bidra, räknas.

Jag har några favorithistorier om sånt. Den som följer kan berättas för att den inte kommer från Mariaskolan eller Umeå:
En högstadieelev hade trots betydande insatser haft stora problem genom hela skolan. Jag vet inte vilken social situation han hade eller eventuellt vilket funktionshinder, men det var gott om svårigheter och ouppnådda mål. Svårigheterna att fokusera, särskilt under ‘friare former’, kostade både lärare och medelever väldigt mycket när den inneboende ‘initiativkraften’ skulle ut. Främst kostade svårigheterna honom själv mycket frustration. (När det blir riktigt tungt och man känner sig värdelös är det inte alldeles ovanligt med självmordstankar, jag vet inte hur det var här)
Det enda han med säkerhet var intresserad av var telefoner. Någon kontaktade ett par mobilbutiker, en verkade passa bra och grabben fick ha ‘anpassad studiegång’ där. Alltså möjlighet att få göra en del av skoltiden som arbetspraktik.
Problemen hade varit markanta att han fick börja med ett antal helveckor i butiken.
Han började som allmän hjälpreda, men började snabbt sälja när kunnande och social förmåga visade sig.
Efter någon månad hade det mobilkunniga yrvädret vunnit en säljtävling mobilkedjan utlyst och han fick ta emot ett inte obetydligt pengapris. Läraren var med när han fick ta emot det av någon från kedjans ledning.
Grabben var nästan vindögd och pendlade mellan förlägenhet och stolthet när han fick ta emot beröm som inte var ‘pedagogisk fejk’, utan rakt, ärligt och välförtjänt.
Det här var början till en period där han delvis jobbade på butiken och delvis gick i skolan. Han var samma person, men han hade en motivation man aldrig sett tidigare och som också syntes i betygen. Det fanns en framtid, trots allt.

Trots allt kan det vara lättare att hjälpa ‘stökgrabbar’ än flickor med samma eventuella funktionshinder, som kanske vänder allt in mot ett mer svåråtkomligt inre. Det är ofta en större utmaning.

Jag är glad över flera förändringar som nu kommer i skolan, inte minst att betygen kommer i sexan. På sina håll har det funnits flum, men det är inte flum att inse att 2000-talets elever inte är 1960-talets. Den relations- och informationsstress, de funktionshinder som tycks bli vanligare och den ‘bokbefriade’ miljö många lever i gör att det krävs så oerhört mycket mer än förr. Inte minst i invandrartäta områden. Det räcker inte bara med att ‘peka med hela handen’.
Man kan diskutera ihjäl sig omkring vad allt beror på och vad som fattas, men faktum kvarstår. Det är skillnad. En del pedagogiska uppfinningar påverkar också. Allt har inte passat alla. Kraven idag är också skyhögt större än de var när jag gick i skolan, om man ska läsa de många målen och ta dem på allvar. Så är det faktiskt.

För mig som rektor svävar nu en del problem omkring på heltid inne i mitt begränsade huvud. De knepigaste är de som inte är möjliga att påverka. Några verksamheter är fulla, i andra finns luckor. Det skulle behövas en svensklärare på ett antal timmar i högstadiet m.m. Och så finns det något som heter ekonomi.

Intresant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>