Jag har skrivit om det tidigare i min ’samhällsblogg’, men måste göra det igen.
Svenska folket bäddar för en eller annan sorts diktatur.
Det totala antalet människor som är med och påverkar i något av partierna är färre än älgarna i landet. Något färre än älgjägarna också.
Av de 280 000 som 2007 var med i ett parti var en tredjedel över 65 år.
(Hanterar inte politikerna FRA-lagen klokare än hittills lär snittåldern dessutom stiga.)
3,9% av de röstberättigade är med och påverkar i ett parti och trenden är vikande. Ur dessa 3,9% ska de förtroendevalda tas. 1991 var det som tidigare sagt 9,3% som var med.

Även om sjuttiotalets medlemssiffror för (s) låg kring en miljon på grund av det horribla systemet med tvångsanslutning till partiet för fackmedlemmar måste man kanske förvånas en smula när de nu är nere kring 100 000. Socialdemokraterna har minskat mest. Även 2007 då ’rekylen’ från sofforna var stark. De hade då en stark ledning i opinionsmätningarna, men medlemmarna minskade med nästan 20 000 personer.
Skulle nuvarande utveckling fortsätta är det centern som sägs försvinna först, redan 2014. Alla partier försvinner innan de barn som föds i år skulle få ta körkort.
Det kommer knappast att ske om världen står kvar, men visar en trend.

Händer det inget blir det diktatur, men frågan är vilken sort.
Folkomröstningsdiktatur kanske? Där man röstar av sig sitt missnöje och sen inte behöver bry sig om konsekvenserna, utan lämnar det till tjänstemän och de sista politikerna.
Broilerdiktatur? En politisk värld där ett litet antal politikerämnen nästan klonas till lydiga partigängare som tuggar, sväljer och styr. Vi kanske är ganska nära den här verkligheten när de ’politiskt sakkunniga’ i regeringarna brukar ha en snittålder kring 25.
Reklambyrådiktatur? Där allt är reducerat till chica budskap som möter oss i media strax innan valet och de som har den rappaste byrån vinner.
Missnöjesdiktatur? När de riktigt enkla lösningarna söks och man oftast stannar vid att söka syndabockar.
Anarkidiktatur? Pöbeldiktatur?
Det finns ännu hemskare alternativ.

Partierna har ett stort ansvar för att de ligger i bottenskiktet när det gäller förtroende. Nog är det i stora stycken orättvist. Många nöjer sig med att klaga på dem som försöker göra något och vill själva helst slippa ta ansvar och bry sig om något annat än sitt.
All orättvis kritik till trots har partierna ändå ett ansvar. När väljarna t.ex. ofta inte kan se något samförstånd mellan politiker som i mycket ändå tänker lika utan partierna alltför ofta ger egennyttan, gnällsjukan och självberömmelsen ett tryne. Då byggs inget långsiktigt förtroende för partierna. Tvärtom.
Det här ser man exempel på i en av inlandskommunerna där de gamla makthavarna inte kan smälta att vi har demokrati, utan verkar mena att makten stulits av dem. Nu ägnar man sig åt så barnsligt sabotage av politiken i kommunen att gänget i de flesta sandlådor på våra förskolor skulle kunna fungera som goda exempel och förebilder. Vore jag väljare där toge jag dem ordentligt i örat. Tänk bara vilka väljarpengar som går åt i ökade arvoden då sammanträden aldrig tar slut!

Du som är 15, 20, 30, 40, 50, 60, 70, kanske 80 eller mer. Du behövs som påverkare och medhjälpare i ett parti nära dig. Politiken är inte ’Livet’ och vi får inte identifiera oss eller andra med partierna så att vi inte kan vara de bästa vänner med någon ur det andra ’blocket’. Jag menar att politiken och partiet absolut inte får bli religion, men tills vi hittar något bättre måste fler av oss vara med och påverka i de forum som styr vårt land.
Det är viktigt inte minst när det blir kärva tider och besluten blir riktigt svåra.

Nej, vi kan inte säga hej då till demokratin.

Som Churchill sa: ’-Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra.’

SVT-artikel om partidöden

( Intressant )

Läs även andra bloggares åsikter om partier, demokrati, representativ demokrati, moderaterna, centern, folkpartiet, kristdemokraterna, socialdemokraterna, vänsterpartiet, miljöpartiet