Idag mötte jag en alldeles ny svensk. Ung, riktigt ung. På ett sätt ensammare än man borde kunna bli i den åldern, eller någon ålder överhuvudtaget. Med ögon som sett mycket och ett hjärta som fått uppleva saker inget barn borde behöva uppleva.

Det var mycket som gjorde intryck, men en sak har svarvat runt i mitt huvud efter mötet. Jag frågade honom vad han ville bli.
Kloka, allvarliga ögon tittade på mig och så sa han långsamt:
’- Jag vill bli politiker’.

Han har bakgrund från ett land där gruppegoistisk maktlystnad förstärkt med vapenmakt slagit sönder det mesta. Det finns inte längre någon rättskaffens administration som styr, ingen demokrati, ingen politik i vår mening.

Politiker vill han bli. Det kändes som att han menade något fint, som att han ville uträtta saker för samhället, tjäna och inte härska.

Jag hoppas att Sverige inte förstör honom och att han får mer glädje i livet än hittills, samtidigt som han får behålla förmågan att ta saker på allvar.
Och att han verkligen blir politiker, en som inte bara agerar i egen sak.

( Intressant )