Så här någon månad efter USA-resan tänker jag fortfarande då och då på deras enorma säkerhetspådrag. Ibland undrar jag om det inte är terroristernas största seger. Rädslan och de enorma långtidskostnader man tillfogar ett land.

Den smygtagna bilden är från en av de byggnader som byggts upp vid f.d. World Trade Center och som bland annat innehåller en galleria. Om man hade räknat alla säkerhetsvakter man såg, undrar till vilka tal man kommit?
Det var oerhörda mängder.

Winston Churchill hade en annan strategi när det verkligen var fara å färde i London under andra världskriget. Han gav de mer säkerhetstänkande grå hår genom att stanna kvar i London, åka omkring när flyglarmen gått och ibland dyka upp på oskyddade platser när det fortfarande brann eller rök i bombade husruiner.
Genom att visa sig och därmed dela det utsatta läget med människorna inpräntade han att ondskan inte förtjänade glädjen över att se Londonborna paralyserade av skräck.

Jag menar inte att man ska lämna allt vind för våg, men någonstans finns en skärningspunkt mellan frihet och rimlighet å ena sidan och säkerhetstänkande och alla typer av kostnader detta har med sig å den andra.

Adventsgröt i gamla herrgården i Ytterstfors, Byske. Riktigt kallt ute och riktigt värmande inne med vännerna.

Nyss var det sommarvarma fötter som sprang på de här broplankorna. Nu gnistrar miljoner individuellt utformade snökristaller och kylan får plankorna att knarra.

Jag firar första advent i Byske.

Det känns bra att ett svenskt plan just nu flyger emot Indien med motiverade och kompetenta umebor med bra utrustning omkring sig. De ska förmodligen möta kroppsligt och själsligt trasiga EU-medborgare som mött den sataniska ondskan och dess våld.
Några kanske får ha med sig älskade i planets lastrum på tillbakavägen.

Jag har inte hört det än, men det kan komma. Snart ska kanske de unga män som utfört detta efter någon annans planer förklaras och närmast försvaras efter vad som verkar vara någon sorts naturlag här i Sverige.
Många från den bortre vänsterflygeln är helt klarsynta i de här frågorna. Hos andra verkar sociologin man läst, eller något annat, ha satt sig på trekvart så att man tycks vilja och kunna förmildra det som aldrig kan förklaras och förmildras - helt enkelt för att det är djävulskt. Detta inte sagt som en svordom utan i absolut bokstavlig mening.

Det djävulska låter sig inte förklaras med vare sig sociologi, marxism eller andra verktyg som bortser från andliga realiteter. De som förnekas, men finns ändå.
Det är för väl att ondskan inte är starkast. Det är samtidigt för sorgligt att så få i den sekulariserade västvärlden idag har den kunskap, tro, trygghet och det fotfäste som man skulle behöva när ondskan väller över sina bräddar.

Damma gärna av din gamla Bibel och läs igenom adventstexterna. Kommer du inte ihåg vilka de är och var de finns så damma av psalmboken istället och titta längst fram i textdelen. Eller skriv en rad i kommentarfältet så kan jag tipsa.

Några goda vänner har just lämnat huset. Glöggdoften ligger kvar, mest beroende på att det sista finns i en ångande keramikmugg bredvid mig. En fin kväll. Delvis möjliggjord av att jag tog en låång middagslur efter skolan.
En fin skoldag också förresten, med flera 'aha-upplevelser' omkring nya och 'gamla' elever som på olika sätt glatt mig med tankar och utveckling.

Agneta och jag fick ett väldigt förtroende här i kväll. En av våra 'begagnade' elever, en som gått vidare i utbildningssystemet, har kommit och lämnat sin dator hos oss.
En bit in i december är det tenta och det största hotet mot ett gott resultat består av nämnda dator och allt man kan göra med den i stället för att plugga. Föräldrarna har erbjudit sig att ta hand om den, men det blir liksom lite för nära.
Placerar man den hos gammrektorn och talar om varför man gör det så räknar man kanske med att man inte får igen den förrän tentadatot är passerat.

Jag har varit med om mycket med mina elever, men den här var ny.

Även om det inte är julafton du främst längtar till, nu är det bara drygt tre veckor kvar till jul. Ungefär 15 arbetsdagar, för några mer och för andra mindre.
Ungefär fyra veckor till dess att solen vänder, ljuset börjar komma tillbaka och dagarna blir längre.

Håll ut!

På bilden ser vi Ulf Eriksson, en av centerprofilerna i Vännäs och så Ola Dahlgren, numera revisor, i förgrunden.
Det är definitivt inte alltid som revisorer levererar saker som får politiker att dra på smilbanden, men det gjorde Ola Dahlgren några gånger i dag.

Bland annat när det var hans tur att svara Johan Söderling på vilken styrmodell revisorerna skulle föredra.
Han svarade att för dem var saken enkel. Oavsett vad politikerna bestämmer sig för kan revisorerna alltid gå in och säga att vi gör fel....

Britt Strömberg kom in på ett tidigare 'vitaliseringsarbete' i Vännäs på 90-talet när det sades att man skulle gå in och 'vända på alla stenar'.
När hon frågade Ola vad han kom ihåg av den satsningen svarade han att han nog mindes arbetet, men inte något resultat....

Jag sitter inte i fullmäktige, men jag brukar vara med när jag bara har möjlighet. Man vill ju veta vad som sker och höra vad som sägs i kommunens högsta beslutande organ när man själv sitter i de underordnade sammanhangen, kommunstyrelsen och ksau.

Det är inte politikernas fel att 'festsalen' där man vanligtvis samlas känns som ett mellanting mellan en hangar och en gravkrypta. De påverkas nog ändå av stämningen. Jag la märke till att de verkade mycket vitalare när kf var i församlinggården i Vännäsby härom dagen. Likaså idag när vi var på Fridhem. De blir sisådär tio år yngre, betydligt trevligare och spänstigare i tanken. De sitter till och med med folk ur andra blocket. Nåja, de är inte så inkrökta i vanliga fall heller, men Vännäs politiker verkar i alla fall må bra av att komma ut ifrån medborgarhuset.

Det är inte alla kommunalråd som ger sig tid att lyssna, i alla fall inte lika brett som Johan Söderling. I Vissa (s)-kommuner har de stackars invånarna kommunalråd som lyssnar bara på ett öra och då är det klart som korvspad att de bara går runt i cirklar. I Vännäs försöker vi vara lite 'småländska' på det sättet att vi försöker odla samsynen så långt det går. Det kan behövas, särskilt i bistra tider.

Idag har vi som tidigare beskrivits haft en intensiv verksamhetsdag med kommunstyrelsen, ordförandena i nämnderna, diverse chefer och fackrepresentanter. Även några av revisorerna var med.
Det är förhoppningsvis så att den här dagen var starten på något års förnyelsearbete vad gäller styrfunktioner och målarbete inom kommunen.

Det blir perfekt om vi kan vara färdiga så att den styrmodell som väljs och ett genomtänkt, reviderat, förenklat och koncentrerat 'planpaket' kan vara lagom testkört tills Vännäs samkörda borgerlighet tar över efter valet 2010. Vi unnar majoriteten att vila sig emellanåt. Det ingår i samarbetskonceptet, så att säga.

En intensiv dag håller på att vara över för min del. Jag har nog ett par timmar kvar, så med de 14 timmar som är gjorda hittills så blir det nog två arbetsdagar idag. Kvällen avnjöts på Mariaskolans årsmöte där jag idag fick sitta som sekreterare.

De ser lite bekymrade ut, herrarna som satt närmast mig på förmiddagen, men det var nog inte så. Vi fick en god genomgång av detta att arbeta mot uppsatta mål av Anneth Nyqvist från Krokom som arbetar för Komrev.

Vi har fått en fundera en del på olika styrmodeller och hur dessa kan fungera i en kommun. Något av det mest positiva är att kommunstyrelsemedlemmar, förvaltningsrepresentanter och fackfolk verkar vara rörande överens på den punkt jag menar vara den viktigaste i nuläget.
Hela mål- och planområdet måste förenklas kraftigt. Vi översvämmas av så mycket av detta att hela flödet drabbas av infarkt och de stolta orden lämnar ofta aldrig de bokhyllor där de placerats.

Det är en mycket bra början. Jag hoppas att en överskådlig styrmodell parad med en kraftig gallring i antalet planer och antalet ord i dessa blir ett signum för vår kommun.

Tidigare i höst gick en våg av hindunationalistiskt våld över de allt fler kristna i Indien. Fruktansvärda scener utspelades i Orissa och på andra håll.

Den här gången verkar det vara islamister som slår till mot den indiska staten genom terrorhandlingar där man främst söker västerländska offer.

Kommande februari har det diskuterats om en resa till Indien för några västerbottningar (och någon österbottning) där jag varit en möjlig medresenär. Idag talades just om en flight som skulle landa i Mumbai, staden som tidigare hette Bombay.
Målet för resan skulle vara att besöka ett par områden där vi stöder barnhem och boktryckning.

Just nu ser det inte så lockande ut att åka, särskilt inte om man ska ha visst ansvar för förstagångsresenärer.

Fick ögonen på Håkan Rombes ord om landstingets bortprioriteringar. Du hittar listan här.

Det är inte lätt för de ansvariga när ekonomin och befolkningspyramiden ser ut som den gör. Konsekvenserna är inte roliga, men hur ska man göra? Hur ska vi ha´t och var ska vi ta´t?

Det finns ännu mer oroande saker vid horisonten, men jag behöver kanske samla lite mod innan jag skriver om det. Dels för att det blir mothugg och överlägsna leenden från en del som inte vill och vågar se. Eller vill att vi ska se. Men mest för att jag än inte är säker om jag verkligen ser rätt.

Ja, det gäller inte de just nu något för sporadiska besöken på Friskvårdscenter i Vännäsby där jag då och då stänger lokalerna. Inte för att jag är någon sorts vaktmästare, men jag kommer ofta hem så sent att träningen hamnar när vissa lägger sig och jag blir den siste ut genom dörrarna. Rätt nyligt kommit hem därifrån förresten.

Nej, det är den där kastade handsken det gäller. Min frus äldsta syskonban lurade som sagt in mig på Forsbergs trafik härom kvällen för en handledarutbildning inför övningskörningen.
Utbildningsledaren där hävdade i ett anfall av hybris att han skulle kunna sänka min bränsleförbrukning med 20%.
Jag höll emot och tror att jag har honom som i en liten ask.

Det vore ju lätt för mig att fejka en smula så att jag inte tog åt mig hans undervisning, men si riktigt så gemen är jag inte. Däremot så pass full i fisk att jag ämnar komma dit nästan som en skotte körandes med ett ägg från en höna med kalkbrist mellan högerfoten och gaspedalen.

Jag snappade upp en del saker den där kvällen som jag nu genomfört i våra egna bilar. Jag har slagit av ac:n som gick i onödan, stolsvärmen går för fullt en stund och slås av, bakrutevärmen likaså. Det blir kanske 3-5% bara där. Nån sa 10%.
Jag har börjat titta ändå längre framåt och undviker stopp så långt det går. Jag accar hyfsat snabbt till marschfart, men går inte över 2500 varv med dieselbilen och inte över 3000 i bensinaren. Hastigheten är inte som i fornstora dagar och jämnheten slipas ständigt.
När jag dröjde lite på steget och Agneta fick stå med bilen på tomgång en liten stund i afton så blev jag nästan harmsen. Är de vinnarskallen eller dumhuvudet , tro?

Stefan mailade mig igår och han såg lite darrig ut i bokstäverna. Hade börjat ana att han utmanat en halvsnål tjurskalle. Vi ska som sagt avgöra det här innan jul.

Förmodligen vinner jag den där lördagen. Jag tror inte att han får ner min förbrukning mer än 10%. Men, om jag till dess fått ner min egen förbrukning kring 10% så tänker jag tillerkänna honom en moralisk seger ändå.
Vi får se hur det går.

K-G, det här är till dig. Kommentarsvaret blev för långt igen.

Mja, jag hoppas att du inte feltolkar mig och tror att jag tror mig vara bättre på något sätt. Jag kan vara både tillräckligt 'lättböjd', feg, människobehagsam och egennyttig. Det finns det nog vittnen på.

Däremot börjar jag bli allergisk emot ordet 'roll'. I många sammanhang verkar det krävas att vi ska spela en roll där det verkar både ok och förväntat att vi ska byta ut det ordinarie uppsättningen principer och rättesnören mot dem som den aktuella 'rollen' tillhandahåller. Skulle jag till slut veta vem jag var om jag gav mig in i den karusellen? Skulle jag ha något samvete kvar? Jag tror inte faran för att man 'kollrar bort sig i rollerna' är minst i politiken.

Jag kom ihåg vad min far mot slutet av sina 7300 dagar i riksdagen sa om Torbjörn Fälldin:
'-Den mannen är alldeles för ärlig för att vara politiker'.

Det där gör mig både glad och bedrövad. Man blir ju glad av hederliga personer, man blir bedrövad om politiken kräver att man offrar hederligheten och sin person.
Nu är jag som sagt tillräckligt 'krokig'. Men skulle jag tvingas att spela en roll för att vara politiker och skulle det kräva att jag 'sålde mig', då finge det vara.

Så här innan dagen brakar loss sitter jag med några tankar. Kanske lite 'inkrökta', men du behöver inte läsa.

Jag vill inte spela en roll.
Förstå mig rätt. Jag är tillräckligt ego och har begåvats med kanske lite onödigt god självkänsla och självsäkerhet så att jag tar mycket plats både här och där. Det är inte det.

Jag vill däremot helst vara den person jag är. Den personen skulle jag vilja vara inför både Gud och människor, hela tiden. Jag tror att jag ska göra räkenskap för alla mina uppgifter, hur jag handlat och vandlat i dem allihop. Jag har ett gott samvete för att jag 'lever' på det en Annan har gjort. Därför får jag både ha ett vilsamt liv samtidigt som jag också vill göra mitt bästa i mötet med mina medmänniskor.

Jag har och har haft lite väl många uppgifter. På ett sätt är det förstås 'roller'.
Make, granne, son, vän, medmänniska med stora och små, predikant, rektor, 'elevassistent', arbetsgivare, myndighetsutövare (i viss omfattning) och politiker (fast jag än har svårt att se mig som sådan).

På ett sätt har jag många roller, men jag vill inte gå ut och in i dessa och ha den ultimata nyttan i dessa roller som ögonmärke.

Det kanske gör mig mindre 'effektiv', men så här ser jag det:
Jag har många uppgifter, men jag är en och samma person i dem alla. Jag har en Gud som jag är ansvarig inför i alla mina möten med människor och i alla mina uppgifter.

Skulle jag vara tvungen att 'spela en roll' är jag rädd att jag ganska snart skulle tappa bort mig själv.

Glädjande är kanske inte ordet man tänker på i första hand när det i princip gäller ett krigstillstånd. Det är ändå positivt att försvarsmakten gjort helt om och sänder tre stridsfordon 90 till dem som tjänar i Afghanistan. Till dem som står på flickornas sida mot dem som bränner sönder deras ansikten och ögon med syra för att de vill gå i skola t.ex.
Det är inte hela bilden av situationen i Afghanistan, men en del av den.

Stridsfordon 90 klarar inte heller de raketgevär som talibanerna besköt svenskarna med för ett tag sen. Då missade man, lyckligtvis. Träffar man nästa gång så dör sannolikt svenska soldater, även om de sitter i fordonen man nu sänder dit. Men man klarar sig vid finkalibrig eld och när det sprutar granatsplitter.

Nu slipper man i alla fall skämmas för att Sverige sänder soldater i strid utan hjälpligt skydd.

Sitter med sena kvällstéet och funderar på det jag lärde mig om start/stopp och dubbdäck ikväll. En sak som jag skrivit om förr aktualiseras.

Det är bara en gissning, men jag undrar om inte den alldeles för cancerogena vinterluften i Umeå skulle förbättras avsevärt om man slopade 'Zebralagen'.

Om man kör någon dryg mil med tre stopp så kan de tre stoppen stå för hälften av bränsleförbrukningen och därmed för nästan lika mycket av utsläppen. Bilar på tomgång är de skitigaste. Inbromsningar och accelerationer ger både 'dubb-, asfalt- och gummiriv', mer partiklar i luften, och kraftigt negativ miljöpåverkan och bränsleekonomi.
Lagen om att vi som fotgängare ska ha företräde framför bilarna har inte bara ökat olyckorna vid övergångsställena. Den har försämrat stadsluften, frågan är som sagt hur mycket?

Inte blir det bättre av att många stannar även för cyklande cyklister som inte har företräde. Undrar förresten hur mycket cykelolyckorna har ökat vid övergångstställena? Har inte sett någon statistik på just detta.

Själv försöker jag undvika att tvinga rullande bilar till stopp vid övergångsställena så långt jag kan. Dröjer på steget så de hinner förbi, skyndar över eller vinkar förbi fordonen. Särskilt de tunga.
Börjar en bil sakta in 50 meter bort snabbar jag mig över så den inte ska behöva stanna. Ett litet enkelt bidrag till vår gemensamma miljö.

God natt!

Det var med en portion skepsis jag åkte iväg till Forsbergs trafikskola för att gå 'handledarkurs' ikväll. Inte för att jag tror att jag är fullärd vad gäller bilkörning och pedagogik, men för att jag hakat upp mig på reglerna. Vi har inga egna barn, men min svåger och svägerska har fem barn. Nu gällde det den äldste och utsikterna att jag får äran och nöjet att vara 'medhandledare' till de andra fyra bedömer jag som ganska goda.

Nu är reglerna så att man ska gå kurs för att få övningsköra med körkortsaspiranter och inte bara en gång. Man ska gå kurs med var och en. Det blir en hyfsat utgift om man har fem barn kan jag tala om. Plus att det kan kännas lite tradigt att gå igenom samma saker under 4 timmar om det är ganska nära mellan barnen.
Jag har pratat med min granne om saken. Han jobbar på Vägverket med körkortsfrågor och jag tror att han rår för det här. Är i alla fall medskyldig.*s*

Kursen var mycket bättre än jag kunnat ana och jag inser vitsen med att man som elev och handledare har hört precis samma saker. Inte minst det där om att handledaren alltid bestämmer...!
Sen hade Forsbergs en försonande inställning till reglerna som gör att det kanske inte behöver bli riktigt så dyrt när det ska kursas kring ett halvdussin gånger.

Men nu var det det där med handsken.

Idag handlar körkortsutbildning inte så lite om ekonomisk och miljöriktig körning. Jag har en 'snålådra', hade en ekonomiskt körande pappa (utom hastighetsmässigt ibland) som lärde mig köra och har själv på gamla dagar anammat en del av 'Ecodrivingprinciperna'. Utan att gå kursen då. Hastigheten är sänkt, jag har redan ca 3 kilo luft i däcken m.m. Jag kör våra två bilar tämligen ekonomiskt om jag får säga det själv.
Även om det irriterande nog händer att Agneta kör bilarna billigare.

När Stefan på Forsbergs trafikskola sa att han kunde få vilken som helst av oss att minska bränsleförbrukningen med 20% sa jag blankt 'Njet'. Icke en chans! Vi hade en verbal duell och jag sträckte mig till 10%.
Han erbjöd mig att testa en sväng med en av deras bilar med exakt mätning, få en instruktion och därefter köra svängen igen. Med en sänkning på 20%. Jag vidhöll mina 10 och inför halvannat dussin vittnen skakade vi hand på 'vadet'.

Vi ska klämma in det här innan jul. Jag återkommer om resultatet.

Församlingsgården i Vännäsby är lite mer trivsam och inspirerande än den lokal i medborgarhuset där fullmäktige samlas vanligtvis.
Här syns en del av åhörarna bakom den beslutande församlingen.

Här upphör min 'bevakning', eftersom jag ska vidare till ett annat möte.

Några representanter för dem som velat få använda den gamla matsalen på Hammarskolan till fritidslokal för gymnasieungdomarna utnyttjade sin medborgerliga rätt att ställa frågor vid fullmäktige.

De hade några konkreta frågor och fick positiva och hyfsat konkreta svar av Johan Söderling.
Politikernas måtsättning är att man ska få tillgång till lokalerna redan före jul. Just nu sitter det bl.a. i en besiktning som ska göras av tekniska och en snabbutredning som ska göras angående den halva fritidsledartjänst som kommunen ombeds bistå med.

Det krisade till sig lite vid inledningen av fullmäktige i Vännäs som för dagen hölls i församlingsgården i Vännäsby. Det fattades något mycket viktigt, man hade glömt att ta med ordförandeklubban.

Nu räddades situationen av Calle Palm, moderat ledmot och delägare i 'Vännfors bygg'. Han hade tjänstehammaren ute i bilen och den blev alltså verktyget för ordförande Lilja.

Jag brukar alltid läsa Gunnel F:s bloggar. För det spänstiga och innerliga språkets och ordvändingarnas skull. För att vi är av samma årsmodell och delar erfarenheter av inland (även om Agnäs kanske är lite mindre inland än Vindelgransele) och en uppväxt i en kristen familj. Jag bodde på andra våningen i ett bönhus från det att jag blev adopterad som 'lilliten' till dess jag var sju. Min pappa var dessutom predikant inom EFS i min barndom, med allt vad det innebar. Han var predikant hela livet, men senare i det som nu heter ELS, Evangelisk luthersk samling.
Även om pingst och EFS var lite olika ger allt det där gemensamma en hel del 'deja vu'-känsla när man ler sig igenom Gunnels bloggar. Och när man ibland grips av andra känslor.

Men det finns skillnader också. Jag klev av kristendomen riktigt tidigt. Innuti var det färdigt tidigt i lågstadiet, jag tror det var i ettan eller tvåan. Långt innan kristna mammor och pappor i regel tror att det går an att skaka av sig relationen med Jesus. Det hindrade inte att jag var en hejjare på skrymteri, det religiösa skådespelet, när jag tyckte att omständigheterna krävde det.

För min del fanns inga skrämmande minnen på det sätt som många andra kan ha. Under de år då jag inte var kristen så fanns hela tiden känslan att jag måste bli det igen.
I en del av grundskolan hade jag en klasskamrat som var pingstvän. När det blev diskussioner var hon inte den som vek ner sig. Jag minns tillfällen när jag stod på hennes sida när det rök stickor och strån. Aldrig någonsin kunde jag komma ifrån tron på att Gud låg bakom vårt universum, att det som stod i Bibeln var sant. Att det fanns en himmel och en förtappelse som Jesus hade kommit för att rädda oss ifrån. Att Gud verkligen ville mig och alla väl. Jag visste inte hur, men innan jag skulle dö måste jag 'bli omvänd', det kom jag aldrig ifrån. Bara inte just då. Jag hade olika anledningar till motståndet.

Det var bitvis stormiga tider kring min pappa när jag var liten och som jag inte undgick att märka. Han var inblandad i en bibelsynsstrid som fick konsekvenser på flera sätt. Inte minst i vår stora bekantskapskrets. Många menade att han svek organisationen. För honom var det ungefär som så att antingen tror vi på Bibeln och räknar med att den är sann, eller också gör vi något annat. Nog om det.

Trots den tidens stridigheter fanns där något positivt som efterföljde mig. Det fanns något i den kristna gemenskapen som jag inte hittade någon annanstans. Ett återsken av något stort och tryggt och kärleksfullt. En ofrånkomlig övertygelse och känsla av att det fanns en mycket stor en som älskade.
Jag har skrivit det förr, men för mig ser det ut som om min barndoms bönhuskristna miljö var ungefär så nära det 'klasslösa' samhället som man kan komma. Inte enligt den marxistiska tanken, men på ett sådant sätt att både företagaren och arbetaren stod på samma 'nivå', kunde ha samma mål och en gemenskap som gick långt över alla annan gemenskap. Det var alla sorters människor man mötte, med övervikt för 'det enkla folket'. Någonting förenade dem. Något som jag inte hittade någon annanstans, fast jag verkligen letade. Det tog en tid innan jag lärde känna honom igen. Innan jag fick tro och förstå att kristendomen är till för dem som har mörka sidor och inte själv grejjar det här.

Därför är domsöndagen inte skrämmande för mig. Allvarlig, men inte skrämmande. Den handlar djupast sett om Nåden och om himlen.

Från kristendomen kommer också mitt samhällsengagemang. Det är lite lustigt att det gör mig skum enligt både vissa ateisters och vissa kristnas mening. Några menar att man per definition är skum och mer än lovligt vriden om man är kristen. Några kristna menar att man kastar bort sin tid om man sysslar med något så kortsiktigt som det här samhället.

Men det är sådant man får ta. Jag har flera bibliska exempel på kristna samhällsarbetare som fick vara till nytta under de mest skiftande omständigheter.

Ska vi ha soldater i Afghanistan så ska de ha bästa tänkbara skydd. Är det stridsfordon 90 så ska de ha stridsfordon 90 - det svenska fordon de norska soldaterna får ha i Afghanistan.
De skyddar inte mot antitankraketer, men räcker längre än bilplåt.

Säger någon av de förstklassiga stjärnekonomerna på försvarsmakten något annat så kan man antingen omplacera och ersätta den personen eller ta hem soldaterna från Afghanistan.

Antingen xxxxxx man, eller också håller man igen.

Om de tidigare mycket höga matpriserna berodde på etanolen och annan bioenergiodling, varför har matpriserna på världsmarknaden nu halverats? Etanolodlingen minskar inte.
Svängningarna har olika orsaker och det här visar att experterna 'på modet' inte alltid har rätt.

Skulle man nu dra ner på odlingen kan det förstås bli väldigt dyrt igen. Till skada för alla, men främst u-ländernas befolkning. Särskilt om det blir mer missväxt och naturkatastrofer, det som sannolikt höjde priserna mest alldeles nyss.

Idag fick jag se något av och om min pappa Tore som jag inte var medveten om. Att han under sin första månad i riksdagen i januari 1965 la den allra första motionen om Vindelälvens bevarande. Jag fick läsa den i ett gammalt exemplar av 'Nordsvenskan', moderaternas västerbottenstidning, från 1985. Det var då pappa slutade som riksdagsman och motionen fanns med som en återblick på hans arbete.

Jag känner igen hans språkbehandling och det doftar bitvis poesi om vissa avsnitt, särskilt när han beskriver älven, trots att motionen förstås är skriven på drygt 40-årig 'riksdagssvenska'.

För sådana som är intresserade av Vindelälven, kände min pappa Tore eller inte har bättre för sig så kommer den här. Den första 'Vindelälvsmotionen':

'Nr 705

Av herr Nilsson i Agnäs, angående reglering av vindelälven.


Utbyggnaden av Sveriges älvar med åtföljande reglering av deras källsjöar har nu fortskridit så långt att större delen av den tillgängliga vattenkraften är utvunnen. Därmed har de flesta av de norrländska älvarna förvandlats från fritt rinnande floder till ett system av kraftverk med mellanliggande dammar. Detta har fört med sig en förändring av landskapsbilden och ger en annan prägel åt de flesta bygderna, så att en älvdal i vissa fall icke går att känna igen sedan kraftverksbyggena avslutats. Timmerrännor av betong eller stål, dammbyggnader i cementgrått, flyttade byggnader, dränkt åkermark, onaturlig vattennivå och eroderade stränder präglar den en gång leende älvdalen.

I gengäld har vårt folk fått tillgång till elkraft så att nuvarande behov fyllts, vilket framgår av bilaga 12 till årets statsverksproposition, där det i översikten meddelas att behovet av elkraft i landet är väl tillgodosett under återstoden av 1960-talet, så att några svårigheter att möta efterfrågan inte beräknas uppkomma ens vid ovanliga torrperioder. Detta är tillfredställande även om man också samtidigt måste beklaga den förfulning av naturen , den förstörelse av naturvärden och den försämring av fisket som ägt rum genom utbyggnaden av forsarna.

En betydelsefull älv är dock outbyggd. Det är Vindelälven.
Denna älv har många säregna drag. Den är forsrik och vacker och formar en behagligt omväxlande dal. Den har utsikter att bli en rik laxälv. Geologiska experter har påvisat märkliga förhållanden vid dess fåra, källsjöområdet är storslaget, rikt på fåglar och betydelsefullt för samerna och för de många inbyggarna i trakten och de människor som i växande skaror söker sig dit för att finna rekreation. Denna älv utgör för vårt land en numera sällsynt tillgång. Det är realistiskt att till denna trakt förutse tillströmning av resenärer från hela världen, som vill återfinna en förlorad landskapstyp och studera ett orört älvsystem.

Det är därför ett stort intresse för vårt land att Vindelälven bevaras för framtiden. Det bör vara angeläget för oss i Sverige att skydda detta vattendrag så att morgondagens människor, både i vårt land och i den värld som alltmer blir vårt gemensamma hem, kan beredas tillfälle att i denna älv se hur andra vattendrag en gång varit. Förvisso kommer det att lända vår generation till heder om den skonar älven från utbyggnad, dess forsar från torrläggning och dess källsjöar från reglering.

Då det den senaste tiden försports att statens vattenfallsstyrelse står i begrepp att börja arbeten i Vindelälven inom en snar framtid, framstår det såsom angeläget att vidtaga åtgärder för förhindrande av detta.

Med stöd av ovanstående hemställes,

att riksdagen i skrivelse av Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam utredning angående möjligheterna att för framtiden bevara Vindelälven oreglerad samt att, i avvaktan på utredningen, förbud meddelas för ingrepp i det berörda naturområdet.

Stockholm den 27 januari 1965

Tore Nilsson'


(Jag undrar om han skrev 'statens vattenfallstyrelse' med genomgående små bokstäver på pin kiv?)

...och i riksdagsmännens arbetsmöjligheter när man besöker samma område?

Riksdagen har bytt mobilleverantör, man har gått från Telia till Telenor. För ett år sedan gick man över dit med riksdagsmännens mobila bredband.
Följden är att de flesta riksdagsledamöter bara har täckning för mobiler och datorer i Norrlands större befolkningscentra och längs några av de större vägarna.

Det är ju bara klart att det här måste rivas upp. Upphandling ska vi ha, men förutsättningarna måste ligga klinkande klara. Är riksdagsförvaltningens ansvariga tjänstemän så generande inkompetenta eller likgiltiga för en sådan här demokratiaspekt så ska vi anställa andra.

När jag blivit inropad av Telenors försäljare i t.ex. något köpcenter i Stockholm har jag helt vänligt upplyst om att jag bor i Norrland och ibland fått ett vänligt leende och ett 'Ok, jag förstår' tillbaka. De vet att de saknar täckning i halva Sverige.

Det tog tydligen inte riksdagsförvaltningen reda på. Visste man det och upphandlade ändå blir jag riktigt upprörd.
Norrlands riksdagsmän får enligt dagens VK behålla Telia via ett tilläggsavtal. När andra riksdagsmän via utskott och annat besöker Norrlands inland så är och förblir telefonen tyst.

Vi räknar med en del besök av partitoppar i Norrland och inlandet framöver. Ska de då låna våra telefoner, ha med sig statliga brevduvor eller köra med röksignaler?

Det är annorlunda helt enkelt. Ta bara det här med Obamas ministrar. Tydligen inte bara demokrater. Antagligen även ett litet gäng republikaner ur nuvarande regeringen och så Hillary Clinton, det senaste årets 'huvudfiende' inom det egna partiet som förmodad utrikesminister.

Nu kommer socialdemokraterna förmodligen inte alls att bilda regering så snabbt som de och media trodde, men låt oss spekulera lite. Låt oss tänka oss en 'amerikansk' laguppställning.

Per Nuder tar tillbaka makten i partiet. Han sparar Jan Björklund från den avgående regeringen och Carl Bildt får fortsätta som utrikesminister. Maria Wetterstrand blir miljöminister och Lars Ohly arbetsmarknadsminister. Sen blir det en del spännande utnämningar ur det egna partiet och så kröns det hela med Mona Sahlin som finansminister eller en 'comebackande' Göran Persson på någon av posterna?
Skulle inte tro det, nej.

För att vara i alla fall lite seriös. Tänk om vi skulle få ett gigantiskt krisläge med en känslig situation som skulle kräva en samlingsregering? Man har väldigt svårt för att se hur något sådant skulle kunna bli av i dagens Sverige. När vi bränt så mycket verbalt krut och så många övertoner har klingat och några ser Ådalen 31 framför sig när de hör om Alliansen och dunkla känslor tar över hjärnans arbetsområde. Spöken ses i.o.f.s. inte bara på vänstra sidan.

Här skulle det knappast gå att samla sig, men i USA verkar det mesta vara vara möjligt.Det kan också handla om att de inser läget.

Nyäten och middagssoven öppnade jag e-posten och fann en del matnyttigt, lite skräp och så ett mail vars innehåll såg viktigt ut.
Det var ett bildspel om förintelsen.

Det inleddes med hur general Eisenhower bestämde att allt i lägren skulle fotograferas noga eftersom det förr eller senare skulle komma någon 'idiot' som skulle påstå att förintelselägren aldrig funnits. Att utrotningen av judar och andra misshagliga aldrig ägt rum. Det var framsynt.

Det som tas upp i bildspelet är ett problem. Av hänsyn till 'nya folkgrupper' och kanske på grund av en stark allmän kantring i folkopinionen till judarnas nackdel, devalveras förintelsen - ett industriellt utrotande av människor på grund av ras - allt eftersom.

Men bildspelet vidarebefordrar en osanning som alltför ensidigt kastar det här på muslimerna och som i längden underlättar för alla slags antisemiter. Man påstår nämligen att förintelsen skulle ha strukits från läroplanen i Storbritannien för att man inte ska hamna i konflikt med muslimerna.
Detta är inte sant. Det finns skolor där man tonat ned denna viktiga sak, kanske för att inte stöta sig stora muslimska grupper. I minst en skola hade man verkligen slutat tala om den. Men inte i Storbritanniens hela skolsystem.
(Läget i Storbritannien kan i.o.f.s. kännas lite darrigt när deras ärkebiskop tidigare i år förespråkadet att sharialagar skulle införas för den muslimska befolkningen. Vad jag minns ville han inte ha med stenandet, stympandet och 'attityden mot kvinnor'.)

Något av nedtoning av förintelsen mötte vi förresten också i Auschwitz när vi var där med Mariaskolans högstadium härom året. Tyvärr fick vi en guide som tydligen såg som sin uppgift att ideligen och betonat påstå att lägret byggdes för polacker, inte för judar. Intrycket av utrotningslägret förminskades något av att det hela mest presenterades som kylig matematik. Besöket blev inte värdelöst för det, guidens hantering gav på sitt sätt i stället ytterligare en dimension.

Tar man till lögner, felaktigheter och överdrifter för att stärka sin sak blir vinsterna kortsiktiga och i längden tappar man mark. Jag kommer inte att sända bildspelet vidare, trots huvudbudskapet är sant och bildinnehållet griper och berör.

DN-artikel om saken

I veckan såg vi att Vännäs har väldigt få elever som hoppar av gymnasiet. Kommunen låg faktiskt på nionde plats i landet. Bara Storuman låg bättre till i länet, de tog femte plats i 'landskampen'.

Det kan förstås ha väldigt många orsaker till hur det går med detta med uthållighet eller avhopp. Ibland kan det bli en 'avhopparkultur' på en ort som gör att man hjälper varandra 'åt fel håll'. Orsaker till att man kör hela loppet ut kan förstås också ha med tidigare erfarenheter att göra, inte bara med själva gymnasiet.
Att man hoppar av kan förstås också för några innebära att man kommer till en plats som passar en bättre.

Jag fick ingen bild på de representanter för Elevhälsan som jag pratade med, men det som de sa var intressant. De trodde att man försökte lite extra på Lilja, att man verkligen försöker hitta lösningar om det börjar gå trögt eller kännas mindre bra på det program man valt. Vi är olika vi människor, och orsakerna till en kris kan ha de mest skiftande orsaker.

Att avhoppen kan hållas nere är vi glada för.

Där sitter han, Bosse Nilsson, Mr Liljaskolan.
Nåja, ensam kom han nog inte så långt. Han är lagledare för ett stort gäng på ca 150 medarbetare som tillsammans utgör skolans ryggrad, centrala nervsystem och en hel del av senorna, musklerna och blodomloppet.

Det är väl inte alla dagar Bosse är helnöjd med oss politiker, men vem är jämt nöjd med såna?
Bosse har velat ha en styrelse för den växande verksamheten och förra året beslutades att bl.a. ksau ska vara detta. Läser jag rätt mellan raderna hoppas Bo på ett ännu större framåtblickande engagemang i styrelsen och en ännu större förståelse för vad Liljaskolan är och betyder.
Efter den här kvällen förstår jag honom ännu mer i detta.

För egen del kommer jag att sakna kontakten med Lilja när jag efter årsskiftet sannolikt ska lämna platsen i styrelsen. Tack för den här tiden och för en trevlig kväll!

Nåja, likheterna mellan en av Västerbottens minsta skolor och en av de största är förstås begränsade.
Men, samhällsprogrammet är liksom Mariaskolan en resande utbildning. Som vårt högstadium besöker man under ett år Stockholm, riksdagen och regeringen. Som vi åker man under ett av åren ut i Europa, fast man besöker inte lika många länder.
Sen drar de ifrån lite.
Under det tredje året åker de på en resa utanför Europa.

Här har vi två av lärarna på Liljaskolans samhällsprogram.

Nu började Liljaskolans kväll lida mot sitt slut. Här sitter tre trötta tjejer som ändå gärna blev fotade.

Det var många intressanta delar av skolan som jag inte alls besökte den här gången. De 'grövre bitarna' t.ex. Dem åkte vi bara förbi i bussen och verksamheten på körgårdarna och platserna där grävmaskiner och hjullastare bultade på var inte så lättfotograferade genom fönstren.

Här sitter ett gäng finmekaniker. Man börjar tillsammans med dem som ska bli urmakare och sedan delar man lite på sig. Finmekanikerna behövs bl.a. på sjukhusen där de micklar med små saker och många får säkert uppfinna en hel del som inte uppfunnits än.

På bilden också en yrkeslärare. Sådana växer inte på trän'. Det är ofta mycket svårt att få fram yrkeskunniga lärare till de praktiska utbildningarna. Det är inte alla som kan eller vill lägga ner fyra år på att bli godkända yrkeslärare heller.
Här måste det komma till fler vägar att bli behörig!

Ser ni vad han gör, urmakareleven? Han har satt en skruvmejsel mot städet där det tickande urverket är fastskruvat och lyssnar gissningsvis efter fel eller justeringsbehov.
Det här är annat än 'tunga mek'.

Här sitter en sällsynt sort, urmakarna!
Liljaskolan utbildar urmakare, vad jag förstår den enda gymnasieutbildningen på området i hela landet.
Man ska ha sinne för de små detaljerna och man är i stort sett garanterad jobb efter Vännäs. De flesta 'konkurrenterna' är 80 plus.

Jag säger inte att det var så med dem på bilden, men jag undrar om inte en och annan av oss gamla gubbar var lite avundsjuka på de utbildningsmöjligheter som finns idag.

Till hösten planerar man på Lilja för en utbildning i avancerad engelska. En spetsutbildning för elever från hela landet. En del av utbildningen sker i samarbete med Umeå universitet och man kommer bl.a. annat vistas på College i Cambridge och Leeds några veckor vardera.
Tyvärr missade jag att ta namnen på de här eldsjälarna på bilden.

I foajén vällde informationen över en. Det var bland annat här jag som gammal friskolerektor kände 'friskolestämningen'. Engagerad personal och trevliga elever som informerade överallt, och på kvällstid.
Inte med detta sagt att det inte är så på kommunala skolor, men jag kände mig hemma.

Liljaskolan är en egen resultatenhet och är så nära en 'kommunal friskola' man gärna kan komma. Missuppfattningarna om hur Liljaskolan fungerar rent ekonomiskt är väl spridda, även där man trodde det skulle vara omöjligt att de skulle kunna finnas.
Liljaskolan hör till de allra billigaste skolorna dit andra kommuner kan släppa iväg sina elever och den får också bära sina egna kostnader. För Vännäs är det en oerhörd förmån att Lilja finns.

Vissa program är studieförberedande, andra är yrkesutbildningar. Under många år har det sagts att en väldigt stor del har jobb efter Liljas yrkesutbildningar. Här en bild från svetsprogrammets lokaler, tyvärr utan verksamhet just för ögonblicket.
Här har företagen brukat komma och slita i eleverna redan innan tredje året.
Många elever har ganska snart haft löner som deras gamla grundskollärare (och vissa rektorer) bara kan drömma om.

Visst kan de bli tuffare ett tag nu, men Lilja utbildar för många bristyrken. Det fattas fortfarande många kompetenta svetsare för framtiden. Medelåldern i Sverige är hög.

Den här usla bilden genom ett bussfönster i mörka kvällen måste jag bara ta. Jag var ju i USA i början av månaden och nu undrade jag nästan vart jag kommit. Den här USA-trucken stod vid en av Liljas körgårdar, men jag har inte kollat upp vad den egentligen gjorde där.
Sådana här 'djur' finns inte i Sverige, väl?

Lilja hade ordnat med en buss som körde runt bland skolans verksamheter för dem som var obekanta med både den och Vännäs. Klart jag åkte med. Det var intressant att få ett intryck av Vännäs 'utifrån'.
Vi kom faktiskt t.o.m. till Vännäs 'huvudsak' - Vännäsby. Man skulle ju få se både slalombacken och platsen där Munkeröds Floristutbildning håller till.

Marielle och Jolin från Handelsprogrammet guidade och visade saker som jag inte tidigare sett!

Program och verksamheter visade upp sig i Liljaskolans lokaler och på de olika områden och körgårdar i Vännäs där man håller till. Det behövs ganska mycket plats.
Specialidrotterna fick vara lite mer uppfinningsrika för att sätta sig på kartan.
Den stora 'pipen' vid slalombacken ligger ju en bit bort och det är också ganska måttligt med snön än så länge.

Vad gör man då? Upp med flaket på en lastbil och så dit med all snö man kan få tag i så man kan låta se sig. Gissar att det var 'kanonsnö'.

Liljaskolan har över tusen elever som kommer från 65 olika kommuner. Det är väldigt få Vännäsbor som vet vad som egentligen händer och sker här. Det är t.o.m. lite knaggligt med kunskaperna och insikterna för en och annan politiker.

Längst bak på den här bilden ser man skolchef Bosse Nilsson som berättar för tillresande och Vännäsboende föräldrar och högstadieelever om det som finns på skolan.

Mot slutet av kvällen sades det att knappt 500 hade kommit och tittat. Så många hörde inte informationen i Liljaskolans matsal, men några hundra gjorde det också.

Ikväll var jag på Liljaskolans 'Öppet hus' och tittade runt. Jag tog en del bilder och sa till en och annan som frågade att några kanske skulle ut här. Då är det ju bara givet att ett av höstens två kabelstopp inträffar just ikväll.
Men här kommer några bilder från Vännäs stolthet, Liljaskolan.

Hartman och Holmlund går väl i taket, men jag måste säga att det var 'Friskolestämning' på Lilja där det kokade av engagemang i alla hörn och vrår.

För H & H är det annorlunda, men för mig är det något positivt!

MUF vill att Sverige ska stå utanför EMU och att vi skulle ha fått folkomrösta om Lissabonfördraget.

Även om motiven kan skifta känner jag mig i dessa fall som en mycket ung moderat, mitt gråa hår till trots.
Förmodligen har många i ja-partierna större förståelse för de unga, 'man vet ju hur ungdomarna är', än med någon som tog körkort för mer än trettio år sedan och 'borde veta bättre'. Det kan dock inte hjälpas.

Lissabonfördraget må ha sina ljuspunkter, men jag vill inte ha Europas Förenta Stater. Samarbete i angelägna frågor- ja, mer maktöverlämnande - nej.

Ja, det blev en blandning det.

Vännäs vänsterblocks hittillsvarande banerförare K-G Sjöström, en man jag uppskattar trots att vi fläckvis har divergerande åsikter, hade en kommentarfråga jag tänkte svara på här.

Jag fick först en kommentar från 'fd vännäsbybo' som sa att det var trevligt att jag som predikant kunde ha en uttalad ateist som förebild. Han tänkte på nr 2 av de förebilder jag uppgett i presentationen, Winston Churhill. Jag är högst osäker på om och i så fall hur länge Churchill var ateist, men han är på sitt sätt en förebild för mig. Dels för att det kan vara trevligt för en rektor att se att en riktig 'skolkatastrof' kan nå betydande framgångar i livet. På det finns för övrigt tiotusentals andra exempel, men dem lämnar vi nu. Han är det också i många fall som ledare och talare.

Jag antar att det var det jag senare sa som konfunderade vännen K-G. Då citerade jag något som brukar tillskrivas Martin Luther som skulle ha sagt att man inte behöver den Helige Ande för att veta skillnaden på hur man ska tillverka en öl- och en vintunna. Förstår jag detta rätt menar han det självklara att t.ex. en hantverkare inte nödvändigtvis är bättre på det han gör om han är kristen.

Det är klart att man som kristen kan uppskatta en person som är duktig på det han eller hon gör och även delvis ha henne som förebild, också om hon en tid i livet skulle vara ateist. Ja, till och med höra till det relativa fåtal (!) som dör som ateister.

Att jag kom in på Strindberg handlar om att han nästan alltid beskrivs som ateist, trots att han vid sin död var allt annat än en sådan. Det ska jag nog blogga om framöver om jag får leva.

Man får hoppas att det är som det ofta brukar vara. Företagen ligger hellre i överkant än i underkant vad gäller antalet varsel. Om det skulle bli värre än man tror.
Samtidigt tror jag att många mindre företagare gruvar för att stå inför lojala familjefäder de känner sedan många år och säga att de sannolikt kommer att förlora jobbet och dröjer därför med varslen. I vissa lägen kan man dröja för länge och ta till för lite. I sådana lägen riskeras hela verksamheter.
Sammantaget kan man ändå hoppas att alla som varslas inte blir arbetslösa.
Men det är inte slut på varsel.

Regeringen arbetar förstås för högtryck med att utreda vad som blir allra bäst att göra i denna helt unika krissituation vars förutsättningar förändras varje vecka, för att inte säga varje dag. Östros arbetar för sådant högtryck att han knappt hinner tänka med sitt - att kritisera regeringen.

Några av de större och mindre saker jag från min begränsade horisont skulle önska är:

Press på bankerna att inte slå helstopp på kreditgivning till företag
ROT-avdrag för fastighetsägare så att varslen i byggmarknaden kan hejdas något
Snabbt beslut om byggstart för Norrbotniabanan
Snabb upprustning av järnvägen i mellersta Sverige så att man har ström så att de nya starkare och snabbare tågen faktiskt kan köras samtidigt!
Snabb start av kvalificerade yrkesutbildningar för arbeten som vi vet saknar folk framöver
Snabb utredning av möjligheten att framöver sätta in lämpliga delar av den växande skaran arbetslösa i livsnödvändiga verksamheter som nu är hopplöst underbemannade

Allt kanske inte så realistiskt i vårt genomreglerade samhälle, men önska kan man ju.

Har just tagit en liten rast på skolan. Idag har jag fått vara vikarie och både följt en liten grupp treor till badet och sedan hjälpt en mindre grupp på högstadiet. En rolig dag i de små sammanhangen.

Nu ska det snart röstas om Lissabonfördraget. Det är egentligen redan dött då Irländarna sagt nej, men allt ångar på trots allt. Hur många svenskar har bekymrat sig om att ta reda på vad det betyder för oss och för dem som kommer efter?

Jag tror det är skrämmande få.

De är väldans lika vad gäller såväl utseende som budskap och uttryckssätt. Jag tänker på tvillingarna Moström som skriver i både Vindeln och Vännäs.

*s*

Trevligt att träffa dig på din gamla arbetsplats idag, K-G. Promenerande och full av energi.
Jag visste förresten inte att du var så begåvad på att ta ut de retsamma svängarna som du visade prov på i din senaste bloggtext. *s*

Jag ser fram emot Hans-Inges svar och vill inte störa er ping-pong, men en sak ville jag tillägga.
Tänk om några av hemtjänstpersonalen du nämner skulle bilda ett ett företag och börja erbjuda sina tjänster under de principer som skulle gälla för LOV. Kanske just i sin del av kommunen, i någon av tätorterna eller i hela kommunen?
De skulle få lägga upp sitt arbete själva men annars erbjuda sina tjänster under samma villkor som tidigare och under motsvarande ekonomiska villkor som den kommunala verksamheten, men som eget företag.
Vad ser du för stora problem med det? För brukarna? För kommunen? Tror du inte det skulle kunna vitalisera och sporra alla som är inblandade i hemtjänsten? Även om jag tror att hemtjänstpersonalen som kanske skulle bilda 1-, 2- eller 3-mansföretag skulle få jobba på bra då jag tror mig förstå att vår hemtjänst i stort är effektiv och omtyckt.

Under vissa omständigheter skulle det kanske kunna vara en stor miljövinst om t.ex. små lokala hemtjänstföretag tog hand om en stor del av sitt närområde. Mindre körning och större närhet.

K-G, har du tid att svara under er paus är jag idel öra.

Det är väl inte tid att förhäva sig på varken det ena eller andra sättet och inte att förlita sig på människor heller, men vissa små ljusglimtar får man notera ändå.

Idag fick jag smyglyssna till ett samtal från USA där en av våra norrlandspolitiker just nu befinner sig. Enligt denne står Sverige och flera av våra nordiska länder högt i kurs i USA just nu. Hur fördelningen i den bedömningen låg mellan dagspolitik och traditionell hantering av ekonomin vet jag inte.

Däremot var det intressant att se att Finacial Times sätter Anders Borg på fjärde plats bland Europas finansministrar. 'Trots örhänget'.
Finlands vann och mellan dessa gamla rikshalvor fanns Tyskland och Luxemburg. Det är inte bara i Sverige Borg och regeringen har ett högt anseende när det blåser. Även hos en stor del av dem som inte röstat på dem. Det är inte snällt att strö salt i såren , men det kan behöva sägas när tonläget mot regeringen från vissas sida kan bli så väldigt högt.

Vi har en tuff tid framför oss, det förstår även vi som är ekonomins noviser och 'empirister'. Nu talar finansminister Borg inte längre om det svåraste krisen sedan tidigt 90-tal. Nu talas det om den svåraste sedan depressionen. Ingen av oss som är verksamma nu har varit med om något som liknar dagens ekonomiska 'pallnit'.

Det man hoppas är att det inte ska bli sådana idiotstopp på kreditgivning och inköp som ändå ska göras så att kriskonsekvenserna mångdubblas bara av det.
Många av oss kommer att drabbas på flera sätt, för dem som mister sitt arbete är det förstås oerhört bekymmersamt och tragiskt.

Mitt i eländet kan man skönja en liten 'stötdämpare'.
Bara strax innan semestern var en av de stora samtalsämnena inom olika samhällssektorer var i all världen man skulle hämta alla de arbetande hjärnor och händer som behövdes. Befolkningspyramidens utseende var ett stort hot både mot ekonomi och verksamhet inom flera sektorer.

Hur det egentligen är och blir undandrar sig förstås min ringa förmåga att bedöma. Men jag inbillar mig att de stora pensionsavgångarna i någon mån dämpar följderna av krisen vad gäller dem som slutgiltigt blir arbetslösa.

Som exempel hörde jag idag om ett företag där man nyss anställt folk, men där man nu räknar med 300 varsel över landet. I den branschen handlar det om 100 pensionsavgångar nästa år. Hundra färre arbetslösa i alla fall.

Det här är en enögd Krösamaja- och gnällbloggtext av en just nu 'mullefunken' rektor, så vill du bli uppmuntrad och få intellektuell stimulans ska du kanske läsa något annat.

Idag mötte jag en kompetent, utbildad och vidareutbildad specialpedagog från en lite större skola. En resurs som många elever skulle behöva. I normalfallet entusiastisk och insatsvillig. I dagarna har hon funderat på varför hon inte står i affär. Varför hon inte har ett arbete där målen inte är fler än att man kan räkna dem och i alla fall till stor del är möjliga att uppnå. Kanske också där man då och då träffar nöjda kunder och får möta ett leende och kanske ett ögonblicks tacksamhet.

I skolan har vi drygt 700 mål som vi ska nå. För att vi inte bara ska slappa bort tiden och sakta gunga i våra hängmattor kommer det säkert lite mer att bita i framöver. Nya kvastar ska ju i regel bevisa nyttan av sin existens genom att lägga till lite extra. Ibland tror jag det blir som gumman som lastade på bakom hästen, vedträ för vedträ.
'- Bär du det här så bär du det här och bär du det här så bär du det här...'
Till slut hade inte tre hästar kunnat rubba lasset.

Ibland kan det samtidigt låta väldigt enkelt att göra det vi gör i skolan och många verkar tro att det är lätt som en plätt att få alla elever att fungera som man tänkt och pedagogikböckerna förespeglar.
Skulle jag kakka lite i eget bo så skulle jag vilja hälsa en och annan central skolpolitiker att vi faktiskt inte utbildar 1950-talets barn, utan 2000-talets. Vill någon minister eller något ministerämne veta lite om skillnaden däremellan kan jag stå till tjänst och berätta lite. Utan dyra konsultarvoden.
Det kunde i den bästa av världar kanske hindra tillkomsten av några helt orealistiska målskrivningar som höga vederbörande ändå kommer att få äta upp när de inte tål frontalkrocken med verkligheten. Vid närmare eftertanke tror jag faktiskt jag skulle vilja göra någon konsulttimme på lärarutbildningen också. Årligen.

Tillbaka till huvudspåret.
Det är inte bara skolan som drabbas av pålagor som inte bara får en och annan specialpedagog att fundera på ett annat arbete. De planer, policys, tillsyner från kreti och pleti, utvärderingar, uppföljningar och ideliga detaljförändringar som tar vår tid och håller oss varma, för att inte säga heta, finns inte bara i skolans värld. Även om vi säkert ligger någonstans i täten.

Idag hörde jag att vid ett vägbygge på 30-40 miljoner kan det mycket väl hända att dryga hälften är kostnader som handlar om säkerhet och miljö, och inte minst koll av densamma. För en lastbil som är äldre än modell 2003 ska en straffavgift läggas på för varje timme den går. Någon ska ju anteckna och föra bok om detta och allt annat, det kan enligt uppgift gå två-tre man ock sköta det här vid ett vägbygge. En sak är att varannan av dina vägskattekronor kan gå till det här, en annan sak att entreprenörerna ska ha nerver att administrera det.
En lite större entreprenör som jag känner har en person anställd för att sköta alla planerna och all registrering av maskiner, miljöbesiktningar och miljöcertifikat. De som är små eller nystartade kämpar väl så länge det går för att inte anställa någon, det blir värre med byråkratin då. Hur man sedan i 'mellanstorleken' gör för att hantera administrationen av planer och policys vet jag inte. Man kan undvika en del av byråkratin genom att alltid vara underentreprenörer, att inte ta på sig jobben själv.

För de små verksamheterna i alla möjliga branscher håller 'sidobyråkratin' på att bli ett stort konkurrenshinder. Många klarar snart inte hanteringen. När tillsynerna sedan kommer från höger och vänster handlar det inte så ofta om hur det fungerar, hur personalen mår och har det eller hur miljön egentligen är. Däremot ofta om det som står eller inte står i planer och policys och om man använder exakt den formulering eller dokumentbenämning som gäller just för dagen. Och förstås, hur man dokumenterat.

Det här är inte lätt att vända. Vem vill dra ner på säkerheten här eller försämra för miljön där? Vem vill inte förbättra?
Samtidigt har nog fler än jag sett varningstecknen i form av människor som vill 'kliva av', och också gör det, när kringadministrationen sväller över bräddarna och gör att man inte längre håller på med huvudverksamheten.
Några hävdar att civilisationer går under när de blir för komplicerade att hålla igång.
Är det månne så?

Då vill jag travestera det Fredrik Reinfeldt sa till sitt parti 2006....

Förenkla, eller dö!

Enligt dagens SvD vill Iran och 12 länder till i närområdet skaffa 'nukleär kapacitet'. Naturligtvis bara till ström för att driva mysbelysningen och luftkonditioneringarna.
Iran är långt på väg i sina ambitioner.

Man borde inte läsa sådana artiklar strax innan läggdags.

...då brukar röstläget öka. Stackars Mona S kallade i tisdags regeringens arbetslinje för 'misslyckad och satanisk' med anledning av a-kassenivån. Utan att här diskutera den kan man fundera på röstläget när man kollar siffrorna. När (s) regerade var maxersättningen 730 kronor i 100 dagar, sedan blev den som idag 680.

Jag vill inte raljera över de arbetslösas situation då varje hundralapp är betydelsefull, men jag har svårt att låta bli att peta på Monas retorik.
Är skillnaden mellan himmel(s)k och satanisk a-kassepolitik 50 kronor i 100 dagar?
Vi ska vara rädda också om ordens värde.

Man kan bekymras över att det finns folk som accepterar tonläge och ordval. Men enligt Sifo och Demoskop blir de visst färre allt eftersom.

Läs mer om detta av PJ Anders Linder

Monica W skrev en kommentar jag skulle svara på, men den blev som vanligt för lång. Blev en egen text istället:


Orden i förra bloggtexten om att vi inte är bäst när det gäller välfärden var som sagt inte mina egna, men jag håller med.
Tomskryt, billiga säljartrick, parti- och organisationsegoism skådar ju folk igenom ändå. Det lämnar dem ofta med en likgiltighetskänsla inför politiken, i bästa fall. Resultatet blir sällan ens ett nollvärde, det blir minus på sista raden när vi bara vevar skryt- och floskelpositivet.

Partiet jag anslöt mig till för några år sedan håller på med en omprövning och ett förnyelsearbete. Många säger att det bara handlar om marknadsföring och begreppsstöld, men för mig liksom för de flesta vill jag tro att det handlar om en vilja att verkligen bli bättre. Både bättre än vi själva varit och bättre än dem som styrt oss dit där vi är nu.
Det finns blindskär i de flestas välfärdspolitik. Jag hoppas vi ska upptäcka dem och hitta farleden som fungerar för omständigheterna vi har framöver. Då behöver man höra vad de som sköter uppgifterna rent praktiskt säger. Blir vi bättre tvingas (eller inspireras) andra att också bli bättre. Det borde alla tjäna på. Inte minst när vi alla behöver välfärdens omsorger.

Att jag tar ut svängarna som jag gör i den tidigare texten handlar kanske också om att jag inte totalidentifierar mig med moderaterna och köper precis allt. Inte heller i förnyelsearbetet. Det är partiet där jag engagerat mig. Det är där jag känner mig mest hemma, bl.a. för att det är högt i tak. Även jag ryms. Det känns som en plattform, en byggställning, där jag ett tag kanske kan göra något för vårt gemensamma samhälle.
Men det är som sagt inte min identitet.

På bilden syns Annika Hiltunen, en av dem som på moderaternas uppdrag bland annat har försökt lära mig detta under lördagen.
Moderaterna är helt enkelt inte bäst.

Dagen handlade om välfärden, om det gemensamma goda som kan sammanfattas i ord som sjukvård, psykiatri, skola, barnomsorg och äldreomsorg.
En del av vårt partis politik på området har tidigare varit tämligen grund och kanske lite präglad av slagord och lättköpta lösningar.

Idag ingår moderaterna i en allians som kanske kommer att styra i Sverige under några mandatperioder framöver. Partiets syn på välfärden har redan ändrats och behöver fördjupas ytterligare. Inte minst med tanke på de stora utmaningar som ligger framför oss med den 'uppochnervända' ålderspyramid vi har i Sverige och Europa. Den kommer att göra sig påmind både vad gäller antalet 'händer' som kan arbeta i verksamheterna och vad gäller det rent ekonomiska. Idag är det också alldeles för få som väljer att arbeta i den här viktiga sektorn.
Det finns en del att göra, men innan man kan säga Vad så måste man lyssna till dem som står mitt i arbetet.

Några i partiet kommer att försöka få komma ut och lyssna till personalen på välfärdens arbetsplatser. Det är väl inga nyheter, det har gjorts och görs av både oss och andra. Inom moderaterna tror man att vi kan behöva lyssna lite extra.
Jag har anmält mig och blivit antagen till det här och idag har jag fått veta lite mer än jag visste förr. Nu hoppas jag att jag ska få komma ut och möta välfärdens arbetare och få veta ännu mer.

För kanske ett år sedan kom jag överens med en god tidigare granne som är sjuksköterska att hon skulle visa mig runt inom äldrevården någon ledig dag. Jag skulle höra av mig en måndag när det skulle kunna passa. Det varit mycket i år och jag har helt enkelt inte fått ändan ur vagnen så det har inte blivit av än. De här två sakerna kan kanske inte kombineras, men kan säkert samverka.

När man inte är alldeles bäst kan man behöva lite mer. Det går kanske att låna skolbegreppet specialundervisning?

På väg hem från Sundsvall blev det en sen middag i Övik. Jag bläddrade i en tidningsdel som låg på bordet och fick syn på en artikel om Elisabeth Ohlson Wallin. Hon är fotografen som låg bakom Ecce Homo där Jesus framställdes i speciella homosexuella miljöer och i bilder som sårat många djupt. Reaktionerna har tagit sig väldigt olika uttryck, jag försvarar inte alla.

I artikeln fanns en hänvisning till en löpsedel från 80-talet som skulle vara orsaken till att hon gjorde utställningen som sårat så många kristna och muslimer. De sistnämnda ser ju Jesus som profet, om inte som Guds Son, försonare och syndfri ställföreträdare.

'Bra att de får aids!' skrev Expressen den gången på en gravt lögnaktig löpsedel som enligt ÖA:s uppgift sedan kom att trigga EOW till fotoserien Ecce Homo.

Jag kände den präst som enligt Expressens löpsedel skulle ha sagt detta. Var och en som känner honom, kristen eller inte och oavsett sexuell läggning vet att han aldrig någonsin skulle ha yttrat några ord som kom i närheten av detta.

Minns jag rätt så hade journalisten den gången frågat honom vad han skulle säga om någon av hans egna söner skulle bli homosexuell och få aids. Den troende mannen hade då svarat att det finns något som är värre än att få aids och det är att 'gå förlorad'.
Han visste inte hur tidningen fått ihop löpsedeln utifrån detta. Det som stod på den fanns inte med i tidningen heller om jag minns rätt.

Mannen var flerbarnsfar och löpsedeln gav dem en svår tid. Barnen drabbades också av reaktionerna och det var tungt och oroligt när det kom brev med avföring och blodpåsar som skulle vara hivsmittade. Allt som ett resultat av av en av Expressens mer lögnaktiga löpsedlar.

Ska alltså Ecce Homo ha kommit till på grund av samma löp?

Visst skämtar någon med mig?
Skulle ett alliansparti mena att vi ska ha speciella utsläppsregler bara för Sverige? Något som skulle kunna slå ut inte bara svensk bilindustri utan betydligt mer av vårt näringsliv i samma smäll? Något som säkerligen skulle sänka konkurrensen i Sverige då flera tillverkare förmodligen skulle hoppa över det här landet. Det skulle antagligen bli för dyrt att göra specialmodeller bara för oss. Redan nu är ju priserna högre än de behövt vara på grund av diverse särlagstiftning.

Att visa sin miljöradikalitet genom att i stort sett strunta i om Sverige har någon fordonsindustri eller inte, det hör inte hemma i ett borgerligt ansvarstagande parti.
Tror någon att det är detta Saabs och Volvos ägare just nu behöver höra? Ska (c) ge deras styrelser det avgörande argumentet för att lägga ner i Sverige?

Visst skulle man önska att Saab och Volvo tänkt lite längre när de utvecklat sina bilar det senaste årtiondet. Även om man bor i älgrikt land och inte gärna kör hur liten bil som helst kan man ju få ner förbrukningen. Se t.ex. på BMW och vissa Mercedesmodeller.
Vi kan inte heller tro att vi ska göra något gott för miljön om vi slår sönder den svenska ekonomin. Förutom att göra livet svårare för de sämst ställda skulle vi kunna hamna i något av ett 'Kuba-läge' där ekonomin blir så dålig att man får köra med sina gamla bränsleslukande och bristfälligt renade bilar. Man har helt enkelt inte råd att köpa något nyare.

Jag känner så många kloka och ekonomiskt begåvade centerpartister. Ni är ju ett 'gräsrotsparti' som inte brukar vara rädda för att säga vad ni menar uppåt i partiet.
Gör det!

Efter en intensiv arbetsdag med både glädje och sorg åkte Nilsson med fru och svägerska söderut. Det kändes som om de flyttat Sundsvall betydligt längre neråt sedan sist. Det var låångt hit idag.
Klimatet är dock inte så sydligt av sig. Vi hann köra på lite snöföre och bitvis kändes det mycket vintrigare än i min del av Västerbotten.

Under lördagen ska systrarna gå runt på en stor affär som ligger lite norr om Sundsvall, i Birsta. Just nu kommer jag inte ihåg namnet, men tror det börjar med ett I. Själv brukar jag mest bara köpa värmeljus där.
Nilsson ska gå kurs och lära sig mer om den svenska välfärden. Överskriften på dagen är 'Välkommen till verkligheten', men där tycker jag faktiskt att jag är ganska hemmastadd. Jag tror att jag fått se rätt stora och varierade delar av verkligheten, men jag lär mig gärna mer.

Det skulle kännas ganska bra med den här lilla utflykten, om det inte vore för att mina tankar finns hos några som ställt till det för sig och som jag tycker ganska synd om.

Man har ju hört ett och annat från rektorer som fått tampas med kommunal. Därför var jag beredd på ett och annat inför dagens möte med en ombudsman och en från den lokala sektionen.

Det är trevligt med positiva överraskningar. De kändes betydligt mer som ett stöd än en motpart.

Ibland är det roligt att ha fel.

Jag brukar inte köpa så mycket andra tidningar än dagstidningarna jag prenumererar på. Härom dagen trillade jag dit på en fototidning. Den lockade med en liten 'minitidning' innanför omslagsplasten. Där skulle man få lära sig allt om digitalt foto i svartvitt.

Jag såg fram emot att få veta mer om detta intressanta ämne. Jag är lite av en fotografisk periodare och fotar stundtals ganska mycket. Den svartvita bilden har sin lockelse och ikväll rev jag upp plasten och satte ögonen i text och bild.

När man köper en tidning blir man ju allt som oftast besviken. Särskilt när man torskar dit på en fördummande kvällstidning. Nu kände jag mig i stort sett lika lurad som alltid när man köpt en sådan, A eller E, för rubrikens skull.

Första uppslaget handlade om fotografering, resten av tidningen om digital efterbearbetning. Photoshop och dylikt. Det är möjligt att jag är för dum eller för lat för att ens komma på tanken att lära mig de här programmen. Jag vill i alla fall ha ut min bild färdig från kameran. Datorn använder jag för att förvara, hantera och visa mina bilder. Möjligtvis kan jag beskära en smula, kanske ljusa upp lite eller släcka röda ögon. Naturligtvis får man anpassa bildstorleken till bloggar m.m.
Jag kan vara för konservativ eller kanske glömsk för att även forntida mörkrumsarbete innebar efterbearbetning.

Hur som helst, jag vill fotografera. Inte göra artificiella bilder.
Det fanns ett par artiklar i själva tidningen som var intressanta. Tur det.
Godnatt!

Antisemitismen verkar inte alls vara död, snarast tillta. Man kan fundera var vi är och vart vi är på väg när Veronica Svärd, styrelseledamot i Feministiskt initiativ, tillika ofta deras presstaleskvinna, på sin blogg kan skriva så här om Bo Rothstein:

'Är han av judisk börd lille Bo? Kan det vara där skon klämmer eftersom han förjämnan är så bitter och sarkastisk, trots att han så att säga fått en professur - får delta i debatten och till och med hos en del åtnjuter en form av respekt? Kan det vara detta judiska arv som får Bo att alltid vara så arg och missnöjd.'

Jag tror inte att hon hade kunnat skriva så för tjugo år sedan och komma undan med det.
Idag kanske det går?

Man får väl tacka den danska jordbrukskommissionären Mariann Fischer Boel för att några av EU:s mer huvudlösa dumheter ska försvinna nästa år. För flera grönsaker och frukter tas 'snygghetsreglerna' bort. Förmodligen är även en jordgubbe mindre än 22 millimeter en jordgubbe framöver. En krokig gurka ska i alla fall få säljas som gurka, liksom en inte helsnygg lök.

Alla frukter och grönsaker befrias inte, men även t.ex. lite deformerade äpplen kommer att få säljas framöver. Dock ska det stå på påsarna att de är 'fula'. Tack för det i alla fall. Man får hoppas att våra EU-tokerier inte varit kända av dem som svultit.

Sådana här saker har ju kastat ett löjets skimmer över EU-byråkratin alldeles för länge. Danskan som nu bestämmer är inte en fullfjädrad livstidsbyråkrat. Hon har faktiskt haft ett hederligt yrke och har enligt uppgift egen odlarbakgrund.
Det är inte dumt med ledare som haft med verkligheten att skaffa, 'hands-on'.

Nu är det studiecirkel om kommunal demokrati hemma i stugan igen. Själv har jag dragit mig undan till övervåningen, men är i vanlig ordning lovad att få sköta disken och bortplockandet efter fikat. Två nya kvinnor som sänkte medelåldern anslöt sig ikväll.

Huka er gubbar...

Med hänvisning till den senaste bloggtexten 'Skurkar och banditer' så kan jag säga att polisen inte verkade jättesugen på att ta emot min anmälan mot företaget som ljög och presenterade sig som 'Eniro, Gula Sidorna'. De ville att jag skulle vänta och se om 'Företagsdelen' sänder något orderekännandeblad eller någon faktura. Därefter skulle jag bestrida och sen anmäla om de framhärdade.

Jag fick ett bra tips från signaturen LO. Svensk Handel har en sida där man både hittar en del av de här företagen med telefonnummer, organisationsnummer och adress och får råd hur de ska hanteras. De 'muteras' i.o.f.s. hela tiden och ändrar lite i namnet och/eller i sina siffror.
På www.svenskhandel.se finns också en pdf-fil med en färdig polisanmälan man kan fylla i och posta till polisen. Svensk Handel menar att man sänder in den direkt, utan prut.

Företagare, föreningar och organisationer som drabbas - anmäl! Oftast känns det krångligt och genant, men de här lössen bör jagas ur fällen.



Svensk Handel (Klicka på 'Varningslistan')

Mall för polisanmälan

Igår ringde 'Eniro - Gula sidorna' till mig på Mariaskolan. Trodde jag. Emil Bäckström i Stockholm presenterade sig i alla fall som att han kom därifrån, och ville kolla uppgifterna i katalogen. Jag tog mitt i brådskan fram 'den stora gula', kollade uppgifterna och sa att vi ville att det skulle stå som det gjorde. Han upplyste om att det skulle kosta 4990 plus moms och att det skulle komma ett ordererkännande som vi skulle invända emot inom 10 dagar om det var något fel.

Sen kom betänksamheten. Jag ringde upp Eniro och fick tala med vår kontakt i Sundsvall. De hade inte ringt och han trodde att vi var lurade. Emil Bäckström hade lämnat ett telefonnummer, 08-50164336. Det gav ju en känsla av rekorderlighet och han räknade säkert inte med att man skulle ringa. När jag ringde upp kom jag till 'Företagsdelen', inte alls till Eniro. Emil Bäckström, om han hette det, hade ljugit som hästen travar. Jag talade in en del av mitt hjärtas mening på telefonsvararen och sa att jag både skulle polisanmäla och sedan gå hur långt som helst om jag fick en faktura.

Sannolikt spelades det första samtalet in och det hade juridiskt räknats som en beställning om jag inte avbeställt inom tio dagar.
Det är ju genant att man överhuvud taget går på några som helst saker på telefon, man ska inte erkänna, godkänna eller beställa något som helst på det sättet i dagens lurendrejartider.
'Din Branchkatalog' är ett annat tjuvföretag vars dörr skulle spikas igen och som arbetar med liknande metoder.

Företagare, organisationer och föreningar som råkar ut för den här sortens skurkstreck. Gör motstånd, anmäl! Det ska jag göra nu.

Det är inte lätt det här med IPRED-lagen. För egen del är jag mycket oroad över den kontroll av individerna, våra tankar och vanor som blivit möjlig och tydligen oemotståndligt intressant genom internet. Det kanske går hjälpligt bra idag, fast bara kanske, men världen är inte god och samhällets eller tankens diktatorer får förr eller senare grepp om den systematiserade kontrollmakten om vi underkastar oss den.
Jag trodde ett tag att jag var någon sorts dissident i mitt parti vad gäller FRA, men fick senast idag fler belägg för att skepsisen är både vitt, brett och djupt spridd. Många talar om att det var unga fildelande män som 'bloggade tillbaka regeringen' några steg i frågan, men det var inte så få medelålders- och medelåldersplus-tänkare av båda könen som fanns med där.

Samtidigt är konsekvenserna av upphovsrättens kollaps väldigt stora. Idag stjäls böcker och olika konstyttringar på ett sätt som riskerar att utarma en viktig del av vårt samhälle och beröva oss många nyttigheter och utvecklande alster framöver.
Hur roligt det än är att t.ex. skriva måste det finnas möjlighet att ta betalt för mödan. Man kan undra hur framtida läroböcker kommer att kunna framställas och vilken kvalitet de kommer att ha? Det är en klen tröst att mycket skräp också kommer att ha svårt att komma ut. På något sätt gissar jag att just det kommer att sippra fram ändå.

På något vis måste dagens massiva stölder av upphovsrättsskyddade saker försvåras och man måste vänja sig vid att betala något för en del av de 'exklusivare' material man nyttjar på nätet. Om IPRED-lagen är rätt väg är jag inte man att bedöma.

På Mariaskolan där jag arbetar är det inte tillåtet att använda datorerna för chattande eller andra egna utflykter. Datorerna där är till för skolarbete. Annars skulle man kunna tänka att datorerna på t.ex. skolor eller arbetsplatser skulle kunna användas för olovlig nedladdning. Vem tänker man sig bötfälla då?
Hur många fildelare kommer att köra på utan att skaffa sig ett 'anonymiseringsprogram'?

Är det här lagförslaget riktigt färdigt?

Detta sa han i tisdagens Rapport.

Man förstår ju att Lasse O legat sömnlös ett tag sedan det blev klart att vi lämnat platsen som det land som tar ut allra mest skatt i hela världen av sina invånare. Nu är vi ju nere på en inte lika ärorik andraplats, strax efter Danmark.

Det är klart att det är tufft för Sveriges låginkomsttagare att behöva släpa runt på så mycket pengar efter varje löneutbetalning. Men, hav förtröstan ni alla som tjänar från 17 000 i månaden. Lars Ohly lovar att ni ska få betala mer i skatt! Överskottet ska inte längre vara så betungande. Mona Sahlin har egentligen samma löfte, men Lars är riktigt öppen och tydlig med det.

Ska man vara lite mer allvarlig så här på slutet kan man säga till dig som arbetar som barnskötare eller vårdbiträde att det är väldigt långt ifrån säkert att den tusenlapp du kanske skulle få betala mer varje månad med La-Ma-Mona (Lars, Maria och Mona eller vilka det nu kan bli om det skulle bli regeringsskifte) verkligen skulle förvaltas på ett sådant sätt att du skulle tycka att det var en bra idé att lämna ifrån dig den.

När det blivit tal om pendlandet in och ut från Vännäs kommun har jag ibland kommit med en liten skruvad reflektion. Det är ju inte bara så att omkring 1500-2000 personer pendlar ut från Vännäs, ca en tredjedel så många pendlar också in till vår kommun.
En liten käpphäst jag då brukar släpa ut från stallet är att alla bilpendlarna borde samlas bakom Statoil i Vännäsby och sätta försöka byta jobb med varandra. Helt orealistiskt som sagt, men om 20 % av bilisterna hade lyckats hitta av varandra och arbetsgivarna hade hållit med så hade vi kanske sparat 10 - 12 000 mil i veckan, kanske 8-10 kubik bränsle. Omkring 400 kubik med vidhängande avgaser per år. Dessutom hade vi sparat in en hel del vägslitage och en massa privatpengar.
Det här tror jag förstås inte alls på, men det är en lite intressant räkneövning.

Nu rullar ett projekt som heter 'Hållbart resande' i Umeåregionen. Idag fick vi höra lite om det på KSAU-sammanträdet i Vännäs. En sak man kommer att göra för att minska ensampendlandet är att vända sig till de större arbetsplatserna och försöka stimulera till samåkning.

I tanken dammade jag av min gamla käpphäst och modifierade den en liten smula.
Det är inte bara Volvo, NUS, Liljaskolan och några andra större skolor folk arbetar på. Ganska många av arbetsplatserna man pendlar till i både Vännäs och Umeå är hyfsat små.
Det här med samåkning är ett lätt sätt att spara miljö, men det kan finns praktiska svårigheter. Bl.a. detta att hitta varandra.

Tänk en 'Pendlarkväll' någon vårdag framöver då projektet 'Hållbart resande' och kanske Vännäs och Umeå kommuner hyrt området bakom Statoil i Vännäsby. Man ha ordnat med något riktigt lockande dragplåster för att få folk att stanna till. I några montrar presenteras både busstrafiken och järnvägens då återuppståndna persontrafik. Man kanske lottar ut några buss- och tågkort bland besökarna. Kanske några sponsorer fixat andra priser som lottas ut? Man kan få information om Eco-driving och provköra diverse miljöbilar. Kanske några arbetsgivare presenterar sig? Några skolklasser grillar hamburgare för allt vad tygen håller och kanske kan det finnas annan försöljning och andra demonstrationer också. Statoil är 'mutat' att sälja bensin med lockande prisnedsättning för dem som varit runt i montrarna, svarat på en fråga i varje och kan visa upp sitt besöktskort inne på macken.

I huvudmontern finns två stora kartor, en över Umeå och en över Vännäs. Där kan man sätta upp en nål eller magnet med möjlighet att skriva upp namn och arbetstider runt fläcken där man arbetar. Någon timme efter programstarten inbjuds de som 'satt upp sig' på kartorna att komma dit och spana av resultatet. Man får en chans att träffa och prata med människor som arbetar i närheten av ens arbetsplats. Man behöver inte nödvändigtvis bo i samma område.

Tänk om ett antal kan lockas att ta steget att prova kollektivtrafiken? Tänk om man kunde tussa ihop en del pendlare och få bort 35 bilar från E12:ans dagliga trafik? Det skulle betyda drygt 1000 bilmil mindre i veckan, ca 50 000 mil per år.
Tänk om man efter tredje årets 'Pendlarkväll' fått bort 200 bilar genom samåkning och allt större kollektivtrafiknyttjande? Då snackar vi ca 6000 bilmil i veckan. Bara mellan Vännäs och Umeå.
Kunde man tänka sig någon lockande morot för samåkarna? En årlig pristävling bekostad av sponsorpengar som underblåser miljö- och sparivern?

Samma sak kunde göras i t.ex. Sävar, Tavelsjö, Vindeln, Hörnefors och kanske Nordmaling. Vilka besparingar för plånbok och miljö!

Ja, kanske nästan lika orealistiskt som den galna idén om jobbytarträffen. Men en tanke i alla fall. Trots en del förmodade tanke- och räknefel.

I Sverige ingicks omkring 190 partnerskap 2007. Man kunde i debatten nästan tro att det skulle vara tiotusentals per år. I dagarna gick Lars Ohly ut och sa att man ska tvinga präster att viga homosexuella, även om det är emot deras personliga övertygelse. Det låter som gamla sovjetiska takter. Tycker Ohly månne också att det ska bli samma straff som på den 'gamla goda tiden' om man för sin tros skull inte kan gå in under maktens krav?

Observera att det gäller präster i kyrkor. Man talar som vanligt lågt eller inte alls om de muslimska sammanhangen. Ohly och andra verkar inte alls lika benägna att vilja tvinga och förfölja dessa i samma grad.
En av programledarna i 'Halal-TV', Cherin Awad, har t.ex. i Existens december 2003 hävdat att otrogna kvinnor ska stenas till döds enligt 'guds lag'. Hon stod för detta ända tills trycket blev lite för stort för några veckor sedan. Nu sägs hon muntligt ha backat från uttalandet. Vi har ändå inte hört eller läst så mycket om hennes uttalanden. SVT verkar inte alls ha ifrågasatt hennes lämplighet trots detta.

En aldrig så mild person med 'fel' uppfattning i nämnda vigselfråga gissar jag hade åkt ut från programledaruppgiften ganska huvudstupa. Om den personen varit kristen alltså.
Saker verkar nu förändras ganska snabbt för Sveriges 'kristna minoritet'. Det är allvarligt på flera sätt.
Ett delproblem till följd av detta kan bli att stödet för t.ex. (sd) tyvärr riskerar att öka allt eftersom skillnaden i tolerans mot de olika religionerna blir uppenbar för en större allmänhet utanför församlingarna.

Personligen menar jag att det nog vore bäst att kyrkorna lämnar ifrån sig vigselrätten och att man framöver får registrera sitt äktenskap hos myndigheterna och gifta sig i sin kyrka som i en del andra länder. Det var så t.ex. RFSU och (kd) menade.

Men Ohly vill kanske följa med in i de kristna församlingarna med tvångsåtgärder i alla fall? I toleransens namn....

Fick nyss syn på den här bilden. Den togs på valnatten i Washington när jag efter valvaka och gatufestfoton fick gå en timme mot hotellet innan jag fick tag i en taxi.
Jag kunde inte låta bli att ta nattbilden på den öppnade porten med ljuset innanför.

Många kan kanske i dagsläget se en politisk symbolik i den, men det gör inte jag. Politik är lite som pengar. De har båda en betydelse, men begränsad nytta och räckvidd. De kan vara nyttiga verktyg för en tid, men aldrig målet och meningen. Kan inte vara 'Ljuset'.

Ingen liten människa kan heller vara värd vår förtröstan eller att vi ställer hela vårt hopp till henne. Den enorma förtröstan en del ställer till Amerikas kommande president kan skrämma mig en smula. Det är upplagt för stora besvikelser.

Jag ser något helt annat i bilden.

Det har gått segt att komma i normalläge efter resan. De få dagarna i USA verkar ha gjort ett obegripligt stort intryck på kroppsklockan. Jag är lite trött mest hela tiden, utom när jag borde lägga mig. Sovandet är mer 'lealöst' än vanligt.
Effektuttaget var förstås ganska stort under resan och flygnätterna rätt sömnfattiga. En och annan riktigt tidig morgon och en grundligt genomvakad valnatt gjorde väl också sitt till.

Idag tog kommunstyrelsen och 'grupparbetet' drygt två timmar längre än normalt, ca 6,5 timmar. Inte på grund av dumheter, utan på grund av motiverade diskussioner i angelägna ärenden och i konstruktiv anda.
Jag är glad att jag fått göra min politiska 'jungfruresa' i Vännäs och inte på något ställe där prestigen och självändamålsstriderna tar glädjen och kraften ur arbetet. Jag måste säga att det politiska klimatet i Vännäs centrala organ är gott och att de flesta sammankomster man får vara med om är positiva upplevelser. Trots att det understundom brister i det 'Nytänkande' som vi ståtar med i vår devis:

'Det upplevelsenära Vännäs - Välkomnande, Livfullt och Nytänkande'.

Harvandet med smått och stort underlättas en hel del av att många av Vännäs politiker begåvats så pass rikt med både självdistans och humor. Jag minns en tjänsteman som förra året suttit och väntat på sin tur utanför en stängd KSAU-dörr och slutligen fick komma in för sin föredragning. Han undrade då om vi verkligen gjorde rätt för arvodet när vi skrattade så mycket och verkade ha så roligt.
Att det finns humor betyder inte att vi inte arbetar seriöst och ser vikten och allvaret i våra uppgifter.
Min erfarenhet är att det KSAU jag snart lämnar och det KS där jag väl sitter kvar till stor del lever upp till kommunens motto. Jag har i alla fall känt mig välkommen, arbetsgemenskapen har varit livfull och nytänkandet har funnits, även om det inte alltid utmynnat i önskvärt praktiskt resultat.

När alliansen i Vännäs tar över och Johan Söderling blir oppositionsråd gissar jag att helheten kommer att fungera på ungefär samma vis. Jag tror att socialdemokratin och vänstern då i stort kommer att agera ungefär som vi borgerliga gör nu. Inte alls som en del trångsynta och dåliga förlorare på andra håll.

Det ska också bli en intressant upplevelse! *s*

Det verkar ta en stund att få bort USA-anknytningen i bloggtexter och bilder.

Uttrycket 'Det vidgade klassrummet' använder tre västerbottniska friskolor för våra bussresor i Sverige och Europa. Det myntades av Stig Åsbringer som nu gått över till att vara rektor på Dalkarlså. Resorna är en väldigt fin möjlighet att vidga lärandet. De har stor betydelse både innan, under och efter själva resandet.

Klassrummet på bilden verkar också riktigt trevligt. Nu gäller det en seglarskola, men tänk annars att ibland få kasta loss och dra iväg med hela klassrummet längs Hudsonfloden. Bara så där.
Stanna till vid något museum en bit uptown, eller göra strandhugg på The Jersey side.
Många elever hade älskat det och några hade fått kraftigare spikar att hänga upp saker på än de annars skulle ha fått.

Den här dagen har varit grå här hemma också. Jag har känt mig som en väldigt tom påse. Hela jag har varit ytterligt trött och har haft svårt att hålla mig vaken trots många uppdämda uppgifter som pockar på uppmärksamhet.

Det blir knepigt att riktigt lämna detta med USA. Ögon och öron registrerar USA-nyheterna i mediebruset.
Här och där i media har man noterat att en av de minst intressanta personerna just nu, Amerikas president, i ord och gärning visat sig vilja underlätta så mycket han kan för den som sannolikt blir vald den 15:e december. Det tycker jag är hyfsat bra gjort av en som är så impopulär som Bush och som hanterats som han har gjort i kampanj och debatt.

Jag minns en svensk ledare som vid en valförlust förbittrad sa:
'-Vi ska ge dom ett h-vete!'.
Det vallöftet försökte han hålla.

På hemresan läste jag en en svensk tidning där man la McCains och Obamas 'eftervalsord' om varandra i munnen på Reinfeldt och Sahlin. Det kändes väldigt ovant att läsa sådana erkännsamma politikerord på svenska.

Jag är rädd att den mer ryggmärgsbaserade svenska svartmålningen, eller mobbningsbenägenheten, gör något dåligt med oss svenskar. Den påverkar vår inställning till politiker och politik och begränsar vår förmåga att tackla gemensamma svårigheter.
Särskilt Östros och Sahlin försökte sig ett tag på en duktigt negativ retorik, men jag tror utfallet blev kortvarigt och magert. Vi har tidigare exempel från den borgerliga sidan som inte heller 'bar sig'.

Det är nog av tjuv och rackarspel i USA och man ska inte övervärdera de vänliga orden heller. Taktik- och strateginissarna där är lite före våra och vet att de flesta är urtrötta på det ständiga hackandet och onyanserade misstänkliggörandet. Ett vänligt ord á la Obama ellr McCain kan göra det grå lite ljusare och kanske frigöra en del kraft i svåra lägen.
Det vänliga ordet utesluter inte debatten.

Det är faktiskt så att jag kommit hem idag. Jag åkte direkt till Mariaskolan och hade svårt 'jet-laggad' en USA-lektion, träffade eleverna och kom sen hem på eftemiddagen.
De som orkat läsa min blogg idag tänkte nog att jag fortfarande var kvar i USA. Det var bara en del saker jag ville hinna med innan jag slutade det här USA-svepet.

Ett tack till moderaterna i Västerbotten som gav den här möjligheten. Resan blev ändå bättre och mer givande än jag hade trott. Inte minst beroende på mina kunniga, snabbtänkta och humorspäckade medresenärer (inte minst de äldsta) av olika partifärg som kryddat alla upplevelser med exempel och initierade reflektioner. Vilket osannolikt gäng vi var!
Ett tack till Hans Berglund på bilden som driver företaget 'Travel Experience' och nu var reseledare åt 'Atlantöar' som arrangerade den här valresan och tänker sig en resa även nästa USA-val.

Om någon tycker att jag varit 'USA-advokat' i mina bloggar så känns jag inte riktigt vid det. Det mest oinitierade USA-gnället kan ibland behöva balanseras en del och så finns det en 'svensk-karikatyr' jag inte vill falla in i. Det är känt bland många i USA, och även andra länder, att man alltid vet bäst i Sverige. Det är mer än en amerikan som kan vittna om att man hört svenskar börja uppläxningsföreläsningar ungefär så här:

'-In Sweden we have a system....'

Man kan även i andra länder, även om det ser annorlunda ut. Det en annan sak att det finns saker som fungerar bättre i Sverige än i USA, men även en hel del som fungerar mycket bättre där. En lyssnande och betraktande ödmjukhet är ingen dum början på en givande dialog.

Ett litet exempel här i slutet. På bilden sitter Hans och sonen Andreas på baren 'Moonstruck' intill vårt hotell i New York. Hans ville gärna ha en öl till maten, men man sålde inte öl. Då säger servitrisen:
'- Kila över och handla en öl i affären mitt över gatan så ställer jag fram glas, det är ok.'

Generositetens och den lösningsinriktade välviljans system fungerar ofta bättre 'Over There'.

Sista kvällen i USA var några av resenärerna till Vietnammonumentet som jag skrev om i förra bloggen. Många skolklasser var där, trots att klockan som sagt var kväll.

Jag hyser viss sympati för den nerdekade, uträknade och 'återuppstånde' nordstatsgeneralen Ulysses S Grant som sedan blev president. Han sa så här:

'Although a soldier by profession, I have never felt any sort of fondness for war, and I have never advocated it, except as a means for peace.'

Fritt översatt: 'Fast jag är yrkessoldat har jag aldrig på något sätt gillat kriget, eller försvarat det, annat än som ett verktyg för freden.'

Det gäller i alla lägen, och särskilt de skarpa, att välja sina strider.

Några få namn av en ofattlig mängd.

Det har ju sitt allvar att vara människa och alla ska vi dö, men när ögonen tog in mängden av de för tidigt döda pojkarna, bröderna och männen och fingrarna löpte över de ingraverade namnen, då steg tårarna.

På stenmonumentet i närheten av The Lincoln Memorial finns namnen på de omkring 58 000 amerikaner som dödades i Vietnam. I strid och olyckor, snabbt, långsamt, i rus, nykter skräckfylld klarhet eller för egen hand.
De som kom hem som spillror eller som utfrusna parias står inte på stenen. Jag vet inte om de 1900 försvunna står där heller.
Man får i sammanhanget tänka på att de vietnamesiska offren var oerhört mycket större, men siffrorna är inte så säkra.

Skulle man lägga de döda bredvid varandra och ge dem några centimeter mellan axlarna skulle det bli en bortåt 4 mil lång Lit de Parade. För att känna in något av antalet tänker jag mig dem upplagda till avsked mellan Vännäsby där jag bor, genom Umeå och därifrån nästan bort emot Holmsund. Vilken vandring det skulle bli.
Skulle man under en minut berätta något om vem var och en var skulle det ta ca 120 arbetsdagar, ett halvt arbetsår. Om man inte tog en enda rast, talade oavbrutet och aldrig grät.
Jag skulle inte vilja göra räkenskap för alla beslut som togs i samband med vietnamkriget.

Makabert resonemang? Kanske, men jag försöker bara tänka mig in i det som skett.

Jämför man Sovjets och USA:s döda under andra världskriget så blir de amerikanska offren i siffor sett 'små'. (Det var ett annat sorts krig, men pojkarnas död var av samma sort) Drygt 13-14 miljoner ryska soldater mot omkring 170 000 amerikanska. Samtidigt får man tänka på att amerikanerna till stora delar stred Européernas strid och betalade ett pris för vår frihet och trygghet. Liksom under första världskriget och senare under det kalla kriget.

Säga vad man vill om USA, men de har betalat ett högt pris för Europa. I pengar och liv. Inte minst i Sverige har vi nog haft en tanke, eller i alla fall en känsla, av att om det riktigt krisar till sig kommer USA och hjälper oss. Vi har sparat några kronor på det också.
Samtidigt är det klart att USA haft en fördel t.ex. av att få ha huvudfronten mot dåtida Sovjet långt borta från sitt territorium.

Resans yngste deltagare fick en tanke under ett samtal om USA, dess framtid och möjligheter. Han uttryckte det ungefär så här:
'-Jag gillar inte tanken på att USA kanske inte kommer att finnas där för oss.'

Nej, det gör inte jag heller. Trots de misstag och förbrytelser regeringar och andra ledare gjort.

Apollo 11, burken som de första månresenärerna frivilligt tog plats i. Hur är man gjord om man utsätter sig för något liknande?

Det gigantiska komplex av museer i Washington som går under namnet 'Smithsonian' är absolut värt några dagar. Fast det skulle behövas veckor.
Under 2007 hade man över 24 miljoner besökare och det är lätt att förstå. Kommer man till Washington bör man ha mer tid än vi hade för Smithsonian.

På bilden ser man 'Spirit of St. Louis', planet som Charles Lindberg gjorde den första atlantflygningen med.
På Luft- och rymdmuseet finns massor med saker att göra. Förutom att se på och gå in i olika flygande föremål kan man t.ex. simulatorflyga en mängd olika farkoster på ett väldigt naturtroget sätt. Man kan också se diverse flygfilmer i IMAX-format.

En fascinerande sak är att de välordnade museerna framför allt bemannas av ideellt arbetande människor och hålls öppna utan kostnad.

Jag tror inte att risken för ett politiskt mord är lika stor som risken att någon galenpanna vill skriva in sig i världshistorien genom att mörda denne historiske president. Tyvärr finns ändå båda hotbilderna. Små nazistiska grupper finns även i USA. Några som tänkt tanken har ju redan fångats in.
Det är klart att någon eller några 'utifrån' som vill USA maximalt illa också skulle kunna räkna på saken.

Ett mord på Obama vore en mardröm ännu mer mardrömslik än 'vanliga mord' och tidigare presidentattentat. Med alla de djupa känslor och högtflygande förväntningar som är knutna till denne man, särskilt från den svarta befolkningen, skulle ett attentat kunna få enorma konsekvenser. Om all eufori som nu finns bland den färgade befolkning skulle vändas i tomhet, nattsvart förtvivlan, hat och ökad bitterhet över de följder av finanskrisen som vi ännu inte sett - då vet man aldrig vilka följderna skulle bli.

På bilden ser vi Lincoln memorial i Washington. Mellan pelarna anar man statyn av presidenten som mördades 1865, under slutet av det amerikanska inbördeskriget.

Skulle Obama göra allvar av sina löften att med olika politiska ingrepp skydda Amerikas industri från konkurrens kommer det att gå illa för många. Ett land som kommer att drabbas särskilt hårt är konungariket Sverige.
Som jag skrivit tidigare importerade de varor för ca 100 miljarder av oss under 2006. Finanskrisen kommer att ta bort mycket av det. Skulle Obama manipulera USA:s marknad och skydda företagen från konkurrens istället för att uppmuntra dem att göra sitt yttersta för att möta konkurrensen, ja, då blir det sannolikt betydligt värre. Det här är ett område där min övertygelse är att McCains politik var bättre.
Med större protektionism kan världsekonomin, och särskilt de små länderna, gå ännu allvarligare tider till mötes.

Nu vet man i och för sig inte vilka löften Obama tänker eller kan hålla. Han har, liksom McCain, lovat mycket.

Usch, nu lurade jag er igen. Lunchstället helt nära Vita huset hette 'The oval room Restaurant' och på deras hemsida står det att man ofta har politiker, lobbyister och tidigare presidenter på besök. Man kanske skulle ha kollat gästerna vid de andra borden?
'Ovala rummet' finns annars som bekant i Vita husets västra flygel och anses vara ett av de viktigaste rummen i världen. Där arbetar presidenten en del av sin tid och där förs många viktiga samtal.

David visar upp det lilla han fick i den stora tallriken på den här prisbelönta restaurangen som anses som en av USA:s främsta av 'USA Today'. Sen kom själva soppan som hälldes ur en portionstillbringare på de fastare ingredienserna.
Någon gång kan det vara roligt att få besöka ett sådant här ställe.

Vår grupp består av många kunniga människor med högst olika bakgrund. Idag fick jag höra att två av dem har haft en mångårig inriktning på bröderna Kennedy och deras politik. En av mina medresenärer har i alla fall ett hundratal böcker i ämnet förutom en uppsjö tidningar och artiklar. En annan av dem ligger nog inte långt efter.
Jag har fått lära mig mycket.

Arne, en av de kunniga som är pensionär var inne på en affär i Washington igår. Han behövde fråga om en sak och fann en man i mörk kostym som han tänkte var affärsägaren, men inte det.
När han var på väg ut stötte han ihop med Condoleezza Rice, USA:s utrikesminister, och tre av hennes gorillor, förlåt - livvakter. En av dem var han med kostymen.

Bilden visar Capitol Hill, kongressens hemvist.

Det är ganska osvenskt med alla dessa människor vi fått möta utan någon annan anledning än att vi velat höra och lära mer om amerikansk politik och valadministration. De har inte fått någon ersättning utan helt frivilligt lagt till oss i sina ofta pressade dagsprogram.

Här ser vi informationschefen Dan Murphy på Washington DC Election board. Efter en hård vecka hade han gått hem tre på natten efter valdagen med en rejäl förkylning och var väldigt hes. Ändå tog han emot oss klockan elva på förmiddagen, berättade och nästan drog frågorna ur oss. Just här hjälper han en invånare som hade frågor.

Dan berättade om valet i Washington, den ökande registreringen som ger 'all time high' i valdeltagande i år (trots att större procent av de registrerade röstade 1984) och de gamla regler som gör att Washingtonbor inte får rösta till t.ex. kongressen. Numera får man i alla fall rösta i presidentvalet.

Washington DC ligger inte officiellt i någon stat och därför ger konstitutionen dem inte rösträtt. När den skrevs såg inte Washington och landet ut som det gör idag och ingen kunde förutspå utvecklingen av staden och administrationen. Ute i staterna är misstänksamheten mot Washington ofta stor och ingen tar upp och driver förändringskrav mot den här demokratiska kullerbyttan.
På många bilar i staden fanns en streamer med orden 'Taxation without representation'. Det var ett amerikanskt slagord från tiden innan och under den amerikanska revolutionen. Engelsmännen krävde in skatt, men amerikanerna hade inget inflytande på parlamentet. Nu har washingtonborna tagit upp det gamla slagordet. Även tjänstemannen Dan Murphy tycker att systemet är djupt orättvist och att konstitutionen ska ändras på den här punkten.

Dan berättade också hur det går till när man är osäker på någons adress, identitet och egentliga rösträtt. De får rösta ändå, man använder en 'Special Ballot' och myndigheterna har sedan 15 dagar på sig att kolla upp vederbörandes identitet. Jag förstår därför inte det som stod i en annan blogg här på vk.se om att någon blivit hindrad att rösta p.g.a. oklarhet om adressen.


K-G, jag fick med mig en 'Mediamapp' med info om valet i Washington DC. Du kan få ta en titt på den, finns en del statistik som kanske kan intressera dig.

Washington är fullt av historiska byggnader och platser, av olika ärofull sort. Vi som är lite äldre känner igen namnet 'Watergate' som orsakade president Nixons fall. Det är kontorshuset där det demokratiska partiet har sitt huvudkontor och där folk från Nixons administration gjorde inbrott i avlyssningssyfte.
Ägnar man sig åt den typen av 'politik' ska man falla, hårt.

Alldeles intill bodde vi under vårt Washingtonbesök.

USA är nästan lika olikartat som Europa. Ska vi jämföra storlek måste vi räkna med HELA Europa, alltså även det europeiska Ryssland bort till Uralbergen. Centrum skulle väl då hamna någonstans i Vitryssland. Då är vi ungefär lika stora ytmässigt. Det är klart att saker fungerar olika i olika amerikanska stater. Det är lite skillnad på Sverige, Island, Portugal, Rumänien och Grekland också.
Befolkningsmässigt tror jag EU slår USA med omkring 80 miljoner.

Washington var en helt annan stad än New York. De har sina olika fördelar, men Washington är absolut en stad som är väldigt lätt att tycka om.

Nu förstår jag mer om firandet vid U-street i Washington under valnatten. Den stora glädjefesten ägde inte rum där av en slump. Där har det historiskt funnits många kultur-coh uteställen för färgade och där var det rasuppror i tre dagar i slutet på 60-talet. Nu firade man i glädje och polisen hindrade väl dels bilar att köra in på gatorna som var fyllda av tusentals människor och höll väl också ett öga på hur det skulle utveckla sig.

Brandbilen som kom åkande verkade inte ha bråttom, men tutade och blinkade. Jag tror de smygfirade, trots att det kanske var strax över gränsen för någon sorts tjänstefel.

Det här vägavsnittet var nog bredast på vägen mot Washington. 12 eller 16 filer.
Idag såg jag reklam från Exxon om en uppfinning som skulle ge bilindustrin möjlighet till en förbättrad batteriteknik för el- och hybridbilar. Enligt annonsen skulle man få ner den genomsnittliga förbrukningen 10 % skulle det motsvara att man får bort 5 miljoner bilar i USA.

Det börjar hända saker, men det är mycket kvar.

President Bush har inte lyckats över hövan. Jag påmindes i går om ett synnerligen lågt och smutsigt knep från hans administration i valet 2000. Det var riktat mot John McCain och krossade kanske hans möjligheter att bli president den gången. Är det som det sägs, hände det verkligen, så har George Bush bara utifrån detta förtjänat att få bära hundhuvudet som han gör idag. Som USA:s minst populäre president genom tiderna. Nu finns det större saker att diskutera, men vissa av politikens avarter kan bara aldrig någonsin accepteras.

Obama har gett intrycket av att stå för något helt annat. Det har lockat ut många unga röstare, en ökning som så gott som helt tillfallit demokraterna. Därtill kommer alla nya färgade röstare. En av dem som röstade första gången i tisdags var en dam som var 102 år. Hon har sett lite olika saker under sitt liv.

Här har vi professor Stephen Wayne. En friskråkig, skarp och humoristisk man som inte dolde sina demokratiska sympatier. Av Washingtons befolkning är ca 70% demokrater, 7% republikaner, resten oberoende eller partilösa.

Valdagens eftermiddag besökte vi Georgetown University som startade 1789, tiotalet år efter att USA bildades. Universitetets rötter är från 1634. Det är egentligen en 'kristen friskola', USA:s äldsta Katolska universitet. Idag är det i praktiken ett sekulärt universitet. Det är förresten inte många som tänker på att de flesta av våra universitet har liknande rötter.
Vid en omröstning bland tusen fakulteter i USA och Kanada rankas Georgetown rätt nyligen som det främsta på mastersnivå på området Internationella relationer. Här finns både utblick och inblick. Under Bill Clintons presidenttid hade han 14 föreläsningar här, kanske ett litet mått på Georgetowns betydelse.

Vi fick möta professor Stephen Wayne som bl.a. skrivit boken "The road to the White house 2008' som nu kommit ut i sin åttonde upplaga.
Wayne är en kunnig och frispråkig herre som började med att fråga vad han skulle tala om de ca två timmar vi hade till buds. Vår osannolika grupp som åldersmässigt spänner från tonåren till mellan 80 och 90 och bakgrundsmässigt över liknande avstånd hade sina önskemål. Det stämde ganska bra med det Wayne sannolikt hade tänkt och det blev intressant och bra. Fördenskull behöver man inte dela alla åsikter. Det blev en generöst tilltagen frågestund också.

Något nämndes om de mödor Obama nu har framför sig. En av dem är att få fram ministrar och andra centrala personer i administrationen. Sådant kan i värsta fall ta 8-9 månader och är ännu värre än motsvarande sak i Sverige. Obama och demokraternas ledning ska hitta kunniga, studerade, allmänt kompetenta, kommunikativa, mediala politiska begåvningar med stark vilja och ambition som har lätt att leda, lyda, samarbeta, ta plats och underordna sig. De ska dessutom vara lagledarbegåvningar, ha ett fläckfritt förflutet sedan unga år och inte vara kristna på ett sätt som påverkar deras åsikter och hållningar i någon högre grad. De ska dessutom gärna attrahera de unga och hittills marginaliserade grupper som kommit fram ur dvalan och röstat på Obama.
De ska klara de undersökningar av liv, leverne, historia och kontakter som säkerhetstjänst och andra myndigheter ska göra. De ska svara på tusentals frågor som ska analyserars och bearbetas mycket noga. De ska själva klara av att ständigt nagelfaras och ifrågasättas av media, de ska stå ut med direkta lögner och felaktiga uppgifter om dem som sprids för alla vindar och står på alla löpsedlar. De ska uthärda att obehagliga sanningar kanske kommer fram och ställer vänskap och familjeliv på prov. Slutligen ska de ha närstående som orkar med detta och vara villiga att utsätta dem för eländet.
Sådana djur är sällsynta även i det amerikanska landskapet.

Nu har Obama inte väntat tills valnatten för att fundera på detta. Hans stab har arbetat rätt länge med saken och flera demokrater har hjälpt honom med detta ett tag. T.ex. Bill Clinton.
Timmarna på Georgetown var en av resans absoluta höjdpunkter.

Det har varit roligt med dessa möten med reportrar, journalister och politiska proffs. Inte en 'dryging' så långt ögat har nått. Initierade kunskapsförmedlare, allihop.
Så var det också med SvD:s USA-korrespondent Karin Henriksson som vi fick en lunchmöte med igår.

Är Nilsson riktigt klok som bloggar som om han hade betalt för det när han är några korta dagar i Amerikat?
På ett sätt har han ju betalt för det. Jag har fått, eller vunnit, resan av moderaterna i Västerbotten, klart som korvspad att jag ska blogga. Får jag den här förmånen ska jag ju 'ta med' så många som möjligt på upplevelserna. Även de som aldrig varit och aldrig blir mina partikamrater.

Kan inte det vara något man kan lära av Obama och McCain om politiskt arbete och regerande också? Att styra efter idéer och bästa förstånd och också se till deras bästa som aldrig kommer att rösta på en.

På nätet har man sett hätska och otrevliga konfrontationer mellan republikaner och demokrater. Den ende av oss i gruppen som sett någon yttring av valkampanjande i New York gjorde det i förrgår. En dam stod och hoppade på en refug och viftade med ett McCainplakat. Hon hade gjort flera skyltar och bjöd ut andra till refugen. Till slut stod de 4-5 stycken där, hoppade och viftade. På trottoaren stod det fler och hojtade slagord för Obama. Han som såg det sa att det inte var några 'hard feelings'. Det var mycket leenden och ingen hätskhet. Förmodligen skulle man kunna ha gått och fikat tillsammans efteråt.
Här i Washington kunde man innan valet prata politik överallt och med alla. På det överdådiga hotellrummet fanns förtryckta kartor över USA där det låg en blå och en röd penna med rosett omkring. Så man skulle kunna följa valet på TV och färglägga eftersom.
Vad gäller bloggandet så är det också mer nöje än arbete.

Nu dröjer det ett tag innan det kommer några texter. Tack för hjälp och omnämnanden här och där!

När vi åkte genom 'svenskbygderna i Delaware berättade chauffören Santos att det var den enda delstaten där man inte betalade skatt.
Just där såg vi uppåt tiotalet bilar som stoppats av målade eller civila polisbilar. Man hann fundera på om de tog en lite extra pengar på böter istället.

Professor Stephen Wayne berättade senare att ca 24-25% (tror det gällde USA) överhuvud taget inte betalar inkomstskatt eftersom man inte kommer upp i de aktuella summorna. 5% av befolkningen står för hälften av all betalad skatt.

I fallet på bilden handlade polisuppvaktningen nog om ett påkört djur, resten såg ut som fortkörningar med deppade bilförare.

Plockar in ett par bilder från resan NY - Washington. För fordonsnördar.

Visst ser den lite elak ut den här?

Man hoppas att den blinda flickan och hennes vänner inte ska måsta bli så väldigt besvikna på det som händer och inte händer framöver.

Att det här är amerikaner visar sig inte bara i att de är ute och firar ett presidentval mitt i natten. De ropar sitt lands taktfast i kör också, utan att det handlar om en idrott.

Mötet med Stephen Wayne på Georgetown University gav många tankar. Bland annat på Obamas kampanjande med extremt mycket insamlade medel och hans tuffa framtid. Kommer någon i USA att ha råd att försöka bli president framöver?
Plötsligt blir priset för att ha ett kungahus bara en fråga om kaffepengar. Vi kunde ha flera stycken och ändå komma jämförelsevis billigt undan.

Vi återkommer förmodligen till universitetsbesöket.

Det är fest på många håll i Washington och USA. Risken är att det kommer en baksmälla som heter duga. Skulle någon enda människa tillnärmelsevis kunna leva upp till de förväntningar han planterat?
Det kan hända att McCain är att gratulsera.

Bilar tutade oupphörligt och fortsatte med det. Vi som lyssna på talen på valvakan, några avvik innan, hittade ingen ledig taxi när vi skull ehem. Det blev en timmes promenad i natten och så taxi sista kilometrarna. Hela vägen akompanjerades av signalhorn, ofta från välbeställda personers bilar.

Framrör allt i betydelsen mycket folk. Jag såg inte en riktigt berusad människa under kvällen och natten. Det avviker också från Sverige, om vi hade varit i en liknande situation.

Polisen drog ut och ställde sig kring korsningen där de flesta befann sig. Inte för att ingripa mot de glada, men för att hindra bilar att köra in i området.

Senare samlades några tusen utanför Vita Huset.

McCains tal togs emot av en lyssnande skara på valvakan vi besökte. Några började bua, men tystades ner. Hans erkännande ord till Obama och hans uttalade förståelse för afroamerikanernas glädje var säkert betydelsefulla för läkandet av 'stridens sår' och möjligheten att gå vidare på ett konstruktivt vis.

Obamas tal hade några detaljer som man bör lägga märke till. Först hans erkännade av McCain och hans löfte att bli en president för alla, inte bara för dem som röstat på honom. Där känns det som vi i alla fall tidigare i vår nyare historia, har haft mycket att lära. Man ska också lägga märke till hans hyllning till USA och att han också vände sig till USA:s soldater i främmande land. Det rev ner många applåder på denna demokratiska valvaka.

Nu grät flera, främst afroamerikaner. En färgad man i Vita Huset. För många var det en oerhörd revansch för sådant de, deras föräldrar och förfäder upplevt.

Det var kanske inte så många gamla Washingtonbor, men några stockholmare av äldre årgång fanns med. Fredrik till vänster var med på den här resan även för fyra år sedan. David till höger är född i New York och skulle bara åka till Sverige och forska på sitt medicinska område ett år. Det blev inte som han tänkt. Nu var han här med sin svenska dotter.

De här herrarna visste vem de höll på och just nu hade det blivit klart att Obama vunnit. Ljudet i lokalen var helt bedövande.

Det var mycket glädje bland de många valarbetarna som fanns här. Flera av dem har rest långa vägar och arbetat i veckor utan lön.
Det är inte Sverige det här.

Glädje, skratt - och tårar. Vi återkommer till dem och varför man gråter.

Man får väl säga att det var en smula trångt på den här demokratiska valvakan i USA:s huvudstad. Den svarta befolkningen är i majoritet i Washington och det märktes även här. En grupp danska lärare syns hitåt i bilden och ändrar synintrycket lite.
En av de stora skillnaderna vid detta val är att den färgade Obama har satt den delen av befolkningen på 'valfot' som aldrig förr. Han har också attraherat unga som sannolikt också sätter rekord i valdeltagande.

Jublet steg till öronsmärtande nivåer när TV-skärmarna vittnade om Obamaframgångar någonstans. Nivåerna steg allteftersom uppgifterna blev säkrare och när stat efter stat kunde visa slutsiffror.

Jag lämnar den kronologiska ordningen nu. Jag borde annars skriva om mötet med SvD:s USA-korrespondent Karin Henriksson, timmarna med Professor Stephen Wayne vid Georgetown University och kanske lite om besöket i en vallokal. Det får nu vänta lite, innan jag lägger mig ska jag sända några bilder från valvakan vi var med om i Washington.
Faktum är att vi ganska nyss kommit hem därifrån.

Idag rullade vi de knappa 40 milen till Washington. 11 personer i en "fullsize-bus". Jag satt längst fram fast jag klev på nästan sist. Det kunde bli en del bilder på det viset. Platsen var kanske ledig för att det saknas säkerhetsbälten fast bussen var rätt ny.

Vår chaufför Santos är "Hispanic", ifrån Sydamerika, och vi pratade bussar en lång stund. Dieselmotorer, favoritmärken, hållbarhet. Vår buss hade en del amerikanska specialiteter och en Detroitmotor. Hans favoritbuss har Mercedesmotor.

I konkurrensens och den fria företagsamhetens hemland har industrin tyvärr ofta varit för konservativ och hemmablind. Räknat med gamla meriter och att amerikanerna ska fortsätta att köpa amerikanskt. Idéer och möjligheter finns, men man har vilat på hanen.
Igår såg jag flera gas-hybrid-SUV:ar som taxibilar i NY. På nätet såg jag att Ford började sälja dem 2004, de första hybrid-SUV:arna över huvud taget. Varför har en bilnörd inte hört talas om dem? Varför satsas det inte mer på tekniken?
Ford och Toyota har bytt ihop lite, Toyota ska ha fått lite dieselteknoiogi och Ford en del hybridpatent som Toyota satt på. Kanske där problemet sitter. Ford får kanske inte exportera gas-hybridbilarna man tillverkat i fyra år.

Santos är övertygad om att Obama kommer att vinna. Det sprider sig ett leende över hans ansikte när han talar om honom. Han nämner hur de unga gillar honom, om att han står för något nytt. Även det faktum att Obama är färgad betyder nog mycket för många med liknande bakgrund som Santos.
Samtidigt inser han att det kommer att bli mycket svårt att leva upp till förväntningarna.
Som ni har sett tyder de tidiga resultaten på att Santos får rätt.
Själv kan han inte välja. Han är registrerad i Florida och kan inte åka dit.

Via immigrantmottagningen på Ellis Island utanför Manhattan kom mängder av européer, och andra, till USA. Av olika anledningar och med skiftande bakgrund och framtid. Några lyckades i stort eller smått, för andra gick det inte lika bra. Några dog på vägen, några fick inte komma in i USA p.g.a. att de blivit sjuka i lastrummen på fraktbåtarna. Det kunde bli så under en period när de lokala myndigheterna tyckte att immigranttrycket var för stort.

Anledningarna var högst olika, men många kom på grund av att man upplevde sig förtryckta och diskriminerade av kyrkor i Europa. Både katolska kyrkan och protestantiska kyrkor kunde anse sig ha monopol på utövandet av kristen tro. I Sverige inte minst under konventikelplakatets tid i Sverige när det var olagligt att samlas till ett möte som inte var ordnat och hållet av prästen.

Det blev många innerligt och varmt troende kristna som reste västerut. Säkert många halsstarrigt religiösa också. Om vi ser lite närmare på Amerika och tänker på vilka den vita befolkningen härstammar ifrån 2-3 led tillbaka så kanske vi kan förstå lite mer. Naturligtvis är det kristna inslaget starkare på landsbygden är i t.ex. NY där alla folk och religioner finns, men även där ser man människor slinka in i kyrkorna i en helt annan omfattning är i Sverige. Som kristen från ett närmast unikt sekulariserat land kan mycket av amerikansk kultur- och "In God we trust"-kristendom kännas ytlig och påklistrad. En hel del är nog det, men inte allt.

Jag lutar åt att att mycket av det bästa man finner i det amerikanska samhället har sitt ursprung i kristen tro och inställning till andra.

Nu är vi i Washington DC, det var vi inte när K-G skrev sina vänliga ord om mig på sin blogg. Det har varit den ojämförligt intressantaste dagen idag. Innan jag kanske hinner ge en glimt av den, vi ska snart på valvaka, så sänder jag en bild från mötet med Sten Sjögren i New York. Han nämndes helt kort i bloggen 'Nyheter i USA'.

Det var väldigt intressant att höra honom initierat ge sin bild av valkampanjen och det märkligt stora svenska intresset. Han bekräftade det vi tidigare fått veta om det låga intresset från partierna att visa sig i New York. Obamas övertag är så kompakt att det är onödigt för honom och ointressant för McCain att kampanja här.
Det förklarar väl inte det närmast totala valstiltjen i staden, men en delförklaring är det.

Sten har arbetat i Moskva under många år, kvalificerade sig kanske genom ryskan han fick lära sig i det militära. Jag frågade honom om likheter och olikheter mellan att arbeta där och i NY och han sa att likheterna var större än man kunde tro. Han tänkte då främst på byråkratin. Den känner nog inga 'systempolitiska' gränser.
Öppenheten bland människorna kunde vara större i Moskva. Ställde han sig och intervjuade någon på gatan där kunde han snart ha en kö av sådana som också ville bli intervjuade.

På bilden sitter vi i lägenheten på Christopher Street som både är bostad och kontor. Daniel Alling och Gina Lindberg brukar också hålla till här, men nu var de ute i landet på jobb.

Det finns valmöjligheter, säg inte annat.

Lite mulligt är det ju även för en mental bonnläpp.

Taget från Emire State Buildings 86:e våning.

Det är inte säkert att amerikanerna har hämtat sig än. Allt politiskt schabbel omkring uppbyggnaden av tvillingtornen och de andra byggnaderna som förstördes tyder kanske på det. Det blev inte bara ett hål i Manhattans skyline, det blev ett hål i själen också, har det sagts. Nästan 3 000 dog när de högsta byggnaderna i finansdistriktet utplånades.

En välsignelse i det grymma är att det kanske hade varit mer än tio gånger så många döda om terroristerna väntat och 'rest' med planen som gick en timme senare istället.
Vår guide, Harriet Nielsen, skulle ha varit där den morgonen. Olika saker gjorde att man valde att ta gruppen till WTC dagen innan istället.
En av hennes mans vänner arbetade i huset. Han gillade inte kaffet på kontoret så han gick alltid ner till ett café i gatuplanet. Han var där nere när planet med de skräckslagna och oskyldiga resenärerna small in i hans kontor.

Det hade funnits signaler, allt ifrån att terrorister hade försökt spränga ett av tornen 1993. Explosionen var fruktansvärd och sprängde bort sex våningar under jord. Att man hörde en del aktivitet på nätet hjälpte inte mycket heller när 11 september 2001 kom.

Nu är återuppbyggnaden på gång, efter mycket vånda och slitningar i det politiska beslutsverket. Skanska en stor del i byggandet.

Jag stod en stund på Manhattans sydspets och tittade ut mot Frihetsgudinnan och Ellis Island där så många svenskar och européer passerade in i USA för dryga hundratalet år sedan. En stund stod jag ganska stilla och fick då sällskap. Jag blev grundligt betittad av en närgången och orädd ekorre.

Här är det inte grön gubbe som ger företräde, det är vit man.

Som du ser om du kikar närmare är det den här gången (?) sex olika val som ska göras. Det kan variera mellan åren, men det är alltid val i november. Varje parti har en 'kolumn'. Det finns fler partier än Republikanerna och Demokraterna, men de är små.

Här ser ni en maskin som har använts i New York sedan tidigt 40-tal. En röstmaskin med styvt 20 000 rörliga delar. Den prepareras med de olika namn som finns att röstas på, den blir låst och förseglad och öppnas på valdagen under särskilda procedurer.
Alltid när vi talar om USA måste vi minnas att det är en federation bestående av 50 delstater och 'District of Columbia, huvudstadsområdet. Landet är jättelikt och staterna har sina egna lagar, alltså även egna valregler och valmaskiner.

Mannen på bilden är chef över en stab på 85 arbetare som håller reda på maskinerna i New York City. De har mellan 7 och 8 000 sådana här 400-kilosmaskiner att kånka runt på. Där registeras alla olika val som görs. De används varje år, tisdagen efter första måndagen i november. Man väljer t.ex. senatsmedlemmar vart annat år då senatorerna sitter i sex år och man väljer en tredjedel åt gången. Sen behövs det en hel del lokala politiker som väljs via tryckande på samma maskin.
Det är sista gången de används och han kommer att sakna dem. Pålitliga i praktiken omöjliga att manipulera är hans omdöme.

Grejjor sedan kriget, vad ska man tycka om det? Tja, hur gammalt är vårt system, när började man använda kuvert?

(Bli inte rädd om du ser att det är många texter innan här, det mesta är i stort sett bara bilder)

Vi besökte New York City Election board och fick en hel del inblick i hur saker och ting fungerar rent praktiskt.
Den här organisationen leds av Marcus Cederqvist som tillbringat sina sommarlov i Helsingborg, Vänersborg eller någon annanstans där släkten bodde. Här fick vi passa tungan, han förstod svenska väldigt bra och talade fortfarande riktigt hyfsat.

Här fick vi svar på många saker. Jag bl.a. på den fråga som K-G Sjöström skickat med mig. När jag berättade att jag också fått i uppdrag att kolla om K-G:s frus poströst verkligen blivit räknad tog Marcus C frågan på fullt allvar och sa att det skulle han kanske kunna hjälpa till att kolla. Vi hade inte tid och jag tror inte han eller hans tjänstemän heller hade tid så jag sa att jag litade på systemet.

Frågan ja, K-G, hur räknas procenten röstande ut? Avser den hela befolkningen?
Nej, man räknar andelen röstande av dem som är registrerade för röstning. USA har sannolikt betydligt fler icke röstberättigade än vi.

I NY bor omkring 8 miljoner människor. Där ingår omkring 1,5 miljon som går i skolan och är för unga för att rösta och de som inte ens börjat skolan. Här finns också många som arbetar inom olika organisationer och företag, men är skrivna i sina hemländer. Eller av andra orsaker inte är amerikanska medborgare.
NY har i år drygt 4,5 miljoner registrerade för röstning. Valdeltagandet här brukar vara större än snittet i USA, trots att det inte finns skyltar eller tillstymmelse till lokal kampanj. Man hade 2,4 miljoner röstande 2004 (omkring 62% av dem som då var registrerade) men nu är intresset större. De ca 12 miljoner som man tror vistas illegat i landet kan naturligtvis inte rösta.

Återkommer med mer detaljer om valhantverket.

Vilken syn och vilken känsla. Inget klotter, inget skräp. Kan det vara en bidragande orsak att jag inte känner mig lika trött som efter en dag i Stockholm? Trots många timmars vandrande och väldigt mycket folk.

Här måste vi göra något innan den generation vi kanske har servat och daltat sönder på sina håll har slummat ner stads- och skolmiljöerna så det blir svårt att vända. Vi måste börja med att ta snacket. Höra var det sitter och vad de unga anser att de kan göra åt det.
För det är inte främst tanterna och farbröderna som skitar ner livsmiljöerna.

Apropå detta med utebliven trötthet så lever man förstås på 'lånad energi' p.g.a. allt nytt och annorlunda. Men jag tror att det rena och vänliga har betydelse för välbefinnandet.

Man har vaknat sent, men man har vaknat på flera håll.
Av presidentkandidaterna har Obama talat mer om nya lösningar på energifronten. Gissningsvis har han vunnit en hel del röster där.

Här bussreklam för en bank som satsar hårt på att stödja projekt med förnyelsebar energi.

Förmodligen ersättas med något 70-talsbygge i glas och stål.

Heja Jacqueline.

En interiörbild från Grand Central där både tåg och tunnelbana strålar samman på olika våningar.

I det här perspektivet ser Grand Central Station på 42:a gatan kanske inte så märkvärdig ut. Med Chrysler Building till höger och en del andra jättar omkring.
Byggnaden är både vacker och speciell och invigdes 1913. Starka krafter ville riva den på 60- och 70-talet. Jacqueline Onassis m.fl. stod med plakat och protesterade vid ett tillfälle. Hennes ställning som martyr och nästintill ikon efter mordet på hennes man JFK gav sannolikt en särskild tyngd. Flera menar att Grand Central klarade sig undan rivningsraseriet på grund av hennes protester.

Jag fick låtsas som om jag skulle ta en bild av husen bakom när jag smygtog den här bilden som blev riktigt usel. Längs trottoaren kom en mörk man i solglasögon, vit skjorta, oklanderlig mörkblå kostym med slips och klämma - och baseballkepa.
Det finns mycket originellare utstyrslar att se på NY:s gator, men den här var speciell på sitt sätt.
En liknande klädsel hade en chaufför till någon höjdare nere i The Financial district tidigare idag. Han körde en stor svart Lincoln Town car, hade svart kostym och vit stickad mössa.

Jag undrar var jag har kommit någonstans. Ligger New York i USA? Inte kan det i alla fall vara val här inom den närmaste framtiden.
Jag har sett Två personer med 'pins' på sig. Man ser dem säljas, men nästan ingen har märken på sig här. Inte ett valplakat, ingenting. Jo, någon skylt i ett skyltfönster! En handlare hade framme en skylt som visade vem han röstade på. Jag skulle vilja se den dagen en handlare i t.ex. Vännäs hade en politisk skylt i fönstret. *s* Han eller hon kanske skulle bojkottas av kunder med annan uppfattning. Verkar tydligen inte vara så här.

I tidningarna och i TV är det desto mer, men New York verkar inte vara i någon 'valsituation'.

En bild för fordonsnördar, det kan komma fler.

Visst har amerikanerna en förmåga att få saker, särskilt tyngre fordon, att se riktigt mulliga och manliga ut?

Vissa i gruppen har gått på Guggenheimmuseet idag, andra har kanske handlat. Jag har vandrat i mina bekväma amerikanska skor, långt och länge och tagit många bilder av vardagen på Manhattan. Den amerikanska omtanken har gjort sig påmind.
Tre personer har frågat om jag behövde hjälp utan att jag bett om det.

Jag frågade t.ex. en tunnelbaneanställd om var jag skulle stiga av. Hon svarade lågt och en yngre dam intill mig som hade bråttom och mycket att bära hörde frågan, men inte svaret. Hon trodde kanske att jag inte fick svar och stannade till och frågade mig vart jag skulle åka. Slår vad en dollar att det varken skett i Stockholm eller Umeå i motsvarande situation. Sen fick jag hjälp av en tant som tog kontakt när jag stod och läste kartan nere vid Ground Zero och därefter av en man som egentligen inte bodde i New York.
Jag ska återkomma till de här fenomenen både när jag skriver om Ground Zero och kanske lite ifrån skolbesöken jag var med om under rektorsutbildningen.

På bilden ser du en annan sorts omtanke. Man kastar inte ner skorna i den gröna soptunnan de står på. Det kan finnas någon som behöver dem. Kanske en otänkbar, stötande tanke hos oss, Det jag inte vill ha ska kastas. Strax efter att bilden togs stod i alla fall en man och begrundade de bruna skorna.

Jag önskar att jag hade kunnat ta bilden på tunnelbanans fjärde linje från södra Manhattan nyss, men det hade kanske missuppfattats. En lång rad med människor på motsatta sidan, kanske 10-tolv stycken. Inte en hade samma ursprung. Asiatiska, afrikanska, sydeuropeiska (kanske något balkanland) och sydamerikanska länder var representerade.
Detta är en smältdegel.

Efter det amerikanska inbördeskriget kom många frigjorda slavar just hit. Innan och efter andra världskriget kom många judar. Kineserna håller på att växa över Chinatowns bräddar och har t.ex. i stort sett tagit över de judiska kvarteren. Det kan kanske passa när deras land har lånat ut så gigantiska belopp till USA.
Från vårt lilla perspektiv ser man också många svenskspår. Personer man möter, butiker och företag. Visste du förresten att Skanska nu är USA:s andra största byggföretag?

1890 räknade den amerikanska immigrantmyndigheten att det fanns 800 000 svenskar i Amerika. Totalt kom 1,3 miljoner över under massinvandringens dagar. Vid folkräkningen år 2000 uppgav fyra miljoner amerikaner att de var svenskättlingar. Det anses alldeles för lågt beroende på att det svenska arvet kommit i bakgrunden för många. Andra beräkningar pekar på att det snart finns fler 'svenskar' i Amerika än i Sverige. Minnesota har flest, där är nästan 10% svenskättlingar.

I går hörde jag förresten en som heter Öyvind Andersen tala över orden i överskriften.

1988 såg New York helt annorlunda ut, enligt mitt sätt att se.
Pappa, min syster, min fru Agneta och jag besökte släkt här och där och vi i den yngre generationen gjorde lite exta utvikningar. Vi var här runt en månad och var nästan i USA:s fyra hörn och lite i Kanada.

Den gången var New York den sista anhalten och jag minns första kvällen då vi hade kommit ganska sent. Vi släntrade ut och njöt av kvällen, svenskt aningslösa om att man på den tiden inte skulle gå var som helst. Kanske var vi lite trötta också. Vi tänkte inte på att butikerna blev mer sällsynta för att till slut försvinna. Till slut tror jag att vi blev varse att gatans människor förvånades att vi var där. De absolut enda vita som kunde ses. Vi märkte absolut när ganska tandlösa och till synes frånvarande män med dimmiga blickar började fråga saker som: 'Wanna buy som dope, man?'. Lust att köpa knark ansågs väl vara den enda rimliga anledningen att vistas där just då.

Min stackars syster som haft en 'Manhattandröm' sen tidiga ungdomsår fick den bryskt krossad. Jag och min fru reagerade kanske lite annorlunda. Vi vände och sökte oss ut ur området medan vi vänligt avböjde olika sorters 'Good stuff'.
Det kom en tanke som jag tänkt efteråt ibland också. När allt kommer omkring kan de inte ta mer än mitt liv.
Det gjorde man i och för sig ofta på den tiden. Tog liv alltså, men säkert vanligtvis bland den olyckligaste och mest nedgångna delen av befolkningen. På 80-talet begicks ca 2000 mord varje år i NY.
(Min syster stannade på hotellet sedan. Agneta tog en promenad till innan sängdags, men åt annat håll.)

Idag anses New York som USA:s säkraste stad, bland dem med befolkning över en miljon. Det känns när man är ute och vandrar sent. Det märks på miljön och atmosfären.
Harlem är inte längre eländes elände. Både Reagan och Clinton engagerade sig i stadsdelen och fick i gång insamlingar och stimulerade byggprojekt som ändrat stadsdelens karaktär. Clinton har faktiskt sitt tvåvåningskontor i ett nybyggt hus i Harlem. Det som tidigare var NY:s skräckområde.

En av våra resenärer menade att det aborterna som gjort det. Nu skulle det inte födas oälskade barn. En av domarna som är med på resan (märkligt så många jurister det finns med på elva resenärer) påpekade då att det finns fria aborter i Sverige också, utan att hon i sitt jobb kunde se något liknande resultat alls.

Man har ökat polisernas antal och synlighet i NY. Ökningen var mer än 50% mellan 1990 och 1997. Man tillämpar nolltolerans, det finns ingen ordningsstörning som är för liten att reagera på eller att utreda. Man har ingripit, man har utrett och man har klarat upp. Nu står tidningsstånden med myntlåda i fred på stadens gator. Man ser lite av det deprimerande klottret. (Har inte sett något alls på den här iofs korta tiden) Det känns över huvud taget ärligt och omsorgsfullt. I går kom en restaurantanställd springande efter oss på gatan då en av oss glömt handväskan med plånbok, kort, pass och allt.

Ja, jag vet att det finns inslag man kan diskutera och där jag själv har skarpa invändingar, men trygghetsmässigt verkar det fungera bättre i New York än i Stockholm. Kanske bättre än i Umeå också. Får man säga det?

Man kan undra hur många vägmil de skulle kunna spara, eller hur mycket köer de skulle kunna få bort, om polisen och taxibilarna vore en meter kortare här på den lilla ön Manhattan?
Bara i den här delen av New York räknar man med 12 000 taxibilar, det stora flertalet säkert minst en meter längre än en V70. Tänk bara att få bort bortåt 1,5 mil taxibilar (fast mått!) även om man hade alla kvar?

Polisen verkar ha börjat tänka om om man ser den här trehjulingen som körde om oss.
Nej, polisbilarna är lika stora som förr, men den här trafikbevakningsbilen fyller säkert sin funktion när den kanske både måste slingra sig mellan köerna och använda trottoarerna i trängda lägen.

Det är gott om tidningar här i USA. På bilden ser ni några små 'tidningsstånd' där man antingen kan hämta gratistidningar av varierande inriktning och kvalitet eller stoppa in en slant och få en mer gedigen tidning.
När vi igår besökte Sveriges radios Sten Sjögren i hans (eller SR:s) kombinerade 'studio' och kontor så tog han upp detta med dem av oss ofta så framhållna amerikanska ytligheten när det gäller nyheter. Han pekade på detta med tidningarna. Flera har en kvalitet, intellektuell spänst och världsvid utblick som vi DN- och SvD-läsare bara kan drömma om.
Jag upptäckte just här på morgonen att jag fått in 'The New York Times' under min hotelldörr. Det är inte bara det att det skulle ta mig hela dagen att läsa den, jag skulle ha lust att läsa många av artiklarna jag sett när jag snabbt bläddrade igenom den första delen som bland annat innehöll mycket material om och från tredje världen.

Den som dömer USA:s nyhetsförmedling efter att ha sett lite CNN eller något annat TV-baserat gör bäst i att inte vädra några tvärsäkra uttalanden offentligt. Det kan hända att någon hör.

Tidningar, är det inte TV som gäller?
Allt, precis allt som sägs i långa Rapport eller Aktuellt ryms i skrift på en halv tidningssida. Det är sannerligen inte mycket av det som händer nära och fjärran som kan tryckas in i TV-nyheterna. Det är dessutom ännu lättare att ljuga där än i text.
Bilder kan med rätt hantering och presentation ljuga så mycket effektivare.

Jag får ju åt nerverna av att läsa om de skenande budget- och handelsbalansunderskotten här i USA. Budgetunderskottet beräknas kunna bli 1 000 miljarder dollar per år inom kort. Man kunde tro Lars Ohly vore finansminister här, men han är ju inte alls det. Amerikanerna har ställt till det rejält ändå.

Inte blir det bättre av att se att Obama ska minska skatterna och öka utgifterna med motsvarande 2 900 miljarder dollar under en tioårsperiod. McCain med 4 200 miljarder. Huvvaligen!
Hur mycket man än uppskattar kringeffekterna av lägre skatt eller inser att höjd skatt inte med automatik betyder högre inkomster så har det här tappat proportionerna. Det kanske finns några gamla Hermodskurser i ekonomi att damma av och sända över? Kanske några pantertanter till pensionerade lågstadielärare som utan att darra på manchetten kan lära höga vederbörande hur man stavar till budgetdisciplin?

Eller skulle vi inte kunna hyra ut Anders Borg en vecka i månaden under några år? Förmodligen skulle det se annorlunda efter den perioden. Han skulle nog få svettas under hästsvansen och inte skulle det vara någon lek för amerikanerna heller, men det kunde landets framtid vara värd.
Vi kunde vara schangtila och bara ta en procent av det förmodade framtida budgetunderskottet i hyra. Sisådär tio miljarder dollar. Per år.


Ja, ja. Man ska väl inte skämta om detta och inte förhäva sig över andra inför en osäker framtid. Även om man inte heller ska förlita sig på människor så måste jag säga att jag är glad att vi har den finansminister vi har.

Vi åt lunch på Heartland Breweries i Empire State buildings bottenplan idag.
De som säger att USA bara äter 'skräpmat' har garanterat aldrig varit hit. Det är inte bara hamburgare och är det hamburgare så kan det vara väldigt mycket bättre än de ställen vi oftast tänker på. Det finns mycket bra mat.
Sen är det ju som Hanne Kjöller i DN har sagt, att man kan inte säga att man äter 'skräpmat' för att man inte har råd med något annat.
Det är dyrt med skräpmat jämfört med att laga till något.

Jag uppskattar den amerikanska mat jag fått på mina tre resor hit.
Det jag inte uppskattar är slöseriet som får till följd att mat kastas. Man kastar inte mat i onödan, man gör bara inte det.

Slöseriet tar sig uttryck i att man serverar så mycket att gästen helt enkelt inte ska kunna äta upp allt. Visserligen finns finessen 'Doggybag', som inte handlar om hundmat, men om att man äter resterna till lunch nästa dag. Vanligtvis kastas ändå det mesta av överskottet bort. Totalt räknar man med att man kastar mat för ca 300 miljarder kronor varje år i USA. Förutom att det är ett hån mot dem som inte har så driver slöseriet ('tom' och onödig efterfrågan) upp matpriserna för de fattiga i världen när vi i mycket har en gemensam marknad.
Sverige är också ett land där det kastas mycket mat. Bland annat beroende på att vi storhandlar på ett sådant sätt att en hel del hinner bli dåligt, sägs det.

Om vi bortser från detta omoraliska oskick så måste man säga att det serveras mycket god och sund mat i USA.

(Agneta, vänta inte svar på mail. Jag vägrar öppna jobbmailen. *s*
Ska starta en annan.)

En sak jag glömde om detta med FN. De nordiska länderna har haft en oproportionerligt 'genomslag' i FN:s arbete. De två första generalsekreterarna kom från Norge respektive Sverige. Det är bestämt att uppgiften ska rotera mellan kontinenterna. Annars skulle enligt ihärdiga FN-rykten både Jan Eliasson och Jan Egeland (Norge) ha varit mycket aktuella senast posten tillsattes. Den förstnämde har enligt vår guide en ställning i FN och New York som svenskarna inte alls har förstått.

Till på köpet sa hon att 'Yankee' från början kom från holländskan och betyder 'Jan i norr'.

Det är väl att Starbucks sätter ut kalorimängderna på sina kakor så att det inte blir för mycket Jan på alla sätt.

Det dräller av speciella hus i NY, medge att det här är ett sådant? Flatiron House, Strykjärnshuset, byggt 1902 och fotat genom bussfönstret.
Manhattan är en klippö, de här husen skulle inte kunna stå var som helst.

Det var upplagt för krångel idag. 39 000 personer skulle springa NY Marathon och vägar skulle stängas av. Vi såg inte en enda löpare, men i gengäld höll sig mängder av amerikaner borta från staden. Vår buss kunde köra på ställen där man i normalfallet inte ens tänker tanken att ta in 12 meter buss. Vi fick som sagt en guidning som var guld värld av svensk-amerikanska Harriet Nielsen vars kontakter och kännedom om staden gav oss massor med inside information.

Marathonloppet förresten. Myndigheterna hade för en del år sen satt en spärr för antalet deltagare. 23 000, inte en enda till fick lov att starta.
23 000 startade, det märkliga var att många fler kom i mål. Amerikanerna är inte lätta att stoppa. Nu har myndigheterna gett med sig.

Idag var det svalt på morgonen. Temperaturen föll ner till plus 3 i morse, vilket nog uppskattades av löparna.

Vi visades The Dakota building på avstånd. Det är lyxhuset där John Lennon bodde och sedan sköts vid. Dödsdagen, den 8 december varje år, samlas tusentals människor där, tänder ljus och sjunger. Många var inte födda 1980 när Lennon dog.
Mmm, ibland blir grundbetydelsen av ordet 'idol' mer tydlig.

Glasväggen som ska symbolisera FN:s andre generalsekreterare Dag Hammarskölds liv från början och till slut.

I förgrunden Harriet Nielsen, en svenska som är gift med en norskamerikan och som bott i New York i 28 år. Hennes initierade guidning och berättande om allt från elfte september till det lilla livet i den trots allt fungerande staden var bäst hittills under resan.

FN:s område är nämligen inte en del av USA och omfattas inte av dess lagar.

FN, ständigt lika bankrutt, lika omsvärmat av rykten om byråkrati, korruption och prestigekamper. Och ständigt lika önskvärt att ha fungerande för att få till stånd gemensamma lösningar.

När man kommer in i FN-huset finner man strax till höger hörnet där man minns dem som gett sitt liv i arbete för Förenta Nationerna. De individer som lyfts fram är båda svenskar. Dag Hammarsköld och Greve Folke Bernadotte. Den förste död i en flygkrasch nära Indola, Kongo under oklara omständigheter. Den andre mördad av judiska extremister under medlingsförsök i Jerusalem.

Just innanför minnesavdelningen finns det 'tysta rum' som Hammarsköld lät iordningställa för sig och andra. Ett rum att dra sig tillbaka till när kaoskrafterna brusade på som värst.

På bilden ser ni tältet där man har utrustning för scanning, som på en flygplats ungefär. Området har hotats och 2003 sprängdes FN:s högkvarter i Bagdad. Samtidigt blir det lätt lite mycket, som när vår grupps äldste medlem kollades tills den gamle juristen och domaren nästan kokade. Jag undrar om han hade höftprotes? Det slutade i alla fall inte pipa om honom.
FN och USA måste ju kolla, man har inget val, men risken är att en del tycker det blir för jobbigt med all säkerheten och kanske drar sig för att komma på besök.
Mer om FN senare.

Det blev inte så lång natt som jag tänkt och behövt i den kvadratiska sängen. 'Skalmanklockan' ansåg att det var mitt på dagen redan innan sex lokal tid. Om drygt en och en halv timme ska vi iväg på en rundtur. Det kan tyckas lite tidigt att åka iväg klockan åtta en söndagmorgon, men det har sina skäl. NY Marathon går idag och stadens gator blir avstängda allt eftersom loppet avancerar.

New York som kan vara kallt och riktigt vintrigt under de månaderna visar sig från en bra sida just nu. Det var helt ok att gå runt i en ylletröja och utan jacka i natt vid ett-blecket. Det kanske var 12-13 grader. Regnet hoppas vi fortsätter att lysa med sin frånvaro.

Det måste väl vara BMW-bilar som säljs här i alla lägen, men man funderade i natt hur krisen egentligen slår här just nu. Vi gick förbi några modeller som inte köps av var man, bilar med tillsaluskyltar i de bakre sidofönstrena.

Nu blir det vilodag fram till utflyktsdags.

Jag hör normalt inte till dem som släntrar in på McDonalds vid sextiden på morgonen, men ikväll blev det så. Klockan var 0100 lokal tid, men kroppstid var den 0600. Hungern hade tagit mitt ressällskap Jonas och mig.
New York sover inte. Mitt på natten mellan lördag och söndag kommer McD-bilen och lastar av varor.

I natt blir det vintertid här så vi tjänar en timmes sömn, vilket kan behövas.

Vi bor på 38th Street nära Madison Square Garden och det känns helt lugnt att vara och vandra vid ett-tiden med kameran på magen. Gatukriminaliteten har minskat ordentligt från 1988 då jag var här med fru och syster.

Vår guide säger att man inte märker så mycket av valfebern i New York, det är högre temperatur på andra håll. Här diskuteras det en del, men staden är övervägande demokratiskt präglad och debatten går inte så hård på gator och torg. I TV har man däremot börjat ta till det tunga artilleriet och smutskastar varandra ganska duktigt.
Även här anser man att Obama går mot seger, men man förstår att amerikanerna inte alls är lika säkra som t.ex. majoriteten av svenska medier varit ganska länge.

...

Nu borde jag egentligen sova, men sänder några rader och bilder innan läggdags.
Jag fick synnerligen trevligt ressällskap på turen från Paris till New York. I det ganska stora planet hamnade jag bredvid en ung man som arbetar på Skolinspektionen. Det blev mycket samtal om friskolor, särskilt stöd, framtida skollag m.m. Vi hade mer saker gemensamma och vi kommer med all säkerhet att fortsätta våra samtal.
Det visade sig nämligen på JFK att vi bara blev elva resenärer i SvD-gruppen, och han är en av dem.

Jag är glad över de möjligheter jag fått att resa i mina dagar, ingen ska tro annat. Trots att mixen av ålder, sammanlagd arbetssituation och lite för lite sovande kanske fått mig att låta aningen för lite entusiastisk ibland.
Just nu känns det väldigt spännande att få resa till USA över valets klimax. Jag känner mig tacksam över möjligheten att vidga perspektiven lite. En sak jag önskar att resandet ska ha med sig är att man blir lite ödmjukare och aningen mindre hemmablind.
En sak jag tänkt på det sista dygnet är den lätt schizofrena inställning till landet som vi har här i Sverige. Man kan ha synpunkter på hur de utformat sin demokrati och hur systemet fungerar. Samtidigt kan man tänka på sina intryck från barndomen. Vi kom hem till familjer där det fungerade så väldigt annorlunda än hemma hos oss, men det fungerade!
USA är bl.a. landet där man väljer sin sheriff på tisdag, plus presidenten och en del andra makthavare. Där ligger vi lite i lä.
Mer om detta senare.

USA är annorlunda, i ett svenskt perspektiv. Och samtidigt så lika.
Den som tror att vi inte har något alls att lära har antingen aldrig varit där, eller också är lider man av svår trångsynthet. Jag tänker berätta en historia om det senare.

Det känns ovant att resa bort på Alla helgons dag. Den helgen brukar se annorlunda ut för mig. Jag hann i alla fall åka iväg på början av en konfirmandåterträff i Byske på torsdag kväll innan det bar iväg. Det ångrar jag inte.