Å hej å hå! Det här med kärleken var tydligen småaktuellt. Jag tror inte jag har haft så många läsare vid 12-snåret sen den allra mest välbesökta dagen under USA-resan.
Jag ska gå vidare med det där med kärleken senare, men då blir det mycket overifierat tyckande. Dessutom kanske med hänvisningar till en källa som inte godkänns av många. Det kommer att bli en prövning för en erfaren, saklig och fokuserad utredare, K-G.

Som du såg i min förra text, så var jag hyfsat noga med att betona källornas osäkerhet. Man ’hurves’ ju en hel del när man t.ex. hänvisar till en kvällstidningsartikel.

Som du säger, K-G, så är det säkert många olika kriterier som är ute och går när man mäter andelen ensamhushåll. Nu var det inte bostadsstatistiken som var mitt huvudanliggande, utan teorin om ’Kärleksindustrins’ förstörande av kärleken, Hollywoodromatikens betydelse för livsbesvikelser och levnadsmönster.

Ändå tänkte jag växla upp det hela ytterligare ett steg och lyfta fram en artikel som antyder att svenskarna inte bara är Europas, utan världens ensammaste folk – i termer av ensamboende alltså. En DN-artikel som har SCB, Euromonitor och Eurostat som källa. Uppgiften 46% ensamboende dyker upp, men också andra siffror. Den är från 2008, kort och läsvärd och återfinns här.

Vad gäller ditt och mitt äktenskap är jag långt på väg beredd att hålla med dig och jag vill inte byta bort min fru för allt smör i Småland. Inte mot något eller någon annan heller.
Vad våra bättre hälfter anbelangar så tror jag att de får stå ut med en hel del prövningar av olika slag. Varav flera kanske är av en art som sällan blir belysta i kärleksfilmernas förljugna värld där det planteras såna vidsträckta skogar av ouppnåeliga förväntningar.

Kärleken är ett förunderligt ting. En mycket stor sak, även om jag inte tror att kärleken mellan två – västerlandets religion framför andra – är meningen med livet.

Fortsättning följer förmodligen.