Om Doroteas varsel skulle översättas till Umeås förhållanden så skulle det enligt uppgift innebära över 5000 varslade i Umeå. Norsjö är den Västerbottenskommun där industrin relativt varslat allra flest. 200 arbeten handlade det om senast jag läste om det, det kanske blivit fler?
Företag som stod i begrepp att starta kommer inte igång. Till stor del handlar det om finanskrisen. Det finns t.ex. inte kapital för gruvsektorns företag och de drar sig tillbaka. Det finns nya exempel under uppsegling.

På individnivå är krisen lika stor för de drabbade. Arbetslöshet kan förstås vara lättare att hantera där omkostnaderna är lägre. Det är en viss skillnad om man har 200 000 eller 400 000 i huslån, eller om det kanske är 2 400 000. Samtidigt är arbetsmarknaden smalare i inlandet.

När man beskriver läget handlar inte om att sätta orter mot varandra. Däremot är det nödvändigt att både länet och landet förstår hur det ser ut i vissa mindre industriorter i Norrland. Det ser väldigt olika ut, men några kommuner i Västerbottens inland ligger högt upp i varseltabellen.

Lösningen för de drabbade kommunerna kan på sikt inte främst ligga i flyttande. Det gav också Littorin nyligen uttryck för, även om han pressades hårt åt det håller av reportern. Littorin sa att det inte var lätt när man hade familj och bostad.
En kortsiktig flyttlösning kan också i förlängningen bli oerhört mycket dyrare för samhället än många tror.

Ett samhälle och dess invånare behöver inte bara industrijobb.
Regeringen har inte möjligheten att styra direkt över myndigheters och verks prioriteringar och beslut. Det man kan göra är att ge direktiv i regleringsbreven.
Norrland och naturresursområdet behöver en mer diversifierad arbetsmarknad.
Det generella villkoren för näringslivet är viktigast, men regeringen skulle kunna göra något via just de styrande regleringsbreven. T.ex. ställa villkor för en ’minstanärvaro’ och att man tar avstånden i beaktande när man beslutar om samhällsservicen. Det kan man anse också som moderat.

Gör man inget alls kan det bli väldigt dyrt. Särskilt när konjunkturen vänder och man plötsligt förväntar sig att naturresursområdet ska fungera oklanderligt och både ta hand om sina invånare och leverera sina resurser till en hungrig värld.