Omsorg

Efter en god middag och en kaffe med Riesenkaramell återkom energin. Men inte mycket mer än att jag satt mig i favoritfåtaöljen med skrivdonet i knäet.
En tidigare kommentar från R(obban) ledde vidare till nya tankar.

R lyfte detta att det är bättre att vara häst än gammal människa i Sverige. En häst ska enligt lag ut en gång om dagen och den ska inte stå utan sällskap. Det är lite annars för många av dem som byggt Sverige.

Om alla vi som fortfarande kör och går dit vi vill skulle hälsa på någon gammal en gång i veckan eller en gång i månaden? Ringa någon varje vecka? Många gör betydligt mer, men tänk vilken skillnad det skulle bli för många ensamma äldre om vi alla fick ändan ur vagnen. Själv har jag inte gjort mycket på området.
Röda korset, vissa församlingar och andra verksamheter har organiserat sådant här, men det går att göra alldeles själv.

Medan jag skrev det här slogs jag av tanken på en gammal kvinna i Norrbotten som jag haft mycket kontakt med förr, men inte pratat med på över ett år. Jag ringde henne mitt i skrivandet och det var både roligt och lite obehagligt när hon sa att hon tänkt på oss flera gånger i dag. Det blev ett givande samtal.
Hon har barn och barnbarn omkring sig. Det finns många som inte har det. Då kan det vara ensamt kring 90. (Kanske är det allra ensammast när man har barn som aldrig ringer)

Så här står det i Wikipedia: ‘Omsorg brukar syfta på offentlig omsorg, som barnomsorg, äldreomsorg och handikappomsorg.’
I Sverige betyder omsorg något offentligt. Vi har mycket där som vi ska vara vara glada över att vi har. I många andra länder, t.ex. USA – landet vi älskar att hata, betyder omsorg minst lika mycket något personligt. Jag tror vi skulle behöva en reformation på det här området också.

Inne i köket sitter Agneta och läser familjesidorna. Hon berättade just att hon hittat namn som Siri, Svante, Valdemar, Edvin, Albin, Elina, Assar, Inez och Alice under ‘födda’. Jag har känt personer i min far- och farfarsgeneration med dessa namn. Några är döda, andra lever än.
De som nu fått namnen behöver mycket personlig omsorg. Hoppas de får personlig omsorg också när det är deras tur att bli gamla.

2 kommentarer

  1. Barn för länge sedan

    Det är tungt att göra allt man kan för sina gamla dementa föräldrar och de inte kan eller förstår att ta emot det man vill ge. Man känner stor förtvivlan för att man inte når fram. Jag vet inte – är bara ledsen att min mamma inte längre är min mamma utan en helt annan person som jag tycker jättemycket om.

  2. Jan N

    Ja sådant är inte lätt. Jag var med att min pappa fick problem åt det hållet, men det hann inte så långt innan han ”fick flytta”. Jag har bekanta som fått vara med om att föräldrar blivit rent fientliga i sin demens.
    Livet är inte alltid lätt, nej, och det är inte alla stunder kärlek och omsorg får ett gensvar. Varken hos gamla eller riktigt unga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>