...

Jag har sagt ja till ett förtroendeuppdrag. Frun är borta och jag har lovat vattna den långa rabatten mot gatan och sådant som växer i krukor.

Det är svårt med lagom i krukorna. Den långa rabatten hade hon nog tänkt att jag skulle vattna med kanna, men man är ju lite rationellt lagd. Eller i vissa fall lite lat. Det blev vattenspridaren med tempererat älvsvatten, inställd så att den tar gräsmatta och rabatt. Hoppas att det som redan blommar tål det hela. Om inte annat för min skull.

Hon ringde för en tag sedan och undrade hur vissa växter såg ut. Det blev lite svårt men jag drog till med något som nästan lät förtroendeingivande. Hoppas hon också tyckte det.

Då känner jag mig mer hemma med förtroendeuppdragen av andra slag. Jag som bara skulle "göra lumpen" lokalt i partiet för att underlätta för de engagerade och dra ett strå till samhällsstacken. Jag fann att det fanns viktiga saker att göra tillsammans med andra. Sådant som berörde många människor nu och sedan och upplevdes mycket meningsfullare och intressantare än jag anat.

Jag har de senaste veckorna fått en del oväntad uppmuntran från olika håll vad gäller satsningen på Riksdagen, det förtroendeuppdrag som jag nu ställt mig till förfogande för. Det kommer rätt ofta löften om kryss. När man nu sagt upp sig borde man annars ligga på i jobbsökandet, men det blir inte så än på ett tag. Dels är man inte så intressant som arbetssökande mitt i en personkampanj, dels blir man inte fokuserad och seriös i sökandet. Särskilt inte när man börjar förstå att initierade menar att man har möjlighet att faktiskt lyckas i höst. Jag satsar på det, samtidigt som jag gläder mig och vilar i tre speciella ord som finns i bönen Fader vår. Titta efter vilka.

De tips, förslag och erbjudanden som ändå kommer är förstås roliga att få. Rektorstjänsterna jag tipsats om känns inte överdrivet aktuella. Det har varit roligt och kännts mycket meningsfullt att vara rektor där jag varit det och på det sätt jag fått vara det. För dem som står ut med rektorstjänsterna som de vanligtvis ser ut hyser jag mycket stor beundran. Med en ständig svällande kontroll- och administrationsflod och med oändliga krav på diverse redovisningar och ständigt plan- och policyvärpande som allt färre orkar och hinner ta riktigt på allvar tror jag snart inte att man kan vara rektor. Utvecklingen drabbar även lärarna mycket hårt. Får inte skolan som helhet ett minskat tryck från alla pålagda sekundäruppgifter tror jag den kan bli ett riktigt krisområde.

I USA delar flera människor på de många komplexa uppgifter som den svenske rektorn vanligtvis sköter själv. Jag förstår fuller väl när man säger att snittrektorn stannar två år på sin post. Många slutar kanske i frustration över att inte hinna med det jag ser som rektors egentliga huvuduppgifter. Att kommunicera uppdraget, inspirera och leda en skola.

Hmm, det här blev yvigt, tre bloggar i en. Blommor, förtroendeuppdrag och rektorskap.

Får avsluta med att påminna om en viktig sak: "Ingen sedel utan kryss!"

...

Uppdaterad: Thursday 08 July 2010 klockan 01:19