…

Det är tragiskt med 11-åringen som kom hit till Umeå i början 1992 och som dog som knappt 30 -årig "jihadist" i Somalia.

Av raderna i VK förstår man att han inte ägnat ungdomen åt koranstudier på kammaren. Han verkar inte vara ensam om att ha en stökig ungdom och sedan hamna bland al-Shabab:s unga jihadkrigare.

Vad får en ungdom att lämna Umeå och Vännäs och bli krigare i Somalia? Handlar det om hämd och revansch för lidna förödmjukelser? Är det ett sökande efter rening och förlåtelse för orena ting man gjort?  (Jag tror att fölåtelsen finns någon annanstans och är en fri gåva, byggd på en annans helt annorlunda gärningar)

Eller gör man det för lockelsen i att leva ut all våldsamhet med gott samvete, i tron att man gör gott om man dödar så många man kan? Är det de himmelska "hemmanet" och martyrernas jungfrur som är saken?’ Eller en mix av mest alltihop?

När t.o.m. några av mammorna till de döda sönerna verkar kunna glädjas åt deras "offer" och "nuvarande situation" så anar man att det blir fler som åker. De är få och man ska inte bli alarmistisk. Samtidigt kan man inte låtsas som om problemet inte finns.

Det är illa nog hur som helst, för både nya och gamla svenskar, men man hoppas att det som avslöjats och förhoppningsvis hindrats i Göteborg inte handlar om en svensk jhiadvariant.

Jag som också oroas för det skrämmande övervakningssamhälle som växer fram tycker att det är sorgligt att de som vill bygga upp det har vissa goda skäl.