…

För ett tag sedan träffade jag några av dessa otroligt aktiva föreningsföräldrar som finns här och där.

Jag måste säga att engagemanget imponerade. I det fallet gällde det pojkar och papporna jag pratade med la regelbundet ner sex kvällar eller eftermiddagar i veckan på föreningsarbetet. Oj, säger jag, oj. Ibland kan man förstås fundera över hur hård "agenda" mellanstadieelever kan och bör ha, men det är ett annat resonemang.

För ett lite längre tag sedan träffade jag några pensionärer som knogar på i ett par andra föreningar. De var lite bekymrade. Man hade jobbat i årtionden i verksamheterna, sedan långt innan man pensionerades. Man började mitt under brinnande arbets- och familjeliv och hade nog i regel arbetat i föreningar innan dess. Den förändring de tyckte sig uppleva var att de förväntas fortsätta med sitt servande, medan de aktiva och deras anhöriga avsevärt har dragit ner på tiden för "kringaktiviteterna". Nu funderade "gammelkollektivet" helt enkelt hur verksamheterna skulle kunna drivas vidare om ett par år.

Bilden är inte entydig. Vi har anledning att vara glada för alla de miljoner timmar eldsjälar på olika håll lägger ner för gemensamma saker och därigenom gör vårt samhälle mer komplett och attraktivt. Men man kan också bli orolig för tillväxten bland eldsjälarna och frivilligkrafterna i vissa verksamheter, om ovanstående pensionärernas bild stämmer.

Kan en väg vara att i fler sammanhang mer akta sig för att skämma bort och "överserva"? Att från början vänja aktiva unga vid att tävling, match och uppvisning akompanjeras av regelbundna och mer oglamorösa aktiviteter?

Jag är väldigt övertygad om att framtiden kommer att behöva mycket ideell kraft.