…
Det är fruktansvärda berättelser man läser från massakern på Utöya. Den som vet litegrann om vapen och dum-dumkulor kan också ana hur det bitvis såg ut. Jag kan förstå flickan som säger att hon hör djävulen skratta när skotten faller. Hon ser skjutna vänner och hör skyttens skratt. Det finns ondska och onda gärningar.

På ett par ställen på andra sidan jorden pågår andra massmord som jag läst om ikväll. Mer utdragna och lågintensiva, men med ännu fler döda. Al-Shabab hindrar just nu hjälp till miljoner svältoffer i Somalia och miljoner översvämningsdrabbade i Pakistan. Bland dessa är mängder barn. Man hindrar inte bara kristna organisationer att nå drabbade människor. Man hindrar de flesta, bland andra FN:s matprogram WFP. Organisationen har fått 14 medarbetare dödade i Somalia. Där förnekar det islamistiska al-Shabab helt att det är hungersnöd, men medger ”brist på regn”.

Hur många av sin egen befolkning som Nordkorea svältmördat vet ingen. Inte heller hur många Stalin och Mao gjorde sig av med genom svält.

Alla de här formerna av massmord är präglade av ett sorts vansinne. Vrång- eller vanföreställningar som gör att man inte läser omgivningen tillnärmelsevis som den ser ut och därför orsakar enormt lidande.

Det som sker i Korea, Somalia och Pakistan förminskar inte på något sätt det bestialiska terrordåden i Norge. Alla dessa gärningar är fördömelsevärda och onda, oavsett bevekelsegrunderna och föreställningarna som ligger bakom.