…
Vännäsdagarna. Många känner man (eller känner igen), men förvånansvärt få.
Fast bor det 8500 i kommunen måste det förstås komma ett par från lite olika håll om man ska få ihop till 60-70 000.
Skäms, gamla karln
…
Vid ett klockslag då femtioplussare möjligtvis ska fundera på en god bok och kvällsfika fick jag besök.
En yngling på knappt halva min ålder kom och frågade om vi inte skulle ut och köra mc. Hans har hästkrafter så det räcker och blir över till både två och tre motorcyklar. Mer än dubbelt mot den jag har. Vi tog en sväng genom ett par kommuner och mest hela tiden hörde jag hans mer än min. På hemvägen provade jag den.
Hemska saker. Det kändes som man låg på den och motorn var ett frustande djur som bluddrade på de varvtal jag är van vid och som bara väntade på att man skulle släppa lös den på allvar. Vilket jag inte gjorde. Strama tyglar var det som gällde. Efter en mil kände jag att jag gjorde ungefär som man gärna gör när man lär sig cykla. Spänner massor med muskler i onödan. Jag slappnade av och det kändes lite bättre.
Nåja. Efteråt säger jag som mamma sa när jag skjutsat henne en sväng på min första motorcykel för ett 30-tal år sedan. När hon slutat skrika och hämtat andan sa hon med eftertryck:
”-Jag förstår att det är roligt!”
Men ofarligt är det inte.
Ordet, läsandet och skrivandet
…
Jag citerar inte Olof Lagercrantz i allt, men här gör jag det och delar hans förundran:
”Ögat följer svarta bokstavstecken på det vita papperet från vänster till höger, åter och åter. Och varelser, natur eller tankar, som en annan tänkt, nyss eller för tusen år sedan, stiger fram i vår inbillning. Det är ett underverk större än att ett sädeskorn ur faraonernas gravar förmåtts att gro.”
Olof Lagercrantz skrev detta 1986 och citatet står på sidan 82 i Anne-Marie Körlings bok ”Kiwimetoden” . Tjuvläser lite i Agnetas sommarlitteratur medan vi smälter maten i Norrfällsviken.
Guld över Agnäs och Bjurholm
…
Det var en vacker guldgul himmel över barndomsbyn i går kväll. Länet är Västerbotten, men det syns att landskapet är Ångermanland.
Den gamla smedjan
…
Jag har kombinerat nytta med nöje under torsdagskvällen. Lite förberedelser för morgondagen kombinerades med en nostalgitripp på två hjul i södra Västerbotten.
Kameran har hängt runt halsen. Jag har försökt styra den bakom ryggen, men den har kommit fram och dödat något tjog mygg ändå.
Första stoppet efter det jobbrelaterade var hos en vän som köpt ett hus med smedja på tomten. Smedjan har stått ganska orörd sedan tillverkningen av doningar och annat las ner för snart 60 år sedan.
Det var välutrustat. Förutom de fabrikstillverkade gamla svenska kvalitetsverktygen fanns många tänger och annat man gjorde själva.
Arbetsmiljöverket hade haft synpunkter. Det var bara att slå på strömmen så drog remmarna och maskineriet igång.
Man kan nästan se de sotiga arbetarna/uppfinnarna/teknikerna/företagarna framför sig och ana hur det kan ha låtit i smedjan vid full drift. Ässjans, stångjärnshammarens, remmarnas, hjulens och borrarnas musik.
En handhållen borr, urfader till våra tiders lättviktare vägde säkert 20 kilo. Den imponerande tvåtumsborren hanterades nog av pelarborrmaskinen.
Smedjan lämnades kanske när traktorn började komma och kunnandet och produkterna inte längre efterfrågades på samma vis.
Smedjan ”säger” flera saker. Man kan inte stoppa utvecklingen och man kan inte konservera tillverkning av saker som inte längre efterfrågas. Däremot är det roligt att vissa gamla arbetsplatser kan ”konserveras”.
Inne och vilar i solskenet
…
Ljuvligt varmt och gott är det idag. Har gjort en cykeltur med lite bakärenden och annat. Sett förberedelserna som påminner om de stundande Vännäsdagarna. Träffat folk och pratat.
Ett och annat väntar därute, men just nu kändes det som det fordrades lite innevila. I morgon får jag nog Agneta och jag se lite av hav och båtar. Ser fram emot det. Jag är svag för mycket, bland annat just de sakerna.
Såg i förmiddags att VK:s journalist Karin Hörnfeldt har dött, oväntat tidigt. Jag kände henne inte, men journalister i ”husorgan” känner man liksom litegrann ändå. Även om de, som Karin, visar mer professionell än personlig profil. Vilket i politisk rapportering passar allra bäst.
En påminnelse om att det här livet är kort, om det nu blir 21, 42 eller 84.
Norrländsk sommarkväll
…
När den ljusa norrländska sommarkvällen är ljum och leende är Sverige nästan som bäst.
Vi har rullat fram på två hjul genom byarna och har landat på ett ställe där man säljer mjukglass. Mycket bättre blir det inte under solen.
Förmiddagens planerade återfall på jobbet blev till en hel dag, men nu är semesterkänslan i stort sett återerövrad.
Semesterpaus och framtidstänk
…
Gårdagen blev en bra dag, semesterkänslan började komma krypande.
Nu är den inte så framträdande. Idag är det jobbet som gäller. En MBL-förhandling med ärenden man gärna slipper måste hållas. Trevligare kan man ju ha under semestern.
I går kväll läste jag förresten DN:s Almedalsbilaga om skolan. Den kom för några dagar sedan, i går kom den om vården. Jag ska läsa den också efter att Agneta avverkat den. I dessa bilagor berörs många av de mer aktuella framtidsfrågorna för vårt land, vid sidan av näringslivs- och tillväxtfrågorna. Kanske inte så allsidigt, men ändå.
Utbildningen är oerhört viktig för vårt samhälle. Inte minst när den stadigt förbättras i så många nya och gamla konkurrentländer. Jag läste i bilagan att ansökningarna till lärarutbildningen stadigt faller. Fortsätter det så kommer den sista personen med lärarutbildningen som förstaval in år 2028. Sen är det blott och bart de som egentligen ville annat, men inte kom in som blir lärare. Fullbordas den utvecklingen kan vi snart glömma mycket av den välfärdsnivå vi ofta tror är självklar och tycker vi har ”rätt” till. Här finns saker att göra.
Det måste bli attraktivare att bli lärare, fler toppkrafter behövs. Även om kommunaliseringen inte kan göras ogjord tror jag att det ligger mycket i att staten måste öka ansvaret för den önskade utvecklingen inom skolan. Alla kommuner tar sig knappast ut ur den uppkomna situationen på egen hand.
Konsten att spara 119 800
…
Årets första cykeltur är avklarad efter att cyklarna fått lite översyn.
Eftersom min järnhäst närmar sig dubbla myndighetsåldern har jag funderat på livets sista cykel. Jag menar, om dryga 30 år köper jag ingen fler. Även om världen skulle bestå och jag leva. Å andra sidan håller kanske dagens avancerade saker inte lika länge.
Hursom, jag var förbi på våra lokala cykelaffärer och tittade. Vacklade mellan en sadel och en cykel. (Min hittillsvarande sadel passar nog bäst som verktyg för Moammar Khadaffis specialstyrkor)
På ena stället stod en handbyggd cyklarnas Ferrari. Den var lätt som en fjäder, men priset vägde tungt. Styret gick loss på 6000 och helheten kring 120 000.
Jag köpte en sadel, fick den monterad och cyklade glad i hågen hem.
Att det gick så fort mellan Vännäs och Vännäsby hade jag glömt. Möjligtvis dryga fem minuters diff mot bilen.
Intressant om Ikea
…
Det blir förstås inte lika givet att ta en fika, lunch eller middag i Sundsvall när man är på väg buss- eller billedes från Stockholm, men visst vore det mycket bra med Ikea i Umeåregionen. Miljömässigt blir det rimligtvis bättre med färre bilmil också.
Var Ikea än skulle etablera sig vore det en ekonomisk och arbetsmarknadsmässig fördel för hela Umeåregionen och Västerbotten. Vännäsbyalternativet är onekligen mycket intressant med pendeltågsstation nära ingången och möjlighet till en mindre godsterminal för miljövänliga transporter. Här blir det en del jobb på kort och lång sikt för tjänstemän och politiker.
Andrapriset för Vännäs del vore Klockarbäcken, men tredjepriset i form av Entré Syd eller Ersboda är inte heller att förakta.
Etableringen är i huvudsak inget politiskt beslut. Företaget bestämmer förstås om och var man vill bygga. Sen kopplas politiken in.
Blir spännande att se hur det går. Även om jag personligen mest bara brukar handla värmeljus till stugan i Agnäs på Ikea. 🙂
Senaste kommentarerna