…

Som politiker känns det nyttigt att få vara tjänsteman en period. Det är mycket man får lära sig, det är en och annan fördom som får vika och det är många funderingar som kommer.

Var går skärningspunkten mellan det önskvärda och det möjliga när det gäller volymökning, kontroll och myndighetskrav i de offentliga verksamheterna? Vad orkar personal och tjänstemän med? Hur mycket orkar fritidspolitikerna och de få heltidspolitikerna? Finns det tillräckligt många som vill gå i det gemensammas tjänst framöver? Eller blir uppgifterna för omfattande och tyngden av den oreflekterade och vanemässiga kritiken för tung för att de som behövs ska vilja bära det hela? Viktiga frågor att ställa sig, inte minst i mindre kommuner.

Man kan se lite olika faror. På vissa håll skulle det kunna bli en sorts avdemokratisering där politikerna blir alltför tillfälliga gäster i maskineriet. På andra sker det kanske genom att de styrandes krets blir så extremt trång att det blir ointressant för många vi hade behövt att engagera sig. På åter andra håll kanske det blir så att kommuner dräneras på personal och kompetenta tjänstemän. Det är allvarliga saker när staten och andra storheter välter över allt mer på kommunerna och de inre "standardkraven" ökat mycket påtagligt.

Själv skulle jag vilja sätta mig in i mer av verksamheten på hemmaplan när perioden som tjänsteman är över. Utan att gå över politikers gränser. Det går förstås inte att hänga över de oftast hårt arbetande tjänstemännen hur mycket som helst eller lägga sig i "hurfrågorna", men just nu känns det som om det faktum att man fått två öron och en mun borde få ett visst genomslag också i det politiska livet.