...
Jag måste säga att jag förvånas över lojaliteten hos den västerbottniska socialdemokratin i inlandet. Hur acceptansen för indragningen av resurserna i livets yttersta krislägen kan vara så stor.

Utan jämförelse för övrigt, men inom det militära vet man hur viktiga hämtnings- och sjukvårdsresurserna är för allmän moral och motivation att "hålla land". Sätter ledningen inte in de resurserna drar soldaterna snabbt ett par, tre slutsatser om sin och områdets betydelse som varken är kort- eller långsiktigt gynnsamma.

När (S)-företrädare i Umeåregionen försvarat borttagandet av glesbygdsambulanser genom att jämföra framkörningstid i Åsele och Umeå blir man som lekman lite fundersam. Man tycker att körtiden från Haga eller Vännäsby också borde med i jämförelsen.

Är landstingsmajoritetens inlandsåtgärder, som nu uppmärksammas lokalt, regionalt och nationellt, verkligen värda riskerna och kostnaderna, kort- och långsiktigt? Hur läser man signalerna i naturresursområdet, oavsett om man nu hör till de tysta eller högljudda? Vilka slutsatser drar man i andra kommuner en bit bort från NUS?

Jag hör inte till dem som alltid har verklighetsfrånvända universallösningar av typen "sluta att spara". Vill man inte vara där Grekland är så kan man inte ha mer verksamhet än man har pengar till. Men akutplatserna och ambulanserna som majoriteten nu tagit bort innebär enligt uppgift en nettobesparing (uppgifterna måste lösas på sätt som också kostar) på knappa 4 miljoner. Det är i sammanhanget relativt lite.

Sen har vi människolivets betydelse och hur det måste värderas individuellt, inte bara statistiskt. Jag har själv varit i situationen där jag värdesatte varje sekund jag inte behövde vänta på ambulansen och fick förvånas över deras snabba ankomst. Jag minns när de trygga ambulanssjukskötarna metodiskt, lugnt och empatiskt tog över och vad det betydde för mig och Agneta just då.

Både känslan, tanken och den krassa ekonomiska uträkningen talar för att landstingsledningen ska backa vad gäller ambulanser och akutplatser i inlandet.