Jan Nilssons blogg

En välda blandning...

Skolverket och advent


Får inte alls ihop Skolverkets förbud för bibelberättelser och psalmer i kyrkan till advent, jul- och sommaravslutningar. Får inte ihop det med läroplanen, som inte bara kräver kännedom utan att man kan redogöra för innehållet i de viktigaste berättelserna och psalmerna.

Bästa sättet att lära sig innehållet och helheten i en psalm är nog att sjunga den. Ska man lära sig en bibelberättelses ord och innehåll måste man rimligen höra eller läsa den.

Knepigt blir det om man hänvisar det halva kyrkoförbudet och hela religionsförbudet till att vi inte ska kränka elever med annan religion. För många av våra nyanlända eller pursvenska med ateistisk eller annan tro är det inget problem med ett kyrkobesök. För andra blir kyrkobesöket kanske något som man ber att få slippa. Precis som kristna kan be att få slippa saker som man betraktar som religiösa inslag av utövande karaktär. (Tyvärr är det nog ofta lättare om man har en annan religion) Men hur ska man som nyanländ rimligen få en chans att lära känna vårt kristna arv och kulturarv, som bl.a. format vår människosyn, om man aldrig får en chans att uppleva det i någorlunda funktion?

En del svenskar tycker säkert det är på tiden med ett förbud och en del kristna sörjer. (Särskilt de som det är olika allvarliga fel på och som behöver kristendomens centrum, Försonaren) En stor del som inte brukar besöka kyrkan vill ändå ha kontakten kvar och några som kanske egentligen inte bryr sig alls ser en chans att nyttja en folklig indignation över det många upplever som uppifrån kommande politiskt korrekta tvångsåtgärder.

Man kan redan se liknande utslag av den här hanteringen. Väldigt oönskad poängplockning från sådana som försöker vinna mark på Skolverkets hantering av saken. Det skulle kunna hända att statliga myndigheter i missriktat nit sätter ett plåster på en skadskjuten främlingsfientlighet.

Bland annat det tycker jag är väldigt onödigt. Vi ska behandla alla nyanlända väl, men akta oss för det som är direkt kontraproduktivt.
Jag tycker också synd om de rektorer som har att ta beslut om kyrka eller inte kyrka och om vilka psalmer som är ok, i år hör jag inte dit. (Skriver förstås det här som politiker och privatperson) Jag har tagit del i ett samtal på ett nätforum i kväll där bl.a. Skolverkets generaldirektör fanns med på ett hörn. Enligt uppgift är det någon sorts gränsland mellan Stilla natt och Bereden väg. Rektor avgör var den går mer exakt.

Det här blev inte bra.

Etiketter: , , , , , , , ,

5 kommentarer

  1. Andreas Holmberg

    Jag tycker Skolverket är ganska tydligt och förstår synpunkten – och om jag som kristen vill att alla elever (inte bara mina) ska slippa drillas i hinduiska mantran i meditationssyfte är det faktiskt rimligt att respektera den allmänna skolans konfessionslöshet (konfessionella skolor är en annan sak, som Skolverket påpekar, då föräldrarna frivilligt valt dem för sina barn). Urvattnade gudstjänster med en allmänreligiös Jesus är heller inte vad jag önskar barnen.

    Den rimliga lösningen är, som jag ser det och som Skolverket också antyder, att kyrkan bjuder in elever, föräldrar och lärare till adventsgudstjänster/sånggudstjänster av olika slag utanför skoltid (precis som vid skolavslutningarna).

    En annan sak tycker jag är Luciafirandet i skola/förskola, som ju knappast kan sägas ske i gudstjänstform där alla elever deltar, utan där man artistiskt/teatraliskt framför julsånger för en publik. Att där censurera bort de kristna sångerna som Stilla natt och Nu tändas tusen juleljus men låta Lucia (obs en kristen martyr!) sjunga enbart om Mössens julafton och Rudolf med röda mulen är en kulturell skandal, eftersom läroplanen som sagt faktiskt föreskriver att barnen ska blir förtrogna med en del psalmer. (Våra barns förskolor har länge haft det så – och t.o.m. kyrkans lussetåg i församlingsgården var kemiskt fritt från kristna sånger 2004!!!).

    Samtidigt kan man vända på saken: Det vittnar ju om en sorts respekt för den kristna trons sanningsanspråk att man inte vill sjunga om Jesus, om barnet i krubban, på samma sätt som man sjunger om Thorbjörn Egnérs möss och Rudolf med röda mulen. Den dag såväl kyrka som skola är överens om att Nya testamentet är en sagosamling i stil med Bröderna Grimms, kommer det säkert inte att möta några hinder att sjunga Jesus-sånger. Men är det den utvecklingen vi vill se? (Barnens farfar råkade faktiskt häromåret köpa en samling julsagor där Julevangeliet fanns prydligt instoppat mellan typ Lille Viggs äventyr på julafton och Trollens jul).

  2. Jan Nilsson

    Svar till Andreas Holmberg (2012-11-26 08:12)
    Förstår hur du tänker, men här har vi lite olika mening. Hoppas på en tillnyktring i stil med vad några ministrar öppnat för idag.

  3. Börje Andersson

    Skolan ska inte lägga sig i kyrkans regler, och kyrkan ska inte styra över skolan. Borde vara självklart.
    Det är för övrigt anmärkningsvärt att Skolverket tror att ”Stilla natt” inte är en religiös sång. I själva verket är det den mest kristna av våra psalmer.

  4. Andreas Holmberg

    Ja, vi kan säkert ha lite olika mening här – eller också är det bara jag som vrider och vänder på saken, eftersom jag tycker att Skolverket får lite orättvis kritik ibland (och eftersom jag tycker att Broby-lösningen i våras var genial, där rektor bjöd in till en sekulär avslutning i skolan och kyrkoherden till en andlig/kristen i kyrkan (med sång- och musikmedverkan av elever som ville). Där tycker jag rollfördelningen var mycket lämplig (på en konfessionell friskola behöver den givetvis inte vara lika åtskild).

    Tydlig och fyllig information om kristen tro och advents- och julfirande är en sak för sej, liksom studiebesök vid olika trossamfunds gudstjänster/ritualer. Men aktivt deltagande från elevernas sida är faktiskt en betydligt känsligare sak, vare sej det nu handlar om yoga eller psalmer i ett gudstjänstsammanhang i kyrkan (OBS kyrkan och gudstjänstsammanhanget; psalmer måste givetvis kunna reciteras och t.o.m. testsjungas även i klassrum). Jag har t.ex. ingenting emot att mina barn informeras om yoga (inklusive mantrat ”aum”), inte ens att de uttalar mantrat för skojs skull, men om barnen dessutom ska UTÖVA yoga med andaktsfullt ”aummande”, då blir jag sur även om de flesta föräldrar skulle se saken som oförarglig och även om just mina barn befriades. Nånting säger mej att gyllene regeln borde tillämpas här, även om psalmerna förvisso än så länge har ”traditionen för sej” mer än yoga och andra ritualer och även om ateisterna är känsligare än muslimerna (och de fåtaliga hinduerna?).

    Men jag är inte helt säker på hur rollfördelningen mellan kyrka och skola exakt bör se ut framöver och visst kan man se lite olika på gränsdragningsproblematiken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>