Jan Nilssons blogg

En välda blandning...

Möte på Rådhustorget

Av , , 2 kommentarer 9

Efter arbetet hämtade jag som ett sorts tidstecken mina första terminalglasögon från optikern vi har avtal med.

När jag släntrade över Rådhustorget kom Mats Rosin cyklande. Den pensionerade journalisten och krönikören från Folkbladets stolta dagar som jag läste så ofta jag kom åt. Trots att vi haft olika syn på vägen till det bästa möjliga samhället på ofullkomlighetens jord. Det är något med språket, tankesättet och självdistansen hos honom.

Han stannade av och vi bytte några ord om ”tokit och likt”. Bland annat hade han ett nästan 50 år gammalt minne av pappa Tore som hade satt sig hos honom.

Det var valåret 1970. Pappa var lite yngre än jag är nu och hade suttit två riksdagsperioder, de var 3 år då. Det är alltid några som vill bli av med en, så också då. Det var lite stridigt. Advokat Gullesjö från Skellefteå toppade en alternativ moderatlista och det tycktes vara på håret vem som skulle vinna.

Reporter Rosin ringde riksdagsman Nilsson vid 23-snåret på valnatten för att få några nerviga rader från vinnaren/förloraren till måndagens tidning. Det tog tid innan mamma fått honom till luren och då förstod Mats att pappa hade lagt sig och somnat.

”Sen dess hade jag en särskild känsla för Tore”, sa Mats ikväll. ”Det är inte många som hade gjort så när ens framtid stod på spel.” 

Fast det gjorde den ju inte riktigt. Det går att göra nytta på olika vis, om man får leva. Sånt avgörs högre upp. 

Men han fick 15 år till i riksdagen.

De ska inte lyckas…

Av , , 3 kommentarer 6

Fruktansvärda, sataniska illdåd sker runt om i världen, även i Europa. I dag var det i Bryssel. Både starka ord, samförstånd, försvar och ökad beredskap behövs.

Vi bör mitt i vreden, sorgen och rädslan komma ihåg Londonborna under blitzen för ett par generationer sen. Bombningarna då miljoner brandbomber och ca 50 000 ”vanliga” bomber släpptes över staden av tyskarna. För att inte tala om de allierades bombningar av Hamburg och Dresden. Drygt 43000 döda och 50000 skadade i London. Minst lika många i Hamburg, ca hälften i Dresden på några dagar.

I London bestämde man sig för att inte knäckas. Man lyckades till Hitlers vrede och frustration leva någorlunda som vanligt. Inspirerade av en Churchill, ibland på gatorna trots bomblarm.

Jag hoppas att vi kan hantera sprängningar och självmordsdåd något så när som londonborna gjorde. Rättmätig vrede, förberedelser och motdrag – och vanligt liv. 

Jag tänker utimellan resa, flyga och åka tunnelbana.

Vi ska inte heller låta dessa mördares fördömelsevärda illdåd driva oss i armarna på dem som vill destabilisera vårt samhälle från annat håll. Ultranationalisterna och de makter som stöder dem.

Arbete eller försörjningsstöd?

Av , , Bli först att kommentera 10

Det är glädjande att fler hittar arbete. Trenden har jag fått ordentligt bekräftad från ett par arbetsförmedlingar i två län idag. Ändå står många utanför, särskilt vissa unga och utrikesfödda. Och många kommer till. 

Saker måste göras för individer och samhälle, vi kan inte vänta och se eller göra som förr. Inte låtsas som det vore -65, -97 eller ens -14. Det är 2016 och snart 2020.

Mitt i debatten och intressemotsättningarna behöver vi ett hittills osett samförstånd. Mellan fack, näringsliv, offentliga arbetsgivare, myndigheter, politik – och allmänhet. Det finns inga band att backa, inga lätta lösningar som snabbt ”simsalabimmar” bort verkligheten. Och Trumptypernas oneliners är värdelösa när showen är slut och strålkastarna släckta.

Förutsättningarna är förändrade och förändras mer. Nu avgör vi åt vilket håll genom att göra något eller ingenting. Båda är ett val. Målet måste vara att få ett hållbart samhälle genom att så många människor som möjligt blir inkluderade i arbete och så få som möjligt beroende av försörjningsstöd.

Hur får vi det ”pengaskapande” näringslivet och samhällets välfärdskärna att kunna anställa fler i servicejobb och andra ”enkla” jobb? Det tror jag är ödesfråga 1A. Vi är förresten väldigt många som har haft låglönejobb och var glada att vi hade dem. Tänk om man inte fått det första…

Det finns fler frågor. Samtidigt med inflödet av nya människor där många har låg utbildning och långt till fullt användbar svenska har vi arbetskraftsbrist på flera områden. Från hela välfärden till näringslivets teknikområden. Hur får vi ihop dessa utmaningar och möjligheter? Hur kan vi göra jobben möjligare och attraktivare för bristyrkenas medarbetare samtidigt som vi får färre i försörjningsstöd och fler i arbete och ”yrkeskarriär”? Här behövs många innovationer, mycket nytänk, nya – även korta – anpassade utbildningar. Bl.a. till nygamla arbetsuppgifter av typen vårdbiträde eller vårdnära tjänster.

Jag ser baksidor med att sänka nya ingångslöner, och det kan inte ske hur som helst. Jag ser fler problem om ingångströsklarna inte sänks så att fler kan få första jobbet, däremot önskar man flera branscher högre slutlön. Lönespridningen blir större om ingångslöner blir lägre, men jag tror inte på generell lönesänkning som ett resultat. Suget efter utbildad arbetskraft motverkar generell lönesänkning och med fler i arbete stärks samhällsekonomin och löneutrymmet. 

Vad är alternativet? Finns andra hållbara förslag att hantera nuet och morgondagen, då blir jag verkligen glad. De bör komma fram fort. Verkligheten knackar på. 

Äldrefientliga system angår dig

Av , , 2 kommentarer 15

Så mycket har blivit bättre på 30-40 år. Fler sjukdomar upptäcks och behandlas framgångsrikt och livslängden har ökat markant. Betydligt färre dödas och skadas i trafiken trots att den ökat ofantligt. Barn och vuxna med dyslexi och andra funktionshinder behandlas i regel mycket bättre. De som drabbats av funktionshinder har mycket mer hjälp. Det finns många exempel på förbättringar.

Vi har också mycket som upplevs sämre. Det positiva har också med sig nya kostnader som ska betalas av oss alla och gör att vi måste avstå annat. 

Många äldre upplever att vardagslivet blir svårare. För några kom en ny sorg idag. Parkeringsplatserna på Umeås bostadsområden ska avgiftsbeläggas och man kan inte betala med pengar eller kort. Parksterappen, sms eller en talsvarsfunktion är det som gäller. 

”Utvecklingen” glömmer gärna att 20 % av befolkningen inte använder Internet. Alla har inte smart mobil och många som har kan inte hantera den. Jag träffade nyss en med tresiffrigt antal anställda som bara ringer med sin.

Att kontanterna får begränsat användningsområde och flertalet banker inte fattar sin moraliska ”kontantplikt” känns som en strypsnara för många äldre. Att avancerade parkeringsrutiner  gör att man inte kan ta bilen och hälsa på sina vänner, eller inte få besök, kan vara en dramatisk försämring av livskvaliteten.

Jaja, det gäller inte så många säger du. Kanske inte, men andelen äldre ökar dramatiskt. Umeå kommun kunde ha infört parkeringsskiva på bred front om man inte kan hantera tjuvparkeringen i sina bostadsområden. Skivan är i alla fall härligt analog.

Vi bör vara äldrevänliga och förenklingsbenägna där vi kan. En del av dem som bara ler lite överseende åt det här och rusar vidare kan själva få uppleva stora svårigheter med ny fiffig teknik om några år när kognitiva färdigheter börjar begränsas en smula.

Vi bör ha som öronmärke att göra systemen extremt enkla och användarvänliga. Det gynnar alla, på sikt. Ibland är det också den bästa affären att inte ta betalt.