...
En intensiv dag idag också, med lite "dagenefterkänsla" när man någon gång fick känna efter.

Största delen av dagen tillbringades med personalen från förskolan Örnen som hade stängningsdag. På eftermiddagen hade vi föreläsning/workshop om kränkande särbehandling. Egentligen blev det rätt mycket friskvård för relationerna på arbetsplatsen. Lotta Grahn gjorde det mycket bra som ledare och gruppen var engagerad. Nyttiga timmar.

Så kändes det också med PIM-upptakten (Skolverkets utbildning "Praktisk IT- och mediakompetens") i slutet av dagen. Inom barnomsorgen i Bjurholm får både förskollärare, barnskötare, fritidspersonal och dagbarnvårdare gå. Det blir framöver inte mindre viktigt med IT-kunskaperna för helhet och individer i våra verksamheter som har fokus på barnen. Det känns bra när det är fint utvecklingsklimat på arbetsplatser och man både är öppna, insatsvilliga och inriktade på att samarbeta sig igenom utmaningar.

...
Ibland kan man som bekant drabbas av avundsjuka. Fint är det inte, men ibland svårt att undvika, särskilt när man är en smula trött och sliten.

I förmiddags satt jag med en grupp på ett tiotal människor från olika kommuner och vred och vände på ett gemensamt utvecklingsområde. Det har varit ganska löst organiserat på de flesta ställen, men håller på att förbättras och skärpas upp. Det kräver också alltmer mer samarbete, både av effektivitets- och budgetskäl och på grund av lagkrav. Och det handlar om viktiga saker både för individer och samhälle.

På eftermiddagen satt jag med en helt annan grupp och skulle komma fram till ett beslut inom en helt annan sfär.
Jag tror det blev bra beslut på både för- och eftermiddagen, men jag blev som sagt en smula avundsjuk en stund.

De jag pratade med idag har sina (iofs mycket komplexa) uppgifter där de kan fokusera och som de är väldigt bra på. De har fler ärenden än jag inom områdena vi avhandlade, men jag inser att man är så mycket bättre på sin helheter.

När det höll på att vara afton blev jag påmind om två andra områden där jag missat en sak på ett och skött en sak bristfälligt på ett annat. Då kom den där känslan smygande igen. Tänk att få spindla runt i ett mer överblickbart nät.

När jag piggnar till och kommer ikapp en smula så börjar jag nog uppskatta de växlande vyerna igen. Men något mindre kunde nätväven bli.

...
Vid förmiddagskaffet gick jag igenom VK:s platsannonser. Mest på grund av allmän och notorisk nyfikenhet, men också med sikte på en eventuell framtid.

I en annons som ligger bortom mina eventuella områden hittade jag en rolighet. Det var Umeås nya "lokala finansjätte" Solidar som sökte folk - "i alla åldrar (18-65 år)".

Artonåringen har varken arbetat eller kommit igenom någon nutida forskarutbildning med ekonomiska, juridiska eller andra förtecken, men skulle vara välkommen in i företagets internutbildningar. Den vitale sextiofemåringen med horseloads av erfarenheter och förfinad människokännedom är tydligen välkommen att kröna arbetslivet med ett antal år på företaget.

Jag tror kreativ åldersmix kan betyda mycket för inspiration och erfarenhetsöverföring och vara särskilt viktig där man har kunder i stora delar av ålderstrappan. Det finns alltför många exempel på att åldersmässiga monokulturer begränsar organisationer och företag.

Jag gör inte reklam för ett företag jag inte känner till, men jag lyfter gärna tänket. Trendkänslig och trångsynt åldersdiskriminering åt ena och/eller andra hållet upplever jag rent stötande. Vi har varken som samhälle, organisationer eller personer råd att ägna oss åt åldersdiskriminering. Då får organisationsteoretiker säga vad de vill.

Men det gäller att våga för att vinna. Anser man sig behöva kontrollera en organisation totalt kan det kortsiktigt vara mumma att få ta in en ung homogen grupp som man kan forma och styra.

Hållbara resultat är tillsammans med ekonomiska realiteter beroende av människor som kompletterar varandra, samverkar, vågar, växer och bidrar.

...
Tänkte sätta gerotranscendens som överskrift, men hejdade mig. Fast texten ska handla en del om just det.

Idag har jag spenderat mer tid än jag brukar på sociala sidan. Med vårdande människor och vårdens frågor. Anledningen var att Bjurholm ska nyttja pengar från Socialstyrelsen för att validera kunskaperna hos en del av vårdpersonalen. Alldeles utmärkt tycker jag. Vi bör allmänt bli mycket duktigare här i Sverige på att värdera människors förvärvade kunskaper och omsätta dem i behörighetsgivande och bekräftande poäng för arbete och vidare studier. Flera års arbete inom ett område går inte spårlöst förbi.

Min närvaro handlade främst om det som följer efter den här första satsningen på personslen. Nästa steg ska eventuellt tas med vux-resurser som hör till mitt ansvar en tid framöver.

Det blev många intryck, inte minst genom en av dagens huvudpersoner, hon som började jobba för 47 år sedan och som därefter varvat arbete och studier inom vård och pedagogik. Det hon berättade om valideringen för de första 15 som är aktuella lät förtroendeingivande. Det var intressant att höra vad man tittar på i vardagsfrågor som integritet, etik och medbestämmande, hantering av dementas frågor m.m.

När jag tittade igenom det underlag som äldreomsorgspersonalen fick ta del av frågade jag upp några specialuttryck jag inte förstod. Bland annat gerotranscendens. Förklaringen innehöll en historia från utbildningsledarens eget yrkesliv. Den härstammade från 70-talet när alla gamla på ålderdomshemmen i all välmining och på död och pina skulle till terapin, även de som inte ville. Några behövde förstås en puff för att komma iväg till något de flesta uppskattade och behövde och hon berättade om ett ihärdigt försök hon gjorde med en på boendet.

Mannen ifråga ville stanna på sin säng och sa - som jag förstod vänligt men bestämt; "Flicka lilla, du förstår, jag är inte här..."
Sen berättade den gamle skogsarbetaren att han var ute i skogen och just hade satt sig i gläntan han huggit. Han såg ner över landskapet och hade hällt upp kaffet och tagit fram limpsmörgåsarna med stekta ägg. Och vad var väl terapin emot det...

Alla barn är inte lika och har inte exakt samma behov, inte alla äldre heller. Åldrande är inte bara sjukdom och elände, det kan också vara mognad, reflektion, tankeresor och andlighet - låt vara av olika slag. En hel del av tankarna kring gerotranscendensen tilltalar mig. Även om jag personligen tror det här livet har en mycket högre mening.

http://www.sydsvenskan.se/inpa-livet/gerotranscendens-nar-livet-far-mogna/

...
I Åsele har man ett och annat att kämpa med, men man har definitivt inte gett upp. Tvärtom tycks det.

Kommunalrådet jobbar för att öka kvaliteten inom områden som kommunen har ansvar för. Bl.a. genom att upphandla verksamhet från olika utförare så att det blir en reell konkurrensutsättning, inte bara nya monopol.

Efter att gradvis ha ökat andelen ligger kommunen nu på 14 % köpt verksamhet och siktar på 20 eller 25. Bert-Rune ser den blandade organisationsfloran som en tillgång. Och det borde väl stå ganska klart att jobb inom kommunens gränser i princip är lika bra vilken huvudmannen än är.

I Vännäs ligger vi långt efter, men många av oss hoppas på en kraftig förbättring. Inte bara en "mindre" som vårt kommunalråd hoppas på.

http://www.vk.se/692770/flyktingboende-pa-entreprenad

http://www.vk.se/692768/vannas-och-asele-motpoler-i-privatiserad-verksamhet

...
På sistone har jag hört om två olika banker som tokslimmar organisationen och pressar personalen orimligt hårt trots goda vinster.

Kortsiktigheten får en att fundera på hur man rekryterar de chefer som hittar på finurligheter som gör att man får ut så mycket tid av undercheferna. Ett tag. Innan de blir sjuka eller slutar.

Konkurrensen, eurokrisen och konjunkturen ute i Europa är hårda verkligheter man inte kan bortse ifrån, men det håller inte att bortse från hur personalen mår.

Sånt här vill man veta så att man kan se till att ens lån och penningar inte befinner sig på dessa ställen.

...

Såg idag att man är chef i rätt land. Den svenske ledaren tar i snitt 23 semesterdagar. Att det inte blir mer kan ha att göra med att många egna företagare tar mindre ledigt. Ryssbossen toppar med 25 dagar, amerikachiefen tar 12 och den stackars japanen ynka 5 dagar.

Telefonjour blir det ett par veckor och dessutom ett par arbetsdagar mitt i semestern, jag kanske landar ganska precis på svenska snittet.

På tal om semester övernattade jag första gången i stugan i natt. Kändes lite tokigt att det inte blivit förrän efter midsommar nu när man jobbat i kommunen och allt, men nu blev det som det blev. Skönt var det i alla fall, trots att det blev kort. Det ska bli mer.

Missa inte Bjurholmsdagarna i helgen. Största nöjet är ju att få träffa en del återvändare och gamla bekanta.

...
I SvD står det att människor över 50 sällan vågar byta jobb och att 25 % av oss råkat ut för att bli åldersdiskriminerade i arbetslivet. Är det så illa?

Jag tycker att åldersdiskriminering är ett otyg åt vilket håll den än slår. Redan Paulus skrev till sin vän Timoteus i 1Tim 4:12: "Ingen får förakta dig för att du är ung". Bibeln varnar också för att förakta äldre. Människor oavsett ålder är människor och ska inte föraktas.

En av mina nyrekryterade medarbetare är 63 och det fanns äldre alternativ. Snart hoppas jag få anställa någon eller några riktigt unga och nyutbildade. Det finns de som tror på åldersmässiga monokulturer där alla kan gå omkring och liksom spegla sig i varann. Låter mindre bra. Förutom att man missar vissa dimensioner och en hel del erfarenhet på vägen blir ju alla så småningom gamla samtidigt då.

Det finns hur som helst både 50- och 60-plussare som vågar.

...
Moderaterna avslog förslaget om kvotering i bolagsstyrelserna härom dagen.

Både Moderatkvinnorna och många andra kvinnor som inte är representerade där är glada för att kvinnors insatser inte devalveras med en kvotering. Själv är jag, och har ofta varit, omgiven av mycket kompetenta kvinnor i mitt yrkesliv. De finns och har funnits där på grund av sin kompetens. De har aldrig behövt brottas med ringaste misstanke om att de haft sin plats för att korrigera statistiken.

Visst tror jag att många bolagsstyrelser kan gå miste om kompetens genom sin sammansättning. Det kan nog påverkas genom annat än en tveksam lagstiftning som också inskränker äganderätten.

Man kan också fundera på om fler kvinnor är för kloka för att vilja lägga den ofta orimliga arbetstid som flertalet av näringslivstopparna gör. Är det en anledning till att relativt få kvinnor utmanar i storbolagens styrelser? Närmar man sig 80-90 timmar i veckan på jobbet anser många av båda könen att det blir för lite liv kvar.

...
Den här veckan gick rasande fort. Fredag till fredag gick på halva tiden, på något vis.

Det har inte varit en lätt vecka, det är inte därför den gått snabbt. Man har inte betalt för att ha roligt, men känslan, utmaningen och tillfredställelsen i att göra nytta gör ändå att det känns bra att åka till arbetet. Även dagarna när de riktigt tunga ärendena dominerar tid och känsla. Man får vara tacksam för att man får ha det så.

I morgon borde tillvaron i huvudsak bli hyfsat enkel och överskådlig. Det som ska överblickas är kullarna längs kraftledningsgatan där jag sköt min första älg.

...
En inte alldeles obetydlig del av arbetsdagen går åt till att läsa, hantera och besvara mail. Inte så få handlar om inbjudningar till det ena och det andra. Utbildningar, information, samverkan, arbetsgrupper och olika projekt.

Det är lätt att dra på sig kritik av olika, ofta helt motsatta, anledningar när det gäller det som sker utanför den dagliga arbetsplatsen. Antingen är man "borta" för mycket eller också "deltar" man för lite.

Skulle jag satsa helhjärtat på att undvika medarbetare och dagliga arbetsuppgifter så vore jag inte så ofta på jobbet. Det finns mängder av möjligheter att slippa, om man skulle se det så.

En mindre organisation där man är få som delar på denna tids oavbrutet jäsande mängd av nya uppgifter, utökade lagstiftning, allt förändrings-, kontroll- och "bredvidarbete" är känslig. Ett nytt arbetsområde, hur behjärtansvärt det än är, kan måsta avfärdas för att det saknas människor. Man kan tvingas avstå nyttig samverkan som innebär stora utvecklingsmöjligheter för att man behövs i det nödvändiga och lagstadgade. Även om man i grunden är positiv till saken och en samarbetsmänniska.

Samtidigt måste den lilla verksamheten finnas med bland de stora när saker avgörs för att få draghjälp och för att göra sin röst hörd. Ingen lätt ekvation precis. Jag kommer i min nuvarande uppgift aldrig att kunna "delta" så mycket som alla institutioner, samarbetsorgan m.m. tycker är lämpligt. Enligt andra kommer min dörr att vara låst för ofta.

Det blir till att navigera genom uppdragets mångfacetterade krav med elevernas, skattebetalarnas och medarbetarnas långsiktiga bästa för ögonen och göra alla bara lagom besvikna.

(Skrivet en annan gång, men publicerat nu)

...

Idag har det varit tuffa papper. Många samtal och möten kring stort och smått.  Telefonsamtal där jag bett om att få återkomma, men inte hunnit innan det blev alldeles för sent. Arbetstiden slog nytt rekord idag och då har det ändå varit en del telefon efteråt. Många skratt, men också några besvikelser.

Så här ska det inte vara under normala tider, men nu är det inte så överdrivet normalt. Mycket ska på plats innan eleverna drar in genom dörrarna. Det är för övrigt något jag ser fram emot.

Det hade varit frestande att tillbringa det lilla som blev över av dagen på soffan, men jag har hunnit med både promenad och lite gym ikväll. Tror bestämt att konditionen måste tillta och kroppsvolymen avta om det här ska bli bra.

Kommentarsvaren och bilderna får vänta lite till.

...

Min fru tycker att jag blivit lite allvarlig och dämpad på sistone. Kan ha att göra med att det finns mycket nytt att tänka på och sätta sig in i. Att man känner av ansvaret och otillräckligheten och att de intensiva arbetsdagarna i regel också blivit rätt långa veckorna efter semestern.

När regnhotet började torna upp sig och skymningen inte var långt borta tyckte hon att vi skulle skingra tankarna med en motorcykeltur. Skingra och skingra förresten, hon var glad, bl.a. över att ha fått sitt klassrum iordninggjort och "färdigt" mycket tidigare än hon brukar kunna ha. Sådana tankar och stämningslägen behöver ju inte skingras direkt.

Under en tung och vacker blyertsfärgad himmel tog vi en ljum kvällstur längs kurviga vägar i ensam gemenskap av bästa slag. Vi har ingen Intercom och får inskränka ordandet till de långsammaste partierna .

Det fungerade den här gången också. Det mesta av tankarna blåste bort och ersattes av primitiv glädje och mer "här och nu". När vi var 100 meter från huset igen, då kom regnet.

...

"Otrevliga arbetskamrater kan bli din död". Rubriken på översta artikeln i detta nu på dn.se är onekligen drastisk.

Forskare vid Tel Avivs universitet har under 20 år följt 820 personer som arbetat i snitt 8,8 timmar om dagen. De som enligt undersökningen hade dåligt socialt stöd på arbetsplatsen löpte 2,4 gånger större risk att dö under 20-årsperioden jämfört med de andra.

Man kan tänka sig andra saker som spelar in i siffrorna, men visst är arbetsplatsens atmosför, trivsel och generositet viktig. Tydligen också för hälsan och livslängden.

Det var en av mina goda arbetskamrater som just idag sa att "vi är varandras arbetsmiljö". Sant och viktigt att tänka på.

...

Stod och packadei afrikakofferten när jag fick ett samtal här i morse.

Jag fick utan större bedövning ett erbjudande som heter duga för en enkel man som lärt sig det mesta han lärt sig på annat sätt än det gängse. En utmanande uppgift på närmare håll än där det huvudsakliga arbetet sker idag.

Inte lätt. Dummare skulle man inte bli och det skulle inte växa mossa på stenen, men det är ju det där med risken att bli befordrad över sin kompetensnivå....

...

Pratade nyss med en bekanting som i mogna år gör ett riktigt lappkast. Mellan 50 och 60 bara säger upp sig och byter inriktning helt och hållet.

Jag tycker sånt känns uppfriskande.

...
Funderar kring distansarbetet medan jag tar en distanskaffekopp och en distanspepparkaka (Nyåkers) i ensamheten.

Det är svårt att få arbete hemma att fullt ut kännas som riktigt arbete. Trots att man ibland kan få mycket mer gjort. Det är bara det gamla loduret som hörs här i min lugna del av tillvaron. Inga spexiga, suckande eller planerande arbetskamrater, inga ystra tonårstjut, inget bubblande lågstadieskratt och inga spetsiga konfliktljud. Det rings mycket mer ut än in.

Det blir sällan tid till gemensamt fika inom skolan, men de stunder som blir är ofta betydelsefulla. En del i det sporadiska arbetsmiljöarbetet. Inte att förväxla med det systematiska. Att bara jobba hemma skulle jag inte stå ut med, no way. Men ibland är det bäst.

Arbetet med rekryteringen av ny heltidsrektor på skolorna i Skellefteå rullar vidare. Själv har jag inte sökt, jag "är hemma" i Vännäsby och Umeåregionen, men trivs bra med mitt deltidsarbete och mina arbetskamrater i norr. Rekryteringen är spännande ändå, eventuellt är det någon jag kommer att arbeta mycket nära framöver. I ett sådant scenario blir det förmodligen lite mer av distansarbete. Kanske en hemmavecka i månaden eller så.

Nu ringer det in....

...
Det här blev till största delen en utbildningsdag. Även morgondagen blir en sådan, det bestämdes idag. Det kastar om mellandagsplanerna, men vissa saker måste man ta i flykten.

Är inte absolut säker på att jag får direkt nytta av det hela, men så är det med mycket. Dummare blir man i alla fall inte av att lära sig saker och öka möjligheterna.

Ikväll har vi haft besök av riktigt goda, kloka och tålmodiga vänner. Sådana är bättre än guld.

Undrar annars som bäst på det där med framtiden, om man får en sådan. Inom de närmaste dagarna bör det tas några beslut som helt klart får konsekvenser. Jag skulle vilja ha tillgång till facit.

...

...

Hörde för ett par år sedan om en konsult inom processindustrin som jobbade, efter fyllda 90.

Hans specialistkunskaper var sällsynta och företag ville fortfarande betala för den extremt vitale mannens tjänster. Han tog ingens plats. Ingen hade fyllt hans och ingen skulle förmodligen göra det heller. Hans specifika teknikområde var på utgång, men bidrog ännu till stora exportinkomster där det var i bruk.

Idag hörde jag om en dokumenterat högpresterande person på annan ort som hade en bit kvar till halva den åldern. En högre mellanchef hade uttryckt att han ansågs vara för gammal att satsa bl.a. vidareutbildning på.

Vore jag VD eller HR-ansvarig hade jag plockat in den chefen för ett samtal om hans förmåga att stimulera och utveckla personalen. Kanske t.o.m. om hans egen framtid. Man behöver inte vara högbegåvad för att inse hur ett sådant åldersresonemang påverkar motivationen hos en som har bortåt 30 år kvar till pensionen. Många yngre medarbetare ställer sig också säkert frågan om man egentligen arbetar på ett framtidsföretag.

Vi behöver få de unga i arbete (och efterfrågad utbildning!) på ett helt annat sätt än vi fått de senaste 10-20 åren. Ska barnens samhälle och pensionerna se ut ungefär som nu kommer vi dessutom behöva att fler jobbar längre än idag.

90-åringsexemplet i början hoppas och tror jag inte ska bli någon trend. Däremot måste företag och samhälle på var sina vis verka för att människor uppmuntras och stimuleras till arbete och utveckling. Även om de råkat fylla 40.

...

 

...

Fick just ett angrepp från en som just brukar sköta om det där att angripa mig. Den här gången insinuerades det om moderat skattefusk och att moderater per definition är rika. Ja, ja.

Mötte nyligen en hantverkare som är så väldigt nöjd med ROT-avdraget. Inte minst därför att han slutat få de ständiga frågorna om det gick att betala svart. Dessa frågor kom inte sällan från dem som enligt utanskriften tycker att det är så häftigt att betala skatt.

När det gäller RUT-sektorn är skillnaden säkerligen ännu större. Får politiken som till alltför stor del verkar vara avundsdriven makten igen så ska stora delar av de "hemarbetande" (i andras hem) mista sina jobb. De som blir kvar får till stor del gå in i den svarta ekonomin, utan försäkringar och trygghet. Jag är övertygad.

Det finns ett säkert sätt att undvika den utvecklingen.

...

Det finns många som nu gör en betydelsefull insats som anställda, självverksamma eller ägare i RUT-företag.

För många nutidsmänniskor kan några timmars hjälp i månaden göra skillnaden som gör att man håller näsan över vattenytan. För många barn kan RUT betyda mycket, därför att mamma och pappa får en liten avlastning. Det kan ha betydelse långt utöver det akutuella antalet timmar man köper. En del som nu gör den här vitt avlönade samhällsinsatsen var tidigare arbetslösa.
Ett av Ohlyansens vallöften är att få bort RUT. Det är en av områdena där SVMP menar sig veta bättre än människorna. (18 av deras egna riksdagsledamöter har själva nyttjat RUT, även Schyman) De rika kommer att kunna köpa tjänsterna hur som helst. Många blir arbetslösa och några får börja jobba svart. Jag hörde igår om en RUT-arbetande som var rädd för valutgången. Hoppas verkligen att den här arbetaren får ha kvar sitt nya jobb.

RäddaRut, rösta inte rött!

97 % fler lediga jobb mot i fjol.

Man blir glad av att läsa sådant på VK.se. Riktigt glad. Men alla blir kanske inte det. Flera av jobben finns i privata tjänstesektorn och för ett litet men ofta högljutt fåtal räknas inte de jobben riktigt.

För mig gör de definitivt det!

Att få ett jobb.

Fick nyss ett livstecken från en bekant som gått utan arbete märkligt länge. Trots stor kapacitet och arbetsvilja. Efter vad Sverige och världen gått igenom är det förstås inte konstigt att många drabbats av arbetslöshet.

Läste nyss några rader av en vänsterpartist som lovar Masssormed jobb på kort tid vid en vänsterseger. Finansiering okänd eller halsbrytande osund och räntedrivande. Sverige behöver främst fler arbeten i privata sektorn. Då minskar vi på utgifterna och får in skattepengar till det som behöver göras i den offentliga sektorn.

Jag vill ha fler meddelanden som jag fick nyss, om vänner och bekanta som fått jobb. Jag vill också att de ska vara så hållbara och bestående som möjligt. För den enskilda människans och samhällets skull.

Vad Sverige behöver.

Hade igår ett telefonsamtal med en kvinna som är mitt i livet och arbetar kommunalt med gamla och sjuka. Bl.a. kom vi att talaom två företagsidéer hon har. Det ena gäller tillverkning av något som borde finnas och det andra handlar om tjänster. Hon skulle vilja prova om "det bär sig" och samtidigt en tid jobba vidare där hon arbetar.

Sverige är ett av länderna i Europa där nyföretagandet är allra lägst. Under många socialdemokratiska år utgick man från stora, riktigt stora, arbetsgivare när man utarbetade strukturer och regelverk. Idag motarbetar många socialdemokrater (inte alla!) tanken att man kan lösa problem och behov med mångfald och småföretagsamhet. Sverige behöver massor av sådana här kvinnor och män som testar och ser om idéerna håller. Vi ska uppmuntra det slumrande nyföretagandet så mycket vi kan.

Regeringen har börjat gallra i regelverk och krångel och har öppnat upp här och där. Mycket är ogjort och jag hoppas man får arbetsro och arbetslust i snårskogen.

 

...

...

Vi gjorde ett svep på Vännäsdagarna tidigare i går ikväll också, min lagvigda och jag.

Några barndomsbekanta man inte sett på uppåt sisådär 35 år kunde identifieras och hälsas på. Jag fick faktiskt klockan att klämta med några klubbslag på "styrkemätaren" och vi träffade rätt många kända, politiker och andra.

Något oväntat skedde när jag såg en kommunal chef som hade några yngre personer omkring sig. En av de yngre lösgjorde sig från sällskapet och så fick jag dagens rekorderligaste kram av en tidigare elev på Mariaskolan. Chefen var mycket nöjd med arbetskraften och frågade om alla våra elever höll samma klass. "-Japp, sa jag. Det här är snittet ungefär". (Jag kanske skarvade en liten smula)

Det är så roligt att möta dessa "gamla" elever som under många år varit en del av ens liv. Inte minst när de intar arbetslivet och gör det riktigt, riktigt bra.

 

...

Den här lilla enkla saken tyckte jag var läsvärd.

Egentligen ett svar i en debatt, men raderna går utmärkt bra att läsa som de står.

 

...

Kom nyss hem från en lång arbetsdag. Först budgetdag i Vännäs kommun, sedan ett längre sortens sammanträde i Umeå. Det är väl att man får ta igen sig vissa dagar.

Just den här dagen har man nästan önskat sig ett arbete som busschaufför eller något i den stilen. Inte för att jag inbillar mig att det är "ostressigt", men för att det i alla fall är lite annorlunda.

Och för att man är färdig när man kört klart.

...

Har just kommit hem från ett styrelsesammanträde i en av de ideell föreningar jag är med i.

En av styrelsemedlemmarna fyller 86 nästa gång. Han är inte minst analytisk och han kommer ofta med snabba, rätta och klarsynta analyser och förslag på konkreta åtgärder.

Ett frekvent samtalsämne dessa dagar är vinter och kyla. Åldermannen berättade strax innan sammanträdet om några av livets kyligaste upplevelser. Enda gången han varit med om att ställa in verksamhet på grund av kyla var när han arbetade med entreprenadmaskiner i Sorsele vintern 65/66. Då var man hemma en vecka medan temperaturen i arbetsområdet låg mellan 40 och 45.

Under krigets hårdare vintrar satt han en period och körde fram vet längs en transportväg som gick genom skog och över frusna myrar. Temperaturen kunde ligga mellan 30 och 40 och dragfordonet sjuttonåringen körde var en bandtraktor utan hytt. Att överleva sådana saker utan bestående skador är väl en bedrift i sig.

Att fortfarande bry sig om andra och diverse verksamhet långt från ens egen vardag när man är 85 är också speciellt. Skulle världen bestå och man finge leva, ha hälsa och förstånd så skulle man önska att man fick fortsätta att bry sig.

 

 

...

Gick och åt lunch med min syster på Restaurang Örnen idag. Var inbakad i andra tankar och tänkte inte på skolan alls när jag stötte ihop med en av våra elever i röda kläder, förkläde, handduk och keps.

Han såg inte bara ut att ha det bra med fullt upp att göra. Hon som brukar stå i kassan kom fram och berömde honom kors och tvärs. För både arbetsinsats, uppförande och humor. En av killarna på stället sa att han skulle ha högsta betyg, att han var "Grym"! (Ni som inte vet vad det betyder i sammanhanget kan kolla med era barnbarn)

Skulle inte bli förvånad om han växer motsvarande något halvårs utveckling på sin praotid.

Det finns en del vuxna som inte tar praon på allvar, nästan ser den som bortkastad tid. Har man otur kan det förstås bli så, men det är veckor som ska tas på största allvar upp igenom skoltiden. Av både föräldrar, företag, samhälle och elever. När det är som bäst är det verkligen en sammanhangens, insikternas och växandets tid.

Och så kommer ni ihåg det, företag som bryr sig om framtiden och bemödar sig om att ta emot praoelever ska man gynna!