Jan Nilssons blogg

Sysselsättning: Vik rektor och förskolechef i Bjurholm. Kommunpolitiker i Vännäs. Predikant.
Ålder: 59:a.
Självbeskrivning: Samhällsintresserad tidsoptimist med svaghet för "underdogs". Tror på Bibelns Gud och Jesus som världens frälsare.
Motto: Sök det lands bästa där ni bor.
Familj: Min fru Agneta samt vid och varierad släkt.
Bor: Nära Umeälven i trivsamma Vännäsby
Egenskaper: Människointresserad och kommunicerande. Humor och humör.
Intressen: Många. Sitter i Vännäs fullmäktige, kommunstyrelse och Barn- och utbildningsnämnd för (M).
Senast lästa bok: Läser just nu "Speeches that changed the world" av Simon Sebag Montefiore.
Förebilder: Petrus, impulsiv lärjunge som blev visare och ödmjukare med åren. Winston Churchill, "skolfloppen" som blev premiärminister och tog striden med Hitler medan andra önsketänkte, segade och fegade. Inspirerade engelsmännen med närvaro och tal.
Favoritplats: Primitiv avsidesstuga i Agnäs.
Betydelsefulla minnen: Berättande original från tider och förhållanden där man inte blev så strömlinjeformad och då många i djupaste mening hade framtidstro. Fick som liten möta många under resor med pappa Tore, då EFS-predikant.
Ett viktigt glädjeämne: När elever (särskilt de med mer uppförsbacke i livet) växer och utvecklas så de förvånar både sig själva och omgivningen.

Det bästa med Vännäsby:
Älvarna som ger landskapet liv och lugn, lågtempot och närheten till både landsbygd och stad.

 


Blogg listad på Bloggtoppen.se

 

 

 

 

Skrivs av

Visar inlägg med etikett Indien
Visa träffar från alla bloggar

Också ett övergrepp

...

I gårdagens DN kunde man läsa om ca 150 flickor i en indisk stat som fått namnet "Oönskad". De kanske finns fler, men de här skulle vid en namnändringsceremoni få nya nam som skulle föras in i alla officiella register.

Sederna kring hemgiften som förstör så mycket för flickorna i Indien är svåra att utrota då de har kopplingar till religionen. Namnändringen är en del av en statlig kampanj mot dessa oskick.

Man kan undra över att så många människor kan ge namnet Oönskad till sitt lilla barn? Hur tänker man och hur blir den långsiktiga reaktionen hos flickan? Knappast läks alla skador av ett namnbyte.

Sen behöver man inte ha det namnet för att känna sig oönskad. Det kan åstadkommas på flera sätt och vi som fått känna oss allt annat än oönskade kan knappast förstå hur det är att drabbas av ett sådant mentalt övergrepp.

Att få ha det bra

...
Öppnade på morgonen ett brev från Indien som kom för några dagar sedan. Ett brev från en pastor som arbetar både evangeliskt och socialt, både för tiden och evigheten.

Förutom ett brev innehöll försändelsen en kalender för 2012. Största delen av A2-bladet var foton på verksamheter som vuxenutbildning för bortstötta kvinnor, brunnsborrning, barngrupper, bibelutdelning, skolverksamhet, sjukvård m.m. Foton från ett samhälle dramatiskt annorlunda än vårt.

Det fanns också en bild från den lepraby det var tänkt att mina två medresenärer och jag skulle få besöka vid resan till Indien för 1,5 år sedan. Tyvärr sprack det ambitiösa schemat man planerat och vi kom aldrig dit.
Bilden visade spetälskesjuka kvinnor med mer, mindre eller inga fingrar kvar. De stod och provade skänkta glasögon. Sakerna var delvis så gamla att de blivit modemässigt helrätta, vilket gjorde bilden än mer "iögonenfallande".

När sjukdom anmäler sig på fullt allvar spelar det till slut inte så stor roll var man bor, vad man heter och har. Allra, allra ytterst är villkoren väldigt lika. När jag ser de här bilderna erfar jag ändå något av hur enormt timligt och kroppsligt gynnad man är som fått bo och leva just nu på den lilla fläck av jorden som heter Sverige. Jag känner en stunds tacksamhet.

Sen kan nöden här hos oss vara stor ändå.

När ska den knäppas på?

...

Indien har fått sin beskärda del av oroligheter och attentat. Det märks bl.a. kring flygplatserna där vältränade och allvarliga militärer går omkring med vapen de anses kunna behöva.

Indiska poliser är däremot vanligtvis beväpnade med en mindre träkäpp.

Det man kan fundera över vad gäller den unge soldaten vid Bangalores nya, fina flygplats är, när tänkte han ta på den skottsäkra västen? Efter första bombexplosionen inträffat eller när det varit en stunds "shoot-out"?

Flygplatsen i Bangalore, ja. Den får de flesta flygplatser i Europa att se ganska enkla ut.

...

Hållbar teknik

...

Det kan vara väldigt olika saker det.

De här mannen och jag "pratade" litegrann, utan att kunna förstå varandras ord. Han godkände i alla fall att jg fotade honom.

Man kan se väldigt olika på utrustning och hjälpmedel som finns i utvecklingsländer. Många ögon ser i den här bildenkanske bara elände, bedrövelse och"efterblivenhet". Hade man inte önskat honom en Permobil, eller i alla fall en modern rullstol?

Permobilen hade han förmodligen inte haft så stor nytta av. Det är troligt att han bor någonstans där det inte finns ström, eller där den är mycket opålitlig om den finns.

En rullstol med ett par små hjul hade varit värdelös på en del av vägarna han ska färdas. Hjulen hade inte klarat en del av de alldeles för höga kanter han måste ta sig över. "Servicen" på den här apparaten klaras av människor han har runt sig.

Hållbar hjälp och teknik behöver inte alltid vara "vår" teknik. Det blir tydligt när det kommer till många av västs sjukvårdssatsningar i t.ex. afrikanska utvecklingsländer. Ofta har vi byggt monument över oss själva istället för att göra det bästa för mottagarna. Stora , dyra och avancerade sjukhus som knappast kan vidmakthållas i längden och vars pris i vissa fall kunnat räcka till 25 000 "dispensärer", mellanting mellan enkelt apotek och enkel vårdcentral, som kunnat hjälpa miljontals människor med de vanligaste sjukdomarna.

Handikappcykeln på bilden är inte så dum för mannens behov och omständigheter.

...

 

Annorlunda Internetövervakning

...

Eller vad man ska kalla det.

Bland de sista bilderna i kameran fanns även den här bilden från nätcaféet där jag bloggade sista dagen i Indien. Som synes övervakad av trenne gudar som hängde precis över min dator.

Strax innan hade den för tillfället ansvarige varit inne och bugat sig upprepade gånger, mässat och svängt med rökelse. Från en annan låda sjöngs det korta böner till Shiva.

Ändå är Bangalore en av Indiens minst religiösa städer enligt en dataingenjör jag språkade med på Volvobussen från Tirupati till Bangalore.

Vakande barnvakter

...

Laddade ner de sista bilderna från Indien för en stund sedan. De har fått ligga till sig lite i kameran som inte använts på nästan två veckor.

Den här bilden visar ett av barnhemmen vi besökte, det som fanns på samma område som det kristna centret i Bangalore där vi bodde.

Jag var ensam som där sista dygnet och förstod mig inte på låset till porten vid huvudutgången. Då tog jag vägen över barnhemmet för att se om man kunde komma ut genom en mindre port som fanns där.

Det kändes tydligt att de unga kvinnorna som skötte om barnhemmet var obekväma över min närvaro och jag anade varför.

Det visade sig att ledningen var mycket noga med att män inte fick komma in på barnhemmets tomt. Även i Indien finns exempel på det otänkbara och det sjuka och hur gränser som aldrig ska överträdas överträds. Övergrepp mot barn har förekommit även på indiska barnhem. Här hade man satt ribban och säkerhetstänkandet högt.

Kvinnorna ringde direkt och kollade upp mig med direktorn, mr Stephen. Det är positivt när människor gör sitt jobb. Särskilt när det gäller något så viktigt som barn.

Notera de upphöjda stenlagda gångarna. Om ett halvår är det regn på regn. Allt flyter och den nu hoptorkade, dammiga jorden sväller och jäser. Då är de här gångarna bra.

Jag åkte dit

...

Mina resebröder tyckte inte det var någon bra idé att jag skulle vara hemma ikväll, så jag åkte in till den annonserade bildvisningen på Mariehemskyrkan trots allt. Det gick bra, även om febern kommer och går.

Vi hade av vissa orsaker inte hunnit sammanfoga våra bilder. Det hade den fördelen att de andra, och särskilt Bengt, inte kunde hämnas på mitt frikostiga bloggvisande av bilder genom att ta med mindre smickrande bilder på mig. Han hade samlat på sig några pärlor i den genren.

Men O vad jag saknar diabilderna. De mustiga, mättade naturtrogna färgerna, de djupa tonerna, de skarpa bilderna. Även när man som ikväll får låna ett toppenkanon är skillnaden mellan diabilden med sina nästan oändliga bildpunkter och den den digitala världen med sina begränsningar himmelsvid. Det är ungeför som skillnaden mellan ett bra fotografi på utmärkt fotopapper och en bild i tidningen. Nej, skillnaden är nog större än så.

Allt blir inte bättre med teknikens landvinningar.

Bildvisning

...

Lägger sista handen vid bildvisningsmappen för ikväll.

Svårt att begränsa sig när man ska ta ett fåtal bilder från varje ställe och lite kuriosa därtill från en så kompirmerad och intensiv reseupplevelse.

Lätt att överdosera!

Aldrig mer Indien

...

Det är en tanke som kommit några gånger idag. Någonting som inte borde vara i min kropp är uppenbarligen där ändå.

Minnet av föregående gångers sjukdomsupplevelser har kanske fördröjt årets resa. Men, skulle frågan komma någon gång framöver har man förmodligen glömt det här.

Idag har en av de nya kontakterna ringt, han med brunnsborrning m.m. När jag ringde upp via Skype fanns ingen engelskspråkig i huset. Många tror att alla talar engelska i Indien, eftersom det är ett officiellt språk. Inte det.

"Nationalspråket" Hindi talas av drygt hälften av befolkningen. När premiärministern skulle tala vid Indiens 49-årsjubileum skulle det traditionsenligt hållas tal på hindi. Av detta förstod han inte ett ord, men fick hjälp med att lära in ett "hindital". Som för honom själv alltså bara var läten.

Det är lite enklare att vara ett lilleputtland där de flesta kan ett och samma språk.

Barnfängelset - 5:te och sista

...

Så "skrevs vi ut", medan pojkarna under trappan tittade på oss.

Gallerdörren som stått öppen en stund låstes igen.

Tre grabbar följde oss med ögonen tills vi gick genom järnporten och försvann.

Jag vet inte varför, vad man alls skulle kunna göra, men hit skulle jag mest av allt vilja återvända. Hit och till handikappskolan. Jag skulle vilja ha tid och få göra något för de här grabbarna. Både få räcka dem det som är permanent och ge något temporärt. Berätta om Jesus och få glädja dem på något annat sätt, här och nu.

Sen skulle jag vilja tala med några indiska politiker om detta med övergivna barn och var de rimligen ska vara.

Barnfängelset 4

...

Det här rummet var störst och värst.

Här sitter barnen med de i praktiken tyngsta straffen. Några är sex år, andra har suttit länge.

De flesta sitter förmodligen här utan att egentligen veta varför. "This is the neglected children", sa man. De övergivna barnen. Dem som mamma och pappa, eller någon av dem lämnade på järnvägsstationen eller någon annanstans. På grund av separation, fattigdom, missbruk, psykiskt sjukdom eller annat. Ofta små som sagt. Vid sex anses barnen kunna klara sig på något vis.

De här barnen kommer i regel inte ut medan de fortfarande är barn. Kommer inte mamma eller pappa och hämtar dem får de sitta här tills de blir 18-19 år, bakom galler, lås och bom. Adoption förekommer knappast. I ett land där man i kontaktannonserna vanligtvis säger vilken kast man tillhör, vad man tjänar och att man kommer "from a decent family", en "rekorderlig släkt", är det inte många som vill chansa på att adoptera ett barn med oklar avelslinje från fängelset.

Stilla satt de, tills jag sa något som de förstod var till dem. Då gick en rörelse över rum och ansikten och några händer vinkade. Jag ville både gråta och ett ögonblick också slå någon, oklart vem. Jag ville stoppa ner hela bunten i en stor resväska och ta med dem därifrån.

Barnfängelset 3

...

Barnen och ungdomarna var inte magrare än andra indiska barn, de hade inte dåliga kläder. Det var något annat som var värre.

Bengt fick träffa läkaren och titta på några av barnen som satt i kön till "sjukan".

Det vanligaste problemet var olika hudsjukdomar. Några barn satt isolerade och Bengt fick titta på dem också. Det visade sig vara skabb (inte ovanligt bland gatubarn) mot vilket man också hade medicin.

Barnfängelset 2

...

Det sägs att fängelset blivit mycket bättre än det var förr, Både vad gäller maten, käkderna och bemötandet. Det kändes också som om flera i personalen hade "levande ögon" och kanske kunde förstå sig på barn.

Här talar vi verkligen om barn. Hit kommer många tjuvar. De som stulit av staten, t.ex. av järnvägen får strängare straff än om man stulit av privatpersoner. Det kan enligt vår värd Gali handla om en fördubbling. Sex månader till ett år kan straffen vara, men säkert även kortare. Jag vet inte vad snittåldern är för dem som tas för stöld. De som sysslat med droger får också stränga straff.

De ojämförligt längsta "straffen" får några helt andra och de påbörjar tiden här när de i regel är mycket yngre än tjuvarna.

Man går i skola och utbildningen skulle kunna vara ganska hyfsad, enligt en osäker ögonblicksbedömning.

De äldsta sägs få yrkesutbildning eller hjälp till fortsatta "högre" studier.

Man stod eller satt som soldater med rätt uttryckslösa ögon tills vi sa något, rörde vid en axel eller arm. Då var blev man plötsligt "levande", sökte ögonkontakt, kunde bli ivriga och säga något. De kändes svältfödda på mycket.

Det var inte mycket man hann säga när man passerade igenom under ledning av fängelsechefen, mannen i vitt i dörröppningen.

Barnfängelset

...

Det här blir några inlägg, jag kan inte välja ut bara 3-4 bilder från denna plats.

Fängelset ligger i miljonstaden Tirupati där det också finns ett stort fängelse för vuxna. I flickornas fängelse finns det 40-50 stycken, här i pojkarnas 150. Pastorn vi besökte var i det stora fängelset varje vecka och ungefär en gång i månaden i barnfängelserna.

Det var mycket osäkert om vi skulle få komma in. Det var inte rätt dag oc h tid för besök och man kan väl tänka att chefen tvekade inför att släppa in obekanta västmänniskor på det här viset. Vi kom in genom portarna en liten stund tack vara pastor Gali.

Jag har varit en del både på Ersbodafängelset och på Sörbyns kriminalvårdsanstalt. Det är inga trivselinrättningar, men skulle nog kunna kännas mer barnvänliga än det här. Gården gav inte intryck av att vara en plats för lek. Det fanns inte ett mål, ingen lekutrustning, ingenting.

Korridorerna var verkligen genuint fängelselika. För alla fönster var det stabila galler.

Homogena dörrar och gallergrindar var låsta med hänglås.

 

 

Det är svårt att ge

...

Då tänker jag inte bara på hur snålheten spelar oss spratt så att inget givande alls sker.

Svårigheterna visade sit vid tsunamin och kommer att visa sig nu vid Haiti-katastrofen. Var kommer hjälpen bäst fram? Var är omkostnaderna minst? Hur ska man undvika bluffarna? Det finns fler frågeställningar. Både vid bistånd, nödhjälp och kristen verksamhet.

"Svenska pengar har gjort mycket skada i Guds rike", sa en gammal man till oss en gång 1993. Två då relativt unga svenskar förstod först inte vad han menade. Han hade ju själv bland annat översatt och tryckt litteratur som spritts i EFS gamla missionsområde, med hjälp av svenska pengar. Han förklarade hur han tänkte och vi förstod så småningom alltför väl. Han hade närstående som ramlat ner i korruption, inte kunnat motstå att fara oärligt fram med medlen som passerade. "När mission blir en fråga om mycket pengar och blir "lönande" kommer fel människor i ledningen och de som skulle vara där stöts bort".

Många vill förstås tro att all kristen verksamhet är bluff och båg och pengasamlande för dess egen skull. Man förstår inte, eller vill inte förstå, hur saker fungerar och vilka drivkrafterna är. Man kan förstås också ha fått se lurendrejerier.

Jag har själv varit anställd i ett kristet sammanhang som aldrig uppburit ett öre i bidrag. Allt har varit frivilliga gåvor. Pengarna föreningen genom styrelsen kunnat göra saker för har skötts av en kassör och det har funnits revisorer. Det är tyvärr sällan den strukturen i länder som Indien, det blir i regel alltför personcentrerat. I ett land där en bra lärarlön är på 1600 kronor och en dålig mellan 3 och 400 i månaden blir 100 000 väldigt mycket pengar.

En av dem vi mötte i Indien var mycket bekymrad över all korruption som förekom. Han sa t.ex. att han trodde de allra flesta av barnhemmen hade startas för att mjölka pengar. Mjölkningen sker kanske först av en organisation i väst, sedan på plats i Indien. Vi såg också nedslående saker på vår resa och träffade personer vi inte vill kanalisera pengar genom. Tyvärr. Vi såg sånt som måste ändras, men också mycket som var positivt och förtroendeingivande.

Alla tveksamheter kan ju tas som en förevändning för att inte hjälpa till alls. Det blir fel, men det är mycket nödvändigt med ordentlig kontroll. Oavsett om det handlar om kristen eller allmänhumanitär verksamhet, eller både ock.

Det är många fördelar med att stötta lokalt drivna saker. Våra traditionella svenska "storprojekt", om vi nu talar allmänt bistånd, har ofta varit horribelt ineffektiva. Ofta har vi byggt monument över oss själva, praktbyggen som inte gjort mycket och lång nytta. Jag har sett sådant med egna ögon. Vi har också berikat skurkar av olika slag både här och där. Mugabe är ett exempel, tyvärr inte det enda. Ibland har vi också slagit sönder lokal och hållbar näringslivsstruktur, genom felriktat bistånd eller missriktat "generösa" löner. En luttrad ansvarig där man kanaliserar oerhört stora summor och som sett många misstag sa en gång: "Ibland skulle man bara vilja trycka 200 kronor i näven på dem som vill något".

Det finns som sagt alltför många bluffpastorer och bluffkyrkor. Ghana är kanske det svåraste exemplet vi sett, där var det inte få, men det är alltför mycket i Indien också. Världen ser tyvärr ut så här. Man får kolla upp så gott man kan, vara försiktig både med medlen och samvetena hos dem som tar emot hjälpen i de förtroendegivande lokala sammanhangen. Där det fungerar är det en fantastisk "utväxling" på pengarna.

 

Mobilen

..

Mobilen, ja. För en som talar alldeles för mycket i telefon var det bra att vara mobillös ett par veckor. Anders hade ett indiskt simkort i sin, men min telefon var fortfarande operatörslåst.

2007 köptes det 6-7 miljoner mobiler i månaden i Indien. I år beräknas man nå en halv miljard användare. Det revolutionerar samhället på flera vis.

Serviceteknikern kom på en äldre lätt mc och tittade till den hypermoderna utrustningen vid masten i Paradarami.

Det finns tio stora mobiloperatörer i Indien. Utbyggnadstakten är enorm. Tyvärr kan de inte samarbeta, det blir gott om master. Ett av marknadsekonomins problem, men inget emot planekonomins problem. Där den tillämpas brukar resursslöseriet och hindren för att resurser uppkommer vara enorma.

 

Symaskiner och svensk kapitalist

...

I slutet av resan, på väg till Tirupati, stannade vi i byn Paradarami. Man ser köket till höger - det som används när det blir mycket folk - och kyrka och "vuxenutbildningslokaler" rakt fram.

Den här dagen var det både en gudstjänst med dop för några och ett tillfälle för utdelning av diplom och bevis på genomgången utbildning.

Eleverna var kvinnor, ogifta eller "frånskilda" som hade fått en sömmerskeutbildning att gå vidare med. Det var både hinduer och kristna som gått.

Det är en svensk som bekostat bl.a. det här stället, husen, marken och utrustningen. Han är verksam i mellansverige, främst inom fastighetsbranschen.

Men är det inte hopplöst omoderna saker? Det är gamla Singermaskiner som tillverkas under nytt namn. 100 00-tals ställen i Indien saknar ström. På många håll där den finns är den sannerligen inte mycket att lita på. Därför installerar man även handdrivna pumpar när man borrar brunnar här.

Det är inte säkert att 30-40-åringarna i gruppen kommer att uppleva att strömmen dras till deras by. Även om de har en SonyEricsson eller Samsungmobil som laddas av solceller. Trampmaskinerna är hållbar utveckling där de bor.

Det är män som brukat vara skräddare, men kvinnorna går ogärna med sina saker till honom. En kvinna som utbildats här har en ganska säker utkomst. Liten, men säker.

Djurtransport

...

Spana in dem som åker på vagnen.

Nu var det inte vilken djurtransport som helst. Det var Djurens Dag och det här var sannolikt invånare från en by som skulle på korace i en grannby.

Det fanns nog en kossa i vimlet här någonstans också. Man får hoppas att den raska resan gick bra. Att killen till höger hade starka och uthålliga arnar och att man inte behövde göra några panikinbromsningar.

Den svarta och den vita hunden

...

Jag har inte sett den här lösningen förr.

Oviljan att låta sig ledas av den andre gjorde att man blev kvar på i stort sett samma plats. Den lilla förflyttning som skedde tog lång tid.

Efter ett tag hade man lyckats trassla fast sig i en cykel, om man nu inte fick hjälp. Kampen var över och man kunde samsas rätt bra.

 

Kampen tog till slut ut sin rätt.

Mer djur

...

Mot slutet av vår resa var det en hinduisk festdag till djurens ära. Djuren, främst korna, piffades upp på flera vis.

Enligt många vi pratade med äter idag uppskattningsvis hälften av hinduerna kött. Köttätande hinduer äter ofta buffel, men officiellt inte ko.

Olika livsvillkor

...

En bild med dålig kvalitet, tagen in under ett skuggande träd från en buss i full karriär.

En kvinna som såg ut att kunna bo i det enorma trädets hålighet lutar sig åt sidan. Bredvid henne sträcker sig en apa och plockar något från hennes huvud. Gissningsvis löss.

Vi har det ganska bra.

...

 

Mystiska saker

...

Blev inte slut på Indienbilderna igår, förhoppningsvis idag.

Först blir det lite kuriosabilder, sen kanske funderingar om det problematiska med att ge. Till sist bilder från ett barnfängelse som avslöjar principer man snarast velat förändra om man fått vara politiker i Indien.

Vad är det för frukter vi fick se i stora träd en tidig morgon på vägen mellan Bangalore och Tirupati? Kan avslöja att den stora klumpen är ett bisamhälle, fanns flera i trädet.

Den här gynnaren satt och kikade i trädet bredvid. Aporna anses heliga, kan vara ganska aggressiva och besvärliga och man bestraffas med fängelse om man avlivar en.

Nej, inga frukter. Däremot stora fladdermöss som till stor del lever på frukterna i villaområdena i Bangalores utkanter. De var väldigt stora. Skulle kunna vara "Flying Fox" som kan ha ett vingspann på 1,5 meter.

När livet närmar sig slutet

...

Varför åkte vi till Nagercoil, var det bara för att äta middag på barnhemmet?

Nej, förutom att vi haft mycket att göra med paret Spurgeon och träffats både här i Västerbotten och i Nagercoil så har han arbetat för LLM med översättning, tryckning  och spridning av kristen litteratur. Det pågår fortfarande, men verksamheten börjar rundas av. Det är naturligt när man är 77.

Paret är helklara i tankarna och vill fortfarande göra saker, men förnuftet säger att tiden är begränsad. Påbyggnaden på huset bredvid det stora mqngoträdet innehåller förutom fritidslokaler även kontor och lagerlokaler. Snart är deras hem på Green street inte längre centralpunkten för administrationen.

Evangeline hoppas förstås att sonen Andrew ska komma tillbaka till Indien som han lovat. Han är gift med en amerikansk kvinna och har varit verksam på ett teologiskt seminarium i USA och i Malaysia. Önskan är nog att få lämna arbetet i hans händer. Hoppet om barn som bildat familj och etablerat sig i andra länder är det många indiska föräldrar som hyser. Alla kommer inte att få se det uppfyllt.

Det självklara

...

Vi fattar inte vad vi har i våra vattentillgångar, i älvar och sjöar och på många håll rent och gott dricksvatten.

I Indien sjunker grundvattennivån på många ställen. Mannen som var vår värd i Bangalore utför bl.a. djupborrningar och montering av pumpar som inte behöver el. Brunnarna kan i regel serva en mindre by på 500 hushåll. Man gör dem färdiga med pump och allt för 2500 dollar. Förr borrade i snitt 150 meter i områdena man arbetar i, nu börjar man på 240 meter.

Det här är det största vattenfallet som finns i trakterna kring Nagercoil, ett utflyktsmål.

Den här mannen tvålade in sig och ställde sig mitt i forsen, gillade tydligen högt vattentryck. Det får man sällan i duscharna.

 

 

 

På andra sidan

...

När man kom över bron fanns det annat att se. Man undrar varför den här kvinnan sitter vid den här pölen och tvättar? Varför går hon inte de trehundra metrarna ner till det strömmande vattnet? Är det en kastfråga, är hon oberörbar och ovälkommen?

Gummiträd. Här växer kanske dina framtida däck. På vägarna ser man plattor som ser ut som kantlösa bakplåtar med rundade hörn. Det är gummit som torkas innan leverans till grossister och sen till fabrikerna.

Nerifrån sett.

Längst upp, ovanför den mördande trappan stod han som tagit med sig vattnet. Nu försökte han muta oss med kokosnöt.

Kokosmjölk kan betyda olika saker. Menar man vätskan i nöten så är den ganska förunderlig med sitt innehåll av rent, gott vatten, socker och salter. Precis det man behöver i de heta områden där kokospalmen växer. Slumpen är fantastisk!

Det jag håller i handen är inte nån sorts morot, det är en banan. Kring Nagercoil finns 37 olika sorters bananer. Några som ska ätas snabbt, några som är gröna eller röda när de är mogna. Några som används i mat och några som stoppar diarré snabbt som blixten. Våra bananer smakar trä i jämförelse med deras.

 

Promenakvedukt

...

Det stora Indien har en mycket varierad natur. Litegrann har vi hunnit se. Spurgeons tog oss ut till det här stället som "görs" av en promenerbar högbent akvedukt.

Höjden är drygt 30 meter. Bengt tog ledningen och stack med vår vattenflaska i den 30-plus-gradiga värmen.

Vi uppmanades att inte luta oss mot räckena eftersom de inte längre var säkra, men vad gör man när man möter en cykel? Väljer vattensidan till att börja med.

Utsikten var fin.

Det man ser är det ständiga indiska tvättandet.

Torkhanteringen såg jag flera gånger skötas av män, däremot aldrig en enda gång själva tvättandet.

Inte officiellt alls

...

Det blev en trevlig middag där några åt på bananblad.

Notera besticken man använder.

De äldre flickorna serverade med stor säkerhet och åt sen, när vi i stort sett var klara.

Efter middagen blev det glass och visning av rummen innan avskedet. Notera sängarna som skymtar i bakgrunden. Ett framsteg! När vi var här 1993 sov flickorna på mattor som påminner om såna vi använder att lägga ut under badlakanet på stranden. Knappast 3 millimeter tjocka, att ha mellan kroppen och betongen.

Många tankar kommer. En är att det inte är sakerna som gör livet, glädjen och förnöjsamheten.

Lite mindre officiellt

...

På kvällen efter invigningen hade vi bett att få betala för en lite festligare middag på barnhemmet. Liksom vi gjort på de mindre och fattigare ställena i Andhra Pradesh. (Skillnaderna mellan barnhemmen är vädigt stora, liksom på de omgivande samhällena.)

Kvällen inleddes med ett möte där det första som hände var att strömmen gick, inga ovanligheter.

Det blev ett kortare möte med tolkade tal och sen en dansuppvisning av flickorna.

Som vanligt handlar det om några föräldralösa, några från andra svåra förhållanden. I gruppen på 44 flickor från 5-6 till ca 20 år finns två tvillingpar. Tvillingflickor innebär en dubbel belastning  för en familj och det är inte första gången man tagit emot tvillingar.

De piggögda yrvädren nedan hade svårt att sitta helt stilla, inom snäva indiska ramar, och uppvisade alla tecken på "driv". Om inte mitt sjätte sinne sviker mig kommer de att klara sig bra här under solen.

Hemgiftssystemet "skenar " som tidigare sagt. Spurgeons har själva varken betalat eller tagit emot "dowry" för sina barn. De har förstås inte möjlighet att betala för alla dessa barn. Flickorna får utbildning, lyckas de i skolan sänds de vidare till högre utbildning. Är det inte "deras grej" så får de en praktisk utbildning. Blir de sömmerskor får de med sig en symaskin från barnhemmet.

En flicka som arbetar blir ibland gift "voluntarily", hon kan alltså träffa någon som gifter sig med henne "frivilligt", av kärlek förhoppningsvis. Det är framtidsutsikterna på området för de här flickorna. Man har haft totalt 200 boende här (vet inte om det är med nuvarande 44 inräknade) 20 har hittills bildat familj.

Vi försökte försiktigt tipsa Anders om möjligheterna i Indien, men det sa inte klick och jag tror han såg mer av svårigheter än möjligheter. *s*

Officiellt besök

...

Paret Spurgeon driver ett barnhem sedan 80-talet. Han var professor i matematik innan han vid dryga 40 sadlade om och blev predikant. Hon är utbildad blindlärare. Tanken var först att satsa på just blinda, men det finns ett par blindskolor (drivs av kristna organisationer) i distriktet.

Tamil Nadu i södra Indien är ett område där det funnits kristna sedan de första århundradena efter Kristus. Spurgeons hör båda till familjer som varit kristna i ca 8 generationer.

"Urgruppen" kallas Thomaskristna och tros ha sin start via aposteln Thomas som man säger kom hit år 53. Han som först tvilade och sedan trodde och vars utpekade grav finns i området. Klart är i alla fall att de första europeiska missionärerna på medeltiden fick sig en funderare när man stötte på en fungerande och ganska utbredd kyrka där ingen hört talas om påven.

Flickorna ovan är klädda i sina skoluniformer. Ett mycket bra system i ett land där en del skulle kunna byta dyrbar Sari varje dag och andra kanske bara skulle ha trasor. Hade kunnat underlätta tillvaron för vissa i Sverige också, om förutsättningarna funnits.

Man hade just byggt på ett av husen med en våning för att bl.a. få till ett fritidsutrymme för de nu 44 flickorna. Min församling stödde tidigare barnhemmet, men eftersom man får stöd från olika håll började vi hjälpa till där det var fattigare.

Vi fick inviga nybygget, Bengt klippte bandet. Man hade faktiskt fördröjt färdigställandet med tre månader så att vi skulle kunna göra det. Då kände man sig nästan som en "storgubbe".

Byggnadsarbetarna, ett 20-tal män och två kvinnor, var med på invigningen och fick mat efteråt. Vi skulle också dela ut en gratifikation till var och en. Här var det Anders tur. Han som fick känna sig som en storgubbe mest hela tiden.

T.o.m. ekorrarna är smalare

...

Man känner sig lite lätt kollosal i Indien.

Ta bara det här med autorikshorna. De billiga trehjuliga små sakerna med sina kamikazeförare som ersätter våra taxibilar och mer därtill. I en widebodyriksha där vi tre svenskar hade fullt upp att rymmas med lite gepäck klämmer man faktiskt in 10-15 indier, om man måste. Allt enligt devisen "Varför inte lasta när man kör?"

Får trösta mig med att även ekorrarna är smalare.

Riskavfall

...

Det här blir en dag av nedvarvning innan det är dags att varva upp igen. Veckor av intensivt resande, massiva intryck och sömnbrist kommer att ge sig till känna.  Det blir förhoppningsvis också publikation av de sista (?) indienbilderna. (Bl.a. från ett barnfängelse) Det lär komma reflektioner även senare, men jag vill sätta en punkt. Helst innan läsarna har Indien långt uppe i gommen.

I Mariehemskyrkan blir det lite andra bilder som kommer att visas på lördag. Mindre av allmängodset och mer om de specifika verksamheter som stöds.

Jag ska också ge mig i kast med sanering och sortering. Hade mina sandaler inte varit så nya och bra hade jag försökt trycka ner dem i en gul låda som finns på vårdcentraler och sjukhus. Med varningstext och vita plasttänder som hindrar någon att stoppa ner sin hand i riskavfallet. Det blir multipel tvätt av dem och olika sorters rengöring av andra saker.

Hade ett tag tänkt skriva en blogg om de sanitära förhållanden man stöter på i olika delar av Indien. Risken är att det bleve "way to much information", att känsliga läsare skulle få bestående problem med vissa saker och att andra skulle sluta hälsa på en. Jag har ibland motstått min fotografiska dokumentationslust. Dels av ovanstående anledningar, men också för att jag inte velat genera människor.

En sak kan jag säga. Jag förstår varför många indier gör mycket för att försöka undvika dammet.

Stundtals har man känt sig själv som ett enda stort riskavfall. Det var bra att vi fick sluta vistelsen i Indien på "Cornerstone Campus", ett ställe där man bl.a. beslutat sig för att ha minst lika god renhet och hygien som hos oss.

 

Kosing

...

Många spanar efter pilgrimspengarna. Bland alla hundratals stånd som sålde allt från glass och sockerrör till fleecetröjor fanns också flera snäckförsäljare.

...

I Arabiska sjön

...

Solens nedgång smäller extra högt. Då stiger rop och något som låter som böner.

Så här kan det se ut när solen sjunker i Arabiska sjön.

Rening

...

Hinduerna räknar med syndernas förlåtelse i viss omfattning om man badar här där Bengaliska viken, Indiska oceanen och Arabiska sjön möts.

Pilgrimmerna är klädda i svart.

Kannyakumari

...

Pilgrimmerna kommer åkande långväga ifrån. Första bilden togs rätt långt från spetsen.

Ofta hade de hyrt sådana här bilar som pryddes med orangea flaggor.

Vid spetsen

...

Spurgeons tog oss till Indiens sydspets samma dag som vi kom. Dagen eftert skulle det vara en hinduisk fest som tillsammans med tusentals pilgrimmer skulle göra det omöjligt att vistas där.

Man finner bl.a. Mahatma Ghandis mausoleum där. Han som spelade en stor roll vid befrielsen från engelsmännen. Så här ser det ut utanpå.

...

Och så här innuti. Hans aska ligger i kuben där framme sedan mordet 1948. I taket finns ett litet hål där solen skiner in en stund just på hans födelsedag, andra oktober.

...

...

 

 

Ny betydelse av ordet resväska

...

Har flera gånger väntat att få se min resväska "ryka och resa" när den hamnat på biltaken, lindrigt förankrad.

Det blev liksom värre och värre. Andra gången var när vi en tidig morgon skulle åka med minitaxi från Chennais järnvägsstation till dess flytplats. Titta hur det såg ut. Fastsättningen av Bengts och min väska utgjordes av en  värdelös flexibel "stropp" med lättlossnade krokar, tvärs över.

Föraren körde hyfsat jämt i den glesare morgontrafiken, men vid skarpare vänstersvängar (alltid farliga!) eller vid häftiga inbromsningar väntade jag satt få se mina skjortor virvla mellan autorikshornas små hjul.

...

Värre blev det när vi flugit ner till Trivandrum där prof. em. D.S. Spurgeom och hans fru Evangeline tog emot oss. Deras chaufför tyckte att väskan var så tung att den skulle ligga kvar utan surrning. Vi skulle åka drygt 7 mil på snirkliga och hårt trafikerade vägar. En panikinbromsning eller en krock hade kunnat förvandla väskan till ett mordvapen.

---

Oerhört skönt vara hemma

...

Ligger på soffan och njuter av att vara hemma. Av att höra gammelklockan ticka bakom mig på väggen.

Glatt mig över att bli mött av Agneta, över att prata med henne. Alldeles gratis också. Njutit av snön, av att handla mat och frukt, njutit av allt man känner igen. Låter som man varit borta i månader och det känns nästan lite så.

Gläder mig över Sverige och allt som fungerar.

Natt i myllret

...

Chennai var ingen toppenupplevelse för oss. Bara en övernattning på hotell i närheten av järnvägsstationen. Hårt att se slummen som inte bara fanns i själva slumkvarteren.

På bilden nedanför ser du en man och en kvinna. Man ser dem inte, men när vi gick förbi dem första gången var det tydligt att det var just en man och en kvinna.

 

Åt en bit mat på andra sidan gatan, sedan hade man stängt av gångvägen under den hårt trafikerade vägen. Vi fick ta oss över på indiskt vis.

 

Indiska tåg är indiska

...

Från Chirala bar det iväg till Chennai, Madras, för flygresa till Trivandrum för bilresa till Nagercoil.

Indiska lok behöver inte plogen för snön, som synes.

Indiskt säkerhetstänkande är också just indiskt. Tåget på bilden har redan börjat rulla när mannen på perrongen kommer på att han nog ska med. Ibland svepte godståg i full fart genom stationen. Folk promenerade över strax innan ändå.

Den här vagnen var behagligare än den första resan i totalöppen liggvagn.

Ändrade referensramar

...

Har ju satt in bilder från Chirala tidigare, där Sony som tidigare forskade i Umeå har sitt föräldrahem. Sätter in några till, är en del i Umeå som känner henne.

På första blden är hon ute med oss vid Bengaliska viken, duktigt solskyddad. Hon sa att hon numera tycker att det svenska klimatet är behagligare än det indiska.

Vi fick en härlig indisk hemmamiddag innan vi reste iväg från Chirala. Hennes man Sanjay har också fått ändrade referensramar. Hans mage trivs numera bättre med svenska mat och kryddning.

Det är många indiska föräldrar som har sina barn i andra länder. Sonys (kortform för oss svenskar) föräldrar har bara henne och hon ska snart till Sverige och Smittskyddsinstitutet igen.

Jag äter sallad

...

Det har jag inte gjort på ett tag. Äter svensk mat, egentligen italiensk, och har aldrig upplevt Arlanda så hemtrevligt vad jag minns.

Lugn och närmast händelseslös hemresa då allt gick som på räls. Förutom turbulens som hette duga någonstans över Irak-Iran-Turkiet. Trodde man satt i en flygande fästning någonstans över Tyskland 1944 med full beskjutning nerifrån. Skakade och for, knakade och gnällde.

Sov innan en mycket god natt i stolen, längre än snittet i Indien. Tror jag är lite trött.

Tacksam över att allt gått så bra. En välsignelserik resa, med lite föklädda välsignelser där i början.

 

Bengaluru

...

Har kommit till den enormt fina flygplatsen i Bangalore, hitskjutsad på en blandning av toppenvägar och grustag.

Vår värd i staden körde en bil som inte gått många mil. Jag led med den, inte minst när vi passerade de omärkta fartguppen som påminner om en halv tunna ungefär. Ett par gånger tog pucklarna i underredet på VW Jettan.

Det är midnatt här och jag ska försöka hålla mig vaken till 0330, vill inte missa planet och få flyga hem via Kuala Lumpur eller Ulam Bator. Extraförsäkringen tar nog inte vilka saker som helst.

Kopplade upp mig på flygplatsens fria Internet, men det fungerar dåligt. Verkar inte svälja bilder nu. Ovärdigt en världsstad på IT-området.

Lite extra

...

I Guntur, där vår vän Sanjajs föräldrar bor, satte jag in en del bilder. Petar in några ströbilder till, de första från deras tak.

Den människostyrda glassvagnen har just kommit till det ganska välmående området.

Ser gott ut.

På andra sidan ser man ett huskomplex som började byggas i minister Reddys projekt "En familj per lägenhet". Står tills vidare stilla.

 

 

Arbetsbild

...

Det finns mycket att fota här i Indien. Det har knäppts många bilder i dammet. Blir nog till att lämna in kameran för rengöring.

Byggarbetsplatserna såg annars ut. Här tror jag kvinnorna bär upp bruk, eller sten.

Hammare, skäror och visare vägar

...

Aldrig sett så många hammare och skäror som i Guntur. Det var en årlig kongress för delstatens kommunistparti som hölls här.

Partiet brukar ha knappt 10 procent av rösterna i landet, men det blir ju en del när det börjar handla om 1,2 miljarder människor. Det är väldigt olika mellan delstaterna.

Ett annat exempel på vad Reddy gjorde. Det fanns oerhört få ambulanser i delstaten, i alla fall som kunde användas av alla. Till höger en av de akutbilar han bestämde skulle skaffas och placeras ut så att det aldrig skulle vara mer än tre mil till en ambulans.

Även hos Sonys föräldrar som vi bodde hos i Chirala fanns Reddy på väggen. Kongresspartiet har en utmaning i hur de ska täcka upp tomrummet efter honom. Han gjorde nog misstag ocvkså, som subventioneringen av ris. Sådant brukar gå åt pipan och det gjorde det väl här också här. Det blev brist när billigt ris korrumperades undan och såldes i grannstaterna.

Det är svårt att ändra på saker när kharmatanken regerar. Man har det som man förtjänar. Den katolske Reddy var inte begränsad av den tanken i det politiska och sociala arbetet.

 

För de fattiga

...

Har tidigare berättat om chefsministern i Andhra Pradesh som omkom i en helikopterolycka i september.

Ja, det var förmodligen en olycka, även om de flesta av delstatens invånare tror det var ett mord. Om piloten hade haft helikopterns flygtimmar och helikoptern pilotens tror en del att det kanske hjälpt en bit på väg. Det rådde tydligen också dimma över de djupa skogar där de störtade. Sant är i alla fall att den kristne ministern Reddy hade gott om fiender.

Han tillhörde kongresspartiet och gjorde sig både ovän med en del stora bolag och med många som tycker att det är ganska lugnt med de sociala skillnader som finns i Indien. Han startade många projekt för att få den fattigare hälften av befolkningen att resa sig på ett positivt vis. Nu går det sakta med slutförandet av dessa, om det går framåt alls.

Utan att ha mycket koll på indisk politik känns det som om kanske "Nya kongresspartiet" skulle behövas. När Reddys reformer stannat av göder det missnöjet vilket gynnar AP:s kommunistgrupper.

Jag har inte pratat politik med en enda människa som inte sagt att landets politiker i stort sett är skurkar. Då talar vi inte om "ryggmärgsgnällarna " som alltid måste klaga på alla som har en något högre lön eller är i ledande ställning.

Oerhört rika blir politikerna i alla fall och även mindre politiker har vakter med automatvapen utanför dörren. Det kanske behövs, men det känns som om avståndet mellan folk och politiker är oerhört stort. Reddy var också en rik man och säkert inte fläckfri, men anses av många tillsammans med Sonia Ghandi som undantag i Indisk politik. 687 personer sägs ha dött av hjärtattack eller tagit livet av sig när budet kom om att "Andhra Predeshs hopp" hade dött. Man får ta siffror med salt i Indien, men många sörjer än.

Bilden visar ett av många ställen som ofta drabbas av översvämmningar och där Reddy underlättat för byggandet av permanenta hus för dem som bor i hyddor.

Så här ser hyddorna som i regel tas av översvämningarna ut.

Människor och teknik

...

Sätter in ett par bilder på människor vi mötte i Palakol och inte möter under solen igen.

Här nedanför är kantorn ute i en by närmare kusten. Gravt handikappad kunde han i alla fall sjunga och agerade försångare för församlingen.

Notera parabolen i bakgrunden. Man har i regel TV om man har ström och någorlunda inkomster. Det märks också att media förändrat landet rätt mycket på 13 år. Frustrationen hos de fattigaste torde öka ju mer man kan se skillnaderna.

2010 räknar man med att Indien ska nå en halv miljard mobilanvändare. Man har redan flest dataingenjörer i världen och gör rätt mycket av mjukvarujobbet för olika saker vi använder. I kontrasternas land.

Ensamma barn tillsammans

...

I Palakol var vi med på ett par gudstjänster som jag tidigare har visat några bilder från. Församlingen driver också barnhem.

Även här var det ovanligt mycket pojkar. Härom dagen, när vi besökte ett barnfängelse, fick vi höra en anledning till att det blir så många föräldralösa barn. Det handlar inte så mycket om dödsfall som skilsmässor. Eller, en del lämnar helt enkelt varandra utan större formaliteter. När man bildar ny familj händer det alltför ofta att mannen inte vill ha med någon annans barn i boet. Det kan enligt uppgiftslämnaren också handla om kvinnan om hon ska bilda hem med en änkeman med barn.

Läkarvillan

...

Hundra meter från dyngdiket fanns läkarens hus. Det gick inte av för hackor.

 

 

 

Palakol

...

Tänkte sätta in några återblickande bilder innan det blir dags att åka ut till flygplatsen för att vänta vidare. Vår gästvänlige värd A. Stephen här i Bangalore ska skjutsa ut mig till flygplatsen.

Sitter på samma internetcafé igen, men nu har de just tänt ny rökelse och jag sitter närmare vägglådan där shivabönerna rullar på ca nio gånger i minuten.

Sätter först in några bilder från Palakol igen. Den gräsligt skitiga bäcken genom staden kan inte vara helt förgiftad ändå.

En bit längre bort stod en pojke och fiskade, alltmedan flickor och frukar gick ut och kastade diverse saker i vattnet.

Utkanter

...

Bangalore har mer folk an Sverige och vaxer sa det knakar. Det finns mycket har som far oss att verka som den fattiga kusinen fran landet, men ocksa enklare, fattiga och rena slumomraden.

En sak som skiljer manga omraden i Indien ar forutom de avskilda, riktigt fina omradena sa blandas ofta fattigare och rikare. Mitt i det enkla och nedsmutsade finns plotsligt en mangmiljonvilla. Acceptansen for att leva mitt i de mest halsbrytande skillnader ar pataglig.

Det har sannolikt bade med kharmatanken och gammal vana att gora. "Man har det som man fortjanar" och det har alltid varit sa har. Bilderna ar tagna bara nagra steg ifran varandra. Pa ena sidan den stora 4-filiga vagen har vi manniskor i forhalllandevis fina hus dar flera verkar vara smaforetagare. Pa andra sidan en villa som aven har i Indien ar mycket dyr.

Markpriserna i Bangalore var valdigt hoga innan finanskrisen, nu har det bromsats lite. Nar vagen ar fardig har bade den rike och de "rikare fattiga" formodligen fatt se stora vardeokningar pa fastigheterna.

Ensam och overgiven

...

Kanner mig lite som chaffisen har utanfor ser ut, lite ensam sa dar. Bor pa ett sorts kurs- och retreatcenter av ett slag jag aldrig forr sett.

Mina reskamrater blev hamtade 0500 i morse och ar forhoppningsvis nagonstans over mellanostern. Pa grund av mitt biljettrassel pa vag hit blev jag tvungen att ta en annan resa hem ocksa. Aker 0330 i natt. Smidigt.

Sov i alla fall ut i morse. Sovit 9 timmar, aldrig varit i narheten av det har. Sallan man vaknat sa sent som 8 ocksa. I forrgar kvall hade jag bloggat en massa, sent, sent. Hade raknat ut att jag skulle kunna sova 5,5 timmar.

En timme och en kvart innan utsatt vackning var den nast mest fotoglade resenaren pa toa. Han tyckte tydligen att hans reskamrater sag lite roliga ut nar de sov sa han tog ett foto. Med blixt. Da var han billig. Jag tankte dock pa hans familj och salde honom inte till nagon giftaslysten.

Har hamnat pa ett internetcafe har i Bangalore utkanter och onskar verkligen att jag hade tagit med oronpropparna. De blev tyvarr kvar pa rummet. Pa vaggen ute vid kassan finns en liten hinduisk "gudabox". Den ar upplyst och lite blinkande och sander ut en sjungen bon, gissningsvis till Shiva. Hela bonesekvensen ar drygt 6 sekunder lang och den klistrar sig fast i huvudet. Jag hade tagit nastan vilken musik som helst istallet.

Det har varit en av de stora upplevelserna att vara har, men nu blir det inte dumt att komma hem.

 

Renlighet

...

Än en gång, vilken obegriplig förmåga att hålla kläderna rena som de indiska kvinnorna uppvisar. Ja, det är kvinnorna som sköter det.

Man dyker hela tiden upp i rena kläder, man verkar tvätta varje dag. I det vatten som finns att tillgå.

...

Nedskräpning och nedsmutsning

...

Nedskräpningen och nedsmutsningen på många ställen i Indien påminner om den man kan få se i centrala Umeå när några av de mest bortskämda och miljölikgiltiga utmärkt sig. Skillnaden är att här finns inga avlönade vuxna som tar hand om skiten på samma effektiva sätt som i Umeå.

Floden som rinner genom staden Palakol var kraftigt nedskräpad och nedsmutsad. Här tömde man sitt slaskvatten, här kastade man påsar, engångsartiklar och annat skräp. Här tvättade man. Det var inte roligt att se.

Riskbenägenhet

...

Indierna är inga fegisar när det gäller risker så där i allmänhet. Inte i trafiken och tydligen inte på sjön heller.

De här stenfraktarna på Godavarifloden tyckte också att man skulle lasta när man ändå åkte. Att relingen kom under vattenytan löstes med några skivor på var sin sida om båten.

...

Nästan politisk

...

I Palakol var det också oroligt. Förstod det så att det var därför vi fick ta in på en sorts resort ute vid Godavariflodens strand istället för inne i stan.

Det kändes lite småbedagat och jag gissade att det varit utan en samlande kraft och underhåll i 12-15 år. Blev lite förvånad när jag fann den polerad stenen som sa att stället var knappt fem år gammalt.

Vi hade två frukostar här och det gick inte att få tag i bröd någon av dem. Inget alls. På vårt rum fanns 400 små myror och receptionisten verkade tycka att det var rätt jobbigt att ta emot gäster så sent som vi kom. Grundförutsättningarna var det bästa vi sett, service och nyttjandet av förutsättningarna det sämsta.

Stället drevs av den statliga turistorganisationen i AP. Förmodlingen hade ingen något extra om det gick bra och inget mindre om det gick uselt. Skillnaden mot det ibland väl affärsmässiga Indien utanför resorten var mycket stor. Tur det var ganska billigt i alla fall.

Hotellet hade verkligen behövt någon eller några som både personifierade sig med stället och kunde "personifiera" det. Det var dock skönt att få några timmar med relativ lugn och ro mellan åtagandena.

...

Åka utanpå

...

Sanjay kom med bil och chaufför och vi åkte iväg mot palakol ute vid kusten. Väskorna utanpå, med måttlig fastsättning med tanke på hoppen, stoppen och de snabba kasten i indisk trafik. Det skulle bli värre på den fronten.

Det var nu vi råkade ut för en hel del trassel med upplopp i Vijayavada och vägspärr med blockeringar och eldar, men det har jag skrivit om tidigare. Det riktade sig främst mot ett bolag, förmodligen dessutom oförskyllt.

Tänkte skriva lite till om ministern som dog och vars projekt för de allra fattigaste nu står stilla - något som utnyttjas av kommunisterna. Hoppas få tid till det.

...

Sent

...

Sanjay som skulle komma och hämta oss i Vijayavada fick en del förhinder och kom ganska sent.

Folk lämnade kyrkan eftersom och det blev mörkt. Pastorsfrun sitter på stengolvet i familjens enda rum.

...

En av flickorna som stannade uppe och vinkade av oss. Jag gav henne ett bokmärke i skinn som jag hade i bröstfickan. Vet inte vad man skulle ha gett en jämnårig i Sverige för att få samma reaktion.

...

 

 

Hört den om påven, maharadjan och shejken?

...

När vi skildes från dem i Chebrole och Vijayavada hade de skaffat oss traditionella indiska finkläder. Det kändes "för mycket", men det var roligt att titta på varandra.

Shejker och maharadjor kallade Yobus svärdotter Beena oss, påven la vi till själva. Gissa vem som är vem?

Ett par tillfällen då kläderna ska användas är inringade.

...

 

Ansikten i Vijayavada

...

Blir lite återblickar här nu. Saker jag inte skrivit om tidigare.

Det blev dags att skiljas från Yobu, pastorn vars församling driver ganska mycket sociala verksamheter vid sidan om olika slag av evangelisering. Han har varit i Sverige, men det är kanske inte så säkert att han kommer någon fler gång. Han var inte i bästa skick, när den här bilden togs var han trött.

Vid hans sida står grabben som hittades på järnvägsstationen i staden när han var tre och som myndigheterna bad församlingen ta hand om när ingen frågade efter honom. Då kunde han inte prata, idag är han lika pratsam som den han fick namnet efter. Yobu gav honom namnet Jan.

...

Den här kvinnan bodde tillsammans med tre andra i ett av församlingens två rum i kyrkan i Vijayavada. Det är som sagt inte lätt för de familjelösa att bli gamla när det inte finns någon pension.

...

Flickan och mamman nedanför bodde i samma rum på församlingens bekostnad. Jag har ingen aning om bakgrunden, men något var det som var svårt. Även kvinnan till vänster bodde där.

Visst är indierna ett vackert folk?

...

Där vita män skrämmer barn

...

Under en veckas tid i början av resan såg vi inte en vit person, trots att vi reste mycket, såg och umgicks med mängder med människor.

Några barn blev rädda för oss, som lillkillen på bilden, men om mångdubbelt fler blev intresserade och pratsamma. En hund blev väldigt rädd för mig och flera har skällt på oss, specifikt. Man tror knappt att man kan komma någonstans där "vitingarna" är så svagt representerade.

 

Två tungviktare på lättviktare

...

När vi ändå håller på med doktorn måste jag visa några bilder från ikväll.

Jag trodde att vi sett honom för sista gången när han åkte iväg med Gali här i trafikkaoset i miljonstaden Tirupati. Han är pappa till en eventuell översättare som heter David som vi har träffat här. Vi blev hembjudna på mat till familjen och två av oss skulle åka autoriksha med David. Det var tillräckligt äventyrligt. Återkommer kanske med bilder från det.

...

...

Åkte förresten själv mc i går när jag gått ut för att söka en Internetcafé. En av vaktmästarna på Cornerstone compound där vi bodde kom åkande på sin 100-kubikare och frågade var jag skulle.

Vaktis såg inte ut att vara helt nöjd med att jag på kvällskvisten skulle ut i Bangalores utkanter med kameran på magen, fotoväskan över axeln och datorn i vänster hand. Han talade bristfällig engelska, men visade med en nickning att jag skulle hoppa upp bakom honom.

Jag känner oftast igen ett bra erbjudande när jag får det. Jag äntrade lilleputtmaskinen och så bar det iväg. Notera korsningen längst bort i bild. Där blev det spännande. De som kom på den stora korsande huvudleden körde Fort. Tekniken från småvägarna var den gamla vanliga, man kör bara ut. Där blundade jag faktiskt ett ögonblick när det såg ut som en stor fyrhjulsdriven Pajerokopia skulle klippa oss.

Han kom och hämtade mig sen. Då var det mörkt och på biten som vargrusväg blev det plötsligt högertrafik. Vet inte om det var bilarna vi mötte eller han som "började", vi möttes i alla fall inte efter vad som står i indiska trafikförordningen.

 

 

Magen ut och in?

...

Första gången Bengt och jag var i Indien fick vi äta på bananblad. Det är något man gör då man inte har tillräckligt med tallrikar vid bröllop och större fester. Nuförtiden gör man det oftast för att det förknippas med fest.

Där vi var idag åt de flesta på bananblad för att man faktiskt inte hade mer porslin, eller plåt. Här är tallrikarna av det materialet hos de fattiga och där man är väldigt många.

Förra gången det vankades bananblad, lindrigt avsköljt med tveksamt vatten, tryckte min mage ur sig innehållet extremt snabbt efter en stund. Idag blev Bengt begåvad med bananblad ovanpå tallriken. Dessutom tog de få besticken slut, han fick försöka äta som en riktig indian. Bladet var lite ojämt så en av de vänliga som jobbade i köket strök ut det ordentligt med sina handflator innan han serverades.

...

...

Han såg lite svettig ut till att börja med, sedan åt han nästan lika snyggt som en infödd. Maten har han hittills fått behålla.

Litet och enkelt

...

Här har vi en bild från barnhemmet i Yellando, det som nu blivit två mindre med totalt samma antal barn.

Här är det för ovanlighetens skull mer pojkar. Som jag sagt tidigare så är det här ett "tribalarea", ett stamområde där barnen ofta har väldigt dåliga framtidsutsikter. Killen som är trea från vänster i vit skjorta har varit på barnhemmet nästan hela sitt liv.

Vi fick inviga några nya lokaler, men det är inte stort och tjusigt. VI har sett flera barnhem i olika delar av södra Indien nu och de i Yellando är de enklaste.

Skillnaderna mellan norra Andrah Pradesh och exempelvis Tamil Nadu vid sydspetsen är rent allmänt mycket stor.

 

Doktorn extraknäcker

...

Bengt passade på att dra in en extra hacka härom dagen.

...

Här slösar man inte med dieseln

...

Ska man ändå åka så varför inte lasta? Här har vissa åkare jag känner kanske nåt att lära av sina indiska kollegor.

Riset

...

Idag åkte vi bil med vår värd A. Stephen från Bangalore 0530 och mellanlandade i Chittor. Vi har nu hamnat i Tirupati som är en hinduisk vallfartsort. Återkommer förhoppningsvis senare till vad vi gjort. Har fått höra att det finns en barnfängelse här i staden och hoppas verkligen få besöka det.

Sätter in en av många bilder på risodlingar och arbete på sådana. Man får två eller tre skördar per år, sedan odlar man något annat emellan. Om man tröskar riset på någon av de många stora "ricemills" som finns går agnar och småskräp till hotell och storkök där man eldar stora stenspisar med det. Det rinner långsamt ner i elden eftersom. Askan diskar folk med. Här tar man vara på det mesta.

...

 

Missar leprabyn

...

30-40 mil bort finns en lepraby med omkring 300 invanare. En stor del av de spetalska  har en forsamling som vi var inbjudna att besoka. 
 

Doktorn, men ocksa vi andra hade velat komma dit. Tyvarr blir det inte tid. Har kor man sallan 90 och aldrig 110, mil tar mer tid har. Det blir en del andra besok och moten i morgon och i overmorgon istallet. Nu ror vi oss bland manniskor vi inte traffat forr, vilket gor att allt ar nytt.

En annan speciell forsamling jag minns fran forsta besoket i Indien fanns i ett langtidsfangelse i sodra Indien. "Pastorn" i forsamlingen hade mordat sina fosterforaldrar och hade blivit kristen i fangelset. Han var lika gammal som jag och hade manga ar kvar av straffet. Glommer inte motet med honom. 

Far se vad jag gor dagen jag har till forfogande sedan de andra akt. Har hittills varit inne i en enda indisk affar 5 minuter. Far se om man kan hitta till nagot av Bangalores centrum pa mandag. Min syster har bestallt ett halsband., jag kopte ett sant at henne 1997. Hon brukar saga att jag ska kopa det hemskaste och fulaste jag hittar, enligt min smak. Da brukar det bli bra.

Snabbare, men inte optimalt

 

Har fatt tillgang till en lite snabbare uppkoppling, tyvarr kan jag inte anvanda min egen dator. Ni far sjalva satta in prickarna dar ni tycker de ska vara.

Tyvarr har de inte Firefox och de vill inte att jag laddar ner den pa datorn. Det fungerar inte langre att anvanda Explorer nar man ska ladda upp bilder. Nagon som vet varfor? "XML request error" tror jag det star nar man forsoker.

Har som sagt landat i Bangalore i formiddags och har fatt en lite lugnare dag. Det blir annat i morgon. Har manga bilder jag skulle vilja dela med mig av. Far se nar det kan bli.

Bangalore ar ett av IT-undrens huvudstader i Indien. Det finns mer folk har an i hela Sverige. Staller vi alla manniskor i varlden i en lang rad sa ar var sjatte en indier. Undrar hur manga andra det skulle vara mellan varje svensk?

Indiens utbildninsunder har baksidor. I manga omraden gar 90% av de unga vidare till hogre utbildning. Det haller pa bli krisartad brist pa kunniga hantverkare som t.ex. rormokare och snickare. Tillgang och efterfragan fixar nog till det dar. Idag har kunniga hantverkare battre betalt an manga akademiker. I Indien ar man mycket ovana vid det.

Ett annat problem blir att de utbildade flyttar utomlands, man talar om "brain drain" i ganska stor skala. Langst i soder finns massor med bra hogre utbildningar, ofta kyrkdrivna. Dar upplever man utflyttningen sarskilt svar.

Segt i Bangalore

...

Sitter vid den segaste modemuppkoppling jag provat, mitt i IT-staden Bangalore.

Det har ar inte ett alternativ. Fatt ivag en mail till frun, efter nagon timme. Bilder ar inte att tanka pa. Hors en annan gang.

Första barnhemmet i Yellando

...

Bör kanske skriva om något annat än barn nu ett tag, men här kommer bilder från ett av barnhemmen som finns i Yellando och som församlingen jag tillhör betalar för. Numera uppdelat i ett för mindre barn och ett huvudsakligen för lite större.

Indierna gillar som  lite uppställning, högtid och finesser. Även här ute i de fattiga stamområdena. Den här delen av Andhra Pradesh är mycket fattig om man jämför t.ex. den delstat vi lämnar om några timmar, Tamilnadu.

...

....

De flesta av de här barnen är ur stamfolk, alltså inte ens inne i kastsystemet. Inte ens oberörbara. Till högre utbildning och statliga tjänster har "daliterna", de oberörbara,  viss förtur. Jag vet inte alls om stamfolken har några liknande fördelar.

Försökte ladda upp en bild där det finns en kvinna i traditionell stamdräkt, men vill sig inte riktigt. Försöker kanske peta in den senare.

...

 

Avsked

...

Det var dags att åka vidare. Efter maten skulle barnen ta avsked av oss.

Först sjöng de här blinda eleverna för oss.

...

...

Sedan dansade de här döva eleverna. De hör inte alls musiken, men följer tecken som läraren gör.

...

...

Det blev blommor på olika vis.

...

Till sist vinkades vi av.

...

 

Några bilder till

...

Sänder några bilder till från "Angelschool of handicapped". Tror jag glömde säga att järnverket som stött skolan med en minibuss också lovat att bygga en ny och bättre skola om det kan ordnas fram en tomt. Det blir enklare saker än våra skolor, men ändå något annat än det man har nu.

De flesta av barnen kommer från hinduiska familjer, alla har den bakgrunden. Skolan är en skola och man har respekt för att hemmen kan ha en annan syn, men man har också kristna inslag varje vecka.  Där man berättar om vad Bibeln säger om vägen till Gud, att syndernas förlåtelse är gratis pga den totala försoningen Jesus utförde på korset.

Om man får tänka lite enkelt och mänskligt kan det nog vara svårt som (medveten) handikappad, eller som förälder, att leva i ett samhälle där kharmatanken är utbredd och ständigt påminnas om att livets svårigheter kommer av dina synder i de tidigare 10-20 000 liven.

Och så är det kanske 65 000 kvar också.

En del försöker intala sig att det finns så många fattiga och nödställda att det inte är meningsfullt att hjälpa någon. Då har man inte träffat t.ex. barnen på den här handikappskolan. Det är meningsfullt att hjälpa ett enda "jag", en enda människa, om man kan.

Den här skolan, med 60 barn och 9 lärare, kan drivas av lokala krafter och kostnader för 5000 i månaden. Då har jag räknat in en första löneförhöjning som lärarna verkligen borde få.

De handikappade barnen

...

De kom lite eftersom. Minibussen kom med dem som bodde längre bort, andra kom gående.

En och annan skulle kanske säga att man inte skulle ta emot så svåra handikapp, absolut inte så många i en så liten lokal. Kanske det, men det skulle innebära att de här barnen skulle få göra som de de flesta gjort tidigare. Stanna hemma.

Det var speciellt att se de döva barnen nästan dra ur lärarna undervisningen och skinande som solar nästan hoppa i bänkarna av iver att få visa vad de kunde. Ett tag var jag tvungen att gå ut.

Det fanns en del man kunde fundera över i delar av den pedagogik man såg, men entusiasmen både hos lärare och elever var påtaglig. Det kändes som om det inte bara var uppvisning.

Den här killen visade raketmotorns princip på tavlan, en del andra av de döva visade en förmåga att lösa matteproblem som jag tror att de flesta jämnåriga i Sverige skulle ha lite tufft att klara.

 

 

Det roligaste hittills

...

Vi har varit med om mycket roligt hittills under vår intensiva resa. För min del var det roligaste "Angelschool of handicapped" som vi besökte på vägen till "våra" barnhem.

Skollokalen, om man ska kalla den så, är alldeles för liten. 81 kvadrat huserar 60 barn, vad sägs om det? Att det blivit så många har att göra med minibussen på bilden. Den skänktes ny av ett järnverk i närheten så ledningen upptäckte verksamheten och fick respekt för den. Alla barn är inte närvarande hela tiden och litegrann går de "i skift" då de hämtas från ett rätt stort område. Det finns ingen liknande skola på i närheten.

Barnen som går här har högst olika handikapp. Det är döva, blinda, rörelsehindrade och barn med lättare och svårare förståndshandikapp. Några är multihandikappade.

Statliga skolmyndigheter har tilldelat skolan flera pris sedan starten 2005. Samma lärare och rektor som startade jobbar kvar, trots att lönen ligger generande lågt i förhållande till de statliga skolorna. Alla lärarna är behöriga och "certifierade". Jag fick inte klart för mig vad det riktigt innebär, men förstår det så att de har en inriktning mot funktionshinder.

Till de här eldsjälarna gick kring hälften av överskottet från min femtioårsdag. Enligt Yobu betalas kring hälften av skolans drift från ELS i Västerbotten då de små barnhemmen vi betalar för inte kostar lika mycket som beräknat i sin nuvarande form.

Tidig start

...

Sista natten i Chebrole blev kort. När vi kom "hem" från byn är vi invigde äldreboendet sa Yobu att vi skulle åka klockan fyra. Mycket skulle hinnas den dagen.

När vi skulle åka hade en del stigit upp för att ta avsked för oss. Det var några av barnhemsbarnen och Beena, tvåa från vänster. Det var hon som för 13 år sedan erbjöd mig sin yngste son när hon hörde att vi inte hade några barn. Bredvid henne Maria med en livshistoria som få här skulle tro, så den utelämnar jag.

...

Några äldre hade också stigit upp. Det var en äldre kvinna som nog ska flytta till äldreboendet vi invigde. I mitten Yobus fru och så han själv som sitter. Ingen av dem är så friska längre. Man hoppas att efterträdarna kan klara allt som startats. Det senaste är en läkarmottagning där man har för avsikt att ta emot både dem som kan betala och de som inte kan.

Sista natten

...

Nu hoppar jag lite i reseberättelsen, men det kandke kan förlåtas. Det är en del jag inte hunnit berätta.

Sista kvällen och natten i Chebrole fick vi vara med om något unikt i det rätt fattiga området. Vi fick inviga ett äldreboende.

Det var inte riktigt klart, men man kunde se hur "lägenheterna" skulle se ut. Inte vår standard, men någonstans att bo. Toaletterna fölkjer inte våra specifikationer, men är de vanliga indiska. Man funderar hur det går för de gamla benen.

Det finns ett mindre rum, ett litet kök och så toaletten. Tanken är att det ska bo två i varje lägenhet i det här äldreboendet, det enda i området.

Två av oss fick äran att klippa bandet. Den ene fortfarande i hederskrans och hederssjal. Yobu i mitten

...

...

Det där med att bli gammal

...

Det är inga lätta sakeratt bli gammal  i Indien. Bara de med statliga jobb har pension. I den del av landet som omfattas av IT-under och annan företagstillväxt finner det nog också sina lösningar. Men för det stora flertalet är barnen pensionsförsäkringen.

All egendom har traditionellt gått till pojkarna, man gav en gåva till familjerna som döttrarna "giftes in i". Därifrån kommer "dowryn", hemgiftsplågan som i vissa delar av Indien tar sig allt groteskare proportioner. Idag ges ingen gåva, man kräver egendom, pengar, smycken, möbler eller annat av flickans familj. Man kan komma i efterhand och kräva mer. Får man inte det kan det hända saker.

Efter mina besök i olika indiska områden och samhällsklasser brukar ja le, milt överseende, när folk kommer och säger att Indien är mer andligt och mindre materialistiskt. Människan är sig lik överallt, det tar bara lite olika uttryck.

Äktenskap handlar rätt mycket om egendom i Indien. Där vi nu är, Nagercoil i Tamilnadu, har man ett bra utbildningssystem och välutbildat folk. Ändå hör "frivilliga" äktenskap till undantagen. Om två älskande gifter sig mot föräldrarnas vilja har det hänt att det fått fatala följder, särskilt om man gift sig över kastgränserna. Då finns exempel på att man dödat pojken eller båda.

Det blir spännande att se hur det går med de här sakerna framöver. Med modern ultraljudsteknik och abort formar många familjen som man vill ha den. Följden är att det redan nu finns ett påtagligt underskott på flickor.

Att bli gammal skulle det handla om, ja. Har man inga barn, som den här mannen i Chebrole  t.ex, då är det inte lätt. Det är oerhört ovanligt med hem för äldre. Här i Nagercoilområdet, med en knapp miljon människor, finns det två. Båda drivna av kyrkor.

Mannen på bilden bor hos församlingen i Chebrole tillsammans med ett antal andra äldre.

Kliande myggbett i januari

...

Det ar en ny erfarenhet att kliva ut ur bilen och uppleva att glasogonen immar igen.

Det hande idag nar vi akte fran Nagercoil till Indiens absoluta sydspets dar bl.a. Gandhis masoleum ligger. Immiga glas ar annars nagot vi glasogonbarare erfar nar vi kommer in i stugvarmen en kall januaridag. Forklaringen ar indiernas forkarlek for full ac mest hela tiden kombinerat med varm och fuktig luft.

Om nagon blir avundsjuk pa oss som far vara i varmt klimat sa kanner ni inte mina myggbett. De kliar hemskt och blir till elaka "bullar". Bengt sager att det ar loppor, men jag har sett dem som biter. Det handlar om en obesvarad karlek. Myggorna har utvalt mig och skippar Bengt och Anders. Mina kanslor for dem ar inte alls lika varma.

I morgon ska vi kopa mer malariamedicin, vi fick alla en del bett i ett omrade dar lokalbefolkningen sager att en del far malaria. En dos ar tagen, men sen forsvann medicinen i samband med kladtvatt.

Nu ar klockan 22 har, imorgon 0730 (!) ska vi inviga en utvidgning av barnhemmet har. Kanske darfor bildhanteringen inte ska fungera. Jag skulle helt klart bli sittande en stund om den funkade.

Forsoker aterkomma.

Gillar jag inte

...

Hade tankt peta in en del aterblickande bilder som jag inte fatt in tidigare. Aven ta upp en del losa tradar. (Har ni markt att jag inte har tillgang till a,a och o? Inga prickar igen.)

Men, nar jag nu sitter har nara Indiens sydspets och knappar pa 77-arige professor Spurgeons dator sa far jag ett meddelande om "XML request error" och inga bilder vill laddas upp. Det gillar jag inte.

Ska se om det gar att losa problemet.

Mot Indiens sydspets

...

Nu ska vi strax lämna familjen i Chirala. Tillsammans med några miljoner hinduiska pilgrimmer ska vi söka oss ner mot Indiens sydspets. Hoppas att alla inte ska med vårt tåg.

Från Chennai ska vi flyga ner till Trivandrum för vidare transport till Nagercoil. Återkommer när det finns Internetkontakt igen.

Vi är väldigt tacksamma till Sony och Sanjay som gett oss ännu en liten pusselbit i den stora Indienbilden. Vissa saker de berättat gör en inte direkt glad, men de delarna hör också dit. Ska återberätta lite av de sidorna också, hade jag tänkt. Även det som kan vara bekymrande kring flera kristna verksamheter.

...

Svalka i Bengaliska viken

...

När vi nu var några kilometer från Bengaliska viken tog vi oss ett litet dopp i de ljumma vågorna. Vi gjorde det dock på svenskt vis, inte "The indian way". Flera av herrarna gick ut i byxor och långärmade skjortor. De mer vågade gick ut i något som liknade brynja.

Anders och jag lögade oss i badbyxor, som små indiska pojkar gör. Den mer hovsamme Bengt gick i sina mörka byxor och sin skjorta på stranden, han hade glömt badkläderna. Gårdagens mörka kavaj hade han dock lämnat inne i Chirala.

Tyvärr kunde man inte gå ut längre än till midjan på grund av de starka underströmmarna. Man fick simma lugnt.

...

På förskolan i Chirala

...

Just besökt en luthersk skola med 300 elever här i Chirala. Här sitter 4 och 5-åringar och pluggar siffror och bokstäver.

...

Om en kontakt

...

Det var länge sedan jag fick kaffe på säng, men i morse kom Sony in till oss i föräldrarnas sovrum där vi sovit. Långsamt har det gått upp för oss vad vår kontakt i Umeå betydde för först Sony och sedan Sanjay.

Sony ville studera och forska kring kolera i Europa. Hon kom till Umeå från Chirala sedan hon kollat var det fanns gratis högskoleutbildning. Valet stod mellan Tyskland och Sverige och här mellan fem universitet. Hon valde Umeå, på gott och ont.

Hon säger att starten och tiden i Umeåområdet betydde mycket för henne. Hon hamnade först i Vännäs och bodde med ett tiotal andra ovanför Restaurang Maria. Hon fick kontakt med Barbro Marklund på bussen till Umeå och hon och hennes man Stig blev lite av reservföräldrar för henne. Hon hamnade på olika vägar i Mariehemskyrkan där Gunilla Staxäng översätter till engelska vid behov.

Efter en tid kom Sanjay till Umeå och de gifte sig i Mariehemskyrkan en decemberdag, långt från familj och invanda traditioner. Det blev senare en "full" indisk bröllopsfest med alla ingredienser.

Tyvärr blev hon som projektstudent hårt utnyttjad på universitetet och kastade i princip bort 2 år av forskning. Det händer att handledare på universiteten utnyttjar de utländska studenterna genom att kringå regelverket så att de inte behöver betala dem för deras arbete, som man ska göra efter sex månader. En professor sa till Sony att de inte skulle kunna göra på samma sätt med de svenska projektstudenterna utan konsekvenser.

Nu arbetar och forskar hon inom koleraområdet på Smittskyddsinstitutet i Stockhom.

 

Bildtest

...

Har vaknat till och fått lite hjälp av Sanjay med att förstå mig på mina program. Gör ett litet bildtest.

...

Får vänta

...

Bildhanteringen vill inte fungera. Väntar därför med att berätta om saken i förrförra inlägget. Jag tycker det ska ses också.

I morgon ska vi ut till havet, vi ska göra ett annat besök också innan vi åker till Chennai och Nagercoil, men imorgon ser jag främst fram emot haavet.... 

Sen har jag massor att "skriva ikapp". Får kanske slutgiltigt ägna mig åt det sista dagen, när ressällskapet åkt hem och jag har en extra dag i Indien.

En positiv sak - jag börjar gilla indisk mat! Har sedan de två förra resorna förknippat den med magsjuka, men nu börjar jag kunna njuta av den. Vi fick en underbart god middag lagad av Sony ikväll. "Förmildrad", så att bleksiktiga svenskar ska kunna äta utan att bränna bort gommen, men kryddig ändå.

 

Kär och galen i Chirala

...

Vad tror ni är nästan det första man ser när man kliver in i ännu ett indiskt hem i klädstaden Chirala, alla sariers hemstad. Platsen för det allra mest prisvärda klädutbudet i södra Indien.

Jo reklam för klädaffären Stallet i Vännäs! Närmare bestämt på en klädgarderob som innehåller Sonys bröllopsklänning. Kär och galen står det överst. Tror det var Stallets avdelning för bröllopskläder som nu lagts igen.

När en indisk flicka ska ha tag i en bröllopsklänning åker hon alltså till Vännäs. Här hade jag velat ha ett bildbevis, men Explorer vill inte fungera med VK:s bildhantering i natt och Mozilla levererar en vk.se-sida som är så liten att jag inte kan läsa och skriva i den. Vad har hänt?

Det finns en naturlig förklaring förstås, men jag gillade att se det riktigt hemtama i allt nytt och främmande.

Ni i Umeåregionen (och kanske Sth) som känner Sony och Sanjay, hälsa till dem via kommentarer så ska jag framföra det. Det är lite brådis, åker vidare i morgon kväll.

Det som gladde mig mest

...

Bakom denna oansenliga fasad, märkt av regntiders väta och mögel, döljer sig ett av de största glädjeämnena för min del under den här resan. Åttioen kvadratmeter övervinnande glädje mitt i bedrövelsen. Jag stegade faktiskt under en av de tillfällen jag gick ut för att inte visa att jag grät.

De andra väntar nu, vi ska fara vidare från Sanjays hem till Sonys hem i Chirala. Vet inte när jag kan skriva nästa gång. Återkommer om vad som sker här.

Tusentals blommor

...

Många fler än någon av oss kommer att få vid våra gravar, det har vi bleka svenskar fått under de här dagarna. Blomsterkransarna man får som hedersgäst är sammansatt av hundratals små blommor, största mängden utgörs oftast av en sorts liljor, men inte i kransen nedanför.

Doften är intensiv, jag borde ha fått allergisk chock vid första bekransningen, men det har gått bra. Alla sju gångerna. Andra i sällskapet har däremot nyst. Eftersom doktorn aldrig tillstår sjukdomsliknande tillstånd utöver lite snuva och högfärdshosta nämner jag inte vem.

...

Det går ju inte att behålla blomsterprakten. Vi brukar försöka hitta någon att ge dem till innan vi far vidare. Bengt har i regel hittat någon fin flicka som ser ut att behöva den,  medan jag letat någon som kanske är i ännu större behov av uppmuntran. *spänner ut duktighetshänglsena* Här fann han dock en kvinna som behövde den riktigt bra. Rullstolar i Indien är förresten inte alltid vad de är i Sverige.

 

 

 

Kontraster

...

Sätter in några bilder till från kyrkan utanför Guntur där vi talade idag.

Nedanför har vi kyrktaxin. Den kan nog rymma 3-4, men knappast både Bengt och mig.

...

...

Söndagsskolan på taket bredvid.

...

Här nedanför en bild från färgprakten innifrån kyrkan. Det övergår mitt förstånd hur man kan hålla sina kläder så rena och fina under de förhållanden som de flesta av dem lever. Knappast en procent av besökarna har en tvättmaskin.

Fotot taget i mitten av kyrkan ungefär. Längst fram en "julbonad" i presenningsform. Lägg märke till julgranarna och snön kring krubban. Nog har vår kultur haft en märklig påverkan på omvärlden alltid.

Med tvärdrag genom kyrkan

...

Vi besökte en kyrka utanför Guntur idag. Gick bra med värmen. Inga glas i fönstren, dörrarna öppna och så "rastret" ovanför ingången som är idel öppna hål. Detta tillsammans med fläktarna gjorde att man bara svettades så där normalt för en varm svensk högsommardag.

Bakom kyrkan vidsträckta risfält som ska mätta många munnar.

Bilden är tagen ifrån taket mitt emot där söndagsskolan höll till under ett skyddande tak.

Kast betyder egentligen "färg" och de högkastiga är i regel ljusare i skinnet än de lågkastiga. Kristendomen är särskilt motbjudande för dem i de högre kasterna därför att den förknippas med oberörbara, stamfolk och lägre kaster.

Här fångade linsen någon jag trodde kunde vara högkast och jag fick det bekräftat efteråt. I den här församlingen är 90 % tidigare hinduer. Flera kvinnor har kvar sina röda märken i pannan som visar att de är gifta hinduer. Att ta bort den betyder att mannen är död och det kan ha sina komplikationer om han inte är det och kanske även av hinduisk tro. Den här kvinnan är förmodligen änka.

De kristna blir långsamt fler. Just i miljonstaden Guntur är de nominellt omkring 25%.

 

 

 

Ett svårt beslut

...

Jag satte nyligen in några barnbilder härifrån Chebrole i Andhra Pradesh. 1993 såg den unge Spurgeon här nedanför ut nästan som pojken med slips på skolbilden. Han var fyra år då.

Barn är något oerhört viktigt och bland det första man frågar någon om som kommer på besök. Den här mannens då unga mamma, gift med Yobus ende son, "skötte om oss" när vi kom hit. Det uppstod snabbt en nära kontakt. Hon frågade Bengt om familj och barn och han berättade om Åsa och sina barn.

Sedan frågade hon mig och jag berättade om min Agneta och att vi inte hade fått några barn. Hon tittade tyst på mig en stund och sa:

"-Men, ta då min yngste son till Sverige som er son!"

Erbjudandet som skakade tillvaron var allvarligt menat, hon upprepade det senare. Jag vet inte om hon nämnde det för svärfar, familjeöverhuvudet, men han frågade några år senare om vi skulle adoptera Spurgeons storebror. Så saken hade troligtvis sanktionerats.

På den tiden var det en stor, dyr och vansklig apparat att ringa från Chebrole till Vännäsby. Jag fick fatta grundbeslutet själv. Spurgeon hade sin familj och släkt, människor som älskade honom runt sig. Han var i en kristen omgivning och i sin egen kultur. Att bli adopterad kan stundvis innebära att man känner sig som ett "ufo" bara igenom att man är olik sina adoptivföräldrar. Jag vet att adoption kan vara det bästa som händer en i livet, men det finns också vanskligheter och risker.

I det här fallet kändes "nersidan större än uppsidan". Spurgeon var ett barn i ovanligt gynnsamma omständigheter. Att adoptera honom hade känts som en rätt egoistisk handling. Ett fyllande av ett tomrum i hjärtat och ett utlopp för dess "ta-hand-om-behov" som samtidigt hade tagit en liten pojke från hans naturliga plats där så gott som alla ingredienser utom överflödet fanns. Förmodligen var utsikterna att han skulle fortsätta att vara en kristen också mycket större i Indien.

Jag förklarade vad jag kommit fram till för Spurgeons mamma och kontakten med henne blev inte mindre. När jag kom hem till Agneta frågade jag henne hur hon tyckte att vi skulle ha gjort. Hon kom fram till samma slutsats.

Spurgeons pappa dog när han var 33 år gammal, då Spurgeon var kring 11. Jag vet inte hur jag skulle ha tänkt om jag 1993 hade vetat detta, men jag tror att det blev rätt beslut.

Hushållsnära

...

Lägger till ett par bilder till från hushållsarbetet. I Indien i allmänhet överservar man sällan barnen som man kan göra på andra håll. På barnhemmet är det meningen att man ska veta hur man sköter sitt liv och hem när man kommer ut i livet.

Barnen ser ut att kunna ha rätt roligt tillsammans medan de gör sina sysslor.

Det är fler flickor på barnhemmet i Chebrole, det är det nästan på alla barnhem. En anledning är förstås hemgiftssystemet som har så svåra följder. Det är en katastrof om en familj bara får flickor, eller har en övervikt av dem. Det händer att flickor tar bort sig när de anar familjens situation.

Hemgiften är proportionell mot rikedom och inkomst. En läkare vi träffade 1993 fick ge bort sitt ena sjukhus, med 75 bädddar, för att få gifta bort dottern. Ett vansinnigt system som inte verkar gå att utrota då det sitter ihop med den största religionen i landet.

Här ovan ser du en indisk torkställning. Den är mycket bättre än den vi såg idag. Någon hade brett ut tvätten att torka i det dammiga gräset mellan motorvägshalvorna.

Nedan städpatrullen som säkert ligger bakom mycket av att centret i Chebrole trots allt känns renare än det mesta i det Indien vi sett hittills under resan.

...

Matlagning och fjäderfän

...

Det är som sagt tredje gången Bengt Lunnergård och jag är i samhället Chebrole. Där leder den tidigare hindun Yobu (Fick namnet som betyder Job efter en sällsynt svår förlossning på ett engelskt missionssjukhus) leder en kristen verksamhet med stort socialt engagemang.

Skrev tidigare att jag inte såg så många skillnader mot 1997 i detta fattiga område. Tar delvis igen det. Den platta stenen som var tvättmaskin är utbytt mot just en sån maskin. Maten är överlag bättre och rikhaltigare. All mark, och särskilt vissa bitar, har ökat kraftigt i värde och satt församlingen i en lite annan situation, i alla fall teoretiskt.

Det finns skillnader, men köket är det samma. Nästan, det har fått tak. Här lagas dem mat till både barnhemmet, äldreboendet och en hel del personal. Miljö- och hälsoskydd har inte varit här. Då hade tuppen och hönorna nog fått kicken.

...

... Fru kråka brukar hjälpa till med grovrensingen innan disken.

Tata är för män

...

Nästa år tycker jag det ska finnas en indisk klass i Näsmark Trophy, eller vad säger du Stellan?

...

Den här killen fick ingen plogning i år, men verkar stolt och glad ändå.

...

... Notera den luftiga och fina stolen. Kan kanske behövas den här typen av komfortstol för att inte somna under en del 20-timmarspass. Även när temperaturen ute är dryga 40 plus och motorn under föraren dessutom värmer som bäst.

...

Naxaliterna och Talibengt

...

Tro det eller ej, men detta är mitt ressällskap i Indien. Anders Österbacka och Bengt Lunnergård. VI svenskar brukar ju sända finnarna i frontlinjen och så gör vi även nu. Anders får smaka först om vi är lite tveksamma.

Här är vi på väg in i gerillaområdena upp mot Yellando och man kunde nästan tro att doktorn försöker anpassa sig lite i klädstilen. Anledningen till hans kufiska utstyrsel är dock mer prosaisk.

I Indien KÖR man fläkt och ac om de finns. Här brassades ac fast den inte alls behövdes och kylan sprutade bl.a. ut mitt framför Bengts skalle.

Det han virat om sig är en av sjalarna vi på vissa ställen fått som hedersbetygelser tillsammans med blomsterkransar.

Nog är det eljest

...

Lite mer kuriosa- och genomfönstretbilder.

Första fotot är taget genom bilrutan, medan vi håller på att köra om! Det kanske inte syns på den förminskade bilden, men det är säkert 8 pers som sitter på hyttens träbänkar.

Vi klarade det...

Och här tjafsar vi med säkerhetsbälten och sånt! Det är förresten lag på sådana i städerna(!) nu. En förare vi åkte med tog av bältet när han komm upp i lite fart utanför stan. Vi har bara åkt i två bilar, men i ena fanns det inte bälten bak, i den andra var bälten och fästen inte framme.

...

 

Ögonblick

...

Vi har nu åkt bil i sammanlagt 110-120 mil. Dagtid har det funnits skarpt material till minst två fatala olyckor i kvarten, lågt räknat.

Uppriktigt sagt är jag imponerad över att det sker så få olyckor. Alla vill fram, och de först. Samtidigt finns ingen eller lite aggressivitet i körningen. Man håller inte ut det där sista som gör att det smäller, trots att inte ens går ett måndagsnummer av Vasabladet mellan de tre-fyra fordon som möts. (Vasabladet kom i fordom tid inte ut på måndagar)

Vid nedanstående möte gick det inte fort. Lägg märke till mor och barn på flaket.

 

Vi har åkt på motorväg idag, en som är ca 6 år gammal. Bilen vi åkt är tämligen ny och i bra skick, men vi har haft många genomslag i fjädringen. Det har varit ett mindre problem än den laglösa trafiken. Traktorer med jättelika hölass, oxkärror som både färdas längs motorvägen och tvärs över den.

I snabbfilen kör gärna lastbilar och ibland äver en traktor med last av sockerrör. Då kör de snabba om på innern, lätt som en plätt.

...

Billigare än Dockstabaren

...

Tänkte sätta in en del ögonblicksbilder och annat "löst". Detta medan uppkopplingen fungerar, den slutade göra det där jag skrev igår.

Vi har kommit fram till Sanjays hem i Gundur, den f.d. "umebon" som varit vår medhjälpare och guide några dagar. Vi har lyssnat till tolv herrar som sjungit kraft- ocvh taktullt för oss och vi har ätit en väldig middag som gjort oss lite dästa. Klockan är också kring 2230 här.

Kommer kanske lite mer odrnade saker de närmaste dagarna. Det kan också hända att det dröjer lite med svar på kommentarer, passar på att sända lite lättgods medan uppkopplingen fungerar och innan tröttheten tar ut sin rätt.

Ja, det var lite billigare än Dockstabaren. Dryga tre spänn för en dubbel omelett och té med mycket, fet och fin buffelmjölk. Än sköter magen sig fint, by Gods Grace....

...