...
Det är riktigt roligt att Bjurholm överraskar även sina egna just för närvarande. Det ser ut som om kommunen kan ligga ungefär som i fjol i befolkningsstatistiken vid avstämningsdatot 1/11, d.v.s. 30 fler än förväntat.

Jag hoppas ju på en viss ökning. Det skulle kännas bra om Sveriges minsta kommun hörde till den lilla skaran Norrlandskommuner med plusresultat, hur litet det än blir.

Ikväll har jag varit med på ett möte med fritidspersonalen. Jag försöker lära mig mina nya och varierande ansvarsområden, men tycker kanske det går lite för trögt för mig. Det var ett mycket trevligt möte, med fika och många kreativa tankar om både vardagsverksamhet och kompetensutveckling, trots att det fanns en rätt tung dag i kroppen. Det är inspirerande med människor för vilket ingenting verkar riktigt omöjligt och som ser på problemen ur ett positivitetsperspektiv. Utmaningar har man, det har aldrig funnits så många barn på fritids i Bjurholm. Väggarna bågnar inte, men nästan.

Vi får också glädja oss åt att själva Castorskolan ökar elevantalet i år. Från lägsta nivån på 242 i fjol höst har vi ökat med 14 elever. Nu anar jag ett och annat leende igen, men det betyder en ökning med ca 6 %. Ett lika stort procentuellt tillskott i Umeå kommun hade betytt 5-600 elever, vilket hade märkts. En halv klass till ger avtryck i Bjurholm också, även om skolan har varit större förr om åren.

Just nu har vi flera unga som vill bli timvikarier i de pedagogiska verksamheterna. Det är välkommet, ibland är det inte lätt att få tag i vikarier. Det är också ett sätt för unga att få in en fot på arbetsmarknaden och börja känna sig för vad man vill göra i livet. Jag har förr sett åtskilliga som nosat på förskola, skola och fritids för att snart gå vidare och utbilda sig. Här rynkar en del på näsan åt ordningen, men inte jag. Det kan vara en mycket bra väg in i uppgifterna.

Inte minst vi i de offentliga verksamheterna borde bli bättre på att bjuda in de unga, morgondagens välfärdsarbetare och samhällsbärare. I de små kommunerna behöver vi ge unga ett hopp om att det går att leva, bo och försörja sig hos oss. I de pedagogiska verksamheterna bör vi ge unga chansen att upptäcka att vi erbjuder några av världens roligaste och mest meningsfulla jobb.

Idag berättade en ung människa i verksamheten hur roligt det kändes att "få vara med och göra skillnad". Entusiasmen lyste upp en fläckvis ganska tungsam dag för en gråhårig man.

I slutet på sitt tal igår talade Fredrik Reinfeldt bland annat om jobben i kommuner och landsting. Han gjorde det delvis utifrån en lättläst SKL-rapport.

Man räknar med att 420 000 rekryteringar behöver göras de närmaste tio åren, till "de viktigaste jobben". Något som var glädjande i en annan SKL-rapport FR hänvisade till, "Stolhet och fördomar", var att de offentligt anställda kände större mening och motivation med sitt arbete än övriga. Inte minst utifrån detta att man känner att man gör något nyttigt för andra, något bra.

Frågan är hur man ska inspirera 420 000 unga att utbilda sig för vård, omsorg och skola. Samtidigt som det är sant att pensionärer sällan ersätts av 21-åringar utan lika ofta av medelålders, så måste vi få fler unga att utbilda sig för yrken som finns och behövs.

...

Idag har jag läst de första sammanfattande rapporterna från moderaternas "Välkommen till verkligheten". Det har varit berikande att vara med på "lyssnarbesöken" i de olika delarna av den svenska välfärden. Att möta dem som arbetar "vid fronten", verksamheternas händer och fötter. Jag har besökt äldreomsorg, rehabilitering och förskolor som representerar tre av de fem huvudområdena.

Besöken verkar ha varit berikande för partiet också, verkligen. Avtryck har gjorts och kommer att göras. Det som sagts utgör en grund för fortsatt förnyelse. Det kommer mer om det här framöver. Den första återkopplingen ska ske till dem som har tagit emot oss politiker och avdelat en stund för oss.

Det var intressant att läsa sammanfattningen från äldreomsorgen. Jag kände igen det mesta från mina egna besök. Det verkar som om glädjeämnen, problem och "utvecklingsområden" är ungefär desamma mest överallt. (Möjligtvis med undantag av ett par ställen jag besökte där soltimmarna verkar vara lite fler.)

Över 1500 besök har gjorts (60-70 i Västerbotten), med återbesöken ska det bli 3000. Själv har jag varit på fyra ställen hemma i Vännäs och två i Åsele. Alla ställena var givande på var sina sätt. I inlandet kommer det till ett par dimensioner och utmaningar som det vill till att vi hittar lösningarna på. Snarast. Jag hade gärna gjort fler besök "inåt", men tiden är begränsad.

Förskolan är jag hyfsat förtrogen med - även om personalen på vår förskola säkert ler i mjugg åt den tafatte måndagsbesökaren. Det hade varit intressant att få göra en praodag eller två inom äldreomsorgen. Men de släpper kanske inte in riktigt vem som helst. *s*

...

Jag har som sagt varit i Åsele idag. Huvudsaken blev nog besöken på en förskola och ett äldreboende.

Det blev intressanta samtal, dels med en barnskötare och sedan med ett antal av "baspersonalen" på servicehuset Åseborg. De fyra besök i "välfärden" jag hittills gjort har varit givande för mig personligen. Det är på samma sätt som med skolan - saker är inte så lätta som man kan inbilla sig när man befinner sig på ett visst avstånd. Några "aha-upplevelser" fick jag onekligen idag. Kanske någon av sakerna återkommer i en bloggtext framöver.

Önskemålet att få komma till några arbetsplatser i inlandet ångrar jag inte. Det finns vissa inlandsaspekter som absolut behöver betänkas när man ska utarbeta en fungerande politik för framtidens välfärd.

Det är bra att få vara tyst och lyssna ibland. Det jag fått höra från "välfärdens hantverkare" ska också rapporteras vidare till partiet och vara en liten del i underlaget för moderaternas fortsatta förnyelse.

Det här projektet tänktes ut innan den ekonomiska världskrisen. Det har inte blivit mindre viktigt med allt som timat sedan dess.