...
Skillnaden på ett par år är inte liten heller, om man ser till Stockholm. Där har universitet, enligt vicerektor Anders Gustafsson och dagensmöjligheter.se, åtta sökande per plats till förskollärarutbildningen och det krävs nästan VG i snitt från gymnasiet för att komma in. Det ser likartat ut på grundlärarprogrammet med inriktning på förskoleklass upp till årskurs tre, men där krävs högre betyg.

Fritidshem och årskurs 4-6 har fyra till fem sökande per plats. På ämneslärarutbildningen för högstadiet är kombinationen svenska, engelska och svenska som andraspråk mest populär med sju sökande per plats. För gymnasiet har en liknade utbildning tio sökande per stol.

Nog med detaljer. Det är mycket glädjande att man börjar krypa upp mot finska siffror i Stockholm. Det är väldigt viktigt att lärarutbildningarna fylls, och med lämpliga kandidater. Där säger förstås inte betyget allt. I det viktiga och "förtroendeberoende" läraryrket finns så många dimensioner som avgör resultatet.

En del i utvecklingen är förstås att de nya kraven på lärarutbildningen gjorde att Stockholm knappt fick fram lärarutbildningsplatser i fjol, det finns ett uppdämt behov. Med det ligger inte ensamt bakom en sådan här uppgång. I Sverige som helhet har söktrycket ökat ungefär 20 %, det motsvarar kanske mer fjolårets platsminskning.

Hoppas att Stockholm blir trendsättare på det här området. Det finns få saker som är så roliga och meningsfulla som när det sker utveckling med barn och unga och man får vara med om att göra och se skillnad.

På en tid som är lika lång som härifrån till 2004 behöver vi dessutom ha fram 40-50 000 utbildade, ambitiösa, insatsvilliga och kontaktbegåvade lärare. Det kommer att finnas jobb och det märks redan nu. Hoppas att många lämpliga, unga och kanske medelålders, växlar in på lärarspåret.

...

Det är omtumlande att läsa vad som lades ut om Arbetsförmedlingen i SvD ikväll.

Jag vet inte hur rättvisande artikeln är, men den bör läsas av den som är samhällsintresserad, är ung eller har unga arbetslösa kring sig.

Härom dagen var jag på inskrivning hos arbetsförmedlingen. Första samtalet blir en av de de sista dagarna i oktober. Jag ska inte klaga på mottagandet, det var mycket bra, men samtalet kändes väldigt långt bort även för en lugn och stillsam 51-åring. Jag har iofs några samtal på AF innan, men det är utanför ordinarie arbetsförmedlande.

Idag gick jag förbi de rekryterings- och bemanningsföretag jag känner till i Umeå. Tänkte  boka en tid för ett samtal. På två av ställena blev det samtal direkt, ett längre och ett kortare. På det första fick jag ett hedrande och lätt skrämmande förslag, men det känns spontant som alltför många timmars dagspendling. Jag lärde mig också mycket om detta med att läsa och värdera jobbannonser. Det behövdes, jag har sällan läst sådana alls och har som sagt aldrig sökt jobb skriftligt innan senaste veckan. Som helhet upplevde jag mottagandet på ställe ett fantastiskt bra. Det var full fart direkt och man kände sig nästan som hemma.

På ställe två var det telefonmöte, men på ställe tre hann vi med ett lite spontant samtal mellan två av handläggarens uppdrag och kom igång rätt bra. Där var det också "verkstad".

Arbetsförmedlingen har ett helt annat uppdrag, är en myndighet med rättsäkerhetskrav och mycket annat. Man ska ta emot alla, agera utifrån sitt givna uppdrag och sina regleringsbrev och hålla de stora systemen fungerande. Man hanterar många stora och delvis nya frågor som de fläckvis konkurrerande rekryteringsföretagen slipper.

Efter att ha läst SvD-artikeln tror ändå att Arbetsförmedlingen måste rusta ett lättrörligt kavalleri och några "jägargrupper" som kan agera även på territorium som Arbetsförmedlingen inte äger.  Man måste ha mer stående trupp, sådana som kan agera direkt.

Det låter alltför skrämmande att arbetsförmedlare i snitt bara förmedlar ett jobb till unga var femte månad och att bara 8 % av de mellan 15 och 24 som fick jobb 2009 hade hjälp av arbetsförmedlingen.

(Ni som ev tänker hoppa på mig, klicka och läs SvD-artikeln först)

 

..