Några timmar efter deadline kom USA:s senat överens i alla fall. Det blev en respit, USA ramlade inte över stupet i natt. Det återstår en del att besluta, men vi har för närvarande "bara" den hittillsvarande ekonomiska krisen att hantera konsekvenserna av.

Vi har en skör tillvaro. Det har människan som individ och "kollektiv" alltid haft, men förr var vi nog i allmänhet mer medvetna om det. När slitet för maten för många var dagligt och hårt och överlevnaden så uppenbart väderberoende.

Idag drömmer en del unga om gamla kommunistiska system som på glömskans och desinformationens avstånd för några ser stabilare och humanare ut än dagens. Det finns många vittnesbörd om terrorn och svälten under de mörka ofrihetstider då bannlysning av initiativ och drivkrafter kraftigt begränsade matproduktion, bred utveckling och välstånd i en stor del av världen.
En fri ekonomi med grimma på och inslag av offentligt ägande är det bästa, det är jag absolut övertygad om.

Apropå skörhet vänjer oss snabbt vid nya förhållanden och tar dem för givna. Många av oss lite äldre minns när hus- och bostadsrättslånen pendlade kring 15 %. De som aldrig haft ett lån över 5-6 % har nog lätt att tänka något sådant som toppnivå i sin referensram. Någonstans känns allt under 7 % billigt för mig och det som är under 4 lite som en gåva. Utan att man för det bara "tar vad man får". Men att låna så att man inte skulle klara 10-12 % i ränta om fem år under hyfsat stabila förhållanden för övrigt, det skulle kännas mycket obehagligt.

Sen finns det många som på årets första dag tänker på helt andra saker och förhållanden när man hör ordet skörhet. Som verkligen fått erfara att inget på jorden är självklart.

...
Nu sägs det att USA går över budgetstupet. Det blir iaf ingen omröstning idag.

Det kommer i så fall att prägla Sverige väldigt markant 2013 och några år framöver.

...

Om du hämtar före 1530, annars kostar den 200 000. Då ingår ingen mat och förskolan är stängd juli och augusti och alla kristna och judiska högtider och några dagar till, totalt 55 vardagar per år.

Så ser det ut med förskolan i New York, något som är till för höginkomsttagare, enligt Åsa Moberg i Dagens Samhälle. Jag har ingen anledning att betvivla det hon skriver. Hon kallar visserligen verksamheten för dagis, något som försvann för rätt länge sen här i Sverige. ;-)

Vi talar inte heller om vad det kostar samhället, utan den enskilda familjen. Har du två barn på förskolan kommer du undan med 300 000.

Skribenten tar upp de här kostnaderna på tal om att det är lätt att bli hemmablind, ta saker  för givna och skruva upp kraven.

 

...
Har sagt det förr och säger det igen. Begriper inte att någon vill bli president i USA, eller överhög diktator i Kina.

Fyra år av extrem påpassad tidspress, hot, hat, otacksamhet, angrepp, totalansvar och ändlösa krav för Obamas del. Det är tur att någon kan och vill göra offret av det vanliga livet.

...
Natten för fyra år sedan var jag på en demokratisk valvaka i Washington där en måttligt överviktig nästan kunde gå på de ångande förväntningarna i lokalen. Inte minst de färgade lyftes av en enorm glädje och påtaglig självkänsla ju längre natten led, vilket man förstås unnade dem efter allt deras förfäder upplevt.

Stämningen i lokalen var närmast religiös och det kändes som min skepsis över möjligheterna för Obama att ens komma i närheten av att motsvara de retorikdrivna förhoppningarna var nästan hädisk. Det här låter kanske som en dryg och lättköpt efterhandskonstruktion, men jag var glad att den jublande massan inte kunde se mina tvivel. Men visst var det en upplevelse att få vara där. Bara att gå hem genom natten med alla signalerande bilar, t.o.m. brandbilar, var speciellt för en stel svensk.

I natt har jag pendlat mellan lust att följa resultatrapporteringen och goa sängen och till slut vann den sistnämnda valet. USA får sin president min uppmärksamhet förutan och jag kommer att göra ett bättre jobb i Bjurholm i morgon med lite fler timmar investerade i sömnbanken.

För mig saknas dessutom någon kandidat att stödja.

...
"Varför erkänner moderater inte att de är som Mitt Romney?" Det är väl det egentliga innehållet i den fråga som Kalle i Brån tycks ställa i min och andras riktning och som jag nyss började svara på. Jag har bemött den sortens frågor tidigare, men vi tar det en gång till med ett nytt namn. Det blev så många ord att det blir ett eget inlägg.

Jag tror att Mitt Romney delvis personifierar den bild som många på vänsterkanten vill ha av moderater. Han är ju t.ex. jätterik. (Även om han inte alls är lika rik som toppkommunisterna i Kina.) När moderater själva inte känner igen sig och inte skulle vilja ha honom som ledare accepteras det inte riktigt. T.o.m. Dalademokraten skriver på ledarplats att nästan inga svenskar gillar politiken Romney för (idag). Att jämföra honom med Moderaterna är fel, Kalle.

Jag har inte haft möjlighet att följa debatten som vid förra valet, då jag dessutom var där, men MR-känslan av snabbt förändringsbar "produkt" ger i sig en konstig smak i munnen. Det var inte många år sedan Romney i hemstaten genomförde en sjukvårdsreform som liknar Obamas reform som han nu kraftigt bekämpar. Man kan diskutera utformning, men att alla ska omfattas av en sjukförsäkring är bara så självklart att det inte behöver diskuteras. Liksom att en mångmiljardär ska betala större andel skatt än en lärare.
Det finns områden där man tycker att han i huvudsak har rätt, men i stort är det som t.ex. Edward Riedl varit inne på. USA är USA och så väsensskilt från Sverige att enkla jämförelser blir omöjliga. Vad gör den som odlar sådana t.ex. med att majoriteten bland arbetarna på sina håll tycks vara övertygade republikaner?

Sen är det något sjukt med hela det amerikanska kampanjsystemet. Jag minns känslan av luftslott och orimliga förväntningar på Obama från förra valkampanjen som jag följde några dagar i New York och Washington. Jag vill varken vara eller låta dryg, men på den euforiska demokratiska valvakan i huvudstaden hade jag svårt att hålla borta tankarna på hur det ofrånkomliga bakslaget för Obama skulle påverka samhälle och individer. Jag kunde inte kvitta mig med känslan av att han aldrig skulle kunna leverera i närheten av de förväntningar kampanjen byggt upp. Det är inte svårt att förstå besvikelsen.

Mitt Romneys bakslag skulle på kort sikt kunna bli än större. Man brukar inte nå popularitetens höjder genom att sanera allvarligt sjuka finanser. Särskilt inte om folk tycker att man lovat en quick fix med snabbt återkommande glans som i fornstora dagar och har en nyliberal övertro på dynamiska effekter.

Jag är kraftigt "out of fashion", men när det ser dåligt ut har jag mer känsla för löften i stil med det Churchill sa 13 maj 1940 när Hitlers omänskliga stats- och krigsapparat fått växa sig stark och till synes oövervinnelig. Efter att då ha vunnit valet och blivit premiärminister sa han: "Jag har inget annat att erbjuda än blod, möda, tårar och svett."

På sån sanning vinner man sällan val. Men i det fallet faktiskt seger. Inte minst tack vare USA.

...
De ekonomiska problemen i USA startade inte direkt 2010 eller 2011. Hanteringen av situationen kunde dock ha varit långt bättre under dessa år.

Man kan inte förbli ett utpräglat lågskatteland (i andra änden av skalan jämfört med Sverige) med djup obalans i ekonomin och samtidigt förvänta sig att man ska kunna fortsätta att låna billigt till sina utgifter.

Jag känner (trots vissa obegripligheter) på flera sätt stor samhörighet med USA där det bl.a. bor fler "svenskar" än det gör i Sverige. Är också tacksam för att USA så starkt bidragit till att rädda Europa och Sverige från både nazismens och Sovjetkommunismens avgrunder. Jag tror att få anar hur världen skulle kunna komma att se ut med ett ekonomiskt, militärt och socialt förlamat Amerika som inte heller kan hjälpa som man gjort och gör i många nödsituationer.

Jag hoppas att vi slipper få veta det. Det är få områden även i vårt svenska samhälle som inte skulle påverkas i ett sådant läge, det är min gissning.

Om alla politiskt betydande krafter i USA under de senaste åren använt sitt omdöme, tagit sitt ansvar och visat vilja till samarbete hade chanserna att slippa en svår och flerdimensionell kris ökat starkt.

 

EXP DN

 

...
Det som nu sker, eller inte sker, i USA kan påverka oss alla på ett ofattligt genomgripande vis. Deras långa period av ekonomisk misshushållning kan sänka oss alla långt ner i källaren. Andra länder har kanske burit sig värre åt, men USA betyder bl.a. genom sin storlek så mycket för svensk ekonomi, välstånd och välfärd.

Minns jag rätt är budgetunderskottet 1 500 miljarder. Jag är varken ekonom eller statsvetare, men tror Anders Borg har rätt i sin analys. USA måste höja skatten som en av vägarna till att komma till rätta med underskotten. De är nu omkring 10 skrämmande procent av statsbudgeten.

Höj skatten så att höjningen motsvarar ca 6 % av underskottet. Dra ner utgifterna så att det motsvarar ca 6 % av budgeten. Lätt att säga och svårt att göra, men alternativet till att lösa den akuta och långsiktiga budgetkrisen är förmodligen, som många påpekat, en ny, fruktansvärd finanskris.

Och nu är det bråttom.

...

En läsare hörde av sig och menade att det jag skrev i inlägget "Vapenretorik" om M-16-skjutning som kampanjinslag riktat mot Gifford inte stämmer. Svaret krävde utrymme så det blev här.

Kommentaren löd: "Det handlade om en tillställning där man visar sin glädje för fria vapenlagar genom att få skjuta med en M16. Aldrig har det stått något om att det skulle ske mot en kongressledamot."

Men det var verkligen ett kampanjinslag, riktat mot Gifford. Så här stod det i annonsen där hennes konkurrent till kongressplatsen annonserade:

"Get on Target for Victory in November Help remove Gabrielle Giffords from office Shoot a fully automatic M16 with Jesse Kelly."

Det var just vapenretorikens olämplighet jag skrev om. Alla förstod naturligtvis att det var bildspråk när det här stod om att "rikta in sig på målet", men många i USA undrade om språkbruket var medvetet:

www.blogforarizona.com

Här kan man läsa "neutrala ord" om saken på svenska:

www.usaval.se

Mitt inlägg handlar inte om sakpolitiska ställningstaganden. Hat- och vapenretorik har bara ingen politisk plats i civiliserade länder. Det är som den republikanske talmannen Boehner sa, att ett angrepp på en politiker är ett angrepp på alla.

Den förvirrade grabb som sköt läste tydligen myslitteratur som både "Det kommunistiska manifestet" och "Mein kampf". Blir intressant att höra om förhören påvisar att hon valdes ut för att hon var judinna eller något annat.

DN Expressen

...
När man läser att Sarah Palin och andra använt vapenmetaforer som kikarsiktesbilder på politiska motståndare blir man både arg och bedrövad. En annan politiker har talat om att "tömma en M-16" mot kongressledamoten som blev skjuten härom dagen. Att kläcka ur sig sådant borde till en början räcka för att inte bli vald till någonting som helst. Sen kan man fundera på juridiska konsekvenser.

Palin har plockat bort siktena från nätet, men de ligger ännu kvar på Facebook. Materialet skulle aldrig någonsin ha tänkts, gjorts eller visats.

Det är viktigt med orden. Även då det handlar om skämt eller bildspråk talar man inte i döds- och skadetermer om politiska motståndare och uppdragskollegor. Det finns alltid extremt "svartvita" människor med permanenta störningar i omdöme, empati och verklighetskontakt. Dessutom kan människor bli sjuka.

Till demokratin hör också att ha en aktning och respekt för själva uppgiften, det politiska förtroendeuppdraget, även om förtroendet för innehavaren är minimalt.

...

Det känns onekligen bra att Kalifornien sa nej till legaliseringen av marijuana. Det skulle kunna ha blivit bli en förödande ketchupeffekt över USA.
Drogerna finns hur som helst, men sannolikt blir det nu några fler som slipper gå ner sig eller slipper begränsas i sin mentala växt och utveckling.
Det är intressant att asiaterna i delstaten var mest negativa till legalisering.
Undrar vad det beror på.

...

Det är lite åldersvarning när man upprepar vad man sagt förr och det börjar komma "vad var det jag sa"-vibbar. Jag hoppas att jag inte ska bli så väldigt tillbakablickande, varken nu eller senare.

Hur som helst hittade jag nyss det här blogginlägget, skrivet strax innan jag åkte till USA och presidentvalet 2008. Överskriften var: "Skjuter Obama sig i foten?"

Det är inte små förväntningar Obama bygger upp med sitt lite diffusa budskap om 'Change'. Förändring. Ibland infinner sig en känsla av att människor får fylla begreppet Obama tillhandahåller på egen hand.

Det finns en 'nersida' i det välpolerade mantrat.
Kommer han att få ihop en administration som fyller kostymen strateger och 'spinnerskor' har tillverkat med löftet om Förändring?
Hur stort manöverutrymme kommer små dödliga människor att ha i de stormiga, trånga och grynniga farvatten där de ska segla det stora Amerikaskeppet?

Kan varan människorna nu hoppas på och ser framför sig levereras i förväntad mängd och kvalitet om han skulle vinna? Hur blir det om inte?

 

Ja, det kan man fråga sig.

...

Det är ganska fantastiskt hur saker kan förändras.

5-7 oktober genomförde CNN en undersökning om amerikanernas inställning till Obama och Bush. Man sökte invånarnas svar på vilken som ansågs som den bäste presidenten.

47 % svarade Obama och 45 % Bush. Urvalet var inte så stort, som en svensk "sista-veckan-innan-valet"-undersökning ungefär. 1008 svar säger ändå något.

Jag upplevde den fullständiga euforin påen demokratisk valvaka i Washington under senaste presidentvalsnatten. Om man där och då hade sagt att det skulle bli ett liknande opinionsresultat som i helgen hade inte många trott det. Säker inga i just den lokalen.

Det går upp och det går ner. Rätt snabbt.

...

...

Igår tänkte jag skriva ner lite intryck och reflektioner så här ett år efter valresan till USA. Kanske från valdagen, den demokratiska valvaken och vandringen hem genom Washington. Natten som inte liknade något annat jag varit med om. Ikväll kände jag ingen inspiration, så det får vara. Det får räcka med en bild på Washington Monument, tagen dagen efter Obamas segernatt.

Monumentet började förresten byggas 1848 och slutfördes 1884, det kom ett inbördeskrig emellan. Det har klarat många stormar under sina 125 färdiga år. Fortfarande är det världens högsta stenskultpur, nästan 170 meter. Rest helt utan kranar från Alimak i Skellefteå - Västerbottens verkstad nr 1. Man undrar hur de gjorde. Historien imponerar ofta mer på mig än nutiden.

Bilden är lite blåtonad och bilden av USA ett år efter valet är väl också lite "blue". Man behöver inte vara USA-hatande ny- eller gammelkommunist för att inse att deras enorma budgetunderskott och statskuld fortfarande är ett farligt tungt sänke för världens ekonomi så som vi känner den.

Det vore onekligen enklast för oss om det gick att hitta en väg ut ur deras nuvarande situation. USA:s medborgare brukar stå för rätt mycket av vår välfärd. Genom handel med oss, och genom köp av varor helt eller delvis tillverkade i Sverige. (Råkar du på politiker som säger att de finansierar välfärden - spring!)

Så här på årsdagen efter valet får man konstatera att Obama inte har det lätt. Det handlar inte bara om enskilda problemområden. Att bära på så stora förväntningar som han måste vara en mardröm i sig. Thomas Friedman på "The New York Times" sa nyss: ”Obama behöver stimulera sitt presidentskaps prosa genom att återta sin kampanjs poesi”. Frågan är om det räcker.

...

 

Sista bilden, från en annan värld.

Många amerikaner, t.ex. Obama, är helt övertygade om att stridshandlingarna i Afganistan indirekt är humanitära insatser. Här, där vi älskar att hata USA och allt man gör, väcks det kanske någon liten nyanserande tanke när vi hör om hur talibaner kastar syra i ansiktet på flickor som vågat börja skolan. Eller hur skolorna överfalls och förstörs så systematiskt som man förmår.
Men vanligtvis har vi svårt att sätta oss in i andras tänkesätt.

Hade regeringar och människor i USA aldrig velat riskera liv för någon annan är det oavsett vad vi tycker frågan hur Sverige och Europa hade sett ut idag.
Det kan vi behöva komma ihåg.
Vi som haft en unik fred.

Jag är tacksam för den.

Det har varit roligt med dessa möten med reportrar, journalister och politiska proffs. Inte en 'dryging' så långt ögat har nått. Initierade kunskapsförmedlare, allihop.
Så var det också med SvD:s USA-korrespondent Karin Henriksson som vi fick en lunchmöte med igår.

Är Nilsson riktigt klok som bloggar som om han hade betalt för det när han är några korta dagar i Amerikat?
På ett sätt har han ju betalt för det. Jag har fått, eller vunnit, resan av moderaterna i Västerbotten, klart som korvspad att jag ska blogga. Får jag den här förmånen ska jag ju 'ta med' så många som möjligt på upplevelserna. Även de som aldrig varit och aldrig blir mina partikamrater.

Kan inte det vara något man kan lära av Obama och McCain om politiskt arbete och regerande också? Att styra efter idéer och bästa förstånd och också se till deras bästa som aldrig kommer att rösta på en.

På nätet har man sett hätska och otrevliga konfrontationer mellan republikaner och demokrater. Den ende av oss i gruppen som sett någon yttring av valkampanjande i New York gjorde det i förrgår. En dam stod och hoppade på en refug och viftade med ett McCainplakat. Hon hade gjort flera skyltar och bjöd ut andra till refugen. Till slut stod de 4-5 stycken där, hoppade och viftade. På trottoaren stod det fler och hojtade slagord för Obama. Han som såg det sa att det inte var några 'hard feelings'. Det var mycket leenden och ingen hätskhet. Förmodligen skulle man kunna ha gått och fikat tillsammans efteråt.
Här i Washington kunde man innan valet prata politik överallt och med alla. På det överdådiga hotellrummet fanns förtryckta kartor över USA där det låg en blå och en röd penna med rosett omkring. Så man skulle kunna följa valet på TV och färglägga eftersom.
Vad gäller bloggandet så är det också mer nöje än arbete.

Nu dröjer det ett tag innan det kommer några texter. Tack för hjälp och omnämnanden här och där!

FN:s område är nämligen inte en del av USA och omfattas inte av dess lagar.

FN, ständigt lika bankrutt, lika omsvärmat av rykten om byråkrati, korruption och prestigekamper. Och ständigt lika önskvärt att ha fungerande för att få till stånd gemensamma lösningar.

När man kommer in i FN-huset finner man strax till höger hörnet där man minns dem som gett sitt liv i arbete för Förenta Nationerna. De individer som lyfts fram är båda svenskar. Dag Hammarsköld och Greve Folke Bernadotte. Den förste död i en flygkrasch nära Indola, Kongo under oklara omständigheter. Den andre mördad av judiska extremister under medlingsförsök i Jerusalem.

Just innanför minnesavdelningen finns det 'tysta rum' som Hammarsköld lät iordningställa för sig och andra. Ett rum att dra sig tillbaka till när kaoskrafterna brusade på som värst.

På bilden ser ni tältet där man har utrustning för scanning, som på en flygplats ungefär. Området har hotats och 2003 sprängdes FN:s högkvarter i Bagdad. Samtidigt blir det lätt lite mycket, som när vår grupps äldste medlem kollades tills den gamle juristen och domaren nästan kokade. Jag undrar om han hade höftprotes? Det slutade i alla fall inte pipa om honom.
FN och USA måste ju kolla, man har inget val, men risken är att en del tycker det blir för jobbigt med all säkerheten och kanske drar sig för att komma på besök.
Mer om FN senare.