Dörrposterna färgades röda mot kvällningen. Anade att det var något vackert så jag lämnade soffan och gick upp till balkongen och tog en mobilbild. Det blev nästan ännu vackrare när man hört vad som kan vänta i södra Sverige.

Nu ser vi fram emot att formationerna med de första långresenärerna går in för landning i vakarna.

Det är väl ett tag innan isen lägger på Umeälven utanför Öbacka, men det kändes kyligt nära i afton.

Det ser trevligt ut med städer där kan ha en båt och där man kan fiska.

Jag vill ha båda delarna och ser ingen naturnödvändig motsättning mellan landsbygd och stad. Umeåregionen behöver alla sina delar. Landsbygden, samhällena och staden. Jag har inget emot vår fina huvudstad heller, där man för övrigt också kan fiska och få både det ena och det andra. Att man har en landsbygdssjäl behöver inte betyda att man är "anti" nåt annat.

Landsbygd och stad behöver varann.

...

Det första man tänker på när man hör det ordet är kanske inte kommunfullmäktige i Vännäs, men texten handlar i alla fall om ett av ärendena vid gårdagens KF.

Det jag tänkte nämna är frågan om "älvsinfarten" till Vännäs, vägen förbi hemberget och Mariakapellet, längs med Umeälven. Vi som kör här ser hur vägen lutar mer och mer ut mot vattnet. Nyss har man avverkat träd i sluttningen för att minska risken för ras, fast jag inbillade mig att trädrötter hellre stabiliserar än tvärtom.

Vägverket vill så snabbt som möjligt dra om vägen bakom kyrkogården och Mariakapellet. Man tycks vara väldigt oroade för rasrisken. Möjligheten att förstärka befintlig väg uppges av samhällsyggnadsförvaltningen vara högst osäker. Ett av alternativen är förmodligen omöjligt att få tillstånd för, det andra är tekniskt svårt att genomföra enligt vad vi fick höra.

Gårdagens upphävande av detaljplanen röstades igenom av alla partier utom två. Beslutet gör det det möjligt för Trafikverket att tämligen snabbt dra om vägen om det är enda lösningen. Priset är förutom de pengar flyttningen kostar att skogsområdet bakom kyrkogården beskärs rätt ordentligt, vilket innebär att Vegaskolans skolskog tyvärr också gör det.

Det är tråkigt att så sker, absolut. Samtidigt kan det vara bokstavligt livsviktigt att trafiken snabbt flyttas från nuvarande sträckning så att risken för ras minskas. Jag har själv kört över ett vägavsnitt längs Vindelälven som försvann minuterna efter. Hålet blev både långt, djupt och farligt. Det skulle vara oansvarigt att skjuta upp flytten av trafiken till säkrare mark.

Därute passerar en fiskare längs stranden, här inne stiger temperaturen mot badbar temperatur.

Det blev en av de längre bastukvällarna med flera dopp i en älv som enligt mina normala preferenser inte är badbar på länge än.

Samma enkla bilder som många gånger förr, men älven nedanför huset betyder mer för mig för varje år. Stor, majestätisk och ostoppbar är den. Alltid densamma och ständigt annorlunda med sin oräkneliga mängd av nya vattendroppar.

Under gårkvällens promenad hörde doktorn och jag plötsligt trumpetstötar bakom oss.

Vackert flygande svepte två sångsvanar ner mot vattnet, la sig en knapp meter ovanför vattenytan och fortsatte utom synhåll upp längs älven.

Lite senare fick vi syn på de levande vårtecknen igen, de trogna livskamraterna som kanske rastat här många vårar och höstar.

Nu kommer snart Castorskolans morgonlärka och hämtar mig, hon som börjar tidigt och får mycket gjort. Önskar er en god dag!

...

Doktorn och jag tog en promenad efter att frun och jag kommit hem från dagens första.

Vi är hyfsat förändringsbenägna och efter 60 meter i en annan riktning än vi brukar gå så hoppade vi in i hans bil istället. Vi kom nämligen på att vi ville testa Vännäs nya strandpromenad, från sandkammen till Marahällabron. Så här i början av promenadsäsongen kändes det lite långt att gå hela vägen.

Det blev en fin tur längs en sträckning vännäsborna inte bör missa. Vi träffade en halv procent av Vännäs befolkning på vägen. Hälsade på nästan alla och pratade med hälften. Av den halva procenten alltså. En så här vacker dag borde vi ha mött minst en hel procent.

Eftersom vi stannade och tog en och annan bild tog det 40 minuter vardera vägen längs den fina sträckningen.

Vyerna var nya och dansbanegatans fina hus hade vi inte sett från den här sidan.

Den tunna nattisen lät som ett sprött klockspel när den stuvades ihop av Umeälvens strömmande vatten.

Längre ner städades den gamla isen ihop av naturkrafterna. Snart trycks den iväg mot Stornorrfors i små smältande bitar och går genom turbinerna som strömalstrande vatten.

På vägen hem kunde man se hembygdsgården i Vännäsby vaka över både gamla och nya Vännäs från Hembergets höjd.

Vill man gå kortare kan man ta sig ner till älven på andra ställen och vill man gå längre kan man ta vägen bakom kyrkogården och knyta ihop Vännäs och Vännäsby.

...

Vi bor oförskämt bra till. Förutom att vi har trevliga grannar och ser älven lite härifrån och därifrån i huset så är Fågelstigen i Vännäsby ett mycket speciellt svampställe.

Det händer understundom att det hänger trattkantareller på dörrhandtaget när man kommer hem. När jag för en stund sedan kom från kvällsträningen kalorikompenserade jag med smörstekta trattisar på rostad bröd. Råvaran hängde på dörr´n härom kvällen.

Just nu känns livet under solen inte så knöligt alls och stresshormonerna är någon annanstans.

...

Igår blev det en morgonpromenad i dimman. Det känns lite bättre med promenad på morgonen än att plåga sig mer intensivt. Sånt passar mig bättre på kvällen.

Det är märkligt hur nästan alla väder kan vara vackra på någon fläck.

Bilarna har länge haft en fin utsikt nere vid kajen i Umeå, året runt.

Den här bilden tog jag igår, handhållen och lindrigt skarp, men ändå.

Jag gick mig en tur längs älven i Vännäsby i afton. I skymningen på vägen tillbaka signalerade en bil och när jag kom upp till kyrkan stod föraren där och väntade. En god vän från ett annat län, en som jag tänkt på några gånger de senaste dagarna och tänkte ringa. Han hade också tänkt på mig och varit inne på bloggen och tittat efter vad jag höll på med.

Han hade lite bråttom och det blev ett kort men glädjande möte med lite småprat och rekapitulering av livssituationen. För oss två som kristna också en påminnelse om att be för varann. En del svagheter delar vi nog, svårigheterna ser kanske lite olika ut.

På väg genom kyrkogården ner mot älven, upplivad och glad, knäppte jag lampan här ovanför. Det är stort med vänner, de kan vara som ljus när det skymmer eller är mörkt.

Jag skulle till älven för att se det stora gåssträck som landat där för en liten stund sedan. De brukar ofta hälsa på nedanför kyrkan i Vännäsby på sin vår- och höstresa. Själv stannar jag kvar och nöjer mig med att ta fram motorvärmarsladden ännu en gång.

Fåglarna som nyss trumpetade i halvmörkret var knäpptysta och osynliga när jag kom ner. Men vackert var det.

...

Några bilder tagna en bit längre upp efter älven. I Vännäsby närmare bestämt. En bit ovanför platsen där Vindelälven ansluter sig.

Inget märkvärdigt, men höstvackert.

Björkarna vid Tvärån har släppt de flesta av sina löv, men aspen håller behåller glöden.

Fin utsikt.

Jag tar ibland vägen över kyrkogården på vägen hem. Mellan björkar med löven kvar står försoningens och uppståndelsens symbol, det tomma korset. Man kan undra om det alls får användas framöver, men än är det tillåtet.

...

Den majestätiska Umeälven, förstärkt av den otämjda Vindelälven, är en av Umeås allra största tillgångar. Här guldskimrande.

...

Hållbart resande.

En bild till från gamla bron över Umeälven. I samma dur som den förra.

...

Mellan sista föreläsningen och kvällens middag igår så blev det en promenad längs Umeälven. Det dök upp en och annan bild på vägen.

Bland annat på den här aftonpromenerande familjen på gammelbron mellan moln, sol och vatten.

Jag tycker att plogfårorna och jordbruket är vackra saker.

Att vara bonde är inte bara att plöja direkt, och plöja är inte bara, men visst vore det skönt att få hänge sig åt det grundläggande, lätt monotona och överblickbara lite oftare.

Här är det Umeälvens strandmarker man ser, byarna Strand och Berg finns i bakgrunden.

...

Älven är en tillgång på mångahanda vis. På vintern är den ett utmärkt rekreationsområde, åtminstone de frusna delarna.

I afton tog jag årets andra skidtur, helt frivilligt den här gången. Det blev älven som vi har nära till hands, jag hade bara en knapp timme på mig.

Det är trevligt att köra skoter, det tycker jag också, men det är nästan lite spännande att möta dem rätt nära inpå i hundra knyck. I.o.f.s. kunde jag ha hållit mig en bit på sidan.

Det måste vara spännande för skoteråkarna att ha sådana här timmerstockar stående mitt på autostradan också. Ibland går det kanske inte hundra utan bortåt det dubbla och träffar man då en upprättstående stock i mörkret så märks det. Den kanske står där som ett sorts farthinder?

En fördel med skotrarnas snöpackande är att man egentligen inte behöver skidorna alls. Många promenerar på isen. För många hundägare är det kalas att komma ut och låta hundarna sträcka ut litegrann. Ofta så nära, men ändå så avskilt.

Det nya älvnära bostadsområdet vid Älvdala inne i Vännäs lär bli ett kalasområde för dem som gärna tar en istur.

Jag har inte hunnit sätta mig in i allt det innebär att EON lägger ner den planerade uppgraderingen av sina kraftverk i Umeälven. Något står i alla fall klart.
100 lokala jobb plus 200 till under 4-5 år, 1,5 investeringsmiljarder och en ökad elproduktion med en tredjedel - det ärsådant som försvann med det här beslutet.
Olika meningar om vad som kan finansieras via elcertifikatsstemet ligger bakom.
För naturresursområdet, energiproduktionen och Västerbotten var det en stor förlust. Kanske även för miljön. Ett turbinhaveri innebär idag några kubikmeter olja rakt ut i älven. I Lycksele skulle det kunna betyda mycket eftersom deras dricksvattenreservoar ligger i nära anslutning till älven. De nya turbinerna skulle ha varit oljefria.

...

Skidor var det kanske inte, men wakeboard. För många "ickekännare!" katalogiseras det nog under "vattenskidor" ändå.

Det är inte alla städer man kan åka sånt här i centrum. Om man sen får det, på grund av hastigheten, det vet jag inte.

...

När jag stod där nere vid älven, för att nu fortsätta på föregående, så fick en av fiskarna på kajen en fisk.

Den var inte så stor, med det var en harr. Mitt i Umeå, strax bakom bakre restaurangbåten. Fiskaren hade tydligen inte hört talas om harren som sort, men blev upplyst om finheten.

Det är inte alla tillväxtstäder som kan bjuda nybörjare på harr mitt i centrum.

Alldeles ofattliga färger, mer än möjligt färgstarkt. Här vid Ottonträsk.

Allra sist en senare bild från E12 vid Tallbacken.

Det var en fantastisk himmel längs Blå Vägen på lördagens kväll. Jag gjorde lite ärenden och lite fotograferande på vägen och hann se en hel del vackert på vägen hem från Tärnaby.

Första bilden här ovanför togs på den svajiga hängbron i Granö där bara en bil åt gången får befinna sig. Ni som är hemma i bygden känner igen kyrkspiran lite till vänster i bild. I riktning från solnedgången var det en lila himmel med aprikosfärgade inslag. I andra riktningen brann himlen.

Ovanför, och i vattnet nedanför "det brinnande bältet"  gick det mot blålila och aprikos även uppströms. Solnedgången hade inte direkt uppfattats så naturlig om den målats.

...

Det var en omvälvande dag igår.

Ovanligt mycket att göra var det ickså. Fyra möten efter skoldagens slut. Ordinarie skolkonferens, den här gången kring betygen. Personalmöte där både Agneta och jag mest fick vara åhörare, om än inte alldeles tysta. *s*  Resesammanträde, vi ska snart ut i Europa med högstadiet. Till sist blev det möte med de andra borgerliga partierna i Vännäs.

När det blivit sent tog jag en liten promenad med några papper till en av partiets lokala klippor. På vägen därifrån tog jag en senväg så att jag fick ihop dagens halvtimme motion, lite drygt.

Så här såg det ut vid den snoozande småbåtshamnen i Vännäsby kring midnatt. Ser ni snöfläckarna uppe i slalombackens dagskuggigaste partier? De har inte en chans, trots att det snart sägs bli svalare väder. Nu är det tio - noll till våren.

Det var en vecka sedan de här bilderna togs, men det har inte blivit tid att visa dem.

Jag är ingen fågelkännare och förstår inte spelet. Svanarna som landar här nere på älven kommer i regel två och två. Herr och fru. De går in för landning på plattfötterna och surfar lite på vattenytan innan kroppen landar tungt i vattnet. Det blir ett väldigt "honkande" ett tag när ett nytt par landat. Kanske hälsar gamla vänner från vintervistet på varandra, kanske undrar de om resan.

Kanske frågar de om vägen till någon stadsgöl i norra Västerbotten där de blir matade med kanelbullar. Eller till någon vacker vik vid Vindelälvens källflöden eller Hornavans stränder. Kanske till norra Sibirien. Sen blir det ofta lite kubbning.

Jag förstår som sagt inte spelet. Det kan ju vara gummorna som jagar bort sina konkurrenter, men jag gissar det är gubbarna som bröstar sig, brölar och trumpetar och försöker komma upp en liten bit högre än de andra. Det känns liksom så.

Det ser nästan ut som om honorna på isen skäms.

...

Så kom de då. Jag har kikat och lyssnat efter de första svanarna som skulle landa nere i den kalla, strömmande Umeälven.

De första brukar sköta sig bra. Något längre fram kan det bli ett väldigt hallå där nere i vaken. Allteftersom våryran stiger.

Paren stannade en stund och åt något okänt i älvens här väldigt grunda vatten. Sedan lyfte de mot nordligare sommarvisten.

...

Igår var jag till mamma och fikade lite efter besöket på Folktandvården i Vännäs. Snöhögen på hennes tomt sträckte sig uppskattningsvis 1,5 meter över taket på A3:an. Det är mycket.

Vore det inte för att jag skulle skämmas som icke handikappad son så skulle jag berätta att 82-åringen själv har kastat upp snön till dessa höjder.

Jag längtar efter våren, men jag hoppas den kommer långsamt. Skulle den komma lika snabbt som vi å ena sidan skulle önska så skulle vi å andra sidan ha besvärliga, farliga och kostsamma översvämningar mest överallt.

1995 kunde katastroföversvämningen 1938 fått en liten uppföljare här i Vännäsbygden. Det var ganska nära att Vindelälven brutit igenom skyddsvallarna och att järnvägsbron hade åkt av sina fundament. Militären på Ing 3, som då fanns kvar, och Kaj Johanssons arbetade hårt för att förebygga att många hus och bl.a. Statoil skulle översvämmas.

Pappa och jag passerade då, som förmodligen sista bil, ett vägavsnitt som sedan försvann. Det var vid pumpstationen i Östra Spöland. När vi passerade stod två militärer och tittade på vägen med krumma ryggar och armarna lätt utsträckta. De tittade på sprickor som just uppstått i asfalten. Strax efteråt tryckte älven bort ett stycke av vägen och ersatte den med 4-5 meter djupt vatten.

Våren är välkommen, men mer skridande än galopperande.

Nu kommer snart den lilla snöskottaren förbi.

...

På vägen mellan Vännäs och "Originalvännäs", alltså Vännäsby, kunde man se att vi har använt vattenkraften i vinter.

Vattennivårn ligger väldigt lågt. Frågan är hur vi gjort om vi alla haft fast elpris.

...

...

Strax innan Lycksele böljade kalldimman som en slöja över Umeälvens randiga is.

...

...

Fick syn på aftonhimlen genom fönstret och kunde inte låta bli att ta en bild från balkongen. Norrländsk vinter kan vara väldigt vacker. Inte bara i fjällen och i solsken.

Blir bara så besviken över att en bild som förminskad är 2-3 Mb i datorn ska hamna här i storlek kring 15 kb. Känns inte riktigt roligt att sätta in bilder som blir så suddiga.

...

...

Efter en varm höst faller temperaturerna och isen lägger. Man riktigt ser hur islagret breder ut sig över älven. Högre och friskare luft, inte den tråkiga lågtrycksluften längre.

...

...

Herr och fru kanadagås struntade i de ilsket röda trafikljusen vid Vindelälvsbron idag.

De bara trumpetade på och styrde söderut i solskenet. Snett över Umeälvens och Vindelälvens föreningspunkt. Undan snöovädret.

Mellanlandning vid Brånsjön?

...

...

Sista bilden för ikväll, tror jag.

Tagen alldeles nere vid älven, nära där vi bor.

...

Alles klahr! Inga förluster. Både besättning och fartyg räddade.

För undvikande av alla sorts missförstånd: Damerna är utbytesstudenter från Mikronesien och alla sammanblandningar med personer i lokalbefolkningen är helt felaktiga.

...

...

Här höll jag andan och trodde jag skulle få damma av mina livräddningskunskaper från kandidatmärkets dagar.

...

...

Krisläge! Men det skulle bli värre.

Åja, le lagom. Försök själva ta spjärn och komma upp från en luftmadrass, lite drygt.

...

...

Seger! Fortsatt halvknepigt läge neråt till vänster.

...

...

Den här tjejen har varit elitgymnast tidigare och svingade sig gracilt upp utan större hjälp. Ett par av bilderna av de mer komplicerade turerna blev inte så "photogenic", så de utelämnas.

...

...

Ooopsi, nu blev det lite problematiskt. Älven tryckte på rätt bra.

...

...

Älven drog (igen) på väg hem från kyrkan idag. Fick syn på en lite "laid back encounter" nere vid gästbryggan. Tjejerna tog det riktigt lugnt i det stilla men bestämt strömmande vattnet.

...

...

Projektet i vattnet har visats förr här, men då på längre avstånd. Har ser vi i alla fall en flyttbar bastu och en flytbar dito.

Den med motor är kanske inte hur lättdriven som helst, men är säkert en upplevelse att puttra runt med. Reparrangemantet på taket styr höjning och sänkning av "landgången" på baksidan som man också kan starta från när man åker vattenskidor.

Klart man kan duscha där hemma, men tvagningen kan också skötas i gemenskap samt med stil, trivsel och finess.

...

På vägen hem med mc och fru blev det ett litet stopp vid gästbryggan inne i Umeå. Jag tror några båtar hade kommit över från Vasa, minst en i alla fall. Med hyfsad marschfart behöver det inte ta mer än ett par timmar. Bilden tagen 23:15.

Visst är det roligt med lite olikheter och kontraster? Den gamla flottningsbåten Eulalia i snabbsjunket stål utstrålar onekligen charm och personlighet. Det hade varit roligt att höra tuffandet. (Ser du att det står "Bolinder-Munktell" på kylaren, Ulrik?)

Båten bredvid har säkerligen sina stora fördelar. T.ex. tror jag att den flyter en längre stund än Eulalia om det händer något och båtarna blir vattenfyllda. Snabbare och skönare är den också. Ändock är det Eulalia som får mycket av blickarna.

Och det bara ett par hundra meter från Umeås absoluta centrumpunkt.

Jag kastade upp kameran och knep en snabb bild när båten gled förbi. Obeskuren, som vanligt obearbetad och till på köpet lite suddig. Men ändå. Svensk sommar, mitt i Umeå.

Vi bor bra till, här i Umeåregionen.

...

Umeå gästhamn är inte någon gästhamn, det har vi sett i lokaltidningarna för ett tag sedan. Det är en gästbrygga som ligger bra till, men som i nuläget har begränsade möjligheter och ambtioner.

Jag och många med mig dras till båtar. Otaliga är de bryggor, hamnar och gästhamnar jag betittat i olika länder. När det varit möjligt att komma nära båtarna har jag lika gärna gått där som i pittoreska stadskärnor.

Jag tror inte jag är ensam. Om Umeå skulle nyttja sin stora, breda, centrala älv på ett lite bättre sätt ur båtägarperspektiv, så är det inte bara dessa man skulle dra till sig. Blir båtarna fler så blir det mer andra besök också, jag är helt säker.