På morgonen var det alldeles väldigt vackert att köra "geschwindtvägen" till Bjurholm. Ett litet sportlovsavund kom farande, men avfärdades snabbt. Det blir lite mer gjort när det är sportlov, även om man inte är rektor för grundskolan och även om förskola, fritids och SFI är igång. När det blir lov runtomkring kan det normalt bli lite mer tid till de lite mer långsiktiga funderingarna. Även utan sportlov och även om det duggar överraskningar även denna vecka och många andra kan njuta mer av vintervackerheten så känns det riktigt bra att vara norrlänning och västerbottningen när det ser ut så här. (OBS, parkerad bil och frigående fotograf)

Efter en dryg tolvtimmarsdag med mycket snöäventyr kom jag hem till en välplogad gata rätt sent i går kväll. Men allt var inte Tiddelipom. När jag skulle upp på garageuppfarten kändes det tydligt att det ännu är lite vinter kvar. Bilen kunde med visst tvång backas in på ett ställe där den inte skulle hindra nattens plogning, nu ska vi se om vi får ut den.

Visserligen fick Instagram hjälpa till lite, men vår Herre och Backfors bönder har gjort grovjobbet med den här utsikten mot Balberget utanför Bjurholm.

...

Det var kyligt att komma hem från Sth, men skönt ändå.Det här är ett bildbevis på att frosten nyper och gnistrar där också.

...

Är inledd med ljusslinga och pannlampa.

Lata är de inte, stockholmarna. Enligt hyfsat pålitlig släkting har många efter ett antal snövintrar både skidor och långfärdsskridskor och sen avgör snötillgång och kyla.

Banan på Rönningesjön är 4,5 km och tidigare på en så här fin dag är det ganska folktjockt. Lite tätare än på många av våra längdskidspår.

Och så stadsnära. Till vänster i fjärran Rönninge gård med djur och närproducerat.

Alla stockholmsbilder stämmer inte.

Det är så vackert med de vinterludna grenarna på buskar och träd. Och jag kan inte låta bli att tänka på att man inte hittat två identiska snökristaller.

På väg in till stan i eftermiddags var jag tvungen att stanna till strax innan kommungränsen mellan Bjurholm och Vännäs. Himlen lyste så väldigt intensiv över jordens vitsvarta färgskala.

Trots förkylningshuvudvärk och måttlig arbetslust på Fågelstigen fortsatte snön att falla ikväll. Mot slutet av dygnet gick jag ut en andra gång för att få undan den tunga snön innan regnet skulle göra den ännu tyngre.

Jag hade inte skottat länge förrän en granne dök upp med ett fordon som klarar ganska mycket i snöväg. Det var inte riktigt läge, men när ens mentala ålder är begränsad på vissa områden var det svårt att låta bli när det erbjöds provtur.

Den här inte är något direkt typiskt nyttofordon, men kvantitet och nivå vad gäller snöröjningsutrustning, snöfordon, trafikintensitet och ytor att lägga snön på ger oss ett försprång framför t.ex. huvudstaden när snön vräker ner fort och länge. Vi ska helt enkelt klara lite mer.

 

...
Skönt att få göra upp eld när man kommer hem på "senkvällen" och det är 25 grader kallt ute. Undrar hur vädret ska kunna landa på plusgrader och regn inom något drygt dygn, som prognosen förutsäger.

Men, SMHI har ju haft fel förr. Även nu förresten. Exakt i detta ögonblick säger de att det är 13 i Vännäsby och termometern visar 25,2. Jag hoppas de har ungefär 12 grader fel även på söndag.

Det vore lagom.

Just det här rullar iofs inte när det är blia heller. Ser att det är kyligare på andra håll, men man är inte riktigt invand med vinterkylan än. Promenaden som skulle behövas får anstå till en annan gång.

...
Det sägs att när norrmännen letar tåg att köpa åker de till Österrike och Schweiz och tittar vilka tåg som fungerar där det ofta snöar.

Det verkar nästan bättre än att leta tåg på ställen där det väldigt sällan snöar.

...
Ett tag kunde man nästan bli avundsjuk på sydligare nejder som hade en för årstiden mer adekvat snömängd.

Får snöandet nu ticka på så här nån vecka till kan man definitivt sluta vara avundsjuk. ,'-)

God morgon!

Så här såg bilen ut igår när E4-resan från norra Västerbotten var gjord. Kräver en kännare av bilar eller mig för att kunna säga vad det är för något bakom snön.

...

Det blev en långdragen resa från norra Västerbotten igår. Mot Bureå började det bli riktigt besvärligt och vid Ljusvattnet kändes det som om man hade fyrhjulspunktering. Vi stod stilla några gånger, däremellan gick det 20-50 km/h.

När det kommer mycket snö så får man anpassa sig och det finns väderförhållanden som gör att man inte bör köra alls. Men, under eftermiddagens 19 mil såg jag ett enda plogningsfordon. Annars ingen plogbil och ingen väghyvel. Just "bitvargen" kändes väldigt efterlängtad. Jag har aldrig upplevt så dålig vägbana på allmän väf förut. Det närmaste är nog en oskrapad vinterväg i ryska Karelen på nittiotalet. Känslan var sprängsten eller möjligen skogsväg med riktigt många rötter i spåren.

Frågan är om gårddagens urusla före delvis var en följd av att plogarna som även har annan körning numera inte får dispens från körtidsreglerna. Det skulle kunna vara så att man var tvungen att ta veckovila just när man behövdes som bäst.

Ibland kan vi slå knut på oss själva med vällovliga och välvilliga regelverk. Vi vill ha utvilade yrkeschaufförer på vägarna och ett regelverk som är lika för alla och som inte gynnar osund konkurrens. Samtidigt måste snöröjningen vid extrema förhållanden fungera.

Förut har polisen kunnat ge dispens vid liknande förhållanden, nu har Transportstyrelsen tagit över och man tolkar EU-reglerna så att det inte går att ge dispens för "jourplogare" som även har annan körning.

På något sätt måste det här lösas, det är definitivt inte säkert att ha oplogade vägar under extremt snöfall. Det går knappast att anställa klasar av plogare som ska stå standby "utifall att" och även om man skulle vilja tror jag inte att de förarna finns.

 

http://www.nsd.se/nyheter/lulea/artikel.aspx?ArticleId=7314463

 

...
En del träd jag passerar skulle platsa på julkort.

Hur var det nu, i vilken riktning flög jag?

...
Nu skulle jag inte ha något emot en period med riktigt fina vinterdagar med strålande sol och gnistrande snö. Eftersom jag i normalfallet arbetar västerut skulle plogkanter och diken vara vita och hjälpa till att lysa upp färdvägen under mörka morgnar och kvällar.

...
Ingen snö samarbetar än med månen och vidarebefordrar avlägsna solstrålar så det nordliga landskapet blir hjälpligt upplyst. Inte i mina trakter. Julbelysningen har inte heller kommit upp i någon omfattning. Det är duktigt mörkt.

Men mitt i kallmörkret var det småtrevligt att komma ut från Castorskolan en kväll som denna och känna en gemytlig doft i näsborrarna. Först kändes den mest bara som en trevnad, sen kom igenkännandets glädje.

Väder och vind styrde doften av pepparkaksbak ner över Bjurholms samhälle. Ett gigantiskt pepparkaksbak. Nyåkers pepparkakor, Sveriges bästa enligt flera blindtest i DN, bakas nu både i Nyåker och i Bjurholm. Vad jag har hört rullar det på i tvåskift i Bjurholm.

Nyåkers ersätter inte gnistrande molnbelyst snö, men mig piggar de upp. Både som smak och doft.

...
Ikväll åkte trädgårdsmöblerna och vattenslangen in, till slut.

Det var på vippen att spadarna och snöstyraren togs på returen från garagekällaren. Men nej, vi behåller känslan av höst en stund till och låter vintern komma när den kommer.

...när man tycker att det är milt när termometern visar minus 20.

...
Det kanske har med åldern att göra, jag börjar i alla fall nästan vara som min pappa när det gäller dagsljuset. Att åka till jobbet och ana att det är lite ljusare än igår är en glädje för en norrlänning.

Idag var det massor ljusare pga klar himmel och gårdagens sena kvällsengagemang i Umeå. Jag nyttjade flextiden och fick njuta av de vida maränliknande skogsvidderna som förbelystes av sollöftena från Guds himmel. Själva supermarängen, Ångermanbalen, var så väldigt vacker att jag åkte till bron över 92:an i Bjurholm och ställde upp stativ och kamera. Medan fingrarna nästan frös fast i metallen i 27 minus stannade kommunalråd Nyman till i sin bil. Han såg ut att undra hur det stod till med Nilsson. Hoppas kameran hanterade kylan, får se ikväll.

Nu ska jag checka in här på jobbet. Önskar er en god dag.

Förmiddagen idag ägnades delvis åt något jag annars försakat nu på slutet. Jag fotograferade.

Hemsidan på den mindre Bruksskolan behövde få några nya foton och gärna några som hörde vintern till. Det blev några stycken på skola och förskola. I första grovrensningen försvann drygt två av tre bilder.

Det är 129 kvar till rensning nummer två. Sen får verksamhetsledarna välja ut vad som ska användas.

Det är onekligen trevligt med växlande arbetsuppgifter.

 

 

...
Nu var det nära.

Jag och husbonn skulle ut och åka skidor ikväll. Nu skulle det bli längre än sist. Han har skaffat nya och stadigare pannlampor för ändamålet också.

Men, temperaturen ligger kring 20-blecket och det tyckte husets herre var väl mycket för skidåkning. Det blir en promenad istället. Vari skillnaden består vet jag inte, men man andas kanske lite lugnare när man är ute och fingår.

Läste att det var neråt 30 i Stockholm i natt. Ungefär som här då, men mycket kallare ändå.
...

...

I morse visade termometern 35.7 grader kallt 0635. Det är riktigt svalt det.

Jag hade glömt motorvärmaren och kopplade i den på morgonen. Det hann bli knappt två timmars värmande innan jag tänkte mig iväg. Kupén kändes hyfsat varm och motorn solitt genomfrusen när jag vred om nyckeln. Den normalt startvilliga bilen totalvägrade. De övriga ksau-ledamöterna fick klara sig bäst de ville medan jag väntade in en lite försenad buss.

I Liljaskolans styrelse i eftermiddags fanns ett par muntergökar som helt säkert trodde att värmeelementet tackat för sig. Själv hoppades jag på en billigare variant, en isärvibrerad grenkontakt någonstans bland alla döljande och luftmotståndssänkande plastkåpor.

Att i dagsläget åka iväg till Skellefteå några dagar utan motorvärmare kändes inte bra. En stund efter den kommunala dagen fick jag igång bilen och kunde åka iväg till bilverkstaden där man blir väl mottagen, även mitt emellan middagen och kvällsmaten.

Min hovmekaniker hade ett nytt motorvärmarelement till min bil och årsmodell, men tyvärr av sorten som passade dem som byggdes någon månad senare.

Jag hade två motorvärmare. En inkopplad och en vilande. Den inkopplade värmde oljetråget utanpå och behöver mer tid för att värma motorn i övrigt. Den obegagnade var en slangvärmare som är snabbare. Trågvärmaren hade nog inte riktigt klarat uppgiften på knappt två timmar i nästan 36 graders kyla.

Nu nöter jag på vattenvärmaren ett tag. Den ska få gå hela natten, det blir tiidig start.

Men både jag och min vän skruvaren undrar hur det egentligen gick till när min bil fick två motorvärmare.

 

...

Jag upptäckte det under en timmes promendad i går kväll. Den som tvivlar kan kolla in den här parkeringsplatsen som jag och min gode vän gick förbi.

Det är två bilar ni ser.

...

Så skönt det var en stund i hemtrakterna idag. 3-4 grader varmt, sol och gröna skogar. Sådana var det länge sedan man såg.

Det rasade inte bara från plåttaket så det ljomade i timmerväggarna. Även många av de stackars granarna, tallarna och enstaka björkarna i skogen fick ett lättare och längre liv. Idag har oräkneliga tusen ton snö rasat i backen istället för att så småningom knäcka träden och hämma skogsägarnas, exportindustrins och samhällets ekonomi.

Men, säg den glädje som varar. Jag hann bara en bit från Vännäs och Umeå innan gråheten sänkte sig som ett utkylt täcke och vårtemperaturerna vek hädan. Det blev fler och fler minusgrader och skogen lyste vit igen. Snön i träden är i och för sig julkortsvacker, men den blir opraktisk i längden och mängden.

 

 

Jag tycker det låter fint. Soft rime. Den mjuka rimfrosten. Många träd såg ut som om de var överhöljda av vita blommor idag.

Det var första dagen jag kände solen värma kinden sedan i höstas. Välkommet.

 

Det blev inga långa promenader i Norsjö idag. Jag frågade en kvinna jag mötte vad det var för temperatur och hon hade haft 28 minus när hon gick ut.

Kyrkan i Norsjö är från 1915 och har lite nationalromantiska drag. Insidan är ljus till skillnad från många andra kyrkor från just den tiden. Jag tycker den är vacker.

Vilken plats verksamheten här hade i förra århundradets väckelser i området vet jag inte.

...

 

...

Det här är för mina traktoriserade vänner....

Hittade det här klippet när jag fick en filmsnutt om hur man handskas med snö längs järnvägen i Schweiz och USA.

Har några vänner med Fordsontraktorer, men de har inte den här utrustningen. Vad jag har sett.

Imponerande för att vara från 1929.

Notera hatten, alltid hatt!

 

 

 

Vinter och bilar. Det är inte alltid lätt att få ihop, även om vi inte haft det som i Skåne.  Här räckte det inte med lillborsten. Det blev piassavan och det behövdes alltihop.

...

Ringde härom dagen till Vännäs "gamle" kommunchef och hörde om han kommit hem.

Lennart Olofsson som slutade nu lagom till jul körde ner till sin nya hemort Kristianstad dagarna innan jul. En icke alldeles ofarlig sysselsättning under rådande omständigheter.
Det hade gått bra, om än bitvis sakta. Det värsta ovädret hade inte dragit fram där han gjorde det.

Vi norrlänningar talar ibland om skånska vinterproblem med ett litet leende i mungipan. Vi gubbar som växte upp med lite machobilkultur ser framför oss ovana vinterföresnoviser som inte, bara för att testa,  provat att fara fram på oplogade vintervägar där snön gått högre än bilens underrede. Inte sladdat runt byn på nätterna i ungdomen och lärt sig gränserna på olika sätt och vis. Klent utrustad snösvängspersonal som kör fast i rimfrosten hör också till fördomarna.

Det är inte riktigt så, även om vintrarna på sydkusten mestadels är gröna. Lennart berättade om läget kring Tomelilla där de värsta snödrevshögarna hade närmat sig sex meter. Horisontellt snöande med hela havets vindkraft bakom ger speciella förhållanden. Sönderpiskade snökristaller blandade med sand, matjord och salt, en blandning nästan utan luft. Mer påminnande om vit betong än vårt nuvarande puder.

Tog just en senkvällspromenad, tittade upp på vårt rätt höga tvåvåningshus och tänkte på Tomelilla. Vi flytt int´.

Förresten, Lennart Olofsson glömde att dra ut flexkortet när han lämnade kommunkontoret i tisdags. Ska vi tolka det som ett tecken på han har kvar en sorts mental närvaro i Vännäs?

Långe Lennart med arbetskamraternas avskedspresent på farvälfesten på numera riksbekanta Hotel Vännäs.

...

...

Inte nog med att solen vänt och varje ny dag är ljusare. Temperaturen har också stigit till otroliga 18 grader. Nästan läge att slopa långkalsongerna och sluta med handskar.

Ungefär som pappa sa om de tokkalla krigsvintrarna då han låg på vakt vid finska gränsen. När det gick upp från dryga 40 grader kallt till bara kring 20, då kändes det som "blia". De där fruktansvärt kalla vintrarna följde förresten på tre gröna västerbottensvintrar. Det har varierat förr.

Värre är det att temperaturen i sovrummet under julaftonsfirandet stigit till lika många grader, 18, men varmgrader då förstås. Då är det knappt man kan sova. Med det går ju att vädra.

...

Såg tidigare några klokord som Lyckseles kommunalråd Christer Rönnlund citerade på Facebook. Jag stal dem utan att fråga och skickar dem vidare:

"Snöflingor är ett av naturens bräckligaste ting, men se bara vad de kan göra när de håller ihop."

...
Det var inte Agneta som stod för det kyliga, hon var på julgröt i kyrkan.

Hemma var däremot snön. Den gick långt över skoskaften på flera ställen mellan parkering och husdörr. Det har nog varit lite lugnare på nederbördsfronten där jag varit.
På vägen hem kom det i.o.f.s. väldiga mängder ganska snabbt. Mellan Piteå och Skellefteå var det stundtals som en vägg. Man fick avgöra var man befann sig genom att se på de närmaste reflexpinnarna till höger och mitträcket till vänster. Resten var ett luddigt, suddigt ogenomskinligt vitt.

Jag brukar inte bli trött av så pass kort körning, men när jag nu kom hem blev det en timmes sömn istället för nödig snöskottning. Kände inte av det när jag körde, men efteråt var jag hur trött som helst. Tror det är en extra anspänning att ha ansvar för många liv och att köra ett tungt fordon när förhållandena är knepiga. Att alltid kunna stanna på sträckan man kan överblicka är inte lätt en dag som denna.
Vissa bilister verkar totalt bortse från risken att det kan finnas hinder också på en väg med mitträcken och brakar på i väldiga hastigheter. En havererad buss eller lastbil, en familj som fått sladd i snösträngen till höger eller vänster, snurrat runt och står med bredsidan mot en hundra meter bakom siktgränsen. Eller kanske resultatet av en älgolycka. Man vet aldrig vad som finns i snöröken.

Nu borde jag ut och skotta, men nu kom Agneta hem. Tror vi firar hennes födelsedag nu och låter snön ha lugn och ro till i morgon kväll.

Det går fort.

Det var inte länge sedan det växande, ljusgröna här vid älven gladde mig och doktorn.

...

...

En etta, tvåa eller kanske trea. Det står bara sju komma fem på termometern. Är den trasig?

Nej, huden registrerar en len, rund och mjuk luft ute på trappan. Det är verkligen bara drygt sju grader.

Jag minns hur pappa Tore berättade känslan från krigsvintrarna vid Torneälven. Efter att ha haft 40-45 var det riktigt mildväder när det blev 20. Handskarna behövdes nästan inte.

Skönt, det är vad det är.

...

Man vet att det varit kallt när man ser att det blivit åtta grader "varmare" än dagen före och man tar en tunnare tröja. Och det ändå är drygt 26 grader kallt.

Idag var det synnerligen varierad temperatur längs tre kilometer av E12 vid Brattby. 27 grader kallt nere vid sågen, 15,5 grader 1,5 kilometer senare och 24 efter 1,5 kilometer till. Är det smygande tecken på att vintern håller på att tappa greppet?

...

Tycker Mats Olofssons artikel "Orimlig syndabocksjakt efter extremt vinterväder" är läsvärd och riktig.

När vädret blir extremt så blir det. Vi kan inte säkra upp oss och investera bort alla olägenheter som kan komma av extrem torka, extremt regn, extrema snöfall eller dito kyla. Vi människor är ena små lortar på jordens yta som emellanåt får huka oss för vad som sker.

Med investeringar på några tiotals miljarder skulle vi kanske kunna ha en lite uthålligare järnvägstrafik. Även med liknande investeringar skulle vi få erkänna oss besegrade och försenade ibland.

Jag såg att Mona Sahlin krävde en ny "krisberedskapsplan som gäller för oväntade väderlägen". Den kanske borde innehålla några skarpa skrivningar och viteshot mot kungahuset?

Kung Bores alltså.

...

Minus trettifyra komma tre. Det är aningen svalt. Ska bli spännande att se hur pass högstadieflickorna har vett att klä sig idag. *s* För egen del blir det tjockaste sticketröjan.

...

Efter att ha bott i Vännäs kommun stora delar av livet är man van att det vintertid oftast är kyligare här än i vår östra förstad, Umeå.

Det har väl hänt förr också att de här "gammelmärkena" har slagit fel, men i år har det varit ganska ofta. Antingen som i går när jag trodde att termometern i bilen hängt sig på något vis. Det var samma temperatur både i Umeå, Vännäsby och mitt emellan. Nitton stadigt kalla grader.

Eller också som ikväll, en aning mindre kallt i Vännäs och Vännäsby jämfört med Umeå. Har jag fel, eller är det så här lite oftare den här vintern då växthuseffekten har vilat sig lite?

...

Strax innan Lycksele böljade kalldimman som en slöja över Umeälvens randiga is.

...

...

Promenaden tog en dryg timme.

I ärlighetens namn ska sägas att den inte blev fullt effektiv som promenad betraktad.

...

...

...

...

 

Har varit hos släkten och fått smörgåstårta. Det var ett par födelsedagar som firades.

Sätter in ett par promenadbilder till från i afton. Åt ena hållet var himlen rödgul och varm, åt andra hållet kyligt lila.

...

...

...

 

...

Så här outhärdligt vackra dagar med vårvinterkänsla får man inte så många av under en vinter. Inte ens under ett liv. Även om man har förmånen att få leva ett Norrlandsliv.

På väg hem från Umeå och Mariehemskyrkan sökte vi upp de små vägarna till höger och vänster om E12:an. Lite längre blir det kanske, men det går sakta, på låga varv.

Tusen miljarder snöflingor gnistrade ikapp i solskenet. I Kåddis stod en man mitt ute på en stor åker och såg ut att bara titta ut över vintervädret. Han hade kanske ett annat ärende, men jag hade förstått om han bara tittade.

En snötyngd skylt med trevlig text tiggde om att bli fotad, men kameran hade glömts hemma. Man ska aldrig gå ut utan kamera.

Nu ska jag äta en av mammas semlor, ackompanjerad av en kopp kaffe. Sen blir det en promenad i sista solljuset för dagen.

Med kamera.

...

När man backar ut på gatan och kör fast i släta snön, då vet man att det är vinter.

Inte grå, grön eller slaskig. Det är en hederlig, svensk, norrländsk, gammaldags snövinter. Det är väl härligt?

I mitten på trettiotalet sa min pappa att det var 2-3 gröna vintrar här uppe. Efter dessa kom de benhårda krigsvintrarna som djupfrös de tyska soldaterna kring Stalingrad och andra platser. Det har växlat förr också.

Nej, jag gnäller inte över vintern. Visserligen kom jag lite sent till farbror doktorn. (Nåja, han hade kanske kunnat vara min son) Men, det är sånt man får ta för förmånen att få bo i hälsosamt och omväxlande klimat.

Nu ska det bli ett samtal, bl.a. om skolfrågan i Vännäsby.

 

...

Kom hem från jobbet bortåt sjutiden ikväll. Vi hade julfika på Mariaskolans veckokonferens. Lite smörgåsar, skumma tomtar, glögg och Aladdin m.m. gjorde att middagen kändes överflödig.

När jag la mig i mjuka rumssoffan och skulle till att skriva lite blev jag strax en smula "John Blundgrusig" i ögonen. Telefonerna var nedtonade och jag tänkte sova en 10-15 minuter, men ställde inte mobilen. Förlitade mig på att hon som stökade på till SR:s Webbradioprogram "Klassisk jul" skulle leva om så pass att det inte var någon fara.

Det kan ha varit grundtröttheten, välbefinnandet som sprids med icke-kletiga julsånger eller kanske den idoga hustruns tysta arbete. Jag sov i alla fall en timme. Då kom doktorn.

Iklädd nya stiliga handskar och reflexväst knackade han på för att höra om jag skulle med ut och gå. Hustrun kom in med frågan i "salen" och fann mig sovandes.

Kroppen nynnade pömsigt på sova-sova-sova och det kändes ganska gosigt under pläden. Särskilt jämfört med 15,7 minus utanför timmerväggarna. Jag avböjde och sa att jag var nog för trött. Medan frun och doktorn pratade om pepparkakor eller något vaknade jag till och bad att få några minuter på mig.

Det blev en frisk tur i krispigt vinterväder. Förbi kyrkan, upp mot Hemberget, förbi Willi, Plus-Sverker och så hem. Latheten fick smisk. Doktorn har motionerat mer regelbundet under hösten och fått till en hiskelig gångfot.

Får se hur det blir med nattsömnen. Den hade nog tagit mer stryk om doktorn inte kommit.

...

...

Det är något visst med snön i december.

Man får en väldig lust att promenera. Det blir så tyst, så runda, mjuka ljud när man går. Ljuset kommer så starkt till sin rätt.

Alla stackare som bor det det inte finns snö, erkänn att ni blir lite avundsjuka. Eller hur? *ler*

...

...

Det var en som häromdagen sa att novembervädret kanske hade med EU-anpassningen att göra.

I så fall har den temporärt upphört. Några sköna kallgrader, ett underbart snötäcke över mark och träd. Gnistrande snö som reflekterar strålkastarnas ljus när man sen kör i kvällens mörker.

Trist att jag inte kunde njuta av dagens ljuskavalkad med öppen himmel, strålande sol och fräsch snö. Hoppas den fortsätter.

 

...

...

Ikväll när jag kom hem gnistrade det det utanför huset. Inte av snö, men av frost i gräset.

Nu vore det skönt med lagom mycket snö. Särskilt när man ska köra bil kvällstid. Det blir så mycket ljusare och betydligt mer lättkört.

...