...
Idag skulle jag ha fått vara på någon av "mina" förskolor. Tredje torsdagen i maj brukar man fira förskolans dag, så också i år.

Jag firade i och för sig lite förskolans dag igår då jag fick skjutsa Dalabos sex sexåringar till "brandkåren" för tittande, prövande och lagom undervisning. De modigaste fick prova att spruta brandslang, bland annat enda tjejen i gänget.

Under min sista tid i Bjurholm kommer det att vara "förskolans dag" tämligen ofta. Som många andra kommuner upplever vi ett högt tryck inom barnomsorgen. Vi måste helt enkelt få fram fler platser. Riktigt, riktigt roligt med sådan tillväxt i Sveriges minsta kommun, men inte hur lätt som helst när det måste ske på kort tid.

Grattis Bjurholm!

...
Den här dagen började i Vitvattnets byaförskola. En trevlig liten verksamhet med tolv inskrivna barn som har betydligt mer åker och skog än hus i grannskapet.

Jag gjorde lite plikter som förskolechefer numera ska göra under personalens introduktionsår och jag fotade litegrann för förskolans behov och för en publikation. (Om användningen godkänns)

Ett par av de minsta tittar fortfarande med en smula skepsis och under stor tystnad. Man träffar olika människor på sin förskola, men inte fler än att man har kvar förmågan att vara lite naturligt blyga. De större är tämligen hemtama med honom som kommer ut för sällan, men ändå hyfsat regelbundet, och spelar gärna upp lite av repertoaren.

Små människor är väldigt fascinerande. Olika som snöflingor, med sina speciella gen- och personlighetsuppsättningar som ingen annan har, riktigt. Betraktande, funderande, reflekterande och lekande. Stadda i utveckling. Ständigt och överallt.

Det är en förmån att få arbeta bland små och unga.

Tur att vi har ovanligt godmodiga och fridsamma pirater i Vännäsby.

Våra senaste små påskbesökare hade jobbat en smula för godiset.

...

Under slutet på veckan var jag med på konferensen "Förskolechefen" tillsammans med stora delar av förskolefchefsnätverket i Västerbotten. Nätverket stod förresten också  för konferensavgiften. Det var mycket som var intressant i både i föreläsningarna och våra samtal inom nätverket. Temat var "Vuxnas lärande i förskolan" och det kan komma en del glimtar här efter att jag bearbetat anteckningrna en smula. Först och främst ska de ut till våra förskoleavdelningar.

Det blev många aha-upplevelser, men inte minst Stefan Einhorns bidrag var interessanta. Ofta allmängiltiga saker om förhållningssätt som alltför sällan blir tänkta och gjorta fastän de egentligen borde vara självklara. Och som kan betyda så mycket för både allmänhet, enskilda, grupp och organisation.

Här på fredagens sista intressanta föreläsning om småbarnspedagogik (med två professionellt och humoristiskt vassa värmlänningar) började det tunna ut. Många behövde hinna med tåg och flyg åt olika håll. Det var ett par saker som inte direkt hade med innehållet att göra som slog mig. Att det var väldigt få män var en sak, den andra var snittåldern.

Det är på ett sätt rätt naturligt att man är lite äldre som chef. Man har hunnit skaffa mycket erfarenhet och hunnit lära mycket av både egna och andras misstag. Samtidigt kändes det inte riktigt bra att det var så stor andel som säkerligen fyllt 60, en väldigt stor del 55 och 50. Inget generellt fel på oss i den gruppen, men det måste bli ganska massiva avgångar inom några år. Det bekräftades också av en områdeschef i en medelstor stad som jag språkade med.

Här finns uppgifter för kommunerna. Man behöver förbereda människor som kan och vill vara förskolechefer. Generellt är det ett viktigt och stimulerande jobb. Kanske något för någon som läser det här?

 

...
Under tisdagen blev det mycket skola. Dels en full dag på jobbet med bl.a. budgetarbete och rundvandring och lokalresonemang på Castorskolan med nämndspresidierna i Bjurholm. Sedan direktresa till ett längre kvällssammanträde med Barn- och utbildningsnämnden i Vännäs.

Sammanträdet handlade om arbetsmiljöproblemen på Vegaskolan och vilken bedömning nämnden gör av situationen. Det finns delar av den lågbyggda tegelbyggnaden med platt tak där vissa får problem av att vistas. För några går det inte alls. Det är konstaterat att det finns mögelproblem och att utrymmena där några reagerar negativt tycks ha blivit fler. Det handlar om ett par lokaler där särskole- och träningsskoleelever har vistats.

Kvällens långa sammanträde mynnade ut i två beslut. Det första att nämnden rekommenderar kommunstyrelsen att besluta om etablering av två nya baracker, eller skolmoduler, så att de rum som inte bör användas kan utrymmas.

Som på så många skolor är det dessutom allmänt trångt på Vegaskolan. Förutom en ökning från ca 270 till 340 elever på några år har vi de förändringar som påverkar flertalet skolor. Det ska numera finnas lokaler för lärararbetsplatser och grupprum, svenska som andraspråk, hemspråksundervisning, specialundervisning, olika delar av skolhälsovården m.m. Antalet elever som nyttjar fritids har också ökat kraftigt, vilket är en nationell trend.

Den långsiktiga osäkerheten om resten av den aktuella tegelbyggnaden och den fortsatta elevökningen ledde till det andra beslutet. Nämnden rekommenderar kommunfullmäktige att besluta om en nybyggnation som kan lösa lokalbristen och osäkerheten kring arbetsmiljön.

Alternativet är att bussa vissa årskurser en knapp halvmil från Vegaskolan till Vännäsby skola, något som blir dyrare, mer komplicerat och osäkert än det kan se ut. I vilken riktning elever annars skjutsas, till eller från en mindre eller större ort, är av underordnad betydelse.

En nybyggnation på Vegaskolan innebär en stor investering och betydande kostnader för många år framåt. Projekteringen som har inletts ska bilda ett viktigt underlag för kommunfullmäktiges beslut i november. Då måste det tas om Vegaskolan ska kunna erbjuda delvis nya lokaler vid skolstarten ht 2014.

Vännäsmoderaterna är i grunden ekonomiskt återhållsamma och generellt bekymrade för kommunens klena resultat och lånebild. Samtidigt kan vi inte ta ansvar för att äventyra elevers och lärares hälsa genom chansningar med sjuka hus. Är det något som man med större frimodighet än annat kan och bör finansiera långsiktigt så är det utbildningslokaler. Vi ser i det här fallet ingen annan försvarbar och hållbar lösning här än den som skolförvaltningen förordar, att lösa lokalbehovet centralt och permanent.

Tar KF beslut enligt nämndens önskan blir det också en signal till nuvarande och blivande medborgare och kommande generationer. Barn och unga är viktiga, skola och utbildning är viktigt och Vännäs kommun inser det och tar konsekvensen av det.

...
Efter en en tämmeligen full och utdragen arbetsdag med uppgifter från både gamla och nya tjänsten ligger jag och läser Lpfö98. Läroplan för förskolan. Jag har under dagen hunnit med ett kort besök på den mindre kommunala förskolan och ett ännu kortare på den större.

Det är inga små saker som läroplanen säger att förskolan tillsammans med föräldrarna ska arbeta med. Inga obetydliga mål som ska uppnås. Förmågan till empati och omtanke om andra ska utvecklas. En grund för livslångt lärande ska läggas. Omsorg, fostran och lärande ska bilda en helhet i den pedagogiska verksamhet förskolan erbjuder. Förskolan ska vara ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran, utveckling och växande. Deras utveckling till ansvarskännande människor och samhällsmedborgare ska främjas. Ett kulturarv ska överföras från en generation till nästa. Med mera, med mera.

Att man bara vågar söka ett jobb där förskolan ingår som en stor del. Jag har alltid haft stor respekt för arbetet med de allra yngsta. Det är så betydelsefulla år.

Det är inte första gången jag formellt har ansvaret för en förskola, men första gången jag har det i praktiken. Förra gången hade jag i.o.f.s. också en del närkontakt med verksamheten och barnen. Det var svårt att få till all planeringstid så rektorn (som det hette då) var tillsammans med en eller två till ute med barnen så att de andra skulle få den tid som behövdes. Ett par timmar en gång i veckan, när inte tvingande saker kom i vägen. Det kändes bra på flera sätt, jag vill helst veta hur det är från golv till tak där jag arbetar.

Spännande ska det bli. Roligt att få möta barnen och föräldrarna. Mycket har jag att lära. Mycket att tillsammans med medarbetarna fundera på kring utveckling och mål som ska uppnås.

Luftväxlingen har inte varit optimal på några av avdelningarna på den större förskolan. Imorgon är det meningen att några ur personalen där ska skriva på godkännandet av att ombyggnationerna får börja. Det känns väldigt roligt, men det är min företrädare och tekniska chefen som hållit i detta, jag har ingen del i det. Men jag hoppas att på något sätt få ha bidragit till förskolans stolta mål innan jag slutar hösten 2013.

Den ordinarie arbetsdagen avslutades med arbetsplatsträff för SFI:n, Svenska för invandrare. Tillsammans med gymnasiet och vux - och fritids- hör det också till mitt ansvar. Andra skeden i livet, andra förhållanden. Och även det spännande. Trots allt ogjort, olärt, opratat, oläst och oprövat känns det roligt med det nya mångfacetterade jobbet. I Sveriges minsta kommun.

...
Skillnaden på ett par år är inte liten heller, om man ser till Stockholm. Där har universitet, enligt vicerektor Anders Gustafsson och dagensmöjligheter.se, åtta sökande per plats till förskollärarutbildningen och det krävs nästan VG i snitt från gymnasiet för att komma in. Det ser likartat ut på grundlärarprogrammet med inriktning på förskoleklass upp till årskurs tre, men där krävs högre betyg.

Fritidshem och årskurs 4-6 har fyra till fem sökande per plats. På ämneslärarutbildningen för högstadiet är kombinationen svenska, engelska och svenska som andraspråk mest populär med sju sökande per plats. För gymnasiet har en liknade utbildning tio sökande per stol.

Nog med detaljer. Det är mycket glädjande att man börjar krypa upp mot finska siffror i Stockholm. Det är väldigt viktigt att lärarutbildningarna fylls, och med lämpliga kandidater. Där säger förstås inte betyget allt. I det viktiga och "förtroendeberoende" läraryrket finns så många dimensioner som avgör resultatet.

En del i utvecklingen är förstås att de nya kraven på lärarutbildningen gjorde att Stockholm knappt fick fram lärarutbildningsplatser i fjol, det finns ett uppdämt behov. Med det ligger inte ensamt bakom en sådan här uppgång. I Sverige som helhet har söktrycket ökat ungefär 20 %, det motsvarar kanske mer fjolårets platsminskning.

Hoppas att Stockholm blir trendsättare på det här området. Det finns få saker som är så roliga och meningsfulla som när det sker utveckling med barn och unga och man får vara med om att göra och se skillnad.

På en tid som är lika lång som härifrån till 2004 behöver vi dessutom ha fram 40-50 000 utbildade, ambitiösa, insatsvilliga och kontaktbegåvade lärare. Det kommer att finnas jobb och det märks redan nu. Hoppas att många lämpliga, unga och kanske medelålders, växlar in på lärarspåret.

...
I mina absoluta hemtrakter möttes jag häromdagen av en trevlig syn.

Det var just innan de här sköna, rätt varma och soliga dagarna och det regnade. Mitt i det blöta kom en liten flicka cyklande. Jag brukar vinka till henne, som jag vinkade till hennes mamma under förra årtusendet, men väntade med att vinka tills hon stod stilla. Hennes energiska och tindrande ögon lyste av stolthet och glädje över att finnas till i största allmänhet, över cykeln och cyklandet och över den nya sadeln som hon visade mig. Mitt i regnet.

Jag är inte precis teknikfientlig, men hoppas att många små flickor och pojkar fortsätter att komma ut, i sol och gråväder. När man hör att varannan treåring är ute på nätet varje vecka hoppas man att den utvecklingen inte ska resultera i tomma gårdar och gator, sparsamt använda och felslitna kroppar.

Skolan blir alltmer datoriserad, den utvecklingen kommer att fortsätta, och det blir på sina håll så lugnt på rasterna för att eleverna är på nätet. Via dator eller sin mobil. När man kommer hem blir det flera krumma timmar med datorn för många, även om många också tränar.

Det vill till att det blir tillräckligt av rörelse och "uteliv". Litegrann kan ordnas på skolan, mest måste det bli på fritiden. Annars är jag rädd att hälsokurvorna framöver inte blir så positiva.

Nu hör jag ljud av barnlek där ute och blir glad.

...

Så här dagen efter världsbokdagen tänker jag på att jag nyss såg en uppgift från SR om att bara 34 % läste högt för sina barn "0-9 år".

Två tredjedelar läser inte för sina små barn. Det låter fattigt och sorgligt och lovar inte heller gott för skolan och utvecklingen i vårt land. Om aldrig läsningen och boken blivit viktig hemma blir det en tuff uppgift att starta den utvecklingen i skolan.

Det stod faktiskt 0-9, och det är inte så dumt som någon kanske tänker. Det finns forskare som menar att det är verksamt och viktigt att läsa högt för barnen redan innan de är födda. Att den lilla hjärnan som registrerar musiken där inne också tidigt, tidigt lyssnar till de talade orden och börjar söka sammanhanget innan vi tror det är möjligt.

I en tid när hälften (!) av alla treåringar sägs vara ute på nätet minst någon gång varje vecka förstår man om det är svårt att locka till läsning och ro med bara fantasins effekter. Men ack så viktigt. Kanske både för relationen och för "evolutionen", språkets framväxt och utveckling.

Jag kan förstå att många som själva sliter med lässvårigheter kanske tänker att deras läsning inte är så betydelsefull. Utan att ha haft barn tror jag att jag kan säga att man ska kasta de tankarna i sopkorgen. Jag vet en som hade sin stakande, långsamma, lågutbildade grovarbetarpappa som barnkammarläsare i barndomen och som minns de stunderna med värme och glädje. Barnen i den familjen blev snabbläsande bokslukare och bitvis akademiker och utbildare.

Du vet ju vad Einstein rekommenderade en småbarnsförälder med ambitioner för sina barn. "Läs sagor!" När föräldern ville veta vad man skulle göra efter det stadiet sa Einstein: "Läs ännu mer sagor!".

Du som har fått barn som gåva, ta tiden, begränsa den elektroniska konsumtionen något och läs med ditt barn. Den tiden och möjligheten kommer inte tillbaka. Det kan vara ett av de största arven du kan ge dem.

...
Betydligt fler unga män som vill göra en insats för andra och för samhället borde söka in på lärarutbildningen. Jag känner några som jag skulle vilja få sända ut i högstadier och gymnasier för att berätta om hur lärarjobbet faktiskt kan vara till vardags och när det är som bäst.

Visst behövs fler unga kvinnor också, men eleverna behöver fler män då alltför många fattas idag.

...

Den rubriken kunde man läsa i Norrköpings tidningar i december. Skolbusschaufförer i Bjurholm känner oro för att det skulle kunna hamna något liknande i VK och Folkbladet.

På Castorskolan har vi två gånger per termin en morgonträff där förarna träffar några tjänstemän. Vi vädrar vad som fungerar och inte och vidtar åtgärder om något är mindre bra i och kring bussarna. Numera är det i regel mest bra, men alltid är det något som behöver korrigeras.

Flertalet trafikanter visar stor hänsyn och kör lugnt och försiktigt när man ser skolbussen  vid vägkanten. Men det finns undantag.

Några av dem som borde köra allra försiktigast kring sköra medtrafikanter gör inte det. Skolbusschaufförerna upplever att en liten del timmerbilsförare visar för lite hänsyn. När skolbussen står med blinkande skylt händer det att det blåser förbi 60 ton timmerbil i 80 kilometer i timmen. Vid möten i vinterkurvorna kan genande timmerbilar ibland forsa förbi på 1-2 skollinjalers avstånd.

Jag har hemort och namn på åkerier vars förare alltför ofta utmärker sig negativt. Har även ungefärlig ålder på dem som kör. Det handlar inte om Bjurholmsåkerier och det kommer att slås en signal till dem. Det är heller inte alla chaufförer i "fartåkaråkerierna" som är med i tävlingen (?) på allmän väg. Några åkerier sköter sig perfekt och deras timmer verkar underligt nog inte alls behöva åka lika fort.

Ibland beter sig personbilsförare också obetänksamt. Vi kan alla behöva en påminnelse om att det kring bussar kan komma sprutande sjuåringar som just då inte gör som de vet att man ska göra.

Avslutar med en liten glimt från morgonturen innan veckans bussmöte. En av busschaufförerna hade en av de allra yngsta som ville "promenera på den vilda sidan" och ta av sig bältet och vägra ta på det. "-Jag ska ha möte med rektorn nu, ska jag berätta för honom om det här?", sa föraren. "Gör inte det", sa killen och tog på sig bältet.

Idag blir det oftast för många möten, men ibland kan de göra nytta på olika vis.

...

Jag vet inte om det stämmer, men är det så är det sorgligt och oroande.

På väg till jobbet i morse hörde jag uppgiften att var tredje barn i England inte äger en egen bok.

När Einstein fick frågan hur man skulle gå till väga för att ens barn skulle ha en fin utveckling och lyckas med sina studier sägs han ha svarat - "Läs sagor!" Den som frågade ville nog ha ett mer "kvalificerat" svar och ska ha frågat geniet vad man skulle göra sen man gjort det. "-Läs mer sagor", sa Einstein.

Det blir uppförsbacke om man inte ens har en bok. Att ord och språk är viktigt bör man få med sig tidigt. Jag antar att fantasin och kreativiteten far väl av att övas genom talade och lästa berättelser där hjärnan får stå för bilderna.

...

I gårdagens DN kunde man läsa om ca 150 flickor i en indisk stat som fått namnet "Oönskad". De kanske finns fler, men de här skulle vid en namnändringsceremoni få nya nam som skulle föras in i alla officiella register.

Sederna kring hemgiften som förstör så mycket för flickorna i Indien är svåra att utrota då de har kopplingar till religionen. Namnändringen är en del av en statlig kampanj mot dessa oskick.

Man kan undra över att så många människor kan ge namnet Oönskad till sitt lilla barn? Hur tänker man och hur blir den långsiktiga reaktionen hos flickan? Knappast läks alla skador av ett namnbyte.

Sen behöver man inte ha det namnet för att känna sig oönskad. Det kan åstadkommas på flera sätt och vi som fått känna oss allt annat än oönskade kan knappast förstå hur det är att drabbas av ett sådant mentalt övergrepp.

...
Vid lunchen innan ledningsgruppen i Bjurholm fick jag ögonen på den tragiska händelsen med den dödade 4-åringen igen.

En pappa säger sig ha sett att några barn lekt och att leken på något sätt blivit allvar. Jag skummade bara artikeln, men fick intrycket att en del av barnaskaran dragit iväg in i skogen i jakt på 4-åringen. Det är ju bra att uppgifterna kommer fram, om det är så.
Samtidigt väcks frågan om vuxnas ansvar när det börjar gå fel.

I skolans värld är det glasklart, det är allas ansvar att ingripa när man ser att saker går över styr eller någon utsätts för något slag av kränkning. Även om man får syn på sådant som är "lågintensivt" och upprepat. Av olika anledningar är det inte alltid lika klart i praktiken. Det blir lätt så att det alltid är några speciella som tar tag i saker.

När man någonstans ser att leken blir våldsam och att samvaron urartar bland barn, var det nu är, då måste vi ha den insatsviljan och den omsorgen att vi griper in. Idag vågar få närma sig andras barn som det skedde i min barndom och det kan få ödesdigra följder i ett extremfall som detta. Men även vid mindre allvarliga händelser kan det få olyckliga konsekvenser när vuxenvärlden abdikerar från sitt ansvar och sina möjligheter att ställa till rätta.

Jag minns en lugn och trygg lokförare som brydde sig när vi var några lymlar som höll på att göra något dumt. Minns honom med värme.

Det känns väldigt lovande med ungdomarna man möter här på skolan i det här fattiga området. De som i jämförbara ämnen ofta ligger ett snäpp högre än vi gör i Sverige i samma klasser. Tänkte komma med några bildexempel senare. De som också övar debatt, ”parlament”, tankeinitiativ och argumentation en gång i veckan på ett helt speciellt sätt. De som säkert kan trotsa som alla andra, men lär sig hur man ska göra för att saker verkligen ska fungera i kontakten med vuxna, myndigheter och övriga omvärlden.

Men det som smälter en närmast totalt är ju de små. Alla olikt skapade och fulllvärdiga människor som är tidigt i sin utveckling. De nyfikna, blyga, små- eller orädda charmtrollen som det finns 122 stycken av här på skolan. Förskolebarnen som går i skolan i Kenya, som har textböcker och övar på bokstäverna, siffrorna och ng-ljudet vid tre års ålder och som ibland får en kroppslig bestraffning när man testar gränserna. Som man både tycker synd om och på ett sätt lyckönskar.

Nu bidrar vi förstås till en speciell atmosfär här där många faktiskt inte sett en vit person förr i sitt medvetna liv och där lärarna trummat upp en stor förväntan till vår ankomst. Lite jultomtar blir vi också för både yngre och äldre.

Samtidigt är det t.ex. svårt att förstå var all nöjdhet och tillit i vardagen kommer ifrån och varför det gråts så märkvärdigt lite. Skickar några bilder på dem. Några från skoldagar och några från söndagen.

Obeservera ”sticketröjorna” på vissa bilder. De som de små är ålagda att ha under de här kalla "vindermånaderna.

Notera taggtråden kring blommorna. Det där med barnvänlighet tar sig olika uttryck i Sverige och Kenya. *s* Vi har fler småbarnsbilder, men det här får räcka tills vidare.

...

Det kanske är för att man har med unga att göra att det gärna blir starka känslor kring detta med skolan. De ungas känslor smittar och deras öde engagerar.

Det anses möjligtvis oprofessionellt att själv inte alltid kunna hålla sig distanserad och sval, men si det är inte alltid så mycket att göra åt.

Många gånger har man fått känna stor otillräcklighet och sorg i arbetet, särskilt med elever i svårigheter. Men ibland får man där också uppleva oväntade och positiva saker som har med sig väldigt stor glädje.

De tillfällena ska man spara på, glädjas och vara tacksam.

 

...

Idag har jag fått umgås med skolelever. Inte med de egna "gamla" eleverna på Mariaskolan, men med andra.

Trevliga, pratsamma och fläckvis rent av artiga.

Den upplevelsen hade jag unnat många som tror att den sortens mellanstadiebarn är utdöda.

...

På promenad med doktorn härom dagen fick jag syn på en ny serviceanläggning i närområdet. En mack, med priser på olika bränslekvalitéer, slang och allt.

Inklädningen kanske sattes dit innan regnvädret, men det är ju världsliga saker.

Trevligt med fantasi och företagsamhet i dessa dagar då det mesta är "färdigtuggat" och knappt ens lego längre lämnar något åt fantasin och den inneboende påhittigheten.

...

Hade tänkt lägga ut Alliansens 10-punktsprogram - familjepolitik för tryggare barn då jag såg att Fredrik W, en annan Vännäsmoderat, redan gjort det.

Jag bestämmer bara en senare publiceringstid. Ju fler gånger programmet kommer ut, desto bättre. Det här bör läsas och studeras, inte bara av barnfamiljerna. Läs det, ser fram emot reaktioner och debatt.

En hjälpande hand. Ikväll hade vi lite fika med nära och kära här hemma. Något som skulle ha inträffat tidigare i juni. Rasmus kom med ett paket, men tyckte att det gick mer än lusigt med öppnandet. När han väntat länge nog erbjöd han sig att hjälpa till. Den som är vis lyssnar till råd och tar även emot hjälp, så jag tackade ja.

VM i fotboll. Eller kanske BM i fotbollar? Byskemästerskap alltså. Smålänningen Carl är omgiven av bollar som lite större ungdomar snart ska använda sig av. Men just nu står de till hans förfogande, hela bunten. Bollen upphör inte att fascinera nya generationer.

...

Att små flickor för sig själva provar på att vara stora, klär ut sig på olika sätt och spacklar på lite som det blir, det hör väl till.

När butiker, tidningar och andra media gör små vuxna av barn och mer eller mindre sexualiserar dem - då blir det snabbt obehagligt. Den här bilden från morsdagsreklamen i Paris tycker jag kvalar in bland de obehagliga. Överreagerar jag?

Jag tycker barn ska få vara barn så länge de bara får.

Tänkte återkomma med lite andra bilder från Europa om det blir tid. Några med vackra motiv, andra vardagliga eller obehagliga, men på ett annat vis. Eventuellt på resebloggen.

 

...

Nu tänkte jag uttala mig om något jag inte har erfarenhet av. Jaha, "är det nytt?", tänker några.

Vi fick inga barn, Agneta och jag, men både arbetsliv och vänkrets är fylld av människor i alla åldrar. Också småbarnsföräldrar. 

Barnkär som jag är  kan jag långt på väg förstå det absolut överväldigande, omskakande nya som sker när en ny liten person kommer till en med drag av både en själv och den man älskar. Ett barn som slår an strängar i hjärtat i frekvenser man inte visste fanns, en varelse som behöver en på så många plan. En liten människa som utvecklas från dag till dag och för vars utveckling man har en obegripligt stor betydelse.

Ankomsten ändrar nog ofta det mesta i livet. All grundläggande livsrytm rubbas för en del. Skeendets olika faser kan även kan ha med sig känslor, reaktioner och konsekvenser som man inte gärna talar så öppet om.

Ni som varit i de här situationerna vet så oerhört mycket mer än jag om allt vad som händer och sker. Men även som oinvigd blir man tagen och ledsen när man ser en ny liten familj spricka när den gemensamma resan just har startat.

Trots att jag är i farfarsåldern och utan erfarenhet vill jag drista mig att säga - glöm inte bort den du fått barnet med. Gläds åt  barnen, se din livskamrat och sköt om också den relationen. Ta tid till den du förhoppningsvis ska leva med när era barn om kanske 6 - 7 - 8000 dagar flyttat ut.

Det är nog bland det allra bästa du kan göra för ditt barn.

Tidig lunch med lågstadiet. Tidigare har jag haft måndagarnas höjdpunkt då jag är resurs på Mariaskolans förskola Klippan. När jag kom idag stod en1,5-årig "huvudfoting" i röd overall och hjälm och tittade på mig från 25 meters håll. Röda kinder matchade klädseln i övrigt. När jag bytt om till megastor blå bävernylonoverall stod han och väntade utanför dörren. Han tittade tyst på mig i en halv minut och sa sen ett ord: "-Boll!" Det var inte mig han åsyftade, men det vi gjorde förra måndagen. Jag hämtade en boll och det blev lite fotboll på 1-3-årsnivå. Innan snöänglar och grottor tog över. Skönt att vara i den okomplicerade världen en stund ibland.

...

Fick ett tungt besked i kväll. Det gällde en ung människa jag hade mycket att göra med en period.

Det har inte gått bra på slutet, det har gått riktigt dåligt. Sånt är så sorgligt. Den värsta sortens resursslöseri.

Hoppas att få ett telefonsamtal om något år eller så. Med nya bud och glädjande besked.

 

...

Fick just ett sms från ett par goda vänner som fått en liten grabb för en liten stund sen.

Det är något speciellt med nya små liv. Man blir så glad av sådana besked.

Önskar all lycka och välsignelse över den lille parveln!