...

Så "skrevs vi ut", medan pojkarna under trappan tittade på oss.

Gallerdörren som stått öppen en stund låstes igen.

Tre grabbar följde oss med ögonen tills vi gick genom järnporten och försvann.

Jag vet inte varför, vad man alls skulle kunna göra, men hit skulle jag mest av allt vilja återvända. Hit och till handikappskolan. Jag skulle vilja ha tid och få göra något för de här grabbarna. Både få räcka dem det som är permanent och ge något temporärt. Berätta om Jesus och få glädja dem på något annat sätt, här och nu.

Sen skulle jag vilja tala med några indiska politiker om detta med övergivna barn och var de rimligen ska vara.

...

Det här rummet var störst och värst.

Här sitter barnen med de i praktiken tyngsta straffen. Några är sex år, andra har suttit länge.

De flesta sitter förmodligen här utan att egentligen veta varför. "This is the neglected children", sa man. De övergivna barnen. Dem som mamma och pappa, eller någon av dem lämnade på järnvägsstationen eller någon annanstans. På grund av separation, fattigdom, missbruk, psykiskt sjukdom eller annat. Ofta små som sagt. Vid sex anses barnen kunna klara sig på något vis.

De här barnen kommer i regel inte ut medan de fortfarande är barn. Kommer inte mamma eller pappa och hämtar dem får de sitta här tills de blir 18-19 år, bakom galler, lås och bom. Adoption förekommer knappast. I ett land där man i kontaktannonserna vanligtvis säger vilken kast man tillhör, vad man tjänar och att man kommer "from a decent family", en "rekorderlig släkt", är det inte många som vill chansa på att adoptera ett barn med oklar avelslinje från fängelset.

Stilla satt de, tills jag sa något som de förstod var till dem. Då gick en rörelse över rum och ansikten och några händer vinkade. Jag ville både gråta och ett ögonblick också slå någon, oklart vem. Jag ville stoppa ner hela bunten i en stor resväska och ta med dem därifrån.

...

Barnen och ungdomarna var inte magrare än andra indiska barn, de hade inte dåliga kläder. Det var något annat som var värre.

Bengt fick träffa läkaren och titta på några av barnen som satt i kön till "sjukan".

Det vanligaste problemet var olika hudsjukdomar. Några barn satt isolerade och Bengt fick titta på dem också. Det visade sig vara skabb (inte ovanligt bland gatubarn) mot vilket man också hade medicin.

...

Det sägs att fängelset blivit mycket bättre än det var förr, Både vad gäller maten, käkderna och bemötandet. Det kändes också som om flera i personalen hade "levande ögon" och kanske kunde förstå sig på barn.

Här talar vi verkligen om barn. Hit kommer många tjuvar. De som stulit av staten, t.ex. av järnvägen får strängare straff än om man stulit av privatpersoner. Det kan enligt vår värd Gali handla om en fördubbling. Sex månader till ett år kan straffen vara, men säkert även kortare. Jag vet inte vad snittåldern är för dem som tas för stöld. De som sysslat med droger får också stränga straff.

De ojämförligt längsta "straffen" får några helt andra och de påbörjar tiden här när de i regel är mycket yngre än tjuvarna.

Man går i skola och utbildningen skulle kunna vara ganska hyfsad, enligt en osäker ögonblicksbedömning.

De äldsta sägs få yrkesutbildning eller hjälp till fortsatta "högre" studier.

Man stod eller satt som soldater med rätt uttryckslösa ögon tills vi sa något, rörde vid en axel eller arm. Då var blev man plötsligt "levande", sökte ögonkontakt, kunde bli ivriga och säga något. De kändes svältfödda på mycket.

Det var inte mycket man hann säga när man passerade igenom under ledning av fängelsechefen, mannen i vitt i dörröppningen.

...

Det här blir några inlägg, jag kan inte välja ut bara 3-4 bilder från denna plats.

Fängelset ligger i miljonstaden Tirupati där det också finns ett stort fängelse för vuxna. I flickornas fängelse finns det 40-50 stycken, här i pojkarnas 150. Pastorn vi besökte var i det stora fängelset varje vecka och ungefär en gång i månaden i barnfängelserna.

Det var mycket osäkert om vi skulle få komma in. Det var inte rätt dag oc h tid för besök och man kan väl tänka att chefen tvekade inför att släppa in obekanta västmänniskor på det här viset. Vi kom in genom portarna en liten stund tack vara pastor Gali.

Jag har varit en del både på Ersbodafängelset och på Sörbyns kriminalvårdsanstalt. Det är inga trivselinrättningar, men skulle nog kunna kännas mer barnvänliga än det här. Gården gav inte intryck av att vara en plats för lek. Det fanns inte ett mål, ingen lekutrustning, ingenting.

Korridorerna var verkligen genuint fängelselika. För alla fönster var det stabila galler.

Homogena dörrar och gallergrindar var låsta med hänglås.