...

Laddade ner de sista bilderna från Indien för en stund sedan. De har fått ligga till sig lite i kameran som inte använts på nästan två veckor.

Den här bilden visar ett av barnhemmen vi besökte, det som fanns på samma område som det kristna centret i Bangalore där vi bodde.

Jag var ensam som där sista dygnet och förstod mig inte på låset till porten vid huvudutgången. Då tog jag vägen över barnhemmet för att se om man kunde komma ut genom en mindre port som fanns där.

Det kändes tydligt att de unga kvinnorna som skötte om barnhemmet var obekväma över min närvaro och jag anade varför.

Det visade sig att ledningen var mycket noga med att män inte fick komma in på barnhemmets tomt. Även i Indien finns exempel på det otänkbara och det sjuka och hur gränser som aldrig ska överträdas överträds. Övergrepp mot barn har förekommit även på indiska barnhem. Här hade man satt ribban och säkerhetstänkandet högt.

Kvinnorna ringde direkt och kollade upp mig med direktorn, mr Stephen. Det är positivt när människor gör sitt jobb. Särskilt när det gäller något så viktigt som barn.

Notera de upphöjda stenlagda gångarna. Om ett halvår är det regn på regn. Allt flyter och den nu hoptorkade, dammiga jorden sväller och jäser. Då är de här gångarna bra.

...

Då tänker jag inte bara på hur snålheten spelar oss spratt så att inget givande alls sker.

Svårigheterna visade sit vid tsunamin och kommer att visa sig nu vid Haiti-katastrofen. Var kommer hjälpen bäst fram? Var är omkostnaderna minst? Hur ska man undvika bluffarna? Det finns fler frågeställningar. Både vid bistånd, nödhjälp och kristen verksamhet.

"Svenska pengar har gjort mycket skada i Guds rike", sa en gammal man till oss en gång 1993. Två då relativt unga svenskar förstod först inte vad han menade. Han hade ju själv bland annat översatt och tryckt litteratur som spritts i EFS gamla missionsområde, med hjälp av svenska pengar. Han förklarade hur han tänkte och vi förstod så småningom alltför väl. Han hade närstående som ramlat ner i korruption, inte kunnat motstå att fara oärligt fram med medlen som passerade. "När mission blir en fråga om mycket pengar och blir "lönande" kommer fel människor i ledningen och de som skulle vara där stöts bort".

Många vill förstås tro att all kristen verksamhet är bluff och båg och pengasamlande för dess egen skull. Man förstår inte, eller vill inte förstå, hur saker fungerar och vilka drivkrafterna är. Man kan förstås också ha fått se lurendrejerier.

Jag har själv varit anställd i ett kristet sammanhang som aldrig uppburit ett öre i bidrag. Allt har varit frivilliga gåvor. Pengarna föreningen genom styrelsen kunnat göra saker för har skötts av en kassör och det har funnits revisorer. Det är tyvärr sällan den strukturen i länder som Indien, det blir i regel alltför personcentrerat. I ett land där en bra lärarlön är på 1600 kronor och en dålig mellan 3 och 400 i månaden blir 100 000 väldigt mycket pengar.

En av dem vi mötte i Indien var mycket bekymrad över all korruption som förekom. Han sa t.ex. att han trodde de allra flesta av barnhemmen hade startas för att mjölka pengar. Mjölkningen sker kanske först av en organisation i väst, sedan på plats i Indien. Vi såg också nedslående saker på vår resa och träffade personer vi inte vill kanalisera pengar genom. Tyvärr. Vi såg sånt som måste ändras, men också mycket som var positivt och förtroendeingivande.

Alla tveksamheter kan ju tas som en förevändning för att inte hjälpa till alls. Det blir fel, men det är mycket nödvändigt med ordentlig kontroll. Oavsett om det handlar om kristen eller allmänhumanitär verksamhet, eller både ock.

Det är många fördelar med att stötta lokalt drivna saker. Våra traditionella svenska "storprojekt", om vi nu talar allmänt bistånd, har ofta varit horribelt ineffektiva. Ofta har vi byggt monument över oss själva, praktbyggen som inte gjort mycket och lång nytta. Jag har sett sådant med egna ögon. Vi har också berikat skurkar av olika slag både här och där. Mugabe är ett exempel, tyvärr inte det enda. Ibland har vi också slagit sönder lokal och hållbar näringslivsstruktur, genom felriktat bistånd eller missriktat "generösa" löner. En luttrad ansvarig där man kanaliserar oerhört stora summor och som sett många misstag sa en gång: "Ibland skulle man bara vilja trycka 200 kronor i näven på dem som vill något".

Det finns som sagt alltför många bluffpastorer och bluffkyrkor. Ghana är kanske det svåraste exemplet vi sett, där var det inte få, men det är alltför mycket i Indien också. Världen ser tyvärr ut så här. Man får kolla upp så gott man kan, vara försiktig både med medlen och samvetena hos dem som tar emot hjälpen i de förtroendegivande lokala sammanhangen. Där det fungerar är det en fantastisk "utväxling" på pengarna.

...

Varför åkte vi till Nagercoil, var det bara för att äta middag på barnhemmet?

Nej, förutom att vi haft mycket att göra med paret Spurgeon och träffats både här i Västerbotten och i Nagercoil så har han arbetat för LLM med översättning, tryckning  och spridning av kristen litteratur. Det pågår fortfarande, men verksamheten börjar rundas av. Det är naturligt när man är 77.

Paret är helklara i tankarna och vill fortfarande göra saker, men förnuftet säger att tiden är begränsad. Påbyggnaden på huset bredvid det stora mqngoträdet innehåller förutom fritidslokaler även kontor och lagerlokaler. Snart är deras hem på Green street inte längre centralpunkten för administrationen.

Evangeline hoppas förstås att sonen Andrew ska komma tillbaka till Indien som han lovat. Han är gift med en amerikansk kvinna och har varit verksam på ett teologiskt seminarium i USA och i Malaysia. Önskan är nog att få lämna arbetet i hans händer. Hoppet om barn som bildat familj och etablerat sig i andra länder är det många indiska föräldrar som hyser. Alla kommer inte att få se det uppfyllt.

...

Det blev en trevlig middag där några åt på bananblad.

Notera besticken man använder.

De äldre flickorna serverade med stor säkerhet och åt sen, när vi i stort sett var klara.

Efter middagen blev det glass och visning av rummen innan avskedet. Notera sängarna som skymtar i bakgrunden. Ett framsteg! När vi var här 1993 sov flickorna på mattor som påminner om såna vi använder att lägga ut under badlakanet på stranden. Knappast 3 millimeter tjocka, att ha mellan kroppen och betongen.

Många tankar kommer. En är att det inte är sakerna som gör livet, glädjen och förnöjsamheten.

...

På kvällen efter invigningen hade vi bett att få betala för en lite festligare middag på barnhemmet. Liksom vi gjort på de mindre och fattigare ställena i Andhra Pradesh. (Skillnaderna mellan barnhemmen är vädigt stora, liksom på de omgivande samhällena.)

Kvällen inleddes med ett möte där det första som hände var att strömmen gick, inga ovanligheter.

Det blev ett kortare möte med tolkade tal och sen en dansuppvisning av flickorna.

Som vanligt handlar det om några föräldralösa, några från andra svåra förhållanden. I gruppen på 44 flickor från 5-6 till ca 20 år finns två tvillingpar. Tvillingflickor innebär en dubbel belastning  för en familj och det är inte första gången man tagit emot tvillingar.

De piggögda yrvädren nedan hade svårt att sitta helt stilla, inom snäva indiska ramar, och uppvisade alla tecken på "driv". Om inte mitt sjätte sinne sviker mig kommer de att klara sig bra här under solen.

Hemgiftssystemet "skenar " som tidigare sagt. Spurgeons har själva varken betalat eller tagit emot "dowry" för sina barn. De har förstås inte möjlighet att betala för alla dessa barn. Flickorna får utbildning, lyckas de i skolan sänds de vidare till högre utbildning. Är det inte "deras grej" så får de en praktisk utbildning. Blir de sömmerskor får de med sig en symaskin från barnhemmet.

En flicka som arbetar blir ibland gift "voluntarily", hon kan alltså träffa någon som gifter sig med henne "frivilligt", av kärlek förhoppningsvis. Det är framtidsutsikterna på området för de här flickorna. Man har haft totalt 200 boende här (vet inte om det är med nuvarande 44 inräknade) 20 har hittills bildat familj.

Vi försökte försiktigt tipsa Anders om möjligheterna i Indien, men det sa inte klick och jag tror han såg mer av svårigheter än möjligheter. *s*

...

Paret Spurgeon driver ett barnhem sedan 80-talet. Han var professor i matematik innan han vid dryga 40 sadlade om och blev predikant. Hon är utbildad blindlärare. Tanken var först att satsa på just blinda, men det finns ett par blindskolor (drivs av kristna organisationer) i distriktet.

Tamil Nadu i södra Indien är ett område där det funnits kristna sedan de första århundradena efter Kristus. Spurgeons hör båda till familjer som varit kristna i ca 8 generationer.

"Urgruppen" kallas Thomaskristna och tros ha sin start via aposteln Thomas som man säger kom hit år 53. Han som först tvilade och sedan trodde och vars utpekade grav finns i området. Klart är i alla fall att de första europeiska missionärerna på medeltiden fick sig en funderare när man stötte på en fungerande och ganska utbredd kyrka där ingen hört talas om påven.

Flickorna ovan är klädda i sina skoluniformer. Ett mycket bra system i ett land där en del skulle kunna byta dyrbar Sari varje dag och andra kanske bara skulle ha trasor. Hade kunnat underlätta tillvaron för vissa i Sverige också, om förutsättningarna funnits.

Man hade just byggt på ett av husen med en våning för att bl.a. få till ett fritidsutrymme för de nu 44 flickorna. Min församling stödde tidigare barnhemmet, men eftersom man får stöd från olika håll började vi hjälpa till där det var fattigare.

Vi fick inviga nybygget, Bengt klippte bandet. Man hade faktiskt fördröjt färdigställandet med tre månader så att vi skulle kunna göra det. Då kände man sig nästan som en "storgubbe".

Byggnadsarbetarna, ett 20-tal män och två kvinnor, var med på invigningen och fick mat efteråt. Vi skulle också dela ut en gratifikation till var och en. Här var det Anders tur. Han som fick känna sig som en storgubbe mest hela tiden.

...

I Palakol var vi med på ett par gudstjänster som jag tidigare har visat några bilder från. Församlingen driver också barnhem.

Även här var det ovanligt mycket pojkar. Härom dagen, när vi besökte ett barnfängelse, fick vi höra en anledning till att det blir så många föräldralösa barn. Det handlar inte så mycket om dödsfall som skilsmässor. Eller, en del lämnar helt enkelt varandra utan större formaliteter. När man bildar ny familj händer det alltför ofta att mannen inte vill ha med någon annans barn i boet. Det kan enligt uppgiftslämnaren också handla om kvinnan om hon ska bilda hem med en änkeman med barn.

...

Här har vi en bild från barnhemmet i Yellando, det som nu blivit två mindre med totalt samma antal barn.

Här är det för ovanlighetens skull mer pojkar. Som jag sagt tidigare så är det här ett "tribalarea", ett stamområde där barnen ofta har väldigt dåliga framtidsutsikter. Killen som är trea från vänster i vit skjorta har varit på barnhemmet nästan hela sitt liv.

Vi fick inviga några nya lokaler, men det är inte stort och tjusigt. VI har sett flera barnhem i olika delar av södra Indien nu och de i Yellando är de enklaste.

Skillnaderna mellan norra Andrah Pradesh och exempelvis Tamil Nadu vid sydspetsen är rent allmänt mycket stor.

...

Bör kanske skriva om något annat än barn nu ett tag, men här kommer bilder från ett av barnhemmen som finns i Yellando och som församlingen jag tillhör betalar för. Numera uppdelat i ett för mindre barn och ett huvudsakligen för lite större.

Indierna gillar som  lite uppställning, högtid och finesser. Även här ute i de fattiga stamområdena. Den här delen av Andhra Pradesh är mycket fattig om man jämför t.ex. den delstat vi lämnar om några timmar, Tamilnadu.

...

....

De flesta av de här barnen är ur stamfolk, alltså inte ens inne i kastsystemet. Inte ens oberörbara. Till högre utbildning och statliga tjänster har "daliterna", de oberörbara,  viss förtur. Jag vet inte alls om stamfolken har några liknande fördelar.

Försökte ladda upp en bild där det finns en kvinna i traditionell stamdräkt, men vill sig inte riktigt. Försöker kanske peta in den senare.

...

...

Det ar en ny erfarenhet att kliva ut ur bilen och uppleva att glasogonen immar igen.

Det hande idag nar vi akte fran Nagercoil till Indiens absoluta sydspets dar bl.a. Gandhis masoleum ligger. Immiga glas ar annars nagot vi glasogonbarare erfar nar vi kommer in i stugvarmen en kall januaridag. Forklaringen ar indiernas forkarlek for full ac mest hela tiden kombinerat med varm och fuktig luft.

Om nagon blir avundsjuk pa oss som far vara i varmt klimat sa kanner ni inte mina myggbett. De kliar hemskt och blir till elaka "bullar". Bengt sager att det ar loppor, men jag har sett dem som biter. Det handlar om en obesvarad karlek. Myggorna har utvalt mig och skippar Bengt och Anders. Mina kanslor for dem ar inte alls lika varma.

I morgon ska vi kopa mer malariamedicin, vi fick alla en del bett i ett omrade dar lokalbefolkningen sager att en del far malaria. En dos ar tagen, men sen forsvann medicinen i samband med kladtvatt.

Nu ar klockan 22 har, imorgon 0730 (!) ska vi inviga en utvidgning av barnhemmet har. Kanske darfor bildhanteringen inte ska fungera. Jag skulle helt klart bli sittande en stund om den funkade.

Forsoker aterkomma.

...

Det ar egentligen ren idioti av mig att sitta har. Klockan ar over ett pa natten. Det skiljer 4,5 timmar(!) mot svensk tid. Klockan fyra, om tre timmar ska vi aka harifran och jag har inte packat. Det ar mycket osakert nar jag kan skriva igen, darfor gor jag det nu. Jag har ingen mobiluppkoppling an sa lange.

I morgon ska vi till en handikappskola som ELS och Marihemskyrkan delvis betalar for och till ett barnhem som bekostas helt och hallet. Det blir en mastodontdag.

De har platserna ligger i omraden dar den maoistiska gerillan, naxaliterna, verkar. De har blivit annu mycket tristare och angriper nu ibland aven skolor. Jag tror de framst valjer de statliga.

Forra gangen hamnade vi i en av deras vagsparrar en natt. En traktor med stenlastat slap hade "fatt punktering" 90 grader over vagen nar vi skulle till flyget en sen natt. En dryg handfull man tittade in i var bil och ville se vara pass. Vi anade vilka de var redan innan vi sag att nagra var bevapnade.

Pastor Yobu berattade vilka va var och vad vi gjorde har. Det blev stilla och tyst en stund och de tittade pa en man som stod vid vagkanten. Han hade runda glasogon och en kpist pa ryggen. Efter ett antal langa sekunder nickade han pa indiskt vis och vi fick kora ner i diket och passera vagsparren. Veckan innan hade det varit en sammandrabbning mellan gerilla och polis och nio gerillaman hade dodats. Vi hade ju kunnat bli en bra handelsvara for gerillan, eller nagot annu varre. Ibland har man funderat vad som hant om mannen inte nickat. Med den har senare generationen gerillasoldater hoppas jag att vi slipper en liknande upplevelse.

Visst har saker andrat sig har i Indien, men de regioner dar vi ar nu har inte sett mycket av tillvaxten. Det kanns som inget alls har forandrats, mer an tillgangen pa mobiler och Internet. Lararlonerna pa de ickestatliga skolorna verkar t.o.m. ha gatt ner. Maten gar daremot stadigt upp. Befolkningen blir storre, men inte jordbruksmarken. Tyvarr tas den pa manga hall i bruk for industri och andra byggnationer.

Nu sager jag godnattI

...

Sätter mig ner en stund och vilar efter att ha brottats med packningens vedermödor.

Kör på Kanjang, nåt som börjar på Echi.., Rinexin och lite till. Tänker på mina medresenärer och värdarna i Sth och skippar vitlöken så länge. På indiska landsbygden spelar det mindre roll, doftkonkurrensen där kan vara stenhård.

Packningen, ja. Har fått med mig en del gåvor som ska lämnas till stora och små, fattiga och lite mer bemedlade. Kommer inte att få med mig allt. Svårprioriterat.

Känner mig lite som en besökare från yttre rymden. Inga märkvärdigheter, men när man räknar ihop det som är elektroniskt skulle en utplacerad CIA-agent från 1987 ha varit helt distanserad.

I stamområdena i det Indiska "inlandet" är sakerna förmodligen tidigare osedda av de flesta, för många i städerna är det vi bär passé. Indien är skillnadernas land. Idag mer än någonsin.

...

För en tag sedan avslutades kvällens resesammanträde här hemma. Efter en del köldrelaterade bilproblem började vi nästan ett par timmar sent.

De jojo-krassligheter jag känt av den senaste tiden avfärdades av den närvarande medresenären som resfeber. Jag tror inte det stämmer, men man aktar sig ju för att säga emot doktorn.

Vi ska besöka tre barnhem med tillhörande skolor, ett som "min" församling betalar för, och ett antal församlingar och översättare i södra indien som Luthersk Litteraturmission har kontakt med.

Doktorn hade hoppats att vi skulle komma till en lepraby där en av de lokala församlingarna arbetar. Det skulle bli en tur och returresa på 40 mil enkel väg och kan knappast tryckas in i den rätt "tighta" planeringen. (Jag är bara rädd att doktorn tänker försöka, i det fallet oroar det mig att det är han som bestämmer. *s*)

Vi kommer att färdas en del i södra Indien. Bitvis kommer vi att ha hjälp av en ung indier som bott här. Han och hans fru var med i Mariehemskyrkan under åren i Umeå då hon forskade på universitetet. På några av platserna har vi varit förut.

...

Det handlar inte om träning. Jag hade tänkt mig till träneriet ikväll, men av det blev intet.

Till största delen beror det på vaccineringen jag genomgick idag. Det är bl.a. gamla hederliga hemskheter jag "boostervaccinerats" mot. Polio, stelkramp och tyfoidfeber. En medresenär fick ännu fler "shots". Det är väl att det finns vaccin mot dessa och liknande sjukdomar, trots allt som sägs om vaccinering idag.

I början på januari bär det av till Indien om det går som det är tänkt. Vi är några som ska besöka ett par barnhem och några kristna församlingar i södra Indien. Ett av barnhemmen bärs ekonomiskt här ifrån västerbotten.

Det indiska samhället präglas som bekant av enorma skillnader. Både mellan områden och landsdelar och mellan människor. Jag vet inte om mötena med ofattlig rikedom och yttersta fattigdom kan bli så nära någonstans som där. Återkommer kanske om det.

Nu kan mycket ha ändrats. Det är 12 år sedan vi var där sist och man säger att vi kommer att ha svårt att känna igen oss på grund av saker som det ekonomiska uppsvinget haft med sig. Det ska bli spännande att se hur utvecklingen varit. I flera fattiga "inlandsområden" gissar jag att skillnaderna är små. Exempelvis där "vårt" barnhem ligger.

...

Australien har gjort upp med sin del av en märklig hantering av barn som pågick länge inom det brittiska samväldet.

Barn till ensamma mödrar i svårigheter, stökiga eller föräldralösa barn sändes iväg från England till Australien. Säkert också många vars föräldrar dött i krigen eller kommit hem så trasiga och/eller alkoholiserade att de inte längre klarade att hålla ihop en familj. England och Ryssland fick som bekant betala ett högt pris för vår europeiska frihet. Betydligt mer än USA som betalade oerhört mycket.

Australiens premiärminister bad i måndags de drabbade om förlåtelse för vad de råkat ut för. Många hamnade på regementsliknande barnhem och fick en könslokall uppväxt. Smärtsamt många drabbades av övergrepp av olika slag. Ursäkten var speciellt riktad till dem som sändes iväg mellan 1930 och 1970, då "landsförvisningarna" tog slut. Ett tusental av de 7000 som blev "ofrivillliga" australiensare mellan dessa år var närvarande.

Se på de här bilderna och läs den korta artikeln. Titta på den gamle pojken som gråter på bild fem. Man ser den lille och hur smärtan är levande.

Jag skulle vilja krama pojken därinne, genom gammelhuden, och ber Gud att det som är kvar blir bättre än början.

Det finns nog en del att be om förlåtelse för i Sverige också.

...