...
Rättigheten och plikten för utvecklingsstörda att gå i skola är snart 45 år ung. 1968 kom förändringen, i samband med omsorgslagen. Det var då särskolan kom - hur hade de som behövde den det innan?(Är det förresten inte dags att utlysa en namntävling för att få fram en bättre benämning?)

När man läser vad läkare och andra kunde skriva om dem som kallades helt andra saker på 10-20-30-talet blir man upprörd. Det dåtida bemötandet och hanteringen av dessa som jag tror vi fått för att för att ha några att visa särskild barmhärtighet och vänlighet emot går idag inte att förstå.

Att grund- och gymnasiesärskolan idag ger människor möjligheter att utvecklas och hitta meningsfulla och tillfredsställande livsuppgifter även om man har större svårigheter än oss normalstörda, det är riktigt bra. Men man undrar hur det var för flickorna och pojkarna som behövde hjälpen tidigare?

...
Det är något väldigt fint med att vara verksam i skolan. Samma känsla av att göra något meningsfullt hittar man inte i alla jobb.

Idag hörde en elev jag inte träffat på åratal av sig till mig. Det hade varit rörigt och svårt på flera områden när vi sågs sist. Hon ville bara tala om att det gått bättre än jag kanske trodde det skulle. Att hon mådde och hade det bra. Det var inte utan att den gamle grå blev en smula rörd.

Inget ont om att jobba i industrin, ekonomi- eller datasektorerna. Det är sällan en skördare, Volvohytt, årsredovisning eller datorapplikation hör av sig till en efter några år för att säga att man inte ska vara orolig. Att det har gått mycket bättre än det kunde ha gått.

Det är något visst med människor. Inte minst växande människor.

...
Var nyss på en affär i en solig norrlandsstad och fick hjälp av en solig flicka. Förstod snart att hon inte fötts med riktigt samma förutsättningar som de flesta. Kanske fanns det en kromosom för mycket, men är inte säker.

Trevligt var det i alla fall, mötet. Jag tror vi båda gjorde varann glada. Jag tycker det är så roligt när affärer och företagare ger möjligheter till några som dras med funktionshinder att komma ut i ett social vardagsliv tillsammans med oss normalstörda.

Vi i "offentligheten" borde vara ännu bättre på detta, kunde man tycka, men av någon anledning verkar det sällan vara så.

...

Hade tänkte få in lite mer bilder från utflykten till Eskilstuna med de rullstolsburna innebandyspelarna i Umeå Tigers, men tiden har inte räckt till.

Det är inte direkt någon mjukissport det här. Från centrum på bahjulen och framåt på rullstolen får det tacklas i princip hur hårt som helst. Ibland smäller det som kring radiobilarna på Gröna Lund och ibland pekar hjulen mer eller mindre uppåt.

Jag hörde att det även spelas rullstolsrugby, vilket måste vara en ännu mer hårdhänt sport. Själv skulle jag vilja ha en av de mer fotskyddande "rullarna" om jag skulle ägna mig åt detta.

Det är inga billiga saker, rullstolarna. UT:s ligger på max 18 000, men jag provlyfte en lättviktare som kostade ca 25 000 och det finns sådana som kostar det dubbla.

Som jag skrev härom dagen var det en sådan imponerande gnista både på och utanför planen. Mixen i ålder och bakgrund tilltalade mig också.

Tyvärr fick jag ingen bild på den yngste i Umeå Tigers. Tolvåringen som petade in lagets enda mål bakom landslagsmålvakten i matchen mot Sverigeseriens vinnare "Invalidos" från Göteborg. Här ovan har vi en av de äldre i Falun, gammal landslagsspelare och fortfarande explosiv och giftig.

Killen ovanför heter Stefan Siren, bor i Lövånger och spelar för Göteborg. Han åkte med bussen och uthärdade godmodigt diverse vänskapliga hot efter att ha varit med och slagit UT ganska grundligt. Humorn i gänget tar en stund att vänja sig vid för en som är van att hålla på med likabehandlingsplaner. ;-)

Stefan är förresten bonddräng när han inte spelar innebandy, enligt honom själv. Full av humor. Åkte och mönstrade när det begav sig, för att kolla reaktionerna.

Här har vi en av drivkrafterna i Umeå Tigers; Tommy Larsson från metropolen Vännäs. Oftast en av de två icke funktionshindrade på planen.

Det här var sista innebandyloggen. Annars fanns några små saker man hade kunnat brodera ut. Som att jag lyckades tömma bussens batteri med rullstolslyften på Göstas linjebuss och sinkade den redan sena hemresan en halv timme.

Några åkte flyg för att komma fortare fram. På måndagmorgonen när jag släppte av gänget vid Nolia kom några av dem och mötte oss. En hejdundrande försening gjorde att de landade i Umeå någon timme innan bussen kom dit.

Till slut - Umeå Tigers skulle säkert behöva förstärkning. Gärna från några rullstolsåkare som håller på med andra sporter också så man drar nytta av olika sorters träning och färdigheter.

 

...
Det blev en ovanlig, men trevlig helg. Det finns en del bilder att visa och intryck att skriva ner, men jag har inte haft tid och ork ikväll. Gårkvällen och natten gick åt till busskörning och måndagskvällen till Vännäsmoderaternas årsmöte. Dessemellan har jag även jobbat delar av en dag.

Jag har i alla fall mött människor som gjort ett djupt intryck på mig. Det syntes också idag, förstod jag på en arbetskamrat. Jag såg tydligen inte alls lika trött ut som jag rimligtvis borde. Jag sa som det var att jag fått en riktig energikick under helgen.

Det var mycket jag fick lära mig. Några saker visste jag förut, men fick starkt bekräftade. Det är sällan de med de bästa förutsättningarna som är nöjdast, har roligast och sprider mest glädje. Det är också mycket mindre än man tror som är ohanterbart eller alldeles omöjligt.

Återkommer.

...
Sitter och blir värmd av solen. Den långärmade tröjan är nästan lite för mycket, just precis här.

Utvidgat insikter och kunskaper idag också, kring en del saker här under solen. Bland annat sett lite av vad man kan göra i och med en rullstol.

Glöm inte att ni tappar en timme i natt! Tror nästan jag ska ställa fram klockan nu snart, så man inte lurar sig själv.

...
Har idag fått sitta och se många av handikappomsorgens pärlor i aktion. Man blir både glad, imponerad och tacksam av att se deras arbete och människobemötande. Över att de finns.

Människovärdet är absolut.
...

...

ICA:s satsning på att ge 1000 människor med funktionsnedsättning arbete gillar jag verkligen.

Alldeles nyss hade jag ett telefonsamtal med en arbetssugen vän som lider av en annan sorts funktionsnedsättning som kommit mitt i livet. Han beskrev lite hur han bollas runt och hur svårt det är, av olika anledningar, att få en plats med lönebidrag. Trots att det finns mycket pengar till ändamålet.

De företag som anställer människor som inte alla stunder kan gå för fullt vill jag verkligen stödja. De som vågar ta emot folk, kanske med lönebidrag, och ge dem en chans.

Det är inte alltid nödvändigt med lönebidrag, många som anställt människor med  mer osynliga funktionshinder har aldrig ångrat sig. Man har fått toppkrafter just för de uppgifter och den miljö det handlat om. Jag vet.

 

 

Igår var det politisk debatt på HSO i Umeå. Det står för  "Handikappförbundens samarbetsorganisation".

Numera vill de olika organisationerna som organiserar den femtedel av svenskarna som lider av någon sorts funktionsnedsättning att deras rikstäckande samarbetsorganisation rätt och slätt ska kallas "Handikappförbunden".

Igår hade man anordnat debatt med de politiska partierna. En debatt som bland annat gällde FN-konventionen om funktionshindrades rättigheter och detta med tillgängligheten. Till i år skulle alla "lätt avhjälpta hinder" för funktionshindrade ha varit borttagna.

Efter en stund på HSO förstod man att så inte alltid är fallet. Att bara höra hur det kan vara för en synskadad att ta sig över en fri och omarkerad yta till posten på OK eller att rösta eller posta brev när bås och lådor är för högt placerade för rullstolen var tankeväckande. Jag har talat med Gösta Eklund, Moderaternas representant i valnämnden i Vännäs. Han ska ta upp frågan om valbåsens tillgänglighet på de kommunala valarbetarnas utbildningsdag i Lycksele nästa vecka.

Vår representant i debatten hade fått ett akut förhinder och kom sent, så jag fick frågan om jag kunde ta hans plats i panelen. Jag var där för att lyssna och lära, men det såg illa ut med en tom plats för Moderaterna så jag försökte i alla fall fylla upp stolen. Min kunskap och insikt i frågorna är långt ifrån bra, men vad gäller de mer osynliga funktionsnedsättningarna har jag hunnit samla en del erfarenhet och kunskap. Då talar vi om neurologiska funktionsnedsättningar som ADHD, ADD, Damp; Asperger och Dyslexi m.fl. diagnoser. Sådana som ibland kan stå tillsammans med oerhörd begåvning, men kan utgöra påtagliga hinder för "bärarna".

En intressant kväll om saker som direkt och personligen berör en femtedel av oss. Vilka som ingår i den femtedelen imorgon vet vi inte.

 

...

Det var dags att åka vidare. Efter maten skulle barnen ta avsked av oss.

Först sjöng de här blinda eleverna för oss.

...

...

Sedan dansade de här döva eleverna. De hör inte alls musiken, men följer tecken som läraren gör.

...

...

Det blev blommor på olika vis.

...

Till sist vinkades vi av.

...

 

...

Sänder några bilder till från "Angelschool of handicapped". Tror jag glömde säga att järnverket som stött skolan med en minibuss också lovat att bygga en ny och bättre skola om det kan ordnas fram en tomt. Det blir enklare saker än våra skolor, men ändå något annat än det man har nu.

De flesta av barnen kommer från hinduiska familjer, alla har den bakgrunden. Skolan är en skola och man har respekt för att hemmen kan ha en annan syn, men man har också kristna inslag varje vecka.  Där man berättar om vad Bibeln säger om vägen till Gud, att syndernas förlåtelse är gratis pga den totala försoningen Jesus utförde på korset.

Om man får tänka lite enkelt och mänskligt kan det nog vara svårt som (medveten) handikappad, eller som förälder, att leva i ett samhälle där kharmatanken är utbredd och ständigt påminnas om att livets svårigheter kommer av dina synder i de tidigare 10-20 000 liven.

Och så är det kanske 65 000 kvar också.

En del försöker intala sig att det finns så många fattiga och nödställda att det inte är meningsfullt att hjälpa någon. Då har man inte träffat t.ex. barnen på den här handikappskolan. Det är meningsfullt att hjälpa ett enda "jag", en enda människa, om man kan.

Den här skolan, med 60 barn och 9 lärare, kan drivas av lokala krafter och kostnader för 5000 i månaden. Då har jag räknat in en första löneförhöjning som lärarna verkligen borde få.

...

Är hemma idag och gläder mig just nu över ett telefonsamtal.

Den som ringde presenterade sig som "ett spöke från det förflutna". Alls inget spöke, skulle jag vilja säga, men en person jag via skolan hade mycket kontakt med för länge sedan. Det var sällan lätta saker det handlade om.

Efter många år kommer det oväntade telefonsamtalet som ger en del klarhet i många frågor och funderingar som då och då även dykt upp i tanken under de många "tysta" åren. En återkoppling och en sorts utvärdering.

Det är sällan man ser resultaten i skolan. Visst kan man se mätbara saker och få viss bekräftelse på insatserna. Det är nödvändigt. Ändå säger det inte alltid för alla så mycket som man tror om hur det sedan går i livet. När det finns sociala svårigheter och funktionshinder inblandade eller när självkänslan av olika anledningar knappast finns så hänger framtiden ofta på andra saker än de direkt mätbara. Tyvärr verkar det inte bli mindre av de problemen.

Det här samtalet gav både mig och lärarna som var med på den tiden en positiv återkoppling. Man både bävar och gläds när man hör hur saker "lever kvar" och fortfarande har betydelse. Man gläds framförallt över att höra att saker gått mycket bättre än man vågat hoppas.

Flum? Tror inte det. En viktig del i helheten.

...

Vad Victoria betytt för flickor med ätstörningar och barn och unga med dyslexi kan knappast begripas. Jag har har mött många barn som varit djupt "långtidssorgsna" för att läsningen inte fungerat trots att man arbetat så hårt.

Några av de yngsta har jag sett lyssna alldeles oerhört uppmärksamt och få en lite ljusare blick när man berättat att t.ex. Sveriges kung och kronprinsessa sliter med samma sak.

I skolan kämpar vi för att få barnen i svårigheter att förstå att man inte är dum för att man har dyslexi eller ett annat funktionshinder. Varje gång man driver med kungahuset och framställer dem som korkade för att det ibland är svårt att stava det egna namnet rätt - då slår man på dessa barn. Då river man ner det vi försöker bygga upp. Jag ser sällan på TV, men det finns kanaler jag absolut undviker för deras "kungaporträtts" skull.

Tack Victoria för det du i öppenhet gjort och gör och är för de barn och unga som delar de problem du fått kämpa med! Jag hade velat få ge dig en kram för det!