Lata är de inte, stockholmarna. Enligt hyfsat pålitlig släkting har många efter ett antal snövintrar både skidor och långfärdsskridskor och sen avgör snötillgång och kyla.

Banan på Rönningesjön är 4,5 km och tidigare på en så här fin dag är det ganska folktjockt. Lite tätare än på många av våra längdskidspår.

Och så stadsnära. Till vänster i fjärran Rönninge gård med djur och närproducerat.

Alla stockholmsbilder stämmer inte.

...
Hade jag inte för länge sen ätit magen från ryggen hade jag gjort det ikväll. Det bjöds på julbord och jag satt med andra kommunmedarbetare än jag jobbar med till vardags. De närmaste kollegorna åt igår kväll, men då levde jag på hullet på KS i Vännäs.

Det är ju alltid roligt att lära känna nya människor och ibland är det extra roligt. Som när man flera gånger kommer tillbaka till att man har så bra chef. Oftast ligger det nära till hands att dra våra chefers fel fram och tillbaka. I en så pass utstickande, klämd och ensam situation som chefens är bristerna sällan svåra att upptäcka.

Så mycket roligare och mer energigivande det är att höra att man mitt i mödan och slitet har en situation där man berömmer chefen. Det var en stor del av kvällens behållning. Om det sen var en klok idé att åka direkt till gymmet efteråt med en seg, lågfrekvent förkylning i kroppen återstår att se. Det tillkom många kalorier jag ville göra mig av med innan de sällade sig till de övriga reserverna.

...
Hur ska man tolka saken när man får tips om ett rektorsjobb vid en svensk skola i Peking? Någon som önskar en dit där sichuanpepparn växer? .-)
Nåja, det är av flera anledningar inte aktuellt.

Ibland kan man faktiskt önska mobilerna åt något sådant håll. Med min mobilanvändning - frekvent brukad telefon, kalender, faktasökare, bloggapparat m.m. - ska jag kanske tala med små bokstäver. Samtidigt känns det lite illa när man kommer ut på skolgården en finfin solig höstdag och en rad trevliga yngre elever sitter i skuggan och tittar ner i mobilerna.

En rast när benen ska springa, armarna veva, ögonen glittra och blodet forsa i ådrorna.
Men vad gör man?

...
Har just premiärkört födelsedsgspresenten från svågern och svägerskan.

Visst vet man vad klockan är slagen när man får träningskläder i födelsedsgspresent? :-)

...
I mina absoluta hemtrakter möttes jag häromdagen av en trevlig syn.

Det var just innan de här sköna, rätt varma och soliga dagarna och det regnade. Mitt i det blöta kom en liten flicka cyklande. Jag brukar vinka till henne, som jag vinkade till hennes mamma under förra årtusendet, men väntade med att vinka tills hon stod stilla. Hennes energiska och tindrande ögon lyste av stolthet och glädje över att finnas till i största allmänhet, över cykeln och cyklandet och över den nya sadeln som hon visade mig. Mitt i regnet.

Jag är inte precis teknikfientlig, men hoppas att många små flickor och pojkar fortsätter att komma ut, i sol och gråväder. När man hör att varannan treåring är ute på nätet varje vecka hoppas man att den utvecklingen inte ska resultera i tomma gårdar och gator, sparsamt använda och felslitna kroppar.

Skolan blir alltmer datoriserad, den utvecklingen kommer att fortsätta, och det blir på sina håll så lugnt på rasterna för att eleverna är på nätet. Via dator eller sin mobil. När man kommer hem blir det flera krumma timmar med datorn för många, även om många också tränar.

Det vill till att det blir tillräckligt av rörelse och "uteliv". Litegrann kan ordnas på skolan, mest måste det bli på fritiden. Annars är jag rädd att hälsokurvorna framöver inte blir så positiva.

Nu hör jag ljud av barnlek där ute och blir glad.

...
Med gårdagens motion är det nästan risk för överträning. Lite fotostopp, möten med korsande skidåkare och stensamlande gjorde att doktorn och jag fick ihop 1,5 timmes filosofisk promenad idag.

Vi såg några vårtecken varav något kanske redovisas senare. Rundningsmärket hade vi vid Vännäsbadet, men där syntes inga lockande vårtecken som gjorde oss badsugna.

Jag tänker på en vän jag pratade med igår. Han har fått följa sin fru den allra sista biten just nu när vintern går mot lovande vårvinter. Livet är övergående och inte bara sol.

Tidstillvaratagande är bättre än tidsfördriv.

...
Sagt är sagt.

Doktorn och jag hade avtalat promenad vid kvällningen. Det tunga regnet påminde om vattnet från en uppåtriktad vattenslang. Det studsade sen mot asfalten innan det kastade runt över gatan i vinddrivna vattenmoln. Alltmedan träden frustade och vrenskades som stora hästar. Det var inte upplagt för en myspromenad.

Jag bjöd doktorn på en liten glipa när jag beskrev vädret för honom. Han nyttjade den inte, utan föreslog en kortare tur. Som karl och allt kan man i såna lägen förstås inte vika sig.

Efteråt droppade det från Skelleftebränslen-kepan och vattnet hade funnit sig oväntade vägar. Jeansen vägde nog tre gånger så mycket. Gore-tex skornas stora svaghet, att ha en öppning längst upp, blev tydlig.

Men det var onekligen uppiggande.

...
Årets första cykeltur är avklarad efter att cyklarna fått lite översyn.

Eftersom min järnhäst närmar sig dubbla myndighetsåldern har jag funderat på livets sista cykel. Jag menar, om dryga 30 år köper jag ingen fler. Även om världen skulle bestå och jag leva. Å andra sidan håller kanske dagens avancerade saker inte lika länge.

Hursom, jag var förbi på våra lokala cykelaffärer och tittade. Vacklade mellan en sadel och en cykel. (Min hittillsvarande sadel passar nog bäst som verktyg för Moammar Khadaffis specialstyrkor)
På ena stället stod en handbyggd cyklarnas Ferrari. Den var lätt som en fjäder, men priset vägde tungt. Styret gick loss på 6000 och helheten kring 120 000.

Jag köpte en sadel, fick den monterad och cyklade glad i hågen hem.
Att det gick så fort mellan Vännäs och Vännäsby hade jag glömt. Möjligtvis dryga fem minuters diff mot bilen.

...

Man kan inte sätta i sig jätteglassar och åka hem och gå i säng. Vi tog en timmes tur längs Skellefteälven, husvärden och jag.

Den behövdes en vandring på hälsans stig. Efter årets förkylning har det varit lite motion.

På tal om förbränning åkte vi förbi Skellefteås biogasanläggning. Imponerande. Det är det även att se alla bussar och sopbilar som drivs av sopornas gas.

Promenadkamraten fick förresten en fin lax igår, i Åbyälven. Här i Skellefteälven var det också en och annan som prövade lyckan. Några kilometer från staaans centrum.

 

...

Efter en förhållandevis aktiv vilodag blev det en sen tupplur. Den avbröts efter en lagom kvart av doktorn som ringde och frågade om det inte vore bra med lite motion. Det är som om han kände på sig när det är dags för mig att röra på speleverket.

Att det vore bra kunde inte förnekas, särskilt inte efter en helg då jag inte precis fastat. Han var ovanligt rapp på steget ikväll, doktorn. Eller också var jag lite seg efter en kort natt, tuppluren och dagens kalasmiddag. Det blev 45 trevliga minuter i spänstigt tempo och samtalsämnen som sträckte sig från Vännäs över Tripoli och in i evigheten.

På tal om fasta så har jag påbörjat en viss nätreträtt. Utvecklingen bromsades upp kring valet då det trots lite påtryckningar inte blev något twittrande. Sedan har jag minskat dagboksskrivandet på bloggen. Faktiskt har jag mer än halverat antalet blogginlägg och är inte längre den moderatpolitiker som har flest i landet enligt Politometerns statistik. Nu har jag dragit mig tillbaka från Facebook. Får se hur det blir framöver.

Veckan innehåller en del lokalpolitik, tyvärr lite "misslagomt" utspridd för en som deltidsarbetar i Skellefteå. Det blir budgetberedning och Barn- och utbildningsnämnd och ett antal timmars inläsning.

...
Befinner mig på ett ställe där folk tar långpromenader. I det öppna området ser man dem som spridda och strävsamma myror utan barr.

Rätt många passerar nära vårt fönster. De idoga har hittills haft ett gemensamt. Är de inte ålderspensionärer har de inte långt dit.

En förklaring är förstås den tilltagande morgonpigghet som åren brukar ha med sig. Men, undrar om det inte är fler saker som ligger bakom de äldres överrepresentation. ...

...

Många rör sig ganska lite och bekymras över det. Några motionerar lite mer, men kör gärna ett extra varv runt kvarteret för att hitta den allra närmaste parkeringsplatsen. Jag tror att både transportmönster och folkhälsa skulle kunna bli bättre med lite attitydförändring och försöker själv bearbeta mina inkonsekvenser på de här områdena.

I gårdagens samhälle var det mycket mer som krävde rörelse, på gott och ont. För ett par femtioåringar sedan krävdes och gav det ofta något bara att få vatten och värme in i huset. Det mesta av vardagstransporten krävde rörelse och gav motion. För en halv femtioåring sedan innebar det rörelse att byta kanal på TV:n.

Har man arbete på en fast arbetsplats och någorlunda regelbundna dagtider finns det ofta fina vardagsmöjligheter att hålla tillbaka välståndssjukdomarna. Med bara 10-12 minuter till hållplatsen och från avstigningen till jobbet får man 1,5 timmars vardagsmotion och luft "gratis" varje vecka, om man tar bilen en dag. Förmodligen kommer man piggare både till jobbet och hem också.

För oss i Vännäs kanske tågpendeln innebär en sänkning av kör- och parkeringstiden med 10-15 minuter, det skulle innebära att några får en hel del av den här extra motionstiden till skänks. På tal om gratis skulle många säkert tjäna en fin summa bara på insparade parkeringspengar.

Förutom det här med kollektivtrafik och vardagsmotion kan man fundera på det ofta överdrivna och rent skadliga skjutsandet av barnen till skolan. Vilka miljö- och motionsmönster och vilka framtida lidanden och kostnader talar vi om här? Men det blir en annan bloggtext.

...
Efter en intensiv dag ligger jag så oerhört skönt i en av norra Europas behagligaste soffor. Husets värd har just provat en utflugen sons pjäxor på mina fötter.

Eländigt nog passade pjäxorna som handsken. Nu väntar förmodligen säsongens första längdåkningspass. Livets första med pannlampa. Vad har man för vänner?

...

Det blev en tidig skelleftevecka den här gången. Morgondagen innehåller andra ting och ikväll blev det en trevlig hemfärd på konsekvent vinterföre förbi Burträsk och Botsmark. Ju mindre desto bättre är min vägparoll.

Jag hade väl passerat Mickelsträsk när jag kände att de intensiva dagarna och kvällarna i norr tagit ut sin rätt. Kökssoffan hade börjat tona fram som en hägring mellan granridåerna när doktorn ringde och undrade om vi skulle ut och gå.

Eftersom frun ändå inte kommit hem från sitt skolarbete och jag för närvarande är långt ifrån övertränad och genommotionerad kom vi överens om promenad trots tröttheten. Vid halv niosnåret blev det 40 minuters rask promenad där kylan nere vid Tvärån bet i det orakade delarna av ansiktsskinnet.

Nu känns det riktigt bra. Han ägnar sig understundom åt förebyggande vård, doktorn.

Har börjat fundera på om jag är övervakad. Om doktorn möjligen har en liten kamera uppmonterad i vårt kök.

Ganska ofta när jag just lagt mig på soffan och ögonlocken blir tunga så knackar han på dörren. Så också idag. Det verkar rycka i hans gångfot ungefär när jag blir sömnig. Eftersom jag vet att jag behöver det tvingar jag upp kroppen och följer med. Även idag när duggregnet fyllde luften under de lågt liggande molnen. 45 stärkande promenad- och samtalsminuter blev det.

Får fråga doktorn hur han känner på sig när man just håller på att bli soffliggare. Kunde vara bra att behärska konsten om några av mina potentiella röstare i omgivningen frestas att ligga på soffan eller låta bli att kryssa. :-)

Hade just kommit in efter 9-10 politiska timmar. Just ätit sen middag. Just lagt mig på kökssoffan och kände hur gott det vore att sova bara liiite.
Då kom doktorn och hade den där "gåblicken". Eftersom det blir för lite motion nu så tvingade hjärnan upp kroppen i stående och gående ställning. Jag tog pensionärsstavarna och så gjorde vi 40 raska minuter. Nu värmer det skönt i benen. Det är tur man har doktorn.
Om en halvtimme blir det lite radiointervju. Att det blir så sent beror på att jag skulle ha gjort lite jaktförberedelser som blev "uppskjutna" på jaktledarens order.Jag har faktiskt skjutit på hela jakten, blir inget innan valet, men har man uppdrag så har man.

...

Tidigare ikväll kom en granne förbi och funderade på promenad. Det duggregnade och sängen där jag låg och vilade kändes just då väldigt skön.

Men, plikten kallade, det var onekligen en möjlighet att få till stånd dagens motionshalvtimme.  Med stavar och Länsförsäkringars illgula reflexväst hakade jag på. Det går bra mycket lättare att komma ut när man är två. 

Jag skippade däremot kvällens gymstund.

...

En så utomordentligt ljuvlig höstdag.

Ska ta en längre promenad efter att i förmiddags ha haft en del telefonsamtal och förberett en del för helgens uppgifter. Det finns inte många liknande dagar på ett år. Inte så oerhörda mängder på en människoliv. Tänkte mig på träneriet idag, men solen och kvarhängande höstfärger vände matchen och avgick med segern.

Däremot finns väl andra moln. Återkommer om ett par av dem. Ett sträcker sig över den 14:e oktober och framtiden.

 

...

Jag kände mig nästan mer död än levande i afton när jag åkte ut och uppfyllde ett löfte till mamsen. Att kapa upp lite björk och fura som legat vid vedboden vid hennes stuga efter en "utsiktsavverkning" tidigare.

Efter tre timmars arbete känns det betydligt bättre. Jag hann klyva också, med min kusins hembyggda klyv. En stunds kroppsarbete kan ibland driva bort annan arbetströtthet, frustration och bekymmer från allt det där man har svårt att påverka.

Nu känner jag att jag doftar rätt manligt, på det där "Husqvarnaviset". En mix av kedje- och tvåtaktsolja med ett stänk av halvdåligt förbränd bensin, lite sågspån och  terpentin.

En oslagbar kombination.