...

Sexorna på Castorskolan har läst om Afrika på slutet. Deras lärare fick höra att jag besökte en skola i Kenya i maj och har bett mig visa bilder och berätta i morgon.

Ikväll har jag gått igenom en del bloggar och bilder. Många minnen, tankar och känslor  har kommit farande. Även det riktigt skrämmande som jag aldrig bloggade om eller visade, varken här eller i Norra Västerbotten. Tänkte visa de bilderna för eleverna i morgon.

Fler skolor borde få ha en systerskola i ett "utvecklingsland", både elever och lärare kan vidga perspektiven högst väsentligt på det sättet.

Man kan hoppas att glädjen, stoltheten och kunskapshungern jag mötte på fattigskolan i Mombasa också smittar av sig till eleverna på Bruks- och Björkskolan i Skellefteå som på olika sätt jobbar för att hjälpa eleverna på sin systerskola. I ämnen som engelska och matte låg eleverna på skolan vi besökte betydligt längre fram än motsvarande årskurser i Sverige. Trots att bara ungefär varannan hade råd att ha en bok, de som hade råd lät en annan titta i sin.

Hoppas att inställningen till skola och undervisning blir lite smittsam på Castorskolan också. Samtidigt som man tycker det är lite roligt att en resurssvag skola i ett av Mombasas fattigare områden "kör om" oss så är det ju lite skrämmande också. Med de ekonomiska, tekniska och personella resurser som vi lägger på skolan borde vi ligga ett litet snäpp före, inte så litet heller.

Samhälls-och demokratiengagemanget är jag också lite "avis" på. Eleverna på Bethania Academy i Mombasas utkant är långt på väg rustade att gå in i både "kommunfullmäktige" och "riksdag" när de går ut åttan. Då har de utan direkt vuxenmedverkan och i storgrupp övat parlamentsdebatt med skarpa debatt- och etikettsregler varje måndag i flera år.

...

Det var som sagt ett och annat som man förundrades över vid besöket i den resurssvaga skolan i Mombasas fattigare delar, Bethania Academy. Deras allmänna resultat och särskilt deras mattenivå var några saker som inte borde vara möjligt att uppnå när man ser förutsättningarna.

När man tog del av deras demokratiska inspiration, fostran och praktiska träning, då skämdes man nästan.

Vi såg den här "debattavlan" i mitten av skolområdet på måndagen. Längst upp stod en tes, "Landsbygdsliv är bättre än stadsliv". Sedan fanns det talare, försvarare, opponenter,  sekreterare och tidskontrollant angivna.

På eftermiddagen samlades alla i år 4 till 8 i "aulan". Längst fram satt de som var huvudtalare, sekreterare och ordningsmän m.m. Inte en lärare fanns centralt placerad, det här skötte eleverna. Man höll tilltalet och ordningen ungefär som i Kenyas parlament, men orden var deras.

Debatten höll en förvånansvärt hög nivå, även om det brast för någon ibland. Man debatterade kring det givna ämnet landsbygdsliv kontra stadsliv med argument som kriminalitet, sjukvårds- och BB-resurser, aidssituationen (några är föräldralösa pga aids), utbildning och utbildningslust, sociala skyddsnät, arbetsmarknad, kriminalitet, boende, grannsamverkan, droger, matpriser och livsmedelsförsörjning.

Jag frågade en elev om de ofta hade debatt, fortfarande lite frågande inför det jag såg. "-Bara varje måndag", sa han.

Det var lite stelt i början, jag bidrog säkert till osäkerheten med mitt fotograferande. Att tala inför ett par hundra elever verkade man vara vana vid.

Det tinade upp och kändes spontanare eftersom. Jag tror nästan att tjejerna dominerade litegrann.

Timekeepern var omutlig, han ringde ihärdigt när rektorn försökte tala längre än han fick.

När rektor inte bara manade till tydlighet i argumentationen, utan la sig i debatten kom flera av de yngre tjejerna loss. Liksom triggade av möjligheten att tvåla till rektorn, helt "lagligt".

Man började oftast, med artiga "My fellow MP...", sen blev det ibland åka av med lite hetta och gester.

Hugins och Munins småkusiner kråkorna följde debatten. Christina och jag gav upp efter någon timme, men debatten fortsatte.

Man debatterade vad man ser omkring sig, sociala problem och möjligheter. Man uppmanas inte bara att kräva, eller ta upp saker på "sin nivå". Man sporras och tränas för samhällsdebatten och politiken, för en plats i samhället. Man tränas i tydlighet och i att våga höra sin röst. Det är allvar, man tar det på allvar och man tas på allvar. Jag tror ingen av dessa elever från muslimska eller kristna hem skulle komma på tanken att förespråka diktatur.

När man Från Bethania kommer till Skellefteå, till hösten eller nästa år, så skulle jag gärna se att rektorn fick berätta om deras praktiska "demokratiträning" och de resultat man sett. Inte bara för Bruks- och Björkskolans personal, utan för många skolor i Skellefteå kommun.

Den demokratiska fostran jag sett och utövat har nämligen inte legat på samma nivå.

Jag trodde kanske inte att nyttan av utbytet mellan Bruks- och Björkskolan och Betania Academy i Mombasa, Kenya, kunde bli så ömsesig.

Lite självbelåten inbilskhet fanns kanske med i bagaget vid avresan. Jag kunde t.ex. aldrig tro att en skola med kraftigt underbetalda lärare i ett fattigt område i Mombasas utkanter skulle ha något som liknar vår tidiga teoretiska gymnasienivå på undervisningen och förståelsen i matte. I en åtta där eleverna kan vara 12-15 år och där alla inte har råd att ha en bok.

Fast jag vet att det demokratiska och politiska intresset i Sverige inte är så stort var jag inte riktigt medveten om situationen. Inte förrän undersökningen om ungas inställning till delaktighet och demokrati kom förra veckan. Den som visade att 20-25 % av de unga i Sverige kan tycka qatt diktatur är lika bra eller bättre än demokrati.

I nästa inlägg ska jag visa något av vad jag hoppas att Bethania Academy ska kunna lära oss om demokratiskt arbete, demokratisk inspiration och träning när de kommer hit.

...

Rektor George inspekterar.

Sharp-skrivaren som också är scanner och kopiator levererades till nya teknikrummet, liksom datorerna, innan vi åkte. Vi har träffat henne som ska installera. Allt material, utrustningen och jobbet rymdes inom det som jobbats ihop via Bruks- och Björskolans loppis respektive dagsverksdag.

Det gjorde även en hel del lärarhandledningar, planscher, kartor och förbrukningsmaterial vi köpte. Alla 400 elever fick också en penna, man använder dem länge och försiktigt. Allt förbrukningsmaterial köper man själva, liksom textböcker.

Rätt mycket av undervisningsmaterialet textas på ark som tapetseras upp på väggarna och sitter så länge de sitter. Under regntiden kan man få ”tapetsera” oftare, ibland sitter något ett år. Vi funderade med dem om en lamineringsmaskin, men jag tror deras tvekan handlade om materialkostnaden.

Av ”hårdvaran” var nog kopiatorn/scannern/skrivaren viktigast. Nu kan man göra och kopiera material till ett väldigt lågt pris. Tidigare var kopieringskostnaden skyhög, trots väldigt liten användning. Man lär inte på långt när kopiera lika mycket som vi i alla fall.

Vi borde ha köpt en eller ett par digitalkameror i kompaktformat också. Det hade underlättat de fortsatta utbytet.

Nu gäller det att hitta kanalerna för att dela med oss av det som händer i Bethania Academy, Likoni, Mombasa, Kenya. Vi kanske skulle ha ett digitalt ”nyhetsbrev”?

Det här är bilen man hyrt för oss, det har blivit en del mil till både en landsbygdsskola, en nationalpark och lite annat.

Jag tittade in i deras egen minibuss igår och är tacksam för att de hyrde den här till oss. Den andra hade en bekymmersam utmattningsspricka bakom framhjulen.

Chauffören var riktigt bra.

Igår afton hade vi ett maratonpass med förhandlingar om det framtida utbytet. Tre timmar satt vi, med skolstyrelse och lärarrepresentanter,  när krafterna hade börjat sina.

För kenyanerna är vi omåttligt rika och har hur stora resurser som helst. Det är heller inte lätt för alla att förstå skiljelinjerna och ramarna för vårt samarbete. Vi kan förstås inte ta skolans pengar och använda dem till bistånd, hur behjärtansvärt, effektivt och "direkt" det än kan vara.

De pengar vi hittills använt till resan och utbytet är "Erasmuspengar", EU-pengar som alla skolor kan söka. Till detta kommer pengarna eleverna har arbetat ihop och en bra summa som Luthersk Litteraturmission snabbbeviljade i veckan.

Vad som sedan eventuellt kan komma fram via olika kanaler får vi se, vi sänder i alla fall inte ut några skolpengar.

Det här är ett samverkansprojekt mellan skolor i olika världsdelar, möjligheterna till "minibistånd" är något som kommer på köpet. Förhoppningen är att projektet ska fortsätta och berika båda verksamheterna.

Det vi främst känner att vi vill dela med oss av är synen på de minsta barnen, deras utveckling och lärande. Vi har också saker att lära oss av kenyanerna. Jag hoppas att det blir tid att lägga ut en del foton med exempel på båda delarna.

...

Idag blev det första matcherna med fotbollarna här på skolan i Mombasa. Det blev tre olika sporter på direkten.

I ena hörnet av skolområdet blev det vollyboll. Även rektorn drogs med, det är han längst till höger utan skoluniform. En ung rektor, 28 år.

I mitten var det de yngre killarna som spelade fotboll. Alla ville vara med, samtidigt.

I andra hörnet spelade tjejerna basket, eller var det rugby? Det gick hårt till. Man ville inte komma emellan!

...

Kanske inte riktigt, men så här såg det ut en bit från vårt guesthouse, en stund efter att minareten tystnat.

...

Tisdag och torsdag har eleverna på Betania Academy "physichal education" och då är man idrottsklädd hela dagen.

Då kan man också tvätta skoluniformen dagen före. Midigt, klokt, när de flesta har det smått ställt. Det finns en omgång kläder.

Notera gungställningen i Kenyas flaggfärger.

...

Det finns så oerhört mycket vackert i naturen i Kenya och Afrika. Ibland nästan "onödigt" vackert.

Blommorna i träden utanför våra dörrar.

En av de giftigare ormarna, grön mamba. Men visst är den vacker?

Det känns väldigt lovande med ungdomarna man möter här på skolan i det här fattiga området. De som i jämförbara ämnen ofta ligger ett snäpp högre än vi gör i Sverige i samma klasser. Tänkte komma med några bildexempel senare. De som också övar debatt, ”parlament”, tankeinitiativ och argumentation en gång i veckan på ett helt speciellt sätt. De som säkert kan trotsa som alla andra, men lär sig hur man ska göra för att saker verkligen ska fungera i kontakten med vuxna, myndigheter och övriga omvärlden.

Men det som smälter en närmast totalt är ju de små. Alla olikt skapade och fulllvärdiga människor som är tidigt i sin utveckling. De nyfikna, blyga, små- eller orädda charmtrollen som det finns 122 stycken av här på skolan. Förskolebarnen som går i skolan i Kenya, som har textböcker och övar på bokstäverna, siffrorna och ng-ljudet vid tre års ålder och som ibland får en kroppslig bestraffning när man testar gränserna. Som man både tycker synd om och på ett sätt lyckönskar.

Nu bidrar vi förstås till en speciell atmosfär här där många faktiskt inte sett en vit person förr i sitt medvetna liv och där lärarna trummat upp en stor förväntan till vår ankomst. Lite jultomtar blir vi också för både yngre och äldre.

Samtidigt är det t.ex. svårt att förstå var all nöjdhet och tillit i vardagen kommer ifrån och varför det gråts så märkvärdigt lite. Skickar några bilder på dem. Några från skoldagar och några från söndagen.

Obeservera ”sticketröjorna” på vissa bilder. De som de små är ålagda att ha under de här kalla "vindermånaderna.

Notera taggtråden kring blommorna. Det där med barnvänlighet tar sig olika uttryck i Sverige och Kenya. *s* Vi har fler småbarnsbilder, men det här får räcka tills vidare.

I förrgår blev det, som Christina har skrivit, en affärsdag. Bruks- och Björskskolans elever har som sagt dragit in 25 000 kronor till Bethania Academy. Här omsattes en stor del av det till saker som kommer att göra undervisningen ännu bättre och ge eleverna här ännu bättre förutsättningar att klara sig bra i livet, i Kenya, i Afrika.)

Vi visste att skolan var svagt datoriserad, men inte att det var så svagt på alla andra områden också.  Utom i resultaten. (Internet kommer man inte att ha på ett tag, men det är bevisligen inte nödvändigt för att ha bra resultat) Som jag skrev tidigare så kom den här ”fattigskolan” på andra plats bland alla Mombasadistriktets ”Upper Primary” avgångsklasser 2010, här finns en del riktigt ”fina” skolor. Jag är så svag för sånt här. När ”the real underdogs” sopar banan med dem som har så mycket gratis.

Det som behövdes var som sagt inte så mycket datorer som lärarhandledningar (inte minst för förskolan), lite fräscha elevläroböcker som inspiration för lärarna, några kartor, planscher, skrivböcker och pennvässare. T.o.m. förskolebarnen använder ju gammaldags rakblad för att vässa pennor. Att driva en skola med 400 elever med bara en gammal hemmakopiator/skrivare som man måste fylla med nytt bläck efter 10-15 sidor var också lite bedrövligt.

Vi köpte en begagnad kopiator med stor kapacitet, plus en bärbar dator till rektorn och ett par stationära till datorsalen. Det ska också bli ett nätverk. Nu kan man snart skriva ut dokument från ”komvuxsalens” datorer. Även lärarna kan inom kort göra övningar och prov och skriva ut dem. Sakerna kommer i morgon, även en kvinnlig församlingsmedlem som jobbar på universitetet och behärskar det här med nätverk.

Vi sitter nu alla fem och väntar på den lilla inhyrda bussen man har kört oss i. Deras ordinarie buss ansågs för skruttig och osäker för att transportera oss i. Då ska man veta att den här nog hade haft vissa problem med bilprovningen också.

Det är lag på att chauffören ska ha säkerhetsbälte. Här fungerar det inte, så han klämmer fast det under låret så att det ser bra ut. Själv agerar jag krockkudde där fram bakom den tunna frontplåten. Även synbart utan bälte.

Vi är laddade med all den sprit vi anser oss behöva idag. Man vet aldrig vilka små organismer man möter och vi har alla spritservietter att torka av händerna med. Alla vill ju ta i hand när man hälsar. Sen har jag en flaska med flytande handsprit som vi använder ibland.

Nu kommer bussen. Ungdomarna kommer att försöka svara på alla trevliga kommentarer på norran.se ikväll.

(Så här mycket lärarhandledningar och annat nyttigt skolmaterial får man inte för 2000 kronor i Sverige. Totalt handlade vi för mycket, mycket mer igår)

Här kommer några ord av en av mina medresenäre, Christina Erdmann:

)Pengar... Har du spelat monopol någon gång? Min dotter fick ett barnmonopol för några veckor sedan, och vi har hunnit spela några gånger innan jag for hit ner till Kenya. Känslan av att ha monopolpengar, lekpengar, i händerna brukar finnas där när man har utländsk valuta i plånboken. Den har kommit även den här gången. Samtidigt har jag förstått hur mycket det lilla som jag växlade in till kenyanska shilling (KES) är värt för dem som jobbar här. Mina 700 svenska kronor blev nämligen nästan lika mycket som ett par månadslöner för en friskolelärare. Och det har jag utan större besvär gjort mig av med sedan i lördags, nu ligger någon hundralapp KES och skvalpar i plånboken och väntar på att få sällskap av fler pengar när jag har växlat in mina dollar.

Vi var på lyxshopping i eftermiddags. Vi hade samlat in önskemål från förskollärare och lärare plus sett lite vi själva tyckte kunde behövas. Målet från början var att köpa datorer, vilket vi gjorde men inte så många som vi tänkt först. Det blev en laptop till rektorn och två PC-datorer till skolan. Efter att ha sett skolan var det lite annat vi tyckte var viktigare än datorer, så vi inhandlade även en kopieringsmaskin, lärarlitteratur, kartor och lite smått och gott till förskolan. Vad sägs om kritor, alfabet i plast och planscher att hänga på väggarna? Nu gör de nya en gång i månaden pga luftfuktigheten. Vi köpte också något, för oss svenskar, så självklart som pennvässare. Nej, inga högteknologiska invecklade apparater, utan helt vanliga pennvässare, enklaste modellen i metall som brukar hålla. Det ser helt enkelt för farligt ut när småbarn i tre-fyra års ålder vässar pennor med rakblad! De tyckte vi var roliga i pappersaffären där vi handlade, det är nog inte varje dag någon kommer förbi och köper 30 st pennvässare på en gång...

Tankar av Christina Erdmann, tisdag kväll 24 maj i Likoni, Mombasa

Dagen började med ett besök på en liten gymnasieskola, kommer kanske några bilder därifrån framöver. Sen blev det som sagt lite djur i andra änden av Mombasa. Därefter ett sorts "Miniskansen" där man fick se ungefär hur de största stammarna levde förr. Våra värdar ville gärna visa oss de här sakerna. Och visst var det intressant.

Nu ska jag lägga ut Christinas text om gårdagen. Det blev inte riktigt som vi hade tänkt med handlingen, heller. När blir det riktigt som man tänkt?

Idag har vi sett en del djur och annat utanför staden. Igår blev det väldigt mycket att göra i city, som det kommer lite rapport om sedan. Tyckte synd om Julia som fick stå ut med mycket väntan och vuxenprat.

Det var skönt att få vara lite naturnära till idag. Även om gårdagen på ett sätt var mer "nyttig".

Dagen har annars varit ganska krävande med minst tre timmars vandrande i värmen. Även kvällen var lite tröttande och lång, för några av oss. Det är ingen avkopplingsresa det här. Även om man blir både av- och bortkopplad vad gäller det mesta i den vanliga vardagen.

Så hette en deckre av Agatha Christie som när den nyligen återutgavs i Sverige fick en annan titel. Några kenyaner här tycker att det kan vara bra, andra skrattar åt det och ser inget problem med en boktitel som härstammar från annan tid. Andra ser inget problem isjälva ordet, många har börjar återerövra det.

Handlingen i boken handlar som ramsan om de tio små som till slut blir en. Så illa har det inte gått här, men nu har vi haft två som inte varit i toppform å magens vägnar. det kanske är ett pris man får betala för att få uppleva Afrika?

...

På tal om det militära. I lördags skymtade jag en bekant kontur mellan strandpalmerna. Även om det var en annan version än den jag fick utbildning på så var det ju gamla terrängbil 13. Åsnan som skötte svenska försvarets mobilitet i min ungdom, tillsammans med lillebror 11 och storkusinerna Scania 30 och 40.

Vad gjorde den här? Om inte i mörkaste så i alla fall i Afrika? Det visade sig vara några danska campare av den mer seriösa sorten. De som inte bara drar husvagnen till närmaste samhälle. Knappt jämngamla med bilen var de ute på den stora trippen med allt från hjälpmedel för att korsa raviner och vattendrag till solcellsel. Respekt!

Vi hade en lite ovanlig upplevelse i går morse, en "Assembly". Det är vanligt förekommande att man samlar alla eleverna en gång i veckan på det här viset.

Flaggan och nationalsången har jag definitivt inga problem med, det faller sig särskilt naturligt i länderna där självständigheten och självbestämmandet inte varit självklara saker så många mannaminnen. Jag kan känna likgiltigheten över vårt land mer problematisk än att man lär barnen en sund nationell glädje och stolthet. Den ska vi inte låta de bruna tomtarna ha monopol på. De som vill ge allt detta en negativ laddning ska aldrig få min flagga.

Scouternas mer militära övningar var mer speciella. Särskilt när deras ledare helt utan förvarning kom och lämnade av inför mig och med några höga rop annonserade sin begäran att jag skulle marschera med dem ett varv genom scoutleden på samlingens ena sida. Jag hade inte mycket höger-vänster-om under min iofs trevliga militärtid. Det märktes nog, för eleverna antingen fnissade eller skrattade högljutt åt mina försök att haka på, i takt.

Det mer än halvsekelgamla söderkisuttrycket för fotboll kan faktiskt dammas av här. Patrik kommer här med ett inlägg som innehåller trasor:

Hej det är Patrik i sjuan som skriver.

Jag hade tänkt dela med mig lite om barnen på skolan. Man märke att de var fascinerade av oss. De ville till exempel att jag skulle testa gungbrädan. Jag satte mig och massor av de små omringade mig och lyfte gungbrädan och mig som om det inte vore nånting.

De flesta som lyfte var 4 till 6 år, de var trevliga, skakade hand och frågade hur jag mådde....

Lite innan hade vi varit i klass 5 ett långt tag. Jag och Julia och gjorde matte, men som tur var räddade Jan oss från klassen.

(De grå benen utan skolshorts är Patriks!)

Några elever frågade om jag ville spela fotboll så jag sa ja men fotbollen var gjord av lera, tygbitar och rep. och då är det bra att vi har köpt fotbollar till dom. De ska få bollarna idag.

P.s. Nicka inte deras fotboll!

Patrik

Skolan vi besöker, "Bethany Academy”, ligger i ett ganska fattigt område av Mombasa som heter Likuni. Den motsvarar en svensk F-9-skola med förskola. Enkelt uttryckt är skillnaden att förskolan här börjar från tre års ålder och att man slutar primary school i åttan efter att ha börjat ettan som sexåringar. Sen finns tusen skillnader till.

Bethany har kring 400 elever totalt, vi hade nog inte stoppat in lika många i lokalerna. Eller klasserna. Några har mer än 50 elever, men i statliga skolan kan man ha 100. Skolan vilar på kristen grund, som en stor del av de privata skolorna här gör, och skolorna präglas mer av det än man gör i Sverige. En lokal pingstförsamlimg är huvudman.

I Mombasa är ungefär varannan kristen och varannan muslim. I Likuni-området är de flesta muslimer och 80 % av eleverna på Bethany är också det. Skolan har höga ambitioner och krav, har haft goda resultat (Tvåa bland distriktets 54 skolor för ett tag sedan) och har ett gott rykte för sitt bemötande av eleverna. Oavsett bakgrund. På grund av allt detta kommer också muslimerna hit. Förhållandet mellan muslimer och kristna liknar inte alls situationen i mellanöstern, här är det lugnt.

Friskolorna kontrolleras i stort sett varje månad, både av hälsomyndigheter och ”Skolinspektionen”.

Majoriteten av motsvarande skolor är statligt drivna. Tyvärr är resultaten oftast inte bra, det blir annorlunda senare i skolsystemet. Undantag finns i det som motsvarar grundskolan, men då är köerna mycket långa. De privata grundskolorna drivs helt utan bidrag, man tar ut en avgift som i Bethanys fall är knappt 400 kronor för var och en av de tre terminerna. Några elever har nedsatt avgift och 11 går helt gratis. Lärarna jobbar nästan lite ideellt då de statligt anställda har tre gånger så mycket i lön. Ofta kring 1200 kronor i månaden mot ca 400 på Bethany.

Längs kusten är det många som låter sina barn vara hemma från skolan. Gratisalternativ finns som sagt, men många i området värderar inte utbildning så högt. Bethany och andra privatskolor har även undervisning på lördagar då den statliga skolorna har stängt. Vi kanske skulle börja med det på Bruks- och Björkskolan? Undrar hur det blev med köerna då? :-) Det går nog bara att göra i ett land där eleverna tackar läraren för undervisningen efter lektionerna.

Det finns även islamiska friskolor, men de är inte så samhällsinriktade och prioriterar oftast korankunskap, inte traditionella skolämnen.

Tyvärr strejkar bildöverföringen igen, återkommer med mer bilder.

Ja, man kan bara spekulera. Vår "barnnära" förskollärare och veksamhetsledare från Bruks förskola är mycket matt den här morgonen och har fått ställa in dagens skolaktiviteter. I alla fall förmiddagens.Så var hon också helt omringad av småbarn igår och blev nästan uppäten.

Det kanske bara är en tidsfråga innan vi drabbas var och en. Men jag har ett specialknep...

Tyvärr strejkar bildöverföringen just nu. Det finns säkert flera flaskhalsar i infrastrukturen när alla arbetsplatserna i Mombasa är igång.

...

I morgon ska jag tala med en resebyrå som är experter på biståndsresor om en tur till Kenya. Ett par elever och några ur personalen ska i maj resa till Mombasa för att upprätta ett samarbete med en "tvillingskola" där.

Har i går talat med en vän som arbetat många år i Kenya. Hoppas att hon eller en annan med riktigt färska intryck ska kunna komma och berätta för eleverna om detta vackra land. Jag är övertygad om att båda kan göra något riktigt bra av det.

Har själv varit på en tur till Kenya, men det var kort och så pass länge sedan att det i mångt och mycket var ett annat land. Hoppas och tror att det blir lugnare för dem som ska resa den här gången.