...
Massmördaren i Norge namnger 9393 svenskar som bör "jagas ner" och dödas. Motiven varierar, allt ifrån främjande av multikultur till att man är kapitalist eller är globaliseringsförespråkare. Den som försöker göra det lätt för sig och rätt och slätt kalla honom för "höger" får det svårt. Det verkar sannerligen vara ett lapptäcke av åsikter i detta huvud.

Härom dagen såg jag svenskar önska att han gjort samma sak mot Fredrik Reinfeldt. Oavsett om det gäller höger eller vänster måste olika slags dödshot hanteras med nolltolerans. Även om det för den övervägande majoriteten extremister handlar om att vifta på tuppkammen och få lite självbekräftelse kan det i flocken finnas de som inte fungerar riktigt som andra och som har svårt för att läsa mellan raderna.

Det är läge för att sänka toleranströskeln och ta avstånd från ordens övergrepp när vi ser och hör dem, inte bara när vi är i vår trygga, varma åsiktsgemenskap.

...
Klokt att inte gå i fällan och publicera bilder på den döde.

Få insatta tvivlar på att Usama är död. Knappast många talibaner eller andra som hör till skaran "närmast sörjande" heller.

Många som kräver publicering vet att bilderna på Usamas sargade kropp skulle trigga många av de egna och många av de med kort minne och svag föreställningsförmåga. Hur tusentals oskyldiga dött i attack efter attack som inspirerats av Usama det senaste dryga decenniet kommer många västerlänningar märkligt nog inte ihåg. Hur mängder med unga slets i bitar på Bali, hur livet långsamt rann ur flera av dem, det skulle många tänka än mindre på om man fokuserade på Usamas bild.

Snart skulle han kunna finnas på t-shirtar och posters, med hatfulla texter mot dem som tog honom och fick tag i hans datorer.

Hoppas bilden aldrig kommer ut.

...

En person jag känner ställdes idag inför något som väckte blandade känslor.

På landets största järnvägsstation satt en man med två väskor bredvid sig. Efter en stund satte han ned den ena väskan och knuffade in den under bänken. Strax efter reste han sig ock gick. Mannen såg inte ut som en svensk inföding.

Väskan stod kvar under bänken, mitt bland alla människor.

Min bekanting funderade ett litet tag och gick sedan och talade med ett par vakter som frågade hur mannen som lämnat den såg ut. Sedan gick de och bar bort väskan.

Det var många funderingar som kom. Berodde tankarna kring väskan på paranoia eller sund försiktighet i en ond tid? Hade de alls kommit om mannen varit en rågblond, blåögd och ljushyllt son till en odalbonde från Närke?

Jag hade talat med vakterna, för säkerhets skull, men hoppas att jag aldrig blir överdrivet hispig.

 

 

...

Det är tragiskt med 11-åringen som kom hit till Umeå i början 1992 och som dog som knappt 30 -årig "jihadist" i Somalia.

Av raderna i VK förstår man att han inte ägnat ungdomen åt koranstudier på kammaren. Han verkar inte vara ensam om att ha en stökig ungdom och sedan hamna bland al-Shabab:s unga jihadkrigare.

Vad får en ungdom att lämna Umeå och Vännäs och bli krigare i Somalia? Handlar det om hämd och revansch för lidna förödmjukelser? Är det ett sökande efter rening och förlåtelse för orena ting man gjort?  (Jag tror att fölåtelsen finns någon annanstans och är en fri gåva, byggd på en annans helt annorlunda gärningar)

Eller gör man det för lockelsen i att leva ut all våldsamhet med gott samvete, i tron att man gör gott om man dödar så många man kan? Är det de himmelska "hemmanet" och martyrernas jungfrur som är saken?' Eller en mix av mest alltihop?

När t.o.m. några av mammorna till de döda sönerna verkar kunna glädjas åt deras "offer" och "nuvarande situation" så anar man att det blir fler som åker. De är få och man ska inte bli alarmistisk. Samtidigt kan man inte låtsas som om problemet inte finns.

Det är illa nog hur som helst, för både nya och gamla svenskar, men man hoppas att det som avslöjats och förhoppningsvis hindrats i Göteborg inte handlar om en svensk jhiadvariant.

Jag som också oroas för det skrämmande övervakningssamhälle som växer fram tycker att det är sorgligt att de som vill bygga upp det har vissa goda skäl.

 

 

...

Eiffeltornet och Notre-Dame syns ofta på bilderna i artiklarna där vi uppmanas att hålla oss ifrån platser i Europa där mycket folk samlas.

Det är exempel på ställen där vi var i våras med elever från Mariaskolans högstadium. Också då fanns soldater på vakt, av olika färg och med vapen som de synbarligen hade övat ofta och länge med.

Hoten mot Europa är inte nya, men mycket tyder på att seriösa ansträngningar nu görs för att sätta dem i verket.

Man måste bekämpa ondska och vanföreställningar som blint vill slita sönder alla kroppar som kan tänkas komma ivägen. Skrämseln har som främsta strategiska mål att sänka Europas ekonomi igen. Det är viktigt att rädslan inte får förlama Europa.

Det är lättare sagt än gjort att försöka förhålla sig som vanligt, ungefär så som Londonborna försökte när Hitler ville bomba dem till underkastelse. Inte minst är det svårt när allt färre i väst räknar med en Gud och en evighet. Jag tror det blir många resor till Paris och andra ställen som förblir ogjorda nästa år. Trots att riskerna rent statistiskt är mikroskopiska. Eiffeltornet har kring 6 miljoner besök per år.

Den islamistiska terrorns besättelse är svårbekämpad. Vad sätter man emot när de fattiga eller väletablerade männen och kvinnorna med bombbälten tror att deras morbida "offer" ger dem salighet och evigt liv? Vilka följder skulle olika cirkulerande "enkla lösningar" få? Vilka hot, löften eller andra åtgärder skulle hjälpa?

Vi måste ha verksamheterna som både söker och åtgärdar hoten och som varnar när det bränns. De behövs, tyvärr. I kampen mot den riskabla rädslan behövs flera motmedel. Förnuftet är ett. Man kan t.ex. jämföra terrorismens, trafikens och kanske strokens risker för det egna livet.

I Sverige anser många det mycket suspekt, men jag tror också på Gud, Frälsaren och Försonaren och ett evigt liv genom honom. Det gör att man ser lite annorlunda på betydelsen av det egna livets längd, även om livet är en ofattligt stor och betydelsefull gåva som ska nyttjas.