...

Min fru har arbetat mycket med sagor i sin klass i år. Olika sorts sagor. Folksagor, sådana som inte alla nyare svenskar har hört, konstsagor, fabler och egna sagor.

Idag gick en etta förbi henne och såg henne titta i en sagobok. Eleven frågade om det var en folksaga. Då vet man att undervisningen har landat någonstans där inne.

En stor lycka kan det vara när elever med annat språk upptäcker att mamma eller pappa läst samma saga som de möter i klassrummet. Fast på ett annat språk.

Som ni minns var sagor Einsteins recept för excellens. Först sagor, sen sagor. På det ännu mer sagor.

...
Hade jag inte för länge sen ätit magen från ryggen hade jag gjort det ikväll. Det bjöds på julbord och jag satt med andra kommunmedarbetare än jag jobbar med till vardags. De närmaste kollegorna åt igår kväll, men då levde jag på hullet på KS i Vännäs.

Det är ju alltid roligt att lära känna nya människor och ibland är det extra roligt. Som när man flera gånger kommer tillbaka till att man har så bra chef. Oftast ligger det nära till hands att dra våra chefers fel fram och tillbaka. I en så pass utstickande, klämd och ensam situation som chefens är bristerna sällan svåra att upptäcka.

Så mycket roligare och mer energigivande det är att höra att man mitt i mödan och slitet har en situation där man berömmer chefen. Det var en stor del av kvällens behållning. Om det sen var en klok idé att åka direkt till gymmet efteråt med en seg, lågfrekvent förkylning i kroppen återstår att se. Det tillkom många kalorier jag ville göra mig av med innan de sällade sig till de övriga reserverna.

...
Tänkte sätta gerotranscendens som överskrift, men hejdade mig. Fast texten ska handla en del om just det.

Idag har jag spenderat mer tid än jag brukar på sociala sidan. Med vårdande människor och vårdens frågor. Anledningen var att Bjurholm ska nyttja pengar från Socialstyrelsen för att validera kunskaperna hos en del av vårdpersonalen. Alldeles utmärkt tycker jag. Vi bör allmänt bli mycket duktigare här i Sverige på att värdera människors förvärvade kunskaper och omsätta dem i behörighetsgivande och bekräftande poäng för arbete och vidare studier. Flera års arbete inom ett område går inte spårlöst förbi.

Min närvaro handlade främst om det som följer efter den här första satsningen på personslen. Nästa steg ska eventuellt tas med vux-resurser som hör till mitt ansvar en tid framöver.

Det blev många intryck, inte minst genom en av dagens huvudpersoner, hon som började jobba för 47 år sedan och som därefter varvat arbete och studier inom vård och pedagogik. Det hon berättade om valideringen för de första 15 som är aktuella lät förtroendeingivande. Det var intressant att höra vad man tittar på i vardagsfrågor som integritet, etik och medbestämmande, hantering av dementas frågor m.m.

När jag tittade igenom det underlag som äldreomsorgspersonalen fick ta del av frågade jag upp några specialuttryck jag inte förstod. Bland annat gerotranscendens. Förklaringen innehöll en historia från utbildningsledarens eget yrkesliv. Den härstammade från 70-talet när alla gamla på ålderdomshemmen i all välmining och på död och pina skulle till terapin, även de som inte ville. Några behövde förstås en puff för att komma iväg till något de flesta uppskattade och behövde och hon berättade om ett ihärdigt försök hon gjorde med en på boendet.

Mannen ifråga ville stanna på sin säng och sa - som jag förstod vänligt men bestämt; "Flicka lilla, du förstår, jag är inte här..."
Sen berättade den gamle skogsarbetaren att han var ute i skogen och just hade satt sig i gläntan han huggit. Han såg ner över landskapet och hade hällt upp kaffet och tagit fram limpsmörgåsarna med stekta ägg. Och vad var väl terapin emot det...

Alla barn är inte lika och har inte exakt samma behov, inte alla äldre heller. Åldrande är inte bara sjukdom och elände, det kan också vara mognad, reflektion, tankeresor och andlighet - låt vara av olika slag. En hel del av tankarna kring gerotranscendensen tilltalar mig. Även om jag personligen tror det här livet har en mycket högre mening.

http://www.sydsvenskan.se/inpa-livet/gerotranscendens-nar-livet-far-mogna/

...
Det var intressant att se att Sverige rankas som nummer två i världen när det gäller innovationer. Schweiz kom först i undersökningen som gjorts av INSEAD och WIPO, en internationell handelsutbildare och ett FN-anknutet organ.

Inte oväntat var det Kina som kom först i den viktiga grenen som handlade om kommersiell nytta av innovationerna. Det var roligt att se att Sverige idag också rankas trea i världen vad gäller satsningar per capita på forskning och innovation.

Trevligt var det att tre afrikanska stater fanns bland de sex som förbättrat sina positioner mest, var man nu befinner sig i rankingen.

http://www.globalinnovationindex.org/gii/GII%202012%20PPT.pdf

...

...
Fick igår höra något som gjorde mig lite ledsen och kanske förklarar en del av bristande resultat i svenska skolan. I PISA:s lästest för 15-åringar låg vi ju i topp i läsförståelse på 70-talet, började falla kring 2000 och hade halkat ner rejält till 2009.

En sak fastnade särskilt. Föräldrarna i Sverige, Finland och Norge sades i genomsnitt spendera ungefär lika mycket tid med barnen. Det är däremot skillnad på hur mycket man läser för sina små barn. Här ligger Sverige klart lägre. Vi satsar mer på att skjutsa barnen till olika aktiviteter.

I Finland läser föräldrar i genomsnitt relativt mycket för sina barn. Utan att gå in för djupt i frågan om skolresultaten erkänner de flesta att Finland ligger bra till. Norge hade klart fallande skolresultat när man satte in en motoffensiv med satsning på läsandet och har nu klättrat uppåt i resultat.

Här spelar många olika saker in. Men vågar vi i Sverige tänka att kontakten med orden och berättelserna de första åren och på fritiden har en hel del med skolresultaten att göra?

...
Idag blir det en tur till på Vännäsdagarna. Jag misstänker att det är en del opratat och även ohandlat. En del kokat, gräddat, stekt och rökt.

Igår kväll träffade jag åtta av "mina" avgående nior från Castorskolan. Soliga och i fint skick vad det verkade, odlandes gemenskapen sista sommaren innan livet sprider dem i tillvaron. Till hösten blir det fyra olika orter och ännu fler skolor för bara den här lilla gruppen. Spänning, förväntan och vemod. Det sistnämnda motverkas litegrann genom reseåterträffen vi ska ha i höst.

Jag blev påmind om ett ouppfyllt löfte. Det är hög tid att rensa det knappa 1000-talet bilder från Brysselresan för distribution till eleverna.

Man får väl hoppas på någon regnig dag framöver.

...

Så här dagen efter världsbokdagen tänker jag på att jag nyss såg en uppgift från SR om att bara 34 % läste högt för sina barn "0-9 år".

Två tredjedelar läser inte för sina små barn. Det låter fattigt och sorgligt och lovar inte heller gott för skolan och utvecklingen i vårt land. Om aldrig läsningen och boken blivit viktig hemma blir det en tuff uppgift att starta den utvecklingen i skolan.

Det stod faktiskt 0-9, och det är inte så dumt som någon kanske tänker. Det finns forskare som menar att det är verksamt och viktigt att läsa högt för barnen redan innan de är födda. Att den lilla hjärnan som registrerar musiken där inne också tidigt, tidigt lyssnar till de talade orden och börjar söka sammanhanget innan vi tror det är möjligt.

I en tid när hälften (!) av alla treåringar sägs vara ute på nätet minst någon gång varje vecka förstår man om det är svårt att locka till läsning och ro med bara fantasins effekter. Men ack så viktigt. Kanske både för relationen och för "evolutionen", språkets framväxt och utveckling.

Jag kan förstå att många som själva sliter med lässvårigheter kanske tänker att deras läsning inte är så betydelsefull. Utan att ha haft barn tror jag att jag kan säga att man ska kasta de tankarna i sopkorgen. Jag vet en som hade sin stakande, långsamma, lågutbildade grovarbetarpappa som barnkammarläsare i barndomen och som minns de stunderna med värme och glädje. Barnen i den familjen blev snabbläsande bokslukare och bitvis akademiker och utbildare.

Du vet ju vad Einstein rekommenderade en småbarnsförälder med ambitioner för sina barn. "Läs sagor!" När föräldern ville veta vad man skulle göra efter det stadiet sa Einstein: "Läs ännu mer sagor!".

Du som har fått barn som gåva, ta tiden, begränsa den elektroniska konsumtionen något och läs med ditt barn. Den tiden och möjligheten kommer inte tillbaka. Det kan vara ett av de största arven du kan ge dem.

...
Det har varit ett par intensiva dagar på Kompetensforum i Umeå. Kanske årets intensivaste med alla intryck och reflektioner kring både de ungas och samhällets framtid.

Nu efter lunch sätts fokus på ungas navigering i övergången mellan skola och arbete. En sak som redan innan det passet stärkts för min del, det är övertygelsen att vi i grundskolan måste bli bättre på att inspirera eleverna för både studerande och ingången i arbetslivet. Inte minst de alltför många pojkar som prioriterar bort skolan, tidigt.

...
Man ska passa sig för alltför tvärsäkra uträkningar om framtiden. Det blir ofta på något annat sätt.

Men, uträkningarna som säger att det kommer att fattas kring 40 000 lärare redan om knappt tio år oroar många av oss. Bl.a. den som vill att Sverige ska kunna behålla ungefär den ställning vi har i världen och den välfärd vi har. För få vill bli lärare. För få pallar "praktikchocken" man får på för många ställen och för få tror att läraryrket är så roligt som några av oss vet att det kan vara.

Det allra viktigaste för skolan framöver är att människor orkar och vill vara lärare. Som en snart pensionerad lärare som nyligen sa, "Det har varit så roligt att arbeta". Lärare som orkar och vill och sänder ut det budskapet, det är något som verkligen gör skillnad och som eleverna behöver. Sen kan man ha kommit kortare eller längre på diverse sekundära områden.

Inom de ramar vi har gäller det att ge lärarna de förutsättningar som behövs för att de ska orka och vilja locka fram utveckling hos elever med de mest olika förutsättningar. Här under solen har de ett av det allra viktigaste yrkena.

Och utan att ha varit lärare på riktigt vet jag att det ibland kan vara ett av de roligaste och mest meningsfulla som finns.

...

Är i en stad jag inte besökt förut. Tycker den är oväntat vacker.

Bor i historiska lokaler och hoppas hinna besöka museet här intill i morgon. Gått genom några av hotellets korridorer och sett bilderna från förr. Industri kan vara vackert. Även om den säkert inte var direkt hälsosam.

Är en smula trött efter tidig morgon och lång dag, men ska bestämt ta kameran och stativet och gå en liten sväng vid vattnet. Undrar hur det gått till att man missat den här stan?

...
Det finns stunder då man undrar varför man utsätter sig för att vara skolledare, men också sådana då man verkligen kommer ihåg varför. Ibland är det världens bästa jobb.

Det kan vara så olika saker som gör skillnaden, stora eller små. Kanske det där mötet som andas utveckling, "bramående" eller nya krafter för någon yngre eller äldre som haft det tungt. Kollegan som hittar en förenklande förbättring eller bara gör ett jobb så mycket snabbare och bättre än man skulle ha gjort det själv. En arbetsgrupp som både hittar utvecklingsområden och får igång utvecklingen. Ibland bara det där avkopplande, smittsamma skrattet med medarbetarna eller kanske en överraskande god måluppfyllelse. Inte minst en klass eller några elever som tar vara på sina möjligheter och börjar jobba så mycket bättre än förr kan få en att må riktigt bra.

Igår var det gott om möten och just innan den korta lunchen satt jag och svarade på mail allt vad jag hann. Jag hörde dörren ut till C-hallen slitas upp, snabba fötter, intensiv knackning och öppnad dörr. Allt ungefär samtidigt. Några ivriga killar i högstadiet med musik som elevens val stod inför hotet om inställd lektion. Läraren var sjuk och det fanns ingen vikarie att skaka fram. Nu tyckte de att jag kunde "spontanta" lektionen.

Det var ett sånt där tillfälle då skolan känns som en väldigt rolig plats att vistas på. Jag tackade för förtroendet, men tvingades att tacka nej den här gången.

...

Man kan divla länge om det som skedde med Norrland och framförallt inlandet på sextio- och sjuttiotalet. Om den högst medvetna avfolkningspolitiken som fördes. Historieskrivningen är ofta både glömsk och fantasirik, som nu när borttagandet av ambulansen och akutplatserna i Dorotea i vissa väderstreck blir Alliansens fel.

Det är kanske inte tycks så meningsfullt att dra allt det där ett varv till, men kanske det då och då skulle behöva påminnas om när väldigt många norrlänningar hamnade i storstädernas förorter. Nya generationer har inte kunskap om det som hände och att det var Socialdemokraterna som då bestämde och drev skeendet.

Men nu är nu. Huvudsaken är den egna lokala drivkraften, men det måste bli lättare och lönsammare att driva, sköta och utveckla naturresursområdet. Det måste bli attraktivare att leva och bo där. Inte minst för svenska och invandrade entreprenörssjälar av typen vi såg några av i onsdagens Uppdrag granskning. Antingen gör vi något eller också kanske vi måste sälja naturresursområdet med skogarna, vattenkraften och gruvorna till Norge? Där har man hanterat glesbygden lite annorlunda och de som tar ut värdena skattar där värdena växer, rinner och finns.

Det vi ser nu i Åsele och Dorotea är bara en stilla västanfläkt av hur det skulle kunna bli om allt bara får rulla på och historiska misstag inte motverkas. Jag skulle kunna måla upp ett par tänkbara scenarier, men avstår i nuläget.

 

Snart ska jag sluta plåga er som ännu orkar läsa med kvällens superfokus på Vännäs.

Jag blev bara så inspirerad av den här mannen, Walter Unterrainer, och hans elever från olika delar av Sverige och världen. Rektor Unterrainer talade om hållbarhet. Kulturell, social, miljömässig och ekonomisk. Det är tydligen inte bara något han gör för att han får betalt för det, som man kan se i den här artikeln från 2009  Det är inte för inte som han leder masterutbildningen med inriktning mot hållbart byggande.

Han är i 60-årsåldern, men ger intryck av att vara yngre med sin lågmälda, kreativa och kommunikativa glöd. Framhållandet av detta med ekonomin mitt i alla andra tankar gjorde kvällen till något mer än den kunde ha blivit. Vad båtar intressanta studier och modeller och ett aldrig så vällovligt miljömässigt och socialt tänkande om inget alls är ekonomiskt genomförbart? 

Han utmanade också. Kritiken med viss glimt i ögat som gick ut på att Umeå hade mer prat än verkstad när det gäller  hållbarhet var ett ord till oss. Gör majoriteten i Vännäs någon som helst verkstad av tankarna på badhus, överväger man ens att ta reda på vad sånt kostar och försöker prioritera det ekonomiskt - då ska det vara hållbart också!

Oftast är det verkligt hållbara också mest ekonomiskt.

Några huvudtankar från Arkitekthögskolans masterprogram var att vi borde behålla den gröna lungan vi har helt nära centrum, det lila området på bilden. Det är det obebyggda området mellan vårdcentralen, kyrkan och Älvdala som öppnar sig mot vattnet. Just det område som politiken på senare tid funderat på att bebygga.

Däremot tyckte man att vi skulle fundera på det blå området. Rätt nära centrum och rätt nära två av våra skolor. Man tyckte också att vi skulle göra centrum lite "tätare" med fler bostäder, gärna i det orangea området. Man räknade helt klart med att vi "mentalt" kommer närmare Umeå framöver och behöver mer bostäder.

 Det var väldigt roligt att ta del av arkitektelevernas och deras rektors idéer och syn på Vännäs möjligheter. Nya infallsvinklar kan vara så oerhört berikande.  För några av oss blev det några intensiva timmar med många samtal och aha-upplevelser. Även några bekräftelser som gjorde åtminstone mig väldigt glad.

Det finns möjligheter att snygga upp vårt samhälle med inte allt för horribelt dyra insatser. Det finns dolda värden att ta fram och förädla. Tolkar jag några (S)-politiker rätt kommer man nog att vara med på tåget när det gäller att sälja fastigheter framöver. Det Måste nämligen byggas lägenheter i Vännäs.

Det Stora utmaningen arkitekterna såg? Järnvägen! Kommunikationsstrukturen och kulturarvet som delar samhället mitt i tu. Här talar man om tydliga överbryggningar som måste göras för att få ihop Vännäs två halvor till en helhet. Mobilbilden visar att det behövs.

Arkitekthögskolans masterutbildning presenterar just nu sina förslag för vårt samhälle och vår boendemiljö. Ett 70-tal personer från mellanstadieåldern till 90-blecket har kommit för att titta på framtiden. Det är ganska politikertungt, vi utgör kanske en tredjedel.

De flesta av arkitekteleverna som ska jobba med Vännäs är inte svenskar och just nu visas ett arbete som gjorts i Österrike, rektorns hemland.  Runt väggarna i Medborgarhusets "festsal" hänger ett femtontal projektblad på ca 1,5 kvadratmeter. De får vi väl titta mer på efter genomgången.  Men, redan efter att ha tittat på ett par av dem har jag fått revidera en del av mina tidigare ståndpunkter vad gäller grundgörutsättningarna för Vännäs utveckling.

Jag vill inte i denna inspirerande situation låta som Krösamaja, men rektor sa inledningsvis (leende) att vi behöver få fram en hel del pengar. Vi får kanske göra som den nämnda österrikiska byn gjorde. De införde en helt egen valuta. Ryktet som sa att förslaget skulle vara ganska "down-to-earth" var lite överdrivet, i alla fall vad gäller den delen. ;-)

Spännande är det i alla fall och riktigt, riktigt intressant. Det är ingen tvekan om att gruppen gjort ett mycket seriöst arbete hittills. Till hösten får man se de olika elevjobben..

...
På måndag kväll kl 1900 är det ett öppet möte om livsmiljö och bostäder på Medborgarhuset i Vännäs.

Det ska bli spännande att se Arkitekthögskolans förslag på hur Vännäs kan utvecklas framöver. Det är kanske som när biltillverkare planterar utmanande förslag och idéer i en conceptbil. Blir det bra kommer det ut något liknande på verklighetens marknad och blir det sämre blir slutstationen företagsmuseet. Men även mindre realistiska stilstudier kan ge inspiration.

Är några av idéerna, eller rentav helheten, tilltalande blir det spännande att se hur både konjunkturutvecklingen och det relativt snabba pendeltåget kan påverka marknadens intresse av Vännäs, när trafiken börjar vara ännu mer tillförlitlig alltså. När den politiska majoriteten inte vill frigöra kapital genom att sälja kommunägda hus kommer skattebetalarna inte att kunna stå för något större byggande av flerfamiljshus. Vill inte företag bygga kommer inte mycket att bli byggt. Om vi inte ska skuldsätta barn och barnbarn rejält.

Jag tror att alla mindre kommuner, förmodligen även Umeå, kommer att vara beroende av ett långtgående pengabesparande samarbete för sin utveckling framöver. Inveckling och växande administrationer i lager på lager i vårt samhälle i stort kan bli ett hot mot både den grundläggande praktiska välfärden och investeringarna framöver. Om vi inte redan är där.

Men spännande blir det att se förslagen på måndag!

...
I morse mobilresonerade jag fram ett kommentarsvar om reklam i skolan till signaturen lf. Ett svar som blev så långt att jag sätter in det som en bloggtext:


Jo, jag jobbar i skolan, i alla fall några månader till. Sen får vi se. Jag jobbar i Sveriges minsta kommun Bjurholm där vi har en enda skola. Det blir en del information från oss, men reklamen lyser med sin frånvaro.
Jag har också jobbat på icke vinstdrivande friskolor som fått göra reklam för sig, men även där har mycket handlat om information.
Den gymnasieskola som förra året satsade mest på reklam enligt en artikel jag läste satsade en dryg hundralapp i månaden per elev. Det är en hel del, men man vet ju inte om det är mer av en punktinsats eller något löpande.

När det är som det ska tror jag att skolans eldsjälar drivs av en lust att göra skillnad i enskilda elevers liv, alldeles oavsett deras grundförutsättningar, men också av att föra hela skolan framåt. Många mäter hur det går, t.ex. lärarfacken.
Själv tror jag att Göran Perssons kommunalisering av skolan var ett misstag som kan komma att bidra till allt större skillnader mellan växande och krympande kommuner framöver, om inte staten följer och korrigerar utvecklingen.
Jag hade gärna sett en fortsatt statlig finansiering av skolan kombinerat med ett friskolesystem med möjligheter till pedagogiska bidrag från olika håll, men nu får vi nog gå vidare därifrån vi står.

Det allmänna resultatet i svensk skola jämfört med omvärlden har i alla fall sjunkit under längre tid än det funnits reklam i Sverige. Den är näppeligen huvudproblemet.
Den alltför vanliga "upprorskulturen" som tar bort så mycket tid och arbetsro är däremot ett av hindren för våra ungas och Sveriges morgondag. Det mer lyckosamma Finland tycks ha mindre av planer, policys, utvärdering och tumskruvar på lärarna. Men man har generellt en helt annan arbetsro och man kan lägga mycket mer tid, lust, ambition och inspiration på huvudsaken - Undervisningen.

Det är meningen att Västerbottens skolchefer via Region Västerbotten ska få göra en "skuggning" av Österbottniska skolchefer framöver. Jag är nyfiken på saken och hoppas att hinna få vara med och pejla skillnaderna mellan broderfolkens skolor och resultat.

...

Idag har jag varit på besök i min barndoms skola som nu vikarierar som bönhus. Förutom många andra fick jag träffa en av min barndoms lärare. Hon som var vikarie under en del av terminen jag gick i skolan vid älven i Agnäs. Hon sa jag var väldigt snäll, men jag misstänker att det beror på att hon själv är väldigt, väldigt snäll. Alternativt glömsk. ;-)

Nio elever var vi, sju i ettan, en i tvåan och en i trean. En av klasskamraterna i ettan, som förresten döptes i samma vatten som jag, har jag fått som medarbetare på Castorskolan i höst. Vi var fyra Agnäsbarn som döptes samtidigt hösten 1959 när mycket i världen såg annorlunda ut.

Några meter från skolans ena hörn flyter Öreälven och ett par hundra meter nedanför ligger byns lilla kraftverk. Det kanske fanns ett staket mot älven på den tiden, jag minns inte riktigt. Säkerhetstänket hörde i alla fall till det som var annorlunda 1959. Att någon alls överlevde kan tyckas märkligt idag.

Vi som tillbringade barndomen bilfärder liggandes på hyllan vid bakfönstret eller ståendes på kardantunneln mellan stolarna minns att det var eljest på sextitalet.

Det gyllene året 1959 var Volvo Amazon annars först i världen med trepunktsbälte som standard och ansågs då som en av världens säkraste bilar. 1969 blev det lag på att trepunktsbälte skulle finnas i framsätet på svensksålda bilar. 1975 blev man tvungen att använda det, från 1986 även i baksätet.

En viss utveckling har man varit med om när man tänker efter.

 

...
Det blev en sen men god middag efter ännu en lång dag i Bjurholm. Det har inte varit den lättaste arbetsveckan, men den har även innehållit väldigt många trevligheter.

Ska man nödvändigtvis bli skolledare bör man kanske inte börja i augusti. Det räcker egentligen med vanliga ny- och osäkerheter och alla normala överraskningar. Man behöver inte lägga till att nästan alla människor, hela verksamheten, kultur och struktur är helt nya. Fast det blir förstås mer sport då.

Idag har jag träffat en av de nyinflyttade familjerna som hittat till Sveriges minsta kommun. Det är roligt att få välkomna nya elever till skolan. Det finns mycket bra saker i verksamheten och väldigt mycket positivt engagemang bland personalen på Castorskolan. Det visar sig bland annat i de höga meritvärdena, även nationellt sett. Vid några möten jag haft idag har jag förstått att det finns grogrund för flera pedagogiska uppfinningar som kan bli till stor nytta för både grundskole- och SFI-elever. Jag får passa på att skryta nu då alla förstår att jag berömmer mig själv. *s*

Trots att vidareutbildning gör att skolan har akuta behov av lite mer arbetskraft känns det bra att få vara både trött, glad, hoppfull och framtidsnyfiken efter en av de tuffare arbetsveckorna man provat.

...

Jag har kombinerat nytta med nöje under torsdagskvällen. Lite förberedelser för morgondagen kombinerades med en nostalgitripp på två hjul i södra Västerbotten.

Kameran har hängt runt halsen. Jag har försökt styra den bakom ryggen, men den har kommit fram och dödat något tjog mygg ändå.

Första stoppet efter det jobbrelaterade var hos en vän som köpt ett hus med smedja på tomten. Smedjan har stått ganska orörd sedan tillverkningen av doningar och annat las ner för snart 60 år sedan.

Det var välutrustat. Förutom de fabrikstillverkade gamla svenska kvalitetsverktygen fanns många tänger och annat man gjorde själva.

Arbetsmiljöverket hade haft synpunkter. Det var bara att slå på strömmen så drog remmarna och maskineriet igång.

Man kan nästan se de sotiga arbetarna/uppfinnarna/teknikerna/företagarna framför sig och ana hur det kan ha låtit i smedjan vid full drift. Ässjans, stångjärnshammarens, remmarnas, hjulens och borrarnas musik.

En handhållen borr, urfader till våra tiders lättviktare vägde säkert 20 kilo. Den imponerande tvåtumsborren hanterades nog av pelarborrmaskinen.

Smedjan lämnades kanske när traktorn började komma och kunnandet och produkterna inte längre efterfrågades på samma vis.

Smedjan "säger" flera saker. Man kan inte stoppa utvecklingen och man kan inte konservera tillverkning av saker som inte längre efterfrågas. Däremot är det roligt att vissa gamla arbetsplatser kan "konserveras".

Vi är inte tillräckligt bra. Sofia Arkelsten, partisekreterare med 8 år som fritidspolitiker och snart 5 på heltid, talar just nu. Hon pekar på det som Moderaterna gjort och gör riktigt bra, men också på ett och annat som kan bli bättre. Något hon har nämnt är välfärden, människors makt över sitt arbetsliv och detta med hållbarheten. Ska man bli bättre måste man göra en ärlig analys av områdena där man inte är bäst. ......
Moderaterna är på väg.

...

I veckan stötte en närstående på ännu en av dessa svårbegripliga förkrånglingar som ofta kallas utveckling.

Förmodligen har ny person tillträtt på en post och ska visa att det går att vrida ut ytterligare lite statistik ur just det aktuella verksamhetsområdet. Det blir fler timmar centralt och alla verksamheter som drabbas ska också ta mer tid och pengar från kärnan och huvudsaken och lägga dem på administration och stödfunktioner. Många får en stressigare tillvaro och känslan av meningslöshet lär också stiga. I det här fallet är det extra skattepengar som går åt, men det finns förvånande exempel på överstatistikuttag och verksam tomgång även inom många av våra större företag.

Den som i det här fallet reagerade på ökade kostnader och försämrad arbetsmiljö kom med ett konstruktivt förslag. Börja premiera förenklingar! Många verksamheter premierar förbättringstips. Förenkling är oftare än man tror just förbättring, även om det inte har samma interna status som förkrånglingar.

Skriv in detta i alla premieringsprogram, uttryckligen. Tips som förenklar bör aktivt premieras. I längden är det inte hot mot arbetstillfällen, det är en viktig väg att få råd med verklig utveckling och det som absolut måste göras.

Det här har man kunnat göra en lokal motion av, men då hade det bara hjälpt i Vännäs, om den bifallits. Skutan behöver vändas överallt.

OBS, den aktuella förkrångligen skedde inte i Vännäs.

...

Vet inte om man kan säga att man ska vara opolitisk i elva dagar om man både tänker besöka riksdagen och EU-parlamentet.

Vi ska också ha en del samhällskunskap. Betygen för åttan och nian kommer inte att sättas slutgiltigt förrän efter resan - det gäller flera ämnen. Bussen ägs av "Föreningen för pedagogiska resor" och resan har ett pedagogiskt syfte.

Annars blir det rätt opolitiskt under den här "sista resan med gänget". Bör väl vara det när man ska arbeta heltidernas heltid med ett gäng högstadieelever. Nu är vi så pass många vuxna att vi ska kunna ha stunder för oss själva, enligt tidens krav, men ändå. Fokus kommer inte att vara på partipolitik och valrörelse. Får kanske tillfälle att ta igen det senare.

Det är få saker som är så roliga som att ta med människor på en resa. Antingen det nu gäller elevers växt och utveckling, särskilt när de överträffar förväntningar, eller det handlar om utveckling genom gemensamma upplevelser vid resor eller annat.

Ett problem idag är att det finns för få arenor där unga människor lär sig ta hänsyn till varandra, att ibland fokusera utanför sig själv och arbeta osjälviskt för ett gemensamt mål. Att faktiskt också underordna sig andras vilja och behov. För att vara lite politisk ändå så motsäger det inte alls ett samhälle som bättre än idag uppmuntrar initiativ, innovationer, nya servicefunktioner, arbetsamhet och fri företagsamhet. Tvärtom!

En bussresa på 600 mil är en arena där man kan få lära sig både hänsyn, städning, matlagning och att man ibland måste göra saker samtidigt med andra - oavsett om man just då har lust eller inte. Bussen måste rulla på givna tider, den ska städas varje dag, mat ska lagas och de vuxna är inte med för att serva de unga i alla lägen. Nix, så ont vill vi dem inte.

Alltför många unga  idag får en onödigt svår framtid för att man får för mycket serverat.

 

När du läser det här har vi förhoppningsvis rullat iväg. Följ oss på Mariaskolans reseblogg.

...

Det är lite blandade känslor att börja skolan igen, för både elever och personal. Man vet aldrig hur ett nytt läsår blir. Hur blir klassen, kommer det nya elever och hur blir samspelet?

Det kan vara riktigt spännande för både liten och stor. För de vuxna särskilt när det är knapphetens stjärna som lyser blekt. Jag kan förstå att det är mycket spännande där man ska ta emot flera elever som inte alls kan språket, kanske inte ens har ett alfabete. I alla fall inte vårt.

Idag har jag haft mina första lektioner. En ny klass, nya konstellationer. Det kändes väldigt bra att möta eleverna och gå igenom årets områden i samhällskunskapen. Olika nivåer, olika åldrar, men många nyfikna ögon. Många som vill, kan och önskar att utvecklas, även om det manifesteras lite olika. Det kändes absolut övervägande bra med nyår i skolans värld.