Det är väldigt skönt att ibland få slippa de saltade vägarna och svepa fram på konsekvent vinterunderlag av packad snö. Som här på vägen mellan Harrsele och Tvärålund.

...
Bilderna från Tranarpsbron där bilar och lastbilar står hopkilade som ett plockepinn i stål och plåt är hemska. En död och många mer och mindre skadade är ett tragiskt facit, men det hade kunnat gå mycket värre med all den rörelseenergi som "var i farten".

När man ser lastbilarna som pressats mot räckena är man glad över byggkraven. Tänk hur det kunnat bli om räckena börjat ge vika.

...
Det gick som på räls till och från Lycksele denna fredag. Lite segt på ditvägen.

Det blev en intensiv dag med lag och mycket samtal i en mindre grupp, jag kanske återkommer med några reflektioner. Man ska då och då beblanda sig med folk som är så här mycket kompetentare än man är själv. Det är onekligen utvecklande.

Jag hann träffa både renar, en vit hermelin på svart väg och en närmast svart älg på vit väg. Renen stod för snittstorleken. Jag är glad att jag slapp köra på någon av dem, men gladast att jag missade älgen.

I morgon blir det fest. Nykter fest.

...
Ja, jag förväntar mig inte dubbelspår till Bjurholm i brådrasket. Jag tänker på Lycksele dit jag ska i morgon för en duvning i juridik för skola och offentlig förvaltning.

När jag ikväll körde hem till Vännäsby var vädret ganska bistert, i alla fall att köra i. Med en viss förhoppning gick jag in och kollade tidtabellen. Skulle det gå att ta tåget in till Umeå och sen tillbaka mot Lycksele, eller kanske bilen till Vindeln och tåget därifrån? Allt för ett slippa snöröken och den potentiella smällen bakom några dussin lastbilar och bussar längs en alldeles för smal E12:a. Att sova, läsa eller arbeta sig till och från Lycksele skulle bli ytterligare plus i kanten.

Men nix, första tåget är framme 10:11, en mängd paragrafer senare än jag behöver vara framme. Det finns en buss som passar till Lycksele, däremot inte hem. 2,5 timmar extra väntetid kan fungera ibland, men det passar inte alla kvällar. Det blir tyvärr bil.

...
Visst är det en del bök med snön. Men förutom mysfaktorn, tänk så mycket ljusare och enklare det är att köra på den vita vägen jämfört med på den svarta, våta, höstmörka asfalten.
Man får bara komma ihåg att snö är snö.

Att få åka osaltat är en särskild, numera sällsynt förmån.

...

Två sammanträden efter ordinarie arbetdag. Det var lättare med 16-timmarsdagarna när man var en smula yngre. Nu blir man onekligen lite trött. Tur att man gillar att köra och njuter av reflektionsmöjligheten.

Tack och lov bara älgspår, inga älgar. Snödjupet, särskilt i norra Västerbotten, verkar driva ut älgarna på vägarna oftare än vanligt. Som väl var hade plogarna gjort ett bra jobb. Kör man vägar som är tomma på trafik kan kurvigheterna vara riktigt njutbara. Ett par långtradare drog dock upp tillräckligt med snö för att det skulle bli väl spännande några sekunder. Gäller att sikta långt fram och låsa rattgreppet tills man ser igen.

En resa i historien blir det också. Har under förra årtusendet åkt kvällens vägar många gånger med min pappa predikanten. Med tyst radio kommer det fram både synminnen, kommentarer och samtalsämnen. En sorts rekreation det också.

Snön som frös fast när den kom och sen bara förenats med fler flingor kostar mycket pengar för land och skogsägare just nu. Man ser gott om brutna toppar och knäckta stammar i skogen i norra Västerbotten. Det vore inte dumt med ett par dagars ordentlig "blia".

På den här vägen hade man nästan kunnat bli snabbkammad om man körde nercabbat.

...
Det blev en fin tur längs bra plogade vägar på senkvällen. Gnistrande nysnö hade fallit och lagt sig som ett tunnare täcke här och där, men den var inget problem. I sånt här före är ofta de mindre vägarna att föredra. Färska älgspår på flera ställen vittnade dock om att ingen resa är riktigt ofarlig.

Nu har det varvats ner med fika och prat hos gamla långtidsvänner. En säng har jag också fått.
Man har det bra.

...
De två stora älgarna som stod bland låga snötyngda träd en bit innan Bodbysund hade kunnat bli ett fint julkort. De fyra omgångarna med ren var inte fullt så stämningsfulla. Jag fick stanna helt tre gånger.
Älgtjuren som liksom sprutade fram ur djupsnön mellan Mickelsträsk och Varmvattnet var alldeles för nära för att vara direkt bildskön. Det blev pallnit med vibrerande bromspedal.

Hade någon annan hållit potatis, tunnbröd och smör hade man nog kunnat bjuda 25 000 pers på middag med det sovel jag sammanlagt hade kring bilen på hemresan. Sammanlagd slaktvikt borde ha hamnat kring 5-6 ton.

Gissa vad frun strax ska servera till middag? Viltskavsgryta med trattkantareller och lite sånt. Var många år sen och kändes på något sätt passande idag.

Det är inte alla som förstår, alla gör sällan det, men jag gillar verkligen vita vintervägar.

Tillfällena när underlaget är konsekvent och reflekterande och fordon och rutor förblir rena. Det är ett nöje och en vila att köra då.

Ett sällsynt nöje.