Är ingen fullfjädrad Citroennörd, men känner ju igen skönhet när jag ser den. Hur futuristisk och "modärn" ska den inte ha varit när den kom 1955 och vi åkte tidiga PV. (Som inte heller ska föraktas) Inför Citroens lätt varierande rykte glömmer man också lätt att Mercedes och Rolls Royce köpte fjädringssystemet till sina toppmodeller. Finns lite att läsa om Citroën på Wikipedia.

...

Jahapp, där såldes sista svenska biltillverkaren till Kina.

Det var väl länge sedan säger den som anser sig ha koll. Nej, precis alldeles nyss. Volvo och SAAB gick först och nu skulle även Koenigsegg ha gått samma väg. Den Ängelholmstillverkade, lite snabbare, sällsyntare och aningen dyrare etanolbilen. (Den kan kosta 9-10 miljoner, mer för en specialare)

För de flesta är det ointressant med hela Koenigsegg, men visst är det roligt med svensktillverkade saker och inte minst de som sticker ut en smula. Nu skulle det kanske bli en del produktutveckling och tillverkning av vissa specialdetaljer kvar, annars skulle tillverkningen hamna i Kina. Lät trist och troligt. Det kineserna inte tjuvar via hackerattacker köper man, tänkte jag småsurt.

Då såg jag att det kineiska företagets nye styrelseordförande var tidigare flygvapenchef och hette Loo Ping. Sen uppmärksammade jag lite andra små lustigheter. En uppgradering av modellen Agera R skulle t.ex. heta Re-Agera.

Jag klarade hela 1 april utan att bli lurad, men sen stöp jag som en fura tidigt den 2:a.

...

I idrottsvärlden är det sedan länge vanligt med överlappande säsonger. På promenaden igår såg vi en annan sorts överlappning som inte är riktigt lika vanlig.

Först vårens (?) första motorcykel på våra breddgrader. Det är faktiskt inte överallt det är mc-före.

På andra sidan plogkanten åktes det fortfarande skoter.

...
Ena tidningen skrev i går att tågleverantören Alstom inte lever upp till kraven i upphandlingen. Den andra att det mesta håller på att vara löst.

Inte minst störande verkar det vara att hjulen måste svarvas om titt som tätt och att tågen då måste köras till Västerås. Varje omgång tar totalt sju dagar. En luleålösning ska vara på gång.

Oavsett vilken tidning som har rätt lär det knappast bli så att tågen returneras. Annars vore det nog ett framgångsrecept att åka till Schweiz på studiebesök. Snölandet där tågen går och går. Och i tid.

...
Bilderna från Tranarpsbron där bilar och lastbilar står hopkilade som ett plockepinn i stål och plåt är hemska. En död och många mer och mindre skadade är ett tragiskt facit, men det hade kunnat gå mycket värre med all den rörelseenergi som "var i farten".

När man ser lastbilarna som pressats mot räckena är man glad över byggkraven. Tänk hur det kunnat bli om räckena börjat ge vika.

Trots förkylningshuvudvärk och måttlig arbetslust på Fågelstigen fortsatte snön att falla ikväll. Mot slutet av dygnet gick jag ut en andra gång för att få undan den tunga snön innan regnet skulle göra den ännu tyngre.

Jag hade inte skottat länge förrän en granne dök upp med ett fordon som klarar ganska mycket i snöväg. Det var inte riktigt läge, men när ens mentala ålder är begränsad på vissa områden var det svårt att låta bli när det erbjöds provtur.

Den här inte är något direkt typiskt nyttofordon, men kvantitet och nivå vad gäller snöröjningsutrustning, snöfordon, trafikintensitet och ytor att lägga snön på ger oss ett försprång framför t.ex. huvudstaden när snön vräker ner fort och länge. Vi ska helt enkelt klara lite mer.

 

Just det här rullar iofs inte när det är blia heller. Ser att det är kyligare på andra håll, men man är inte riktigt invand med vinterkylan än. Promenaden som skulle behövas får anstå till en annan gång.

Så här såg bilen ut igår när E4-resan från norra Västerbotten var gjord. Kräver en kännare av bilar eller mig för att kunna säga vad det är för något bakom snön.

...
Vi vet inte än vad som orsakade den tragiska bilolyckan i Malå i lördags då flera skadades och en ung pojke dog. Det gick sannolikt alldeles för fort, men det kan förstås ha blivit ett fel på bilen. Något annat kan också ha spelat in, det lär i så fall visa sig efter polisens undersökning.

Generellt går det alldeles för ofta livsfarligt fort i våra samhällen på kvällarna. Jag hör och ser det i Bjurholm och i Vännäs. Ibland är det traktorskyltade bilar med 16-åriga förare som får gå 30, men passerar en i 90 där det är 50. Oftast är det vanliga bilar som tänjer på fysikens gränser när man viftar med tuppkammen inför varann och andra och "driftar" genom kurvor och korsningar. Vanligtvis går det bra. Inte alltid.

Jo, jag har också varit ung och tanklös. Jag kan minnas en sak som tveklöst hade fått mitt äldre jag att både försöka fotografera och ringa polisen om jag sett det utföras idag. Inte för att jag blivit gammal, sur och bitter, utan för att det kunnat sluta hur som helst och var en idiotisk lek med liv. Mitt unga jag trodde att jag hade koll, mitt nujag kan bara tacka Gud att det gick bra.

Våra gator och trottoarer är allas egendom. Där ska det gås, cyklas, köras mopeder och bilar. Där ska gamla och döva kunna röra sig, barn kunna ta sig mellan skola, hem och kvällsaktiviteter.

Vid det näst sista SAMPO-mötet i Bjurholm (träffar mellan skolan, socialtjänsten och polisen) kom ett förslag om att inte bara upprepa den fina dagen förra året då bl.a. polis och räddningstjänst besökte skolan. Det vore också bra att få träffa och samtala med dem som ofta är många skolelevers förebilder och "skjutsare", de äldre bilburna ungdomarna på samhället.

Vissa kvällar när man jobbar lite sent kan det vara svårt att hålla tankarna på det man gör. Man kan höra hämningslösa och ibland utdragna "tjurrusningar" med bilar nere i centrum och man undrar hur det ska sluta. Det är likadant i Vännäs och i de flesta andra samhällen. Skillnaden mot förr är kanske att bilarna ofta är snabbare, att polisen syns mer sällan (tycks ha blivit bättre alldeles på slutet) och att det går fort att varna via mobilen om polisen dyker upp. Målad eller inte.

Det har hänt för mycket och det kommer tyvärr att hända mer. Vi ska inte demonisera dem som just fått tillåtelse att övningsköra på allmän väg helt på egen hand, men det är lätt att vara övermodig med ett körkort där bläcket knappt torkat. Lätt att hetsa och att hetsas. Jag minns.

Jag tror att det är tid att ta snacket med våra kära ungdomar när man får tillfälle. Det är i regel alldeles vanliga, justa typer, men det har gått för långt med hejdlösheten och laglösheten i trafiken. Fungerar det inte bör man hellre ringa polisen en gång för mycket än en gång för lite. Det kan hända många saker som är värre för alla än att få feta böter, tappa körkortet och kanske måsta ta om det.

Idag blev det en sväng till besiktningen. En passande och fläckvis solgassande dag för övrigt. Jag flexade ut lagom tidigt och kom till Västerslätt lite före avtalad tid.

Väl framkommen hann jag fundera på om Bilprovningen utökat sin service ännu mer och börjat inspektera fottrampade tvåhjulingar.  Det har man tydligen inte, men det vore kanske en affärsidé?

Tillbakavägen blev krokigast tänkbara och det kändes som sommar.

Både åttioåringar och åttaåringar och därunder hade hittat till Näsmark idag. Många barnvagnar var också på området. Den här gossen satt, eller stod, en bra stund i den här lastbilen. Han akompanjerade körningen med diverse ljudeffekter.

Ekipaget han "körde" var inte dyrt lackat, bara snyggt.

Det är nästan så att en gammal sopbilschaufför får en tår i ögat. Sopan från J-O Hedlunds i Frostkåge både segrade i kategorin "Övriga" och totalvann årets prestigefyllda Näsmark Trophy. En sopbil!

På ett sätt är det inte mer än rätt. Om de här bilarna inte gick i närmast kontinuerlig drift skulle det bli som det ser ut när man studerar bilen närmare.

Tur de här gynnarna är lackade.

Och att rabiesråttorna, eller vad de nu har, sitter där de sitter.

Är det multumstora fläskängrar, eller vad är det?

Här inne är det också snyggt och fint, med vit halvantik Scaniaratt och allt. Även om alla sopåkare inte har den här miljön så har det ändrats en del på 40-50 år.

Kommer lite fler bilder vad det lider.

 

Det här är mannen. Stellan Olofsson framför sina "Panterbilar". Han som för något halvt decennium sedan fick idén att ordna en lastbilsutställning på en åker bakom huset i byn Näsmark i Sveriges minsta kommun Bjurholm.Han är definitivt inte ensam om jobbet, men jag tror att han är drivkraften.

Idag genomfördes den hittills största omgången av "Näsmark Thropy". 98 brukslastbilar - de som på olika sätt får samhället att rulla - och mer folk än någonsin fanns på plats. Efter ett tag stod det mer än 800 besöksbilar på parkeringen, fast några "bara" stannade en timme eller två, och man fick öppna en helt ny åker att parkera på. Efter ytterligare ett tag slutade man ta betalt för att röstlapparna helt enkelt tog slut. Totalt talades det om 3-4 000 besökare. I kommunen med 2 425 invånare.

Ännu fler företag och organisationer av typen Handelsbanken, div lastbils- och utrustningsleverantörer och Transportarbetarförbundet fanns också på plats i år. Får vi se ytterligare ett år så blir det till att vara ute i tid för utställarna. Stellan vill kunna ha utställningen på nuvarande ytor, den ska inte bli mycket större vad gäller antalet lastbilar.

Det blir mer bilder framöver, har inte haft tid att skicka ut fler ikväll.

...
Att gå från semester till att starta skolåret är intensivt, mycket intensivt.

Visserligen är det måttligt med människor närvarande första veckan, men det är mycket att hantera och fundera över. Av både smått och stort. Den här veckan har det varit även andra saker som tagit energi och fokus. Inte på ett negativt sätt, men ändå.

Idag är det andra intressen som odlas en smula. Vi åker strax till Bjurholm (!) och Näsmark Trophy. Där, på en åker vid gården, ordnar den entusiastiske och gränslöse åkaren Stellan Olofsson utställning av fina brukslastbilar från nära och fjärran. Evenemanget brukar samla mer folk än vad som bor i hela kommunen. Stora och små, unga och gamla.

Vissa dagar skulle det kännas lockande även att köra lastbil. Men, hur trivsamt det än verkar så påminner mig min fru då om min sociala sida. Det är ju det där att det är så roligt med människor också. Och att få saker och människor att utvecklas och fungera med varandra.

Att segla är mer nödvändigt. Har man en båt på 55 fot, eller 16,5 meter, så känns seglandet nog ännu mer nödvändigt än annars.

Hamnar är väldigt speciella och fantasieggande för mig. Tänk att få lägga ut och sätta kurs mot osedda väder och platser. Om man kunde och hade lämplig båt vore det rasande spännande.

Stor behöver den inte vara. Den kortaste egenbyggda båt sjuttiotvåårige Sven Yrvind (tidigare Lundin) korsat Atlanten med var 4,8 meter. Det var ifjol. Han byggde en på 4,1, men den visade sig vara aningen för kort för Amerikafärd. Till skillnad från Beneteau-båten på bilden saknar Svens båtar all elektronisk kommunikationsutrustning.

Så sa gamle Pompejus. Jag  kan inte segla, har bara provat lite, lite när jag var barn. Men jag känner mig aningen befryndad med den gamle ändå. Att se vatten och båtar, det är i alla fall nästan nödvändigt. 

...
Man kan tycka vad man vill om försäljningen av AB Svensk Bilprovning, men det får vara någon måtta på svamlet om saken. Det är först och främst inte bara staten, "vi", som äger detta AB. Utöver statens 52 % ägs företaget av organisationer som KAK, MHF, Motormännen, försäkringsbolagen och åkerianknutna intresseorganisationer.

Lokalt i Umeåregionen skrapar Lennart Holmlund kölen ordentligt när han inte bara talar om privat monopol utan dessutom antyder korruption vid försäljningen. Den typen av förtal måste man hålla sig för god för, särskilt med hans position. Till och med den normalt nyanserade Hans Lindberg faller för frestelsen att klämma till med "privat monopol" i sin blogg.

Bilprovningen har delat in sina 186 stationer i tre grupper. En på 70 stationer har sålts nu, de flesta av dessa ligger i Mälardalen och här i Norrland. Två av stationerna i Umeå kommer att ägas av besiktnings- och testutrustningsleverantören Opus Group, en av AB Svensk Bilprovning. Stationerna i Västerbottens inland, utom Norsjö, kommer att fortsätta som förr för att garantera servicen i glesbygden.

Opus är ett svenskregistrerat aktiebolag som till 15 % ägs av två av företagets chefer. Deras bolag är registrerat på Cypern. Opus köper knappt 38 % av stationerna och Cypernbolaget äger 15 % av Opus, vilket blir 5,6 % av nuvarande Bilprovningen. Detta är inte som hittills monopol och Bilprovningen som helhet blir inte Cypernägd som vissa debattörer glatt uttrycker saken. Hans och Lennart, ni kommer att kunna välja den station och ägare ni tycker är bäst i Umeå.

Bilprovningen har ett eget kapital på en knapp miljard. Nätt hälften av köpeskillingen på 375 miljoner får Opus låna av bilprovningen. En riksdagsledamot i (S)- eller (V) sa på grund av detta idag att Opus fick (!) stationerna. När jag köper en bil och får en kredit hos bilfirman som jag betalar ränta på kan man näppeligen säga att jag Får bilen. Någon sorts heder i argumentationen måste finnas även om man inte gillar upplägget.

Det är meningen att vi ska få en utvecklande konkurrens mellan tre leverantörer, något som ska komma kunden till godo. Förr om åren gick jag ibland åka till Lycksele eller Ånäset när köerna var långa. Bilprovningen har sagt att man själva nu vill göra besiktningen billigare de tider när stationernas kapacitet nyttjas minst och utöka öppettiderna. Detta för att jämna ut trycket och korta köerna. De andra ägarna lär också lägga manken till.

Jag har personligen inte efterlyst en privatisering av Bilprovningen de senaste åren. Man har spottat upp sig och blivit betydligt mer kundorienterade, inte minst sen det blev klart att det skulle bli konkurrens. Det är också ett kontrollorgan, vilket i mina ögon kan göra det mer acceptabelt med ett monopol.
Detta kan dock bli riktigt bra. Det är proffs som tar över den här tredjedelen och det är sannolikt i stort sett samma personal som fortsätter på stationerna. Det ska bli spännande att se hur verksamheten i branchen utvecklats om fem år och hur vi som fordonsägare upplever förändringen.

SvD

 

. 

Här kan du se ett litet reportage med Vännäs Motormuseums Grand old Man, Lennart Olofsson på bilden. Klicka på länken och sen den övre bilden, det är ett sevärt TV4-reportage med Lennart på museets Gulfmack. Mycket intressant om man är lagd åt det motorhistoriska hållet eller bara människointresserad.

Lennart vet mer om motorer, maskiner och fordon än han förmodligen skulle kunna hinna berätta under återstoden av sitt liv. Vännäs Motormuseum har många duktiga guider bland sina trettitalet medlemmar, men Lennart är något särskilt.

En gång för länge sedan besökte Agneta och jag Skoklosters motormuseum, det är borta nu. På plats fanns den mycket excentriske guiden och ett morfarspar och deras lilla barnbarn. Mannen, som pratade mycket, hade tydlig norrländsk dialekt. Vi presenterade oss efter ett tag och det kom fram att alla besökare kom från Västerbotten. Inte bara det, vi bodde i Vännäs allihop också. Det var mycket speciellt att lyssna till honom och guiden som triggade varandra med tekniska, historiska och personliga anekdoter. Sanna amatörer. Det ordet betyder att man är en som älskar det man gör. I det här fallet var amatörerna även proffs. Lennart har jobbat med motorer hela sitt liv.

Fler bilder från mopedrallyt på första maj.

En svensk Crescent. Ett antal mopeder av det här fabrikatet kommer man att få se om man besöker motormuseet i helgen då Raketsport ordnar veteranamopedträff.

En och annan katt hade smugit in bland hermelinerna på första maj. Här en Royal Enfield.

Den här skönheten stod inne i Motormuseet i våras, vid lanthandeln där inne. Vännäs Motormuseum förtjänar ett besök även om man är lindrigt intresserad av motorer, faktiskt. Gillar man vintage och fascineras av gamla tider så räcker det långt. Är man bara aningens till åren kommen eller nästan alldeles ny så har man också varsin anledning att åka hit och uppleva anno dazumal då och då. Utställningen kompletteras och förändras.

En dålig bild på en utställning som finns på motormuseet just nu i sommar. En monter och åtskilliga urklipp om epoken "Kalle Puch". Han hette egentligen Svensson i efternamn och var bland annat stor affärsman, importör och partihandlare i Vännäs. Enligt egen utsago förlorade han på allt han sålde, men det var nog inte riktigt så. Minst en av hans gamla fina Mercedesar finns också på museet. Bara de här tidningsurklippen är värt sommarens besök på museet. Får man Lennart Olofsson som berättare har man verkligen valuta för det billiga inträdet. Han jobbade länge åt Kalle och kan färga berättelsen så man riktigt känner oljedoften.

...

I Vännäs har vi en och annan sevärdhet, bl.a. Slöjdarnas hus, som brukar vara  Västerbottens andra största besöksmål varje år. En annan höjdare är Vännäs Motormuseum som har många besökare och borde ha ännu fler.

Till helgen ordnar Raketsport veteranmopedträff vid motormuseet. Inte något för alla, men roligt för många. Själv kan jag inte titta förbi, men hade gärna gjort det. Har blivit så gammal att jag vänder mig om och tittar länge när det, som på Vännäsdagarna, kör förbi ett par Puch Dakota med förare som är bortåt 30 år yngre än mopederna. Yup, en sån hade jag, men av den ovanligare guldfärgen som man sällan får se numera.

Första maj ordnade Motormuseet ett litet mopedrally där det fanns med en fin Dakota.

Klisterlapparna fanns där de skulle, "rensbanden" på naven. Det fanns inte en buckla och ingen rost att se någonstans. Var hade den här stått de dryga 40 år som gått sedan tillverkningen? Det var inte som jag trodde.

Mopeden hade varit i bedrövligt, byngligt och svartmålat skick när nuvarande ägare fick tag i den och renoverade den för knappa femtitusen. Det är tur det finns de som är duktigare och ännu tokigare än jag.

En Puch Alabama fanns också att skåda. Dåförtiden en klockren gubbmoppe, nuförtiden har många mopeder smått liknande drag med små hjul och skydd för stänket. På min tid var vi så pass korkade att det sällan syntes en hjälm någonstans. Likaså var det med långkallingar på vintern. Det var ascoolt att frysa och vi frös värre än whippets och nakenhundar. Nu är det lika coolt att ha stickeluva och få seboretiskt eksem i sommarvärmen. Men, båda delarna funkar som det tänkt, man blir uppmärksammad av de vuxna.

Längst fram en Solex från någog gång mellan sexti- och tvåtusentalet. De konservativa fransoserna ändrar inte gärna på vinnande lag och ett otränat öga har inte lätt att åldersbestämma en Solex. Längst bak i raden en svart Puch Florida.

Allt på moppedagen där i maj var inte mopder och allt var kanske inte alldeles lagligt, så här utelämnar vi ansikten.

Återkommer med några bilder till. Men glöm inte veteranmopeddagarna till helgen!

Det är olika hur man ser på det här med bilder och bloggar. Ibland får jag någon kommentar om att jag kan sluta att sätta in dem, andra gånger om att det är bilderna som är intressantast. Några sa när jag började att texterna är på tok för långa. Det kan jag väl hålla med om, men det verkar inte hindra alla från att läsa. Det blir nog lite av varje framöver också, om man får leva och ha hälsan.

Bilder ja. De säger inte alltid så mycket och representerar sällan en tanke. Bilden ovanför kom tex till i ett ögonblick igår när jag kom cyklande från Vännäs och såg den markant blå 50-60-åriga bilen vara på väg från parkeringen vid Vännäs kyrka i Vännäsby och strax skulle passera de kraftigt lysande blommorna i form av ett rött kors i det gula. Jag svängde snabbt in på parkeringen, fick upp mobilen och hann ta ett enda kort. Vitsen kanske inte ses av många, men jag gillar både blommorna, bilen och färgkontrasterna.

Den yngre gossen på bilden är "barnsligt" förtjust i traktorer, trots att viss energi lagts på att få honom att prioritera helt andra värden i livet.

Undrar om det är morfars fel? Jag menar, bara gå och köpa en baklastare så där utan vidare, utan att tänka på vilka långtgående konsekvenser det kan få.

Jag skulle också vilja ha en.

Det blev en del Bjurholm även i helgen. I fredags var det ambassadörsträff, för vilken jag hade tagit ledigt. På kvällen var det traditionen "Ellens crusing" som infaller på fredagen under marknadshelgen. Jag har handlat mat av henne en och annan gång på "Nian" vid busstationen, men inte vetat vad hon hetat.

Ellen, som jag tror kommer från södra Småland eller Skåne, tyckte för ett antal år sedan att det kunde finnas en crusing även i Bjurholm. Så hon drog igång en. Fordon dyker upp av de mest skilda slag och besökarantalet ökar år från år. I bakgrunden här ovanför ser vi Ellens gamla pärla, Datsun tror jag. (Visade sig vara en Mazda)

Regnet begränsade fotandet, men det blev några bilder.

En av de finare Fiat-bilar jag sett. Renoverad från skrot av gentlemannen närmast bilen. Fattade jag rätt var det Tages första bil som han många år senare tog hand om resterna av. Klädseln är uppsydd i Italien och det sägs att Fiat velat köpa bilen, men fått nobben.

Jag är svag för barndomens PV:ar. Här en Marroonröd 50-talare.

En nyare Amazon B18 Sport med Overdrive är heller inte fel.

Den motorburna ungdomen diskuterar Oldsmobile.

Och nerifrån sker en viss tillväxt.

Lycka till framöver, Ellen!

...
Innan det sista snart ska göras för dagen föll ögat på Motorcentralens annons på sista sidan i dagens Bil och Bostad.

Man har ett antal Passat Alltrack som man tycker vi ska knäcka spargrisen och köpa på oss. Erbjudandet är säkert svårt att motstå för den som har fet gris och behöver en fyrkrafsare.

"Ord. pris 272 600:- NU från 325 000:-"

Inte alltid man får såna tillfällen. Klipp till!

...
Oljan tar slut och måste av hållbarhets- och miljöorsaker ersättas som drivmedel i våra fordon. Vägen dit är inte alldeles spikrak och självklar.

När jag i dagens DN läste en artikel om elbilar fick jag en oangenäm aha-upplevelse. Där stod att en elbil som körs på europeisk kolel "släpper ut" 152-219 gram koldioxid per kilometer. Nedanför elbilsartikeln fanns bilder på en fet Porsche 911 med 350 hk. Den släpper utifrån gällande körcykel ut 212 gram.

De minsta elbilarna som körs på nuvarande europeiska mix mellan kärnkraft, kol, gas, vindkraft och nordisk vattenkraft kan komma ner till utsläpp på 88 gram. Därmed finns det smådieslar som har mindre utsläpp än alla elbilar på europeiska kontinenten.

Kunde alla ladda elbilarna med norrländskt elöverskott från vind och vatten vore det förstås en annan sak. Men när Tyskland m.fl. nu satsar på kol och naturgas blir konkurrensen för elbilen ännu svårare. Vi måste få hållbarare transporter, men det finns ingen quickfix för att komma dit.

Säsongen är slut, liksom skotern. Notera den fluffiga "sadeln".

...
Du som fortfarande nöter på dubbarna alldeles i onödan kan få hjälp på "Mickes mack" under onsdagen kl 1700-1900.

Du får på sommardäcken för 100 kronor och får en kopp kaffe på köpet. Dessutom går hundralappen till Castorskolans niors pedagogiska resa till Bryssel och Stockholm. De som byter däcken vet vad och hur man gör. Micke Isaksson lånar ut hallen som sponsring av elevernas resa.

Berätta det här för tre andra bilburna bjurholmare så snart du kan så eleverna får bra med kunder.

...
När jag betittade brasan som man hade lite schåigt att tutta på ikväll så fick jag en inbjudan. Den gällde morgondagen så först trodde jag det handlade om något annat.

Det visade sig att hon som inbjöd mig är Motormuseets nya ordförande. I morgon kl 1100 börjar en liten oannonserad smygstart av sommarens verksamhet där - en av Vännäs absolut största sevärdheter. (Om man är sån) Det är några av de nya tjejerna i klubben som tillsammans med ordföranden bjudit in till en liten moped- och mcvädring med rundtur, korv & hamburgare. Hoppas det kommer både deltagare och åskådare.

...
Volvo sitter enligt en artikel i SvD knepigt till i Kina.

Man håller på att bygga två bilfabriker där, men har inte fått tillverkningslicenser. Samtidigt reser nu den kapitalistkommunistiska statsföretagsapparaten krav på att utländska tillverkare(dit man räknar kinaägda Volvo) ska dela med sig av sin hemligaste teknik till nya samägda kinesiska bilbolag.

Det blir svårt att skydda sin "märkesintegritet" utan tillverkningstillstånd för de stora fabriker man bygger. De kinesiska löftena om ett fristående och skyddat Volvo-varumärke visar sig kanske vara lika värdelösa som några befarade.

Och Volvos tillverkning, försäljning och fortsatta utveckling spelar fortfarande stor roll för Svenska samhället och välfärden.

...
Förstår tanken, men anser den missriktad. MP vill korta lastbilarna i akt och mening att tvinga över mer gods på järnväg.

Jag tycker det är bra att veckans motion om detta röstades ner. Så väldigt många tusen transporter varje år kan aldrig, aldrig nyttja järnvägen. Att göra motorerna fler per fraktad enhet kan aldrig, aldrig gynna naturen.

Oskarp är den, men tillräckligt tydlig för att man ska se att den är eljest.

Finns det någon som vet var den är tagen? Och vad är det man ser förutom den där till höger?

...
Har kommit på plats på kursen för förnyat yrkeskompetensbevis för buss..

Lagar och regler är ämnet för dagen. Kör- och vilotider är man förtrogen med, men det är ett snårigt område. Farligt gods är nog både nytt och snårigt. Yrkesmässig och gränsöverskridande trafik blir spännande, det kan jag få nytta av i mitt dagliga arbete inom kort. Faktiskt.

...
I morgon blir det något annat.

Det blir ledigt från Bjurholm och istället första dagen av fem med utbildning för det förnyade yrkeskompetensbeviset för buss. Det ska bli roligt att träffa chaufförerna från Göstas. Det är även roligt med omväxling och förstås inte minst att köra buss. Det är något speciellt, särskilt om man får rulla iväg en bit.

Visst är det bra att yrkesförarna hålls à jour och vidareutbildas, men kravet på 35 timmars kurs var femte år för att få köra yrkesmässigt kommer att ta bort ännu fler förare från marknaden. De som just nu har andra jobb och inte har tid eller råd att ledigt och bekosta kursen själv eller kanske är osäkra på om det blir så mycket mer körning.

Det är bra med förbättringar, men vi måste sikta på att göra dem på enklare sätt och vis. Ibland måste vi kanske vara nöjda med det vi har eller förbättra innanför de ramar som finns.

...

Den rubriken kunde man läsa i Norrköpings tidningar i december. Skolbusschaufförer i Bjurholm känner oro för att det skulle kunna hamna något liknande i VK och Folkbladet.

På Castorskolan har vi två gånger per termin en morgonträff där förarna träffar några tjänstemän. Vi vädrar vad som fungerar och inte och vidtar åtgärder om något är mindre bra i och kring bussarna. Numera är det i regel mest bra, men alltid är det något som behöver korrigeras.

Flertalet trafikanter visar stor hänsyn och kör lugnt och försiktigt när man ser skolbussen  vid vägkanten. Men det finns undantag.

Några av dem som borde köra allra försiktigast kring sköra medtrafikanter gör inte det. Skolbusschaufförerna upplever att en liten del timmerbilsförare visar för lite hänsyn. När skolbussen står med blinkande skylt händer det att det blåser förbi 60 ton timmerbil i 80 kilometer i timmen. Vid möten i vinterkurvorna kan genande timmerbilar ibland forsa förbi på 1-2 skollinjalers avstånd.

Jag har hemort och namn på åkerier vars förare alltför ofta utmärker sig negativt. Har även ungefärlig ålder på dem som kör. Det handlar inte om Bjurholmsåkerier och det kommer att slås en signal till dem. Det är heller inte alla chaufförer i "fartåkaråkerierna" som är med i tävlingen (?) på allmän väg. Några åkerier sköter sig perfekt och deras timmer verkar underligt nog inte alls behöva åka lika fort.

Ibland beter sig personbilsförare också obetänksamt. Vi kan alla behöva en påminnelse om att det kring bussar kan komma sprutande sjuåringar som just då inte gör som de vet att man ska göra.

Avslutar med en liten glimt från morgonturen innan veckans bussmöte. En av busschaufförerna hade en av de allra yngsta som ville "promenera på den vilda sidan" och ta av sig bältet och vägra ta på det. "-Jag ska ha möte med rektorn nu, ska jag berätta för honom om det här?", sa föraren. "Gör inte det", sa killen och tog på sig bältet.

Idag blir det oftast för många möten, men ibland kan de göra nytta på olika vis.

Det hjälps inte, trots att jag är till åren kommen och aldrig ägt eller kommer att äga en skoter så ser det ganska kul ut.

 

 

 

 

Motorsparken vid Konsum. Tittade just igenom senaste tidens mobilbilder och fick syn på det här vidundret som jag mötte utanför Konsum i Vännäs. Det framfördes av två innovativa unga herrar som inte verkade vilja vara med på bild. Jag frågade vad polisen sa om deras åkdon, men det visste de inte. Man hade aldrig haft nöjet att råkas när man varit ute och färdats. Motorn på 125 modiga kubik hade slirat upp de två till 63 klockade kilometer som bäst. Lite isracingdubb i drivhjulet hade nog höjt siffrorna. Det är ett tvåmansprojekt att köra prototypen, man ska hantera både drivhjulet och gasvajern samtidigt som man håller ett stadigt grepp i handtagen. Jag tror det är skönare att stå på medarna än att sitta på den. Jag gissar att polisen skulle ha trista vuxensynpunkter vid ett eventuellt möte.

Efter en bra arbetsdag och en sen kväll med ansökningsskrivande kom jag omsider hem till mig. Det lena vädret på bara tio kalla grader lockade till kvällspromenad. Luften var så mjuk kring öronen att hatten fick stanna hemma.

Mest hela Vännäsby sov, men längs Fågelstigen kom Bitvargen mullrande. En av dessa trafikens riddare som håller vägbanan så där fin som den bara kan bli på saltberfriade midvintervägar. Utomordentligt förutsägbart underlag att köra på, om man kommer ihåg att det är vinter och anpassar fart och körstil till det.

Bitvargen var egentligen ett fabrikat av väghyvlar under första delen av 1900-talet, men jag gillar verkligen namnet som nästan blev synonymt med fordonstypen. Det finns en förskola i Balsjö, Bjurholm, som också heter Bitvargen. Jag tycker namnet sticker ut ganska skönt i sammanhanget.

På tal om vinter och temperaturer kändes det lite bra i morse. Det var när Agneta ringde och sa att det var 17 grader kallt i Umeå när det var knappt 9 i Vännäsby. Som boende på ett lite svalare ställe får man glädjas åt de tillfällena. ;-)

 

...

Trollhättans kommun, SAAB AB (Försvarskoncernen) och en av Wallenbergarnas minnesfonder har räddat SAAB:s bilmuseum med dess 120 bilar för 28 miljoner. Det får förbli intakt och det får stanna i hembygden.

Det är på ett sätt ingen stor sak i vår problemtyngda värld, men ändå mycket glädjande. Det handlar om ett industriellt och entreprenöriellt arv, om formgivningshistoria, om en del av Sveriges historia och om respekt för vad olika kategorier av människor har utfört genom tiderna. Mångas förhållande till bilar är ju heller inte bara rationellt, det handlar mycket om känsla och nostalgi också. Det gör det t.ex. för mig.

Man kan undra hur vår kvarvarande fordonsindustri, och övrig industri också, ska klara en osäker framtid. Hur vi med entreprenörskap, innovationskraft, utbildning och kvalificerad arbetskraft ska kunna konkurrera med omvärlden. Jobb och välfärd handlar om det.

...
Visst är det en del bök med snön. Men förutom mysfaktorn, tänk så mycket ljusare och enklare det är att köra på den vita vägen jämfört med på den svarta, våta, höstmörka asfalten.
Man får bara komma ihåg att snö är snö.

Att få åka osaltat är en särskild, numera sällsynt förmån.

...

Några månader för sent kommer här en bild från Näsmark Trophy, lastbilsutställningen på åkrarna i en av Bjurholms byar som en sensommardag brukar samla lika mycket folk som bor i kommunen.

Jag tänker sätta in fler bilder från den företeelsen framöver, men här kommer en bild på entreprenören själv, Stellan Olofsson. Han fyller en 40, 50 år i dagarna och firar som bäst just nu.

Grattis Stellan! Men varför lät du måla så fint på ett utländskt uddamärke? ;-)

...

Den gode Muller stärker bilden av sig själv som måttligt pålitlig och förtroendegivande. Ordmattorna idag där han bombastiskt säger saker som att "Nu är SAAB:s framtid verkligen säkrad. Framtiden ser ljus ut nu" stärker inte direkt förtroendet för honom. Nu spelar det mindre roll, han har ju faktiskt sålt.

Många av oss skulle verkligen uppskatta undret med ett återuppväckt SAAB som mot alla odds fås att överleva och börja andas utan respirator. För det skulle förmodligen krävas en enorm säljsatsning i Kina och att fler kineser än man tror kan lockas av statusen hos ett relativt okänt västerländskt bilmärke.

För vad skulle varumärke, utrustning, lokaler och  tillverkningskapacitet hjälpa om man inte säljer bilar?

...

Har suttit och letat efter några bilder från sommaren. Från dagarna i Karlstad dök den här bilden upp. Jag såg plötsligt en cykel där som inte såg ut som andra, den var kardandriven.

Är det någon som har provat en kardandriven cykel? Varför ser man nästan aldrig såna? Är det en prisfråga eller går det för tungt?

När det gäller motorcyklar är det ju oerhört praktiskt med kardan.

...
Jag är ingen industriman, men inser betydelsen och behovet av industrin i Sverige. Både då, nu och sen. Vårt välstånd grundas till stor del också på fordonsindustrin och spinoffeffekterna därifrån. Den insikten behöver inte gå hand i hand med tanken att rädda fabriken i Trollhätten till varje pris.

Med en havererad försäljning och försäljningsorganisarion vet jag inte vad som kan rädda nuvarande SAAB. I den mån verktygen som gör delar och helhet kommer igång igen gör de det förmodligen i en annan världsdel efter att någon slumpat upp konkursbona. (Tyvärr drabbas nog flera underleverantörer av samma öde) Man kopierar och vidareutvecklar snabbt därborta, så det som fattas får man nog fram om det skulle bli tillverkning.

Inga dussin eller tjog av statliga miljarder kan få "vårt" SAAB att lyfta igen, det är min sorgsna övertygelse. Jag tror absolut att de flesta förstår att om ingen stor biltillverkare vill ha företaget ens till reapris är chanserna för svenska politiker att vända på steken obefintliga. Att köpa på svenska folket världshistoriens dyraste museum är och hade varit oförsvarbart. Med det inte sagt att produkterna är dåliga.

Företagets största tillgång är de anställda, deras kunnande, utbildning, kreativitet och arbetslust. Det är många tragiska konsekvenser och överraskningar som väntar, men nu är det förmodligen mindre dåligt ju fortare det går. Konjunkturläget är bistert, men framtiden för Trollhättan heter knappast SAAB. Personal, övriga resurser och infrastruktur måste få komma igång med andra saker. Glöm inte Kockums, inte I20 här i Umeå. Här på jorden är inget beständigt, men det behöver inte bli ett bestående tomrum för att något långvarigt, och kanske kärt, försvinner.

 

Expressen SvD DN Aftonbladet

...

I min barndom fanns BP nära nuvarande "La Gondola" i Vännäs. Där i verkstaden jobbade då "Tobbe Norton", alias Torbjörn Persson.

Tobbe körde engelska Nortonmotorcyklar som dundrade lika fett som dynorna var tunna. Man hörde honom. När jag blev lite äldre äldre skruvade han ibland i min första bil.

Tobbe ser ungefär likadan ut som då, men till vardags har han gått över till Ducati. Nu kör han en Ben Bostrom-replika av en modell som tillverkats i 155 exemplar och som levererar alldeles hemskt många hästkrafter från motorn med det karaktäristiska ljudet.

Inom kort är det dags för pension och då funderar Tobbe på att börja köra en del tävlingar i Classic Roadracing. Detta med en Norton som håller på att ta form  i hans mc-verkstad hemma i Braxele. Där han för övrigt inte bara reparerar Ducati och Norton.

Det finns nog förnuftigare saker att göra, men visst är det lite uppfriskande med dem som inte gör riktigt som alla andra? Jag tror inte han räknat med det, men man unnar honom nästan några sponsorer.

Den speciella motorcykeln, lite närmare.

 

 

...

Visst ser första bilden lite nutida ut, mitt i det gamla? En Grålle från 50-talet, föraren också gissar jag, och så barnstol och passagerare från det nya årtusendet.

Lite fascinerande är det. Traktorn kördes kanske av en 45-årig bonde när den var ny. Då var han (mest troligt var det en han) född kring 1910. Lillparveln som övervakar jobbet från sin upphöjda position skulle kunna få leva till 2110 om världen skulle stå. Ekipaget på bilden skulle med det lite långsökta synsättet kunna spänna över en tidsrymd på 200 år. Ungefär en tiondel av tiden från Kristi födelse.

 

En lite äldre sak från Västra Vänfors. Jag tänker inte på Henry, utan traktorn. Tillverkad och köpt 1924, redan då med punkteringssäkra däck.

Ingen elektronik, inga airbags. Notera vägjärnen på drivhjulen som gjorde det möjligare att köra på väg, men närmast omöjligt på åker.

En liten glimt från Veterantraktordagen i <näsland. Blir kanske fler.

Grannen kom nyss in med lite dagsfärska bilder som han tagit från en riksbekant apparat. Helikoptern som stals och användes vid G4S-rånet.

Även dagens pilot var med på ett hörn. Ja inte i rånet, men efter att ha jobbat på flygföretaget i tre veckor innan brottet låg han förstås lite pyrt till. Han fick en ny erfarenhet, ett lite dramatiskt gripande med handbojor och sånt.

En lite speciell detalj var att rånarna inte skadade helikoptern alls, man skadade "bara" G4S-personal psykiskt för kortare eller längre tid. Några kanske för alltid. De brytmärken som ändå finns som minnen av händelsen tillfogades av det andra laget när helikoptern hittades.

Det var det här rånpiloten såg när han adrenalinstinn och med hög puls gjorde sitt livs misstag.

Det var bland annat det här Henke såg när han gjorde en av sina mer speciella flygturer. Vännäsby by Umeälven. Strax nedanför förenas den med Vindelälven. Bilderna från luften är tagna genom lite mjölkiga rutor.

Här ser man den fria och outbyggda VIndelälven komma svängande ovanför Vännäsby. Härikring finns mycket vatten, mycket strand och mycket fina ställen att framleva sina dagar på.

Industriområdet i Vännäs där också Liljaskolan bedriver mycket av sin verksamhet. Uppe till vänster i bild övningsområdet för entraprenadmaskinerna där fotografen huserar ganska ofta.

Hemtrakterna och Vännäs kyrka som faktiskt ligger i Vännäsby.

 

...

Min fru tycker att jag blivit lite allvarlig och dämpad på sistone. Kan ha att göra med att det finns mycket nytt att tänka på och sätta sig in i. Att man känner av ansvaret och otillräckligheten och att de intensiva arbetsdagarna i regel också blivit rätt långa veckorna efter semestern.

När regnhotet började torna upp sig och skymningen inte var långt borta tyckte hon att vi skulle skingra tankarna med en motorcykeltur. Skingra och skingra förresten, hon var glad, bl.a. över att ha fått sitt klassrum iordninggjort och "färdigt" mycket tidigare än hon brukar kunna ha. Sådana tankar och stämningslägen behöver ju inte skingras direkt.

Under en tung och vacker blyertsfärgad himmel tog vi en ljum kvällstur längs kurviga vägar i ensam gemenskap av bästa slag. Vi har ingen Intercom och får inskränka ordandet till de långsammaste partierna .

Det fungerade den här gången också. Det mesta av tankarna blåste bort och ersattes av primitiv glädje och mer "här och nu". När vi var 100 meter från huset igen, då kom regnet.

...

Nu vill tiden inte riktigt räcka till.

Det skulle behövas minst dubelt så många dagar för allt som ska läsas in, beslutas, ombesörjas och konfereras om. Det är inte alldeles optimalt att börja ett nytt ledarjobb i en tidigare okänd skolverksamhet knappa två veckor innan lärarna kommer och knappa tre innan eleverna stormar in.

I morgon får vi dessutom ta helt nya tag vad gäller schemat, det har blivit stora förändringar i grundförutsättningarna. Men, som det står på en liten magnetskylt på vårt kylskåp. "Det samlas inte damm på den som är ute i blåsväder". Just nu håller fartvind och diverse vindstötar det mesta av dammet borta. Jag är mycket tacksam för mina kunniga medarbetare.

Några små roligheter hinns också med ibland. För några dagar sedan hann vi med en liten stund på Hembygdsdagen i Västra Vännfors vid Vindelälven. Det är en av flera sommarhändelser från vilka både jag och några andra förväntat att det ska publiceras ett par bilder. Men det var det där med tiden.

...
Vid ett klockslag då femtioplussare möjligtvis ska fundera på en god bok och kvällsfika fick jag besök.

En yngling på knappt halva min ålder kom och frågade om vi inte skulle ut och köra mc. Hans har hästkrafter så det räcker och blir över till både två och tre motorcyklar. Mer än dubbelt mot den jag har. Vi tog en sväng genom ett par kommuner och mest hela tiden hörde jag hans mer än min. På hemvägen provade jag den.

Hemska saker. Det kändes som man låg på den och motorn var ett frustande djur som bluddrade på de varvtal jag är van vid och som bara väntade på att man skulle släppa lös den på allvar. Vilket jag inte gjorde. Strama tyglar var det som gällde. Efter en mil kände jag att jag gjorde ungefär som man gärna gör när man lär sig cykla. Spänner massor med muskler i onödan. Jag slappnade av och det kändes lite bättre.

Nåja. Efteråt säger jag som mamma sa när jag skjutsat henne en sväng på min första motorcykel för ett 30-tal år sedan. När hon slutat skrika och hämtat andan sa hon med eftertryck:

"-Jag förstår att det är roligt!"

Men ofarligt är det inte.

...

Efter midsommarlägret i Byske stannade jag i norra Västerbotten för att göra en arbetsdag på Björkskolan i Skellefteå idag.

Gårdagskvällen blev skön.

Först kvällsmat i Stackgrönnan vid Skellefteälvens yttre delar. Soligt, ljumt och skönt mellan 8 och 9 på kvällen. På land båtmuseet och i vattnet båtar av olika slag.

På Café Kajutan äter man mestadels räkmackor. Igår serverades kring 600 stycken. I fjol sommar gick det åt mellan 6 och 7 ton räkor.

Skrattmåsens falkögon har örnkoll på varje räka man slukar eller tappar.

Plötsligt....

Fortsättning följer kanske, men nu måste jag tänka på morgondagen i Bjurholm. Den börjar klockan 7.

...

 

Det är gott om motorcyklar i Mombasa och stadsdelen Likoni där vi höll till. Relativt unga män sitter i långa rader på sina kinesiska 200-kubikscyklar.

De är inga fritidsmotorcyklister, man kör taxi. Många har ropat ”Mwzungu!” (vite man) till mig och hoppats att få skjutsa mig en bit mot en billig peng. Det är ingen god idé att ta mc-taxi, även om det säkert är en upplevelse man minns, om man får möjligheten.

För det första är motorcykelkopiorna sällan lika bra som sina japanska förebilder. Allt ser likadant ut, men materialval, sammansättning och hållfasthet är nog bara likvärdigt ibland. Chassin, gafflar och fjädringskomponenter kanske inte alltid lämpar sig för taxikörning. Hit kommer nog inte heller ”top-of-the-chinese-line”.

Kineserna lär sig nog, värre är det med förarna. Förstår jag rätt behöver man inte ha något körkort. Några har ett par timmars övningskörning innan man går igång med sitt egenföretagande. Det har hänt att man tagit en två timmars kurs på morgonen, haffat första kunden efter tre timmar och levererat det första komplicerade benbrottet eller skallskadan till sjukhuset innan kvällen. Eller någon ännu värre stans. Många förare är rätt macho, det går undan och hjälm är sällsynt.

På småcynisk sjukhushumor betecknar man skadorna ”The motorcycle award”. MC-priset eller MC-belöningen.

...
Sitter just nu i en ny Norwegian B737 800W mellan Umeå och Arlanda. Ett av de första de har med Internet. Känns lite ovanligt att ha mobilen på och blogga som om man låg hemma i soffan.

Det går inte alldeles klanderfritt, men systemet är fortfarande i testfasen.
Tekniken stannar inte i utvecklingen. ...

...
Har gjort tre bilar lagenliga och det känns en smula i ryggen. Det första som hände var att garagedomkraften gav upp. Det blev till att veva originaldomkrafter istället.

Tog en tur med bilen som blev klar sist och sent. Det är en njutning när man får lägga bort Pigge Lunk-däcken och ta första turen på sommyarsulorna. I morgon blir det Skellefteå, skönt att slippa nöta vägarna i onödan då.

Men det finns bättre motion än däckbyte. Särskilt när det krånglar.

...

EU-kommissionen vill höja dieselskatten gentemot bensinen så att dagens pris blir ca 2,50 dyrare vid pumpen.

Det finns nog långsiktiga argument för att höja. Det finns väldigt många argument för att Inte höja också. Ett är att priset sannolikt kommer att skjuta i höjden helt utan  hjälp. Energieffektiviteten hos dieselbilarna tycker jag också är en stark orsak att inte straffskatta ut dem. Sen finns det många andra argument också, inte minst i långa och glesbefolkade länder som Sverige.

Det sägs att de skandinaviska länderna är positiva till förändringen. Blir spännande att följa det här förslaget och dess konsekvenser när det kommer fram mer fakta.

...

Under veckans lediga dag har jag hunnit med en hel del saker. Justera fullmäktige- och ksauprotokoll, prata med kommunala tjänstemän och lite lokalt skolfolk. Även fått en riktigt hedrande uppmaning som jag legat och tänkt på ikväll.

Har tillbringat några timmar hemma hos mamsen och blivit trakterad med hennes pannkakor och egenplockade och egenkokade hallonsylt. Inte dumt alls.

Igår var jag och fem umeåregioningar till ner till Övik och lärde oss mer om nya skollagen och vad den betyder för skolhuvudmän. När vi blev omkörda av ett rappt tåg som ilade fram på Botniabanan oroade sig en av medresenärerna över att den kommande tågpendeln mellan Vännäs och Umeå också skulle drabbas av  liknande inkörningsproblem. Det är inte troligt. Bland annat för att banans signalsystem är i allra högsta grad beprövat.

Idag mötte jag en riktig "Mister Train" på ICA i Vännäs. Han kände väl till tågtypen som köpts in och ska totalrenoveras för Vännäs-Umeå-trafiken. Enligt honom är det en mycket pålitliga tåg, kända för sin brist på krångel.

Bekymrande är däremot att Länstrafikens stora underskott ska hanteras genom neddragning av busstrafik. För Umeå-Vännäs kan alltså busstrafiken dras ner innan tåget går.

...

I morse visade termometern 35.7 grader kallt 0635. Det är riktigt svalt det.

Jag hade glömt motorvärmaren och kopplade i den på morgonen. Det hann bli knappt två timmars värmande innan jag tänkte mig iväg. Kupén kändes hyfsat varm och motorn solitt genomfrusen när jag vred om nyckeln. Den normalt startvilliga bilen totalvägrade. De övriga ksau-ledamöterna fick klara sig bäst de ville medan jag väntade in en lite försenad buss.

I Liljaskolans styrelse i eftermiddags fanns ett par muntergökar som helt säkert trodde att värmeelementet tackat för sig. Själv hoppades jag på en billigare variant, en isärvibrerad grenkontakt någonstans bland alla döljande och luftmotståndssänkande plastkåpor.

Att i dagsläget åka iväg till Skellefteå några dagar utan motorvärmare kändes inte bra. En stund efter den kommunala dagen fick jag igång bilen och kunde åka iväg till bilverkstaden där man blir väl mottagen, även mitt emellan middagen och kvällsmaten.

Min hovmekaniker hade ett nytt motorvärmarelement till min bil och årsmodell, men tyvärr av sorten som passade dem som byggdes någon månad senare.

Jag hade två motorvärmare. En inkopplad och en vilande. Den inkopplade värmde oljetråget utanpå och behöver mer tid för att värma motorn i övrigt. Den obegagnade var en slangvärmare som är snabbare. Trågvärmaren hade nog inte riktigt klarat uppgiften på knappt två timmar i nästan 36 graders kyla.

Nu nöter jag på vattenvärmaren ett tag. Den ska få gå hela natten, det blir tiidig start.

Men både jag och min vän skruvaren undrar hur det egentligen gick till när min bil fick två motorvärmare.

 

...

Ett riktigt stort Grattis till vinsten i Svenska Rallyts otrimmade tvåhjulsklass, Nisse Fransson! Trevligt med ett SM-Guld till VMK och Vännäs.

Det anses ibland inte så fint det här med motorsport, även om man kör på förnyelsebart och också får göra en fysisk och psykisk prestation som få klarar. Ett annat sorts SM-guld hade nog uppmärksammats ännu mer.

Själv har jag en svårutrotad lust till körandet och har ibland gått och tittat på erbjudandet om en rallylektion på is med Fransson. Hade säkerligen varit hejjigt.

Ser att oppositionskollegan Hans-Inge också grattat. Ska vi ta en rallylektion tillsammans?

 

...

Älven är en tillgång på mångahanda vis. På vintern är den ett utmärkt rekreationsområde, åtminstone de frusna delarna.

I afton tog jag årets andra skidtur, helt frivilligt den här gången. Det blev älven som vi har nära till hands, jag hade bara en knapp timme på mig.

Det är trevligt att köra skoter, det tycker jag också, men det är nästan lite spännande att möta dem rätt nära inpå i hundra knyck. I.o.f.s. kunde jag ha hållit mig en bit på sidan.

Det måste vara spännande för skoteråkarna att ha sådana här timmerstockar stående mitt på autostradan också. Ibland går det kanske inte hundra utan bortåt det dubbla och träffar man då en upprättstående stock i mörkret så märks det. Den kanske står där som ett sorts farthinder?

En fördel med skotrarnas snöpackande är att man egentligen inte behöver skidorna alls. Många promenerar på isen. För många hundägare är det kalas att komma ut och låta hundarna sträcka ut litegrann. Ofta så nära, men ändå så avskilt.

Det nya älvnära bostadsområdet vid Älvdala inne i Vännäs lär bli ett kalasområde för dem som gärna tar en istur.

...
I veckan kom jag en afton in i en rondell på Haga där en bilist drabbats av motorhaveri på sämsta möjliga plats. Bilar lirkade sig förbi, men det började täta till med större fordon som inte kunde passera rondellen.

Vi var några som fick undan bilar och cyklar och tillsammans med den stackars stressade föraren och hennes anlände man kunde styra bilen av vägen ett hundratal meter bort.

När bilen flyttats några meter för ett sista startförsök, det var isigt och svårt att putta på, var det en bilist som signalerade ilsket. Trots att varje seende människa borde förstå att gruppen kring bilen inte befann sig vid utgången av en rondell i rusningstid av sociala orsaker. Hon som fått motorstopp och förmodligen redan kände sig mest "i vägen" i hela världen dolde ansiktet i händerna.

Nej, det var inte en bufflig man som la sig på tutan. Men hade man i ögonblicket fått tillfälle hade man nog sagt henne sitt hjärtas mening som om man haft en sådan framför sig.

I trafiken bör man kunna läsa situationer och underlätta mer än krångla till när andra är i nödläge.

...

Ett andra utlåtande kan vara bra i många fall, det engelska uttrycket brukar i regel användas när det handlar om sjukdomar i kroppen.

I kväll fick jag höra uttrycket användas av en anhörig i samband med "sjukdom" i en arbetskamrats bil. Fordonet som just hade vuxit ur garantitiden hade kommit hem från en behandling som kostade 20 000. Kort efteråt uppstod ett fel som enligt märkesverkstaden skulle kosta 40 000.

Ägaren avråddes från att köra bilen alls med de felindikationer som gavs, men han struntade i det. (I.o.f.s. sällan rekommendabelt) Han körde till en annan märkesverkstad där en mekaniker felsökte och kom fram till att det komit smuts i några kontaktdon. Felsökning och åtgärdande steg till summa summarum 900 kronor. Många skattade kronor mindre.

Ägaren blev förgrymmad och bytte bilmärke. Det gäller att veta när man ska misstro expertisen i vår krångliga värld.

...

Men tjusigt är det ändå i sin svarta tyngd. Ett av våra mer fotade objekt i centrala Vännäs.

Ska egentligen tas rakt från sidan, men det fanns en del hinder för det idag.

Ett hyfsat långt tag fanns det väl konserverade ånglok som skulle kunna lösa vissa behov i händelse av den ultimata krisen där varken olja eller el fanns tillgängliga. Men det var ett bra tag sedan de loken såldes till entusiaster runt om i världen, enligt vad jag hört berättas.

...

...

Fast man inte har någon plog.

 

...

Sänder vidare ett par filmsnuttar apropå det här med snö och järnväg.

Ibland måste man hålla med om att vissa saker faktiskt är större I USA.

 

...

Det här är för mina traktoriserade vänner....

Hittade det här klippet när jag fick en filmsnutt om hur man handskas med snö längs järnvägen i Schweiz och USA.

Har några vänner med Fordsontraktorer, men de har inte den här utrustningen. Vad jag har sett.

Imponerande för att vara från 1929.

Notera hatten, alltid hatt!

 

 

 

Vinter och bilar. Det är inte alltid lätt att få ihop, även om vi inte haft det som i Skåne.  Här räckte det inte med lillborsten. Det blev piassavan och det behövdes alltihop.

...

Fick förra veckan en artikel av en av pärlorna på kommunledningskontoret i Vännäs.

Intressant läsning, må jag säga. Det är inte bara spårbunden trafik som avlastar miljön, vägarna och parkeringsytorna.

En halvfull buss är oerhört mycket energieffektivare än tolv-femton bilar där det åker två personer. För att inte tala om dubbelt så många där det åker en. Eller om jämförelseobjektet är en så gott som helfull buss.

...
Det var inte Agneta som stod för det kyliga, hon var på julgröt i kyrkan.

Hemma var däremot snön. Den gick långt över skoskaften på flera ställen mellan parkering och husdörr. Det har nog varit lite lugnare på nederbördsfronten där jag varit.
På vägen hem kom det i.o.f.s. väldiga mängder ganska snabbt. Mellan Piteå och Skellefteå var det stundtals som en vägg. Man fick avgöra var man befann sig genom att se på de närmaste reflexpinnarna till höger och mitträcket till vänster. Resten var ett luddigt, suddigt ogenomskinligt vitt.

Jag brukar inte bli trött av så pass kort körning, men när jag nu kom hem blev det en timmes sömn istället för nödig snöskottning. Kände inte av det när jag körde, men efteråt var jag hur trött som helst. Tror det är en extra anspänning att ha ansvar för många liv och att köra ett tungt fordon när förhållandena är knepiga. Att alltid kunna stanna på sträckan man kan överblicka är inte lätt en dag som denna.
Vissa bilister verkar totalt bortse från risken att det kan finnas hinder också på en väg med mitträcken och brakar på i väldiga hastigheter. En havererad buss eller lastbil, en familj som fått sladd i snösträngen till höger eller vänster, snurrat runt och står med bredsidan mot en hundra meter bakom siktgränsen. Eller kanske resultatet av en älgolycka. Man vet aldrig vad som finns i snöröken.

Nu borde jag ut och skotta, men nu kom Agneta hem. Tror vi firar hennes födelsedag nu och låter snön ha lugn och ro till i morgon kväll.

...
Körde idag norrut längs "inre vägen" över Botsmark och Burträsk. Allt för att invika E4:ans sämre väder och snörök och för att få köra roligare väg.

Bitvis var väglaget vindpolerad is med kallsnö på. Tämligen halkigt, som på många håll. På ett ställe blev det lite spännande med en övergiven bil utan belysning.

Nyss såg jag en riktig mardröm på någon nyhetssida i mobilen. Y-bussen som söder om Sundsvall inte kunde stanna i halkan och åkte in i en stillastående lastbil. Kan tänka mig känslan när tyngden övergått från att vara fördel till hejdundrande nackdel och man är på väg att krocka med passagerare i bussen. Hoppas slippa den erfarenheten.

På den vägtypen, med förmodligen inte bara mitträcke utan även sidoräcke, saknas snöbromsen. Möjligheten man ibland kan ha att gå igenom snövallen och plöja fram i diket tills ekipaget stannat. Alternativet är ibland att föredra jämfört med att köra in i väldigt hårda fordon eller väldigt mjuka människor. Bäst är att ha tilläcklig framförhållning så man slipper båda delarna när det kommer en överraskning.

...

Nyligen fick några av oss i Vännäspolitiken höra något som gjorde oss ledsna och oroade. Några kan känna sig orättvist utpekade, men när jag och kommunalrådet Johan Söderling pratade efteråt sa han med eftertryck att jag skulle skriva om problemet.

Kommunens nya, fräscha bilar hanteras för ofta på ett oförsvarligt sätt, enligt uppgifterna vi fick. Säkert kör de allra flesta som man ska med "andras bilar", men skadorna och kostnaderna drar iväg ordentligt. Kommunen har en bilvårdsanläggning där några sköter om det 60-tal bilar kommunen disponerar. De fixar skador i en omfattning som verkar orimlig. Det handlar om det 30-tal bilar som används inom Vård och omsorg.

Jag upprepar att de flesta säkert sköter allas våra bilar mycket bra, men några tycks inte göra det. Vi fick också höra vittnesmål om att bilarna ibland körs för snabbt och hårt. När man hör var och hur skadorna ibland uppstår undrar man om det inte handlar om att ett fåtal utvecklat en körkultur det borde vara lätt att åtgärda på ett eller annat sätt.

Bara självriskerna på verkstadsrepade skador stiger till stora summor som äldreomsorgen behöver till annat. Till direkta utgifter kommer att arbetstid går åt till pappersarbete och körning när bilarna ska fixas i Vännäsby eller Umeå. För lappade och lagade bilar blir det dessutom avdrag för skattebetalarna när leasingbilarna ska lösas in om ett par år.

Är det kompletterande körundervisning som behövs? Eco-drivingkurs? Måste bilarna besiktigas innan nycklarna får lämnas in? Behövs andra åtgärder? Stämmer uppgifterna måste saken hanteras.

För övrigt ett stort Tack för allt engagerat och ansvarsfullt arbete som utförs i olika uppgifter inom Vård och omsorg och kommunen för övrigt!

...

Jag har spankulerat ett par timmar i Västerås idag. Främst för att lustvandra och knipa en och annan bild, men också för att reka om det fanns någon smidig och effektiv väg från mitt hotell till ungdomarnas inkvartering. Avståndet är sannerligen inte stort.

Gårkvällen bjöd annars på lite överraskningar när GPS:en i snabb rusningstrafik förde oss fram till en viadukt som hade gjort att Göstas Buss hade fått en cabriolet om vi gjort ett försök att passera den. Vi hittade en kreativ och effektiv lösning på problemet.

När jag idag kom gående till vägen jag hade sett ut så satt den här skatan och skrattade åt mig. Bussen är 3,7. Bilden blev suddig för jag räknade inte med att jag hade så långt ögonblick på mig att dokumentera henne. Hon flög millisekunden efter.

Det fick bli en längre väg.

En annan av bilderna jag fick var den här:

Det är tydligt att Kung Bore både belägrat Västerås och dessutom har marina enheter i Mälarstaden.

Nog ser det här också vintrigt ut. Det hjälper int att det är en Princess 58. Sol- och insynsskyddet fungerar idag mest som frostskydd. Man slipper skrapa rutorna när man ska ta en tur på Mälaren.

Båtar gör sig bäst på sommaren.

Motorcyklar också.

...

Många av de 1800 som pendlar till Umeå och de 600 som pendlar till Vännäs är förlorare om tågpendeln Vännäs - Umeå (- Holmsund) försenas kraftigt eller aldrig blir verklighet.

Har landstinget inte alls budgeterat för detta och inte prioriterat frågan så lär det bli problem att få en lösning genom länstrafiken. Ska landstinget spara tresiffrigt antal miljoner årligen framöver så lär pendeln inte stå längst upp på listan över prioriterade projekt.

En elektrifierad pendel mellan Vännäs och Umeå skulle säkerligen locka många resenärer med olika motiv. När de verkligt effektiva miljöbilarna kommer lär bara ett litet fåtal ha råd att köpa dem nya. Men åka snabba och bekväma eltåg kan många pendlare göra.

Det vore mycket trist om pendeltågfrågan hade nått sin slutstation. Nu måste det vändas på stenar.

Det går inte att förklara för dem som inte begriper, det visste redan gamle Ingemar Stenmark på sin tid.

Det kan var något liknande när man försöker att förklara vad det är som är trevligt med att köra buss. Jag ska utveckla det där någon dag, det kan förtjäna sin utredning.  Under vissa iomständigheter liknar det vissa ledningsuppgifter i arbetslivet. Även om kopplingen inte direkt verkar självklar för de flesta.

Jag ska utveckla det där någon gång. Nu ska jag sova. I morgon natt ska det köras igen och nu pinar jag mig lite för att komma i fas med körningen.

När man får köra fina, fräscha och moderna bussar blir det alldeles särskilt trevligt.

...

Att Vännäs har ett av de mer intressanta motormuseerna är det märkligt många som inte vet. Både i Vännäs och Västerbotten.

Föreningen bakom firar 25-årsjubileum nästa år. Gänget som idag arbetar med museet är allsidigt både till ålder och kön och det återspeglas också i utställningen. Det är just en utställning, inte bara fordon på rad, utan olika saker som ofta är insatta i historiskt sammanhang.

Idag kom Draken dit, den som heter J35 i förnamn. Ett klassiskt svenskt, deltavingat stridsflygplan som kom till för att kunna möta de kärnvapenbestyckade överljudsbombplan som då också hade Sverige som mål. SAAB-produkten flög under 46 år i fyra olika länders flygvapen. Det är inte det första planet, men det hittills största på museet i Vännäs.

Museet är sommaröppet, men kan visas året runt efter överenskommelse. Är man Vännäsbo med en gnutta historiskt intresse borde det vara obligatoriskt att komma till den ständigt förändrade utställningen åtminstone var tredje år. ;-) Umeåbor kan få dispens till vart femte år. Det är ju så långt från Umeå till Vännäs jämfört med andra vägen. *s*

Har man besök från andra landsändar, länder eller världsdelar och vill visa något annorlunda eller historiskt så kan man med fördel ringa och komma överens om en visning av museet.

På väg från min rådgivare i Umeå till kommunhuset i Vännäs snubblade jag så när över den här cykeln.

Den hade fått mig att dregla i 9-årsåldern och väckte momentant 51-åringens intresse. Jag hade velat lyfta på manluckan och kika på innandömet och vicka lite på den och kolla främre hjulupphängningen. Förutom fotandet behärskade jag mig.

Notera de två små backspeglarna och varningsfärgen på plastkorvens baksida.

Jag tycker den ser maffig ut och misstänker att jag gjort det i barndomen också.

Jag tänker inte främst på den ekonomiska, utan på miljöekvationen.
Enligt en artikel i dagens SvD beräknas elbilen år 2015 släppa ut ca 70 gram koldioxid per km. Ungefär lika mycket som bra turboladdade bensin- och dieselbilar beräknas göra då.
Man sparar olja, men driver bilarna till stor del med fossilt brunkol istället.
Det här understryker att man måste låta den konkurrensdrivna utvecklingen ske längs olika spår.

...

Under energiseminariet i Vännäs idag hade vi gruppkonferens där vi fick spåna kring saker som kommun och företag kunde göra för att energieffektivisera.

En sak som lyftes i vår grupp var pendlingen och hur man kunde öka kollektivtrafikens andel av den. En idé jag menar borde prövas är att baka in trådlös internetuppkoppling i länstrafikens upphandlingskrav.

Man borde helt enkelt kunna kolla mailen på väg- och spårpendel. Särskilt hem vore det en kalasmöjlighet som kanske skulle få några procent till att ställa bilen.  Att buss- eller tågpendla passar inte allas förhållanden, men några till kunde kanske lockas av att kunna lägga mailkollen under transporten.

Kanske någon kunde förhandla sig till att få räkna en del av restiden som arbetstid? Någon kunde nyttja faciliteten till att slippa arbeta hemma och därmed må lite bättre.

En riktigt bra idé kom också fram, men den ska tas upp i ett annat forum.

...

Tur att det inte alltid ser ut så här längs E4;an.

Visst förstår man ändå vitsen med att få det mesta av trafiken utanför staden. En stor vinst är också att det inte blir lika mycket skadligheter som stopp, tomgångskörning och accelerationer inne. Finessen med det inses av de flesta, dock icke alla.

Först trodde jag att  lastbilen brann, men den här stackarn hade nog råkat ut för ett turbohaveri eller något liknande. I främmande land.

Ser du lastbilen? Det fanns inte många av originalhästarna hemma i stallet när finländaren lirkade det skadskjutna ekipaget över E12-viadukten och vidare i riktning mot Scaniaverkstaden, gissningsvis.

Det är inte alla som förstår, alla gör sällan det, men jag gillar verkligen vita vintervägar.

Tillfällena när underlaget är konsekvent och reflekterande och fordon och rutor förblir rena. Det är ett nöje och en vila att köra då.

Ett sällsynt nöje.

Förlustat mig på bilprovningen med mamsens bil och släp. De bjöd på kaffe och tog 670 kronor för nöjet. Det är samma pris som för 7 år sedan. Jag förstår att Bilprovningen har få utmanare på det priset. Det är som besiktningsmannen sa, det är inte mycket förutom elektronik som håller samma pris som för sju år sedan.
Jag fick lära mig saker av honom också. En katalysator har lika stor aktiv yta som en fotbollsplan. Viktigt att den inte sotar igen.
Han påstod att en topptränad fotbollsspelares lungor har lika stor totalyta. Får kolla det med doktorn vid nästa lustvandring.
Han har förresten börjat använda uttrycket, som jag fick av en vän här på bloggen, i samtal med patienter som behöver röra på sig.
Lustvandring låter onekligen trevligare än motion.

Det är vår. Sista 1,5 månaderna av tiden dubbdäcken ligger på möter de ibland inte en snöflinga. Men, det kan ju bli snö eller också dyker inte den rätta tiden för bytet upp.
På hösten är det ofta annat. För att inte nöta i onödan på däcken och för att det är så trist att köra på dubb väntar man med bytet. Till första snön, eller strax efter.
Konsekvent? Inte mycket.

...

En bild genom rutan. Anledningen till att man ligger så mitt i vägen som det går är inte bara utrymmet, utan också vikten. Det gäller att fördela tonnen så mitt på bron som möjligt. Särskilt när det blir riktigt tungt.

Viadukterna på E4 är låga. Det här var drygt 480 cm höga ekipage. Det blev till att använda "ramperna" upp och ner från viadukterna för att komma förbi. Här vid Rundvik fick man gå över i motsatt färdriktning för att klara det. Då var det bara för den ena VTL:en att öppna mitträcket och för den andre att köra ner och spärra E4:ans norrgående körfält.

En spännande tur. Tack, P-O Svensson, nu lärde man sig en del den här dagen också.

Det är bara huvudorterna som är utmärkta på VTL-bilens Sverigekarta. :-)

God natt!

...

Sätter in några bilder från gårdagens Prao som Vägtransportledare.

Det flyttas för närvarande fundamant till vindkraftverken nere vid Ava söder om Nordmaling. Kolosserna kommer med båt från Tyskland och tas med lastbil över Umeå (!) ner till Ava.

De här bitarna sticker u nästan metern på var sin sida om en normal lastbil och det behövs därför en del hjälp av varnings- och Vägtransportledarbilar. Två av varje. De varnar trafik bakifrån och framifrån och stoppar den när det är nödvändigt. Vägtransportledarna har polismans befogenhet dirigera trafiken. De varnar också chaufförerna löpande för hinder.

En VTL plockar bort lite saker medan en annan passerar. Det var fyra lastbilar med fundament. Två av chaufförerna talar finska, en svenska och en tyska. Som VTL behöver du kunna kommunicera på flera språk. Irja i VTL-bilen på bilden talade med chaufförerna på deras modersmål.

De här betongklumparna är inte så väldigt tunga, men 33 ton är ändå litegrann. När vingarna kommer är de 50 meter långa. Då blir det andra problem som ska lösas. Även den här gången var det litegrann. Kablar över vägen måste lyftas, man var tvungen att köra "bakvägen" in i ett par rondeller, köra mot trafiken på E4:an m.m. De här transporterna kräver noggrann planering i förväg och mycken uppfinningsrikedom längs vägen.

De flesta bilister är mentalt närvarande och sköter sig snyggt när en sån här "guling" ställer sig och blockerar vägen och man får VTL:arnas instruktioner. Några tomtar skulle man vilja plocka ur trafik på direkten och de som gormar, hoppar och skriker om att de har tider att passa när de blir stoppade kanske skulle behöva annan hjälp. Sådant hände inte idag, men det förekommer då och då.

De gula VTL-bilarna är transportbilar så att man ska ha plats för en säng och en perkulator. Med några timmars varsel kan man få en körning som är 100-120 mil enkel väg, även om så kort varsel är ovanligt. Då är det bara att haka på och foga sig efter de specialbilarnas kör- och arbetstidsregler. På den plats där den tunge, höge eller långe tar dygnsvila gör VTL:en det .

Språkade just med en lastbilschaufför som numer upplever arbetet alltför stressigt att ha.
En bekant till honom kör med fyra tidtagarur framför sig i bilen för att hålla tiderna. En för vardera körtid, rast, dygnsvila och annat arbete.
Det får helt enkelt inte diffa på 2-3 minuter. De digitala färdskrivarna är obevekliga. Går klockorna i bilen och på armen lite olika och du tar 44 istället för 45 minuter rast blir det kännbara böter. Likaså om du är på väg hem och köer eller dåligt väglag gör att du överträder max körtid med 5 minuter. Då kan det kosta dig ett par tusen om du inte ställer bilen eller ringer efter annan chaufför.
De som kör tunga ekipage på dispens får inte utan vidare avlägsna sig från vägsträckningen och kan ha stora svårigheter att hitta ställen att ta sin vila i exakt rätt tid.
Chauffören säger att arbetet är mycket stressigare idag, efter den digitala exakthetens intåg. Ett par minuter hit eller dit kan kosta ett par privata tusenlappar. Förr kunde man vid kontroll med ögat se att chaufförens tider stämde och inte väga sekunder och minuter. Nukan några minutfel på ett år ställa till mycket.
Det finns en annan sida, med de analoga skrivarna var det mycket fusk. Tanken bskom utvecklingen är högre trafiksäkerhet genom mer utvilade förare. För ganska många upplevs sekundräkningen istället nu som det mest stressiga i arbetslivet.
Det finns inte plats för den minsta av verklighetens alla extra variabler.

Följer med en VTL, vägtransportledare, i en konvoj som tar 4,4 meter breda betongfundament till vindkraftsparken i Ava.
Har blivit förvånad över vilka omvägar breda, tunga eller höga ekipage kan tvingas ta. Ibland bara pga lamputsmyckning. Likaså över bilister som verkar tro att illgula bilar med varningsstripes, väldiga skyltar och blinkande ljus bara är en sorts vägens prydnader.
Kommer man in mellan den breda transporten och VTL- eller varningsbilen är det ingen fara att köra om. Transportörerna vill att du gör det.
Kommer man ikapp varningsbilen på väg medmitträcke och de breda ligger framför ska man vara försiktig. Är räckena låga kan lastbilarna inte låta lasten "hänga över". Då är det inte säkert man ryms mellan räcke och last.

...

Det ser trevligt ut att tågpendeln Vännäs-Umeå, med möjlig fortsättning till Holmsund, är på gång.

Särskilt bra är det att det handlar om helelektrifierad trafik. Positivt!

Som vanligt finns det en helhet att bevaka. Man kan inte dra in bussarna, det bor inte bara folk i de större samhällena och längs järnvägsspåren.

På tal om räls. Det sägs att (S) nya valaffischer har ett urspårat snabbtåg på bilden. Att reklamnissarna placerat det bredvid spåret. :-)

Är det verkligen sant?

...

Jag ska inte uttala mig om vad de två framgångsrikt konkurrerande svenska lastbilstillverkarna Volvo och Scania har i sina gömmor, men jag läste just nu något som stod i en branschtidning.

På samma sida kunde man läsa om två olika motornyheter. En dieselmotor från Volvo som också kunde köras på metangas och så världens just nu starkaste lastbilsmotor från Scania som levererade mängder med vridmoment och 730 bredbakade ardennerhästar av lastbilsdieseltyp.

Det som verkligen behövs är miljöalternativ för lastbilstransporterna. De som aldrig kommer utanför storstäderna kan drömma om att allt kan lösas med kollektivtrafik och järnvägar. Vi hoppas mycket på järnvägen, jag hoppas också på Norrbotniabanan, men järnvägen kommer aldrig att gå överallt. Vi ska inte bekämpa bilar och lastbilar, men utsläpp.

Det är få som behöver världens starkaste motor i sin lastbil, det är fler som kommer att köpa den. Vi är väldigt många som behöver miljövändligare lastbilstrafik. Just i den här tidningen låg Volvo absolut före.

En sak är jag säker på. Om inte vi haft en konkurrensutsatt lastbilsindustri så hade vi aldrig haft två av världens bästa lastbilsbyggare i vårt lilla land. Den ständiga tävlingen mellan Volvo och Scania kommer antagligen också att ge oss miljöalternativ till den tunga trafiken vi alla är beroende av på ett eller annat sätt.

 

...

...

Som sagt, Vännäs Motormuseum är inte bara motorer. Det finns små hörn med andra historiska vittnesbörd här och där.

I handelsboden kan vi som kommit en bit upp i åren se förpackningar och saker vi glömt att vi kommer ihåg.

Men visst dominerar motorerna och det motordrivna i och kring den gamla hangaren.

För hundra kronor blir man stödmedlem ett år och får titta in när man vill under visningssäsongen. Borde nästan vara obligatoriskt för oss Vännäsbor.

Ser du "Kalle Puch:s" gamla fina Mercedescupé i mitten på bilden nedan?

Vad budskapet på vingen betyder vet jag inte.

Allra sista bildet från Vännäs Motormuseum för i år blir av Gulfmacken och Gunter Hoffman. Kända inventarier på museet.

Gunter ska få ett eget blogginlägg eller två framöver, har jag tänkt. Han var god vän till min far, är en god vän till mig, och har en levnadshistoria som bör skrivas ner. Många har sett hans gamla Duett i trafiken. Någon gång i kampanjtider har det varit nära att han skulle få stryk därför att folk inte trott att man kan ha en så gammal bil och höra till det parti som Gunter hör till. Det är gott om fördomar, som ni vet.

Några trodde alltså att han bara gjorde sig till för att verka originell och folklig. Världsmedborgaren och mångårige Sida-medarbetaren Gunter Är originell och folklig, tro mig.

 

 

 

...

Big Papa hade många bilder från Vännäs Motormuseum härom dagen, men jag stoppar in några till ändå.

Nästan sextio år mellan SAAB:arna. När man ser de här två gästande SAAB 92:orna och den nya 9-5:an bortanför så inser man att det händer litegrann på 60 år ändå. Fast det känns som åren går väldigt fort.

Bilar är inte bara fortskaffningsmedel, teknik och industriprodukter. De är och har alltid varit även design. De rör alldeles uppenbart vid andra saker än bara förnuftet hos många av oss. Se bara på den här aktern från 1952.

Somt står och väntar på renovering, somt är färdigt för betittande, beundrande och begrundan. Och provkörning! Här tar man gärna ut sakerna och hör hur de låter när de går. Som synes är det inte "bara" bilar, motorcyklar, mopeder, båtmotorer, kultändare, lastbilar, flygplan och helikoptrar på museet. Det finns mycket mer.

 

...

Härom dagen var jag på besök på en av kommunens mer intressanta ställen.

Det är intressant inte bara för det rika, mångskiftande och kulturellt betydelsefulla innehållet, men för sitt exempel. Så mycket företagsamhet, så mycket generationsöverbryggande entusiasm och så mycket ideell insatsvilja som där finns - på Vännäs Motormuseum.

Nu är säsongen för de offentliga visningarna slut, men arbetet rullar på. Inte bara utfört av gubbar på vilka "bäst föredatot" gått ut, utan av "Vännäsbygdenbor" av båda kön och alla åldrar.

Här har vi t.ex. Camilla som svetsar rost i verkstaden för att ge den här gamla SAAB:en en ny vår framöver:

Vilka som påtar på med träjobbet på det bortre fordonet har jag ingen aning om.

En äkta EPA. De gjordes av gamla bilar eller lastbilar för att tjäna som traktorer på mindre jordbruk. Det här exemplaret kört av en som kanske är 60-70 år yngre än fordonet.

Här syns kontraster. Ny Ducati och gammal lingrävare.

...

Lyssna på Stellan Olofsson som tydligen fick ihop Mer folk till lastbilsutställningen hemma på gården än som annars bor i hela Bjurholmss kommun. P4 Extra intervjuade honom härom dagen. Klicka på "14:51-15:00."

Sen kan du titta på fler av brukslastbilarna som kom till Näsmark, om du har lust.

Lägg märke till träbroarna som målats uppe mot taket på den här fina dragaren från Bure Åkeri i norrra Västerbotten. Här på bilens högra sida (i färdriktningen) finns en bild på en träbro placerad i fjällvärlden och gjord främst för renar. På andra sidan finns en bro för biltrafik. Sedan 1990-talet har det gjorts ca 700 broar i trä i Sverige. Den längsta som Martinson har gjort är 230 meter och finns vid strömpilen i Umeå. Träbroarna är lika starka som betongbroar, men går snabbare att bygga och kan göras färdiga i fabrik och snabbt sättas på plats. Man gör också höghus i trä. Hittills som mest 8 våningar.

 

Här har vi andra sidan.

En oragne tippbil med elakare "Scaniaörn" än förr. Lite eljest.

På tal om elaka Scaniaörnar så har vi mer sånt på den här tankbilen som kör det mesta som flyter från skogs- och processindustrin.

Dörren är öppen, men du ser elakingen längs sidan ändå.

Notera vad som står ovanför översta steget: "Boots off!". Det var regeln i många av bilarna. Här kör man i strumplästen. Dels för att få vädra fötterna under långa körpass, dels därför att det kanske är mer städat och snyggt inne i lastbilshytten än man har det hemma.

...

Den 31:a augusti blir det debatt om transporter i Umeå. Bl.a. om det som skulle kunna bli en allvarlig ekonomisk broms för Norrland, rödgrön kilometerskatt för tung trafik. Man vill också lyfta sin önskan om en renodlad transportminister för vårt långsträckta land.

Det är Sveriges Åkeriföretag Norr som bjuder in. Naturligtvis en intresseorganisation och ett "särintresse", men representanter för en viktig del av samhället som bävar för konsekvenserna av kilometerskattens slag mot näringen och det norrländska samhället. Utifrån EU-lagstiftningen känner man sig knappast lugnade ens av självaste Lennart Holmlund eller riksdagsledamoten Helen Petterssons löften om att detta ska drabba alla utom oss,.

Debatten blir i Folkets Hus tisdagen den 31/8 0930-1130. Det hade varit roligt att vara med och debattera, men inbjudan gick till de högst placerade namnen på listorna och två moderater är anmälda. Jag har debatt på Liljaskolan den dagen, men tänker försöka hinna vara med och lyssna.

Det förvånar att det ryktas att flera partier än inte fått fram debattörer. Bl.a. det parti som tidigare var störst i landet. Att toppnamn kan ha andra saker att göra är naturligt, men det här känns som en viktig framtidsdebatt för vårt län. För alla delar.

 

...

Första bilden togs nere på stan.

Andra bilen visar en "padda", en klassisk Citroen som en av mina vänner kan prata hur länge som helst om. Fakta och fiktion. ;-)

Från franskt till engelskt. En Austin Healey 3000 Mk II. Nätt liten sak.

Samma skönhet i profil.

Sista bilden från Gammlia blir denna Oldsmobile.

Skulle du ha vägarna förbi så är sista onsdagsträffen på Gammlia i Umeå nästa vecka. Är man bil-, mc- eller människointresserad eller kanske börjar bli gammal och känner ett behov av nostalgikickar kan man med fördel spendera en stund här. Man behöver inte vara gammal heller, det är en del tonåringar som hittar hit också.

Till sist en suddig actionbild klippt vid kyrkbron med innehåll från förra århundradet. Vill ägaren ha bilden kan den mailas.

 

 

 

...

Några fordon till hann jag knäppa igår. De flesta på Gammlia.

Det första en ovanlig Mercedes, på väg hem i skymningen.

Andra bilen är heller ingen dussinvara, vet faktiskt inte riktigt vad det är vi ser.

En tidig knatter-SAAB en sen sensommarkväll.

Sista bilden visar en motorcykel från "Birmingham Small Arms", BSA. Fjorton vapensmeder som levererat vapen till Krimkriget slog sig ihop 1861och i firman man bildade kom det så småningom att tillverkas både bilar och motorcyklar.

...

170 utställningsfordon hade samlats på Gammlias näst sista onsdagsträff. Till det väldigt många promenerande, cyklande, mc- eller bilåkande åskådare och samtalare.

Det är nog få ställen som det denna isoleringens och ensamhetens tid knyts så många kontakter och pratas så mycket överhuvudtaget. Själv kom jag sent efter en debattkväll nere hos Handikappförbunden. När jag tog mig en våffla kom jag att sitta med en av min ungdoms "legendarer" som många av oss på den tiden nästan inte visste om han fanns eller inte, "Johnny Bråttom". Om hans öden och äventyr på Rickman och andra motorcyklar ska man inte berätta annat än möjligtvis vid lägereldar och liknande. Och då inte för unga människor som fortfarande kan inspireras till ymse slag av dumheter.

Riktigt roligt att träffa honom var det. Han körde dessutom stillsam PV denna kväll.

Betydligt beskedligare på sina två hjul har Torbjörn Sandkvist varit. Han är av synnerligen ädel årgång. Motorcykeln han hade med sig idag är 30 år äldre, en Harley Davidson av 1929 års modell. Efter de första kickarna lät det lite osäkert med hemfärden och jag erbjöd honom transport i Viton, något som inte blev aktuellt när motorn frustade igång.

Torbjörns kompis Torbjörn med sin Matchless -55.

Att dagens "motorburna ungdom" ofta uppnådde myndighetsåldern för rätt länge sen visas också i denna "surhålshottade" Willys Jeep från tidigt 50-tal.

...

Det var mycket mer människor än fordon på lastbilsmässan i Näsmark. Enligt beräkningar kom totalt lika mycket folk som det bor i kommunen. Det är något att bita i för andra arrangemang runt omkring!

Det var tur att tjejerna som sålde korv hade loppmarknaden att roa sig med. De 360 korvarna, av finaste sort, tog slut rätt snart.

Även det stora mattältet fick slut på mat och fick stänga för proviantering. Det var inte dålig planering, en fördubbling av besöksantalet var inte direkt given med hotande regnskurar.

Per-Anders Johansson, en notoriskt trevlig karl, gjorde jag lumpen med på K4 en gång under förra årtusendet. Nu jobbar han på Skelleftebränslen som arbetar mot strömmen. Många traditionella olje- och bränslebolag drar sig ur inlandet och mindre orter. Skelleftebränslen etablerar sig allt vad de hinner istället. Respekt!

Alltför ofta hör man om icke närvarande och ointresserade banker när man kommer utanför centralorterna. Så mycket roligare är det då att komma ut på en åker i Näsmark och hitta närvarande och intresserade bankmän.

Inne i köket hos Carina och Stellan satt "The Crew" och höll reda på röstningen m.m. Det här är ett familjearrangemang på flera vis.

 

...

"De kommer när de kommer", sa ägaren till det mest betittade fordonet. Bild på det kommer senare.

Jan Fasth:s bil fick mer än repor när det i vintras krockade med plogbilen. Det kunde ha gått riktigt illa, men slutade ganska bra. Det blev förstås en del fix och lackande.

...

Är det knepigt att hinna träffa barnen medan de är vakna alla dagar under högsäsongen kan man i alla fall se till att man ser dem när man kliver i och ur bilen.

 

...

Kastar in lite bilder från Näsmark igen.

Det är alltid några som grumsar och gnäller på att några förare och ägare av de här arbetsplatserna håller dem så snygga. Jag tycker det ärett rätt småaktigt resonemang.

De här fordonen är med och håller vårt Norrland rullande och fungerande. Om några av ägarna satsar en del på fina och iögonfallande fordon istället för så mycket annonser så har jag inga problem med det. Jag tycker själv att det är ett rent nöje att se på dem.

Härm framför en av Kaj J:s grusbilar, har vi först en kontrastrik dragare som med relativt enkla medel blivit ett riktigt blickfång.

Andra bilen är en timmerbil med motivlack.

Undrar om tigern är sibirisk? Det vill nog till om den ska platsa där den här bilen tar sig fram på vintrarna.

 

Det var nästan lockande i alla fall. Den här nya, tjusiga sopbilen med sovhytt (!) påminde mig och den fina tid då jag vilade upp mig som sopbilsförare efter att ha varit på en näslängds avstånd från den berömda väggen.

Bilen går i Vilhelina och ska regelbundet ända upp mot norska gränsen. Klart man då vill kunna vila genom att sätta sig på hela ryggen ibland. Sen anses ju bilen lite snyggare med sovhytt.....

Sopbil i fjällen med mycket köra och lite dra. Lyfter gör bilen själv. Jag tycker det låter utmärkt. På nedre bilden den snygga inredningen med datorskärm och räkneverk.

Annars fanns det andra fordon man kunde tänka sig att jobba i också. Helst skulle jag vilja köra långt och risken är att det skulle vara mycket man inte dög till. I alla fall inte på en gång. ADR-certifikatet saknas också, men grundbehörigheten finns.

Jag tänkte sätta in en del bilder till från Näsmark, men det blir tidigast i morgon kväll.

Avslutar med en bild på den som ligger bakom alltihop, Stellan Olofsson. En åkare som fick den ljusa idén att ordna en lastbilsutställning för bruksbilar där hemma. Den första gick i augusti förra året och den andra idag. Klart förstorad och eventuellt med totalt lika många besökare som finns i hela Bjurholms kommun, 2500.

Procentuellt blir det ungefär som Nolia för Umeå.

Återkommer.

Fint, Lennart!

Kommunalrådet i Umeå angriper mig rätt ordentligt på sin blogg för närvarande, det här är ett litet svar.

Tycker det är utmärkt att du tar upp det här med vett och etikett i bloggeriet. Känns angeläget på något vis.

Står just nu i Näsmark och pratar med Jan Isaksson, styrelseledamot i Sveriges Åkeriföretag Norr som representerar halva Sverige. Jag har just visat honom vad jag skrivit och han bekräftar bilden, så som det ser ut nu. Så långt vi vet.

Det finns stora tvivel på att EU alls kommer att godkänna någon sorts differentiering av kilometerskatten. Så lögn känns jag inte vid. Skulle jag däremot någon gång ha fel uppgifter eller vara helt ute på vidderna är jag tacksam för upplysning. Jag har också skrivit att det finns positiva saker med ert förslag, det skulle bli mer likt för utländska och svenska åkare.

Men tack för reklamen! Nu blir det nog några hundra kryss till.

...

Det fattades några bilder från Näsland härom veckan. Sakerna skulle ju inte bara dit, de skulle hem också.

Det gick ju ganska "geschwinnt" för det som hade måttligt med saker med sig. En traktor kan man helt enkelt köra hem, som Lars Lindkvist gjorde.

De som hade mer "gwal" fick vara mer uppfinningsrika.

Här ser man lite mer vad som finns efter traktorn. Längst bak traktorn jag fick köra.

Den här unge mannen tävlar under andra tider på året i seniorklassen på SM-nivå. Men då är det lägre vikt och fler hästar som gäller.