En förbrytare bakom ratten.

Talade idag med en företagare i andra eller tredje generationen. Familjens rörelse har bra rykte. De fordon de lämnat ifrån sig har varit eftertraktade, fräscha och välskötta som de varit. Nu ska han sluta. Ska lämna hela branschen. "-Man känner sig som en förbrytare så fort man sätter sig bakom ratten", sa han.

Regelverken och kraven skruvas åt eftersom. Olika myndigheter och nivåer lägger till nya krav. På fordon, ägare och arbetsgivare, på förare och deras formella kompetenser och utförande av jobbet. Några krav var lägger man till, det syns inte så mycket från vars och ens perspektiv, men det tar desto hårdare hos den som den samlade massan träffar.

Allt är nyttigt och bra på något vis, men helheten dödar alltför ofta små verksamheter. Kvar blir gärna stora drakar, ibland multinationella, med papper och planer i ordning på uvudkontoret, eller också är man så stora att myndigheter drar sig föratt bråka med dem.
Inte sällan med en oerhört mycket tristare personalpolitik och arbetsmiljö än de mindre som gav upp.

Fördyringarna som den ökade kravmassan har med sig drabbar alla, men främst glesbygden där servicen inte "går ihop". I andra delar av samhällsmaskineriet får kravmaximeringen inte sällan till följd att cheferna hoppar av och få vill hoppa på.

Vi måste vända den här utvecklingen. Vad är alternativet?