Jan Nilssons blogg

En välda blandning...

Etikett: husrum

Ockrare i välfärden?

Av , , Bli först att kommentera 6

Det är ofta svårt att veta vad som verkligen är sant i medierapporteringen. Ibland kommer sanningen fram först när dreven klingat av och intresset har falnat.

Men är det riktigt att några fastighetsägare tar ut 46 500 kronor i månadshyra för ettor åt ensamkommande unga, då bör den möjligheten plockas av dem väldigt snabbt.

Att kommuner och andra har en rimligt god ersättning för helheten av husrum, uppehälle, undervisning och all sorts omvårdnad är en helt annan sak. Man har kostnader som staten inte är med och täcker och som man bör bidra till, om så i denna form.

Den stämning Expressen och andra piskar upp kring ekonomin för ensamkommande känns inte av godo. Det blir lätt enögt. Krasst ekonomiskt kommer en stor del av dessa ensamkommande kommer att bidra på ett alldeles utmärkt sätt till det svenska samhället. Nog kan det komma olika ”sorter” och flera med trauman, men utifrån mina erfarenheter gissar jag att en oproportionerlig andel resursrika och ambitiösa ensamkommande kommer att bli samhälleliga högpresterare, utan att ha ”kostat” t.ex. för- och grundskola här. Det handlar om stora belopp. Den bilden vill jag ha med när vi talar ekonomi kring detta.

Har vi ockrare i systemet måste vi se över hanteringen. 

Luffare

Av , , Bli först att kommentera 10


Sitter och vilar i solen denna vackra sommardag med 24 eftermiddagsgrader i skuggan.

Kom att tänka på något jag hörde på vägen hem från kyrkan. Mamma berättade för första gången om luffarrummet där hemma i bondgården i Billsta utanför Örnsköldsvik. Intill salen i huset som såg nio barn växa upp fanns ett rum som på 20-40-talet stod redo för dem man kallade luffare. De som kom gående trots lösdriverilagen från 1885.

Mamma berättade att man gärna ville hysa in dem i ett speciellt rum då de inte sällan hade löss. Men man tog emot dem, gav dem mat och lät dem sova i ett rum bredvid salen. Aldrig någonsin hörde hon talas om att något försvann. Rätt ofta var det väl samma personer som återkom.

Det är inte hur länge sedan som helst. Fem 15-åringar sen, ungefär.
Man kan ha olika reflektioner omkring behovet och företeelsen. Men jag gissar att få av oss som lever idag, barnfamiljer eller inte, hade velat inrätta ett luffarrum för lusiga vandrare.