…
Vid morgonens drabbning i Almedalen mellan partiernas skoltalesmän lyftes en sak som borde oroa varje människa som bryr sig om de unga, skolan och Sveriges välfärd och framtid.
I hela Sverige utexaminerades enligt uppgift fem (5) NO-lärare våren 2014.
Under några årtionden har Sverige lyckats rätt väl i att göra lärarjobbet oattraktivt. Det blir svårt att behålla positionen som industri-, kunskaps- och välfärdsland om inte den utvecklingen vänds. Helst för många år sedan.
…
Hur skulle det påverka Sveriges konkurrenskraft om FI gavs så mycket inflytande att man fick igenom en tredjedel av sitt program?
Vilken minst sagt spännande situation att V, MP och FI skulle kunna utgöra majoritet eller i alla fall en mycket kraftfull del i ett nytt regeringsunderlag. Att kravet på sex timmars arbetsdag med bibehållen lön skulle kunna få majoritet. Att ett parti vill lägga ner försvaret och två dra ner anslagen…
När man ser FI:s partiprogram verkar Gudruns uppeldade 100 000 för övrigt nästan som en programförklaring. Längst ner här finns en bild att fundera över.
Nog är det märkligt att både höger- och vänstermedia mest bara nyhetsfrossar lite lätt och hjälper FI framåt. Analysen lyser nästan helt med sin frånvaro både vad gäller FI, MP och V. Vad skulle ett skarpt inflytande kosta Sverige, de svaga, unga, pensionärerna, det jobbgenererande näringslivet och konkurrenskraften? Vad hjälper det t.ex. att höja pensioner och sänka deras beskattning lite till om landets ekonomi raseras och bromsen slår till med full kraft?
Mer analys och i god tid, tack.
…
Det är inte svårt att förstå V:s partiledning och ordförande Jonas Sjöstedt. Man ville (förmodligen av taktiska skäl) ligga lågt med sextimmarsdagen, men pressades av kongressen till att lyfta saken mer inför valet.
Låg Göran Persson ofta vaken på nätterna på grund av utvecklingen i sjukförsäkringen så torde Löfven få en och annan sömnlös natt när hans tänkta samarbetspartners till vänster börjar driva sju (MP) och sex timmars arbetsdag i valrörelsen.
Att i allt hårdare internationellt konkurrensläge driva den iofs trevliga tanken på arbetstidsminskning på 12,5 resp 25 % med bibehållen lön måste vara politiskt äventyrligt. V:s förslag motsvarar en löneökning på sisådär 30%, något som skulle innebära våldsamma ekonomiska konsekvenser för land och samhälle.
De som tror att pengar och jobb finns i viss given mängd och att konkurrenskraft bara är ett ord kan kanske tro på idén. Andra gör klokt i att fundera på vilket lag man röstar till regeringsställning. Ekonomiskt omdöme rör inte bara enskilda frontfrågor.
…
Vi har just haft en frispråkig och färgstark föreläsare från Vasa som skakat om oss en del. Huvudbudskapet var att vi måste ha ”äkta utveckling”, se till att vi håller hög kvalitet i det vi gör, bevara industrin och se till att bilda ett sammanhållet kunskaps- och befolkningscentrum över nationsgränsen.
Nu blickar en kommunalrådspanel framåt. Anders Ågren lät mycket nöjd över att hans gamla hemkommun Övik äntligen kommit med i Umeåregionen. Han, och även Johan Söderling, sa också att det utökade samarbetet på inget sätt ska uppfattas som en stängd dörr norrut eller inåt i Västerbotten. Anders sa också något klokt om hur samarbetet ska utformas – ”Så enkelt som möjligt!” Elvy Söderström uttryckte något som verkligen stämmer i konstellationer som fungerar bra ihop – ”Vi kan mer tillsammans”.
Det är väl det Umeåregionen handlar om. Vi kan mer tillsammans.
…
Har just öppnat tidningen Chef och hunnit några sidor. Där finns ofta en del som är intressant för fler än chefen.
En sak som jag tyckte var rolig var värmepumpsföretaget Thermias Polenflytt. Alltså flytt från Polen tillbaka till Sverige. Med olika åtgärder som införande av Lean, rationalisering och komprimering av lokalytan kan man nu ha hela sin verksamhet under ett tak. 30 jobb blev det.
Från ett större företag som har flyttat ut mycket till ett asiatiskt land får jag ibland syrligt humoristiska beskrivningar från en av dem som får reda ut komplikationerna som uppstår, många år efter flytten. Jag misstänker att det finns företag som har svårt att få ihop ursprungskalkylen som låg till grund för flytten. Det skulle kunna bli fler som ”kommer hem”. Så får man kanske inte tänka som EU-medborgare, men det gör jag i så fall ändå. Vi behöver varje jobb, inte minst industrijobben.
Sen hör man dagdrömmarna, även i tidigare stabila partier, som på allvar tycks tro att man utan konkurrenskraftsras kan gå ner till sex timmars arbetsdag utan lönesänkning. Då skulle vi förmodligen få se utflyttning och företagsutslagning av hittills osedd omfattning. Konsekvenserna för välfärden skulle bli därefter.
En sådan utveckling förutsätter till att börja med en rödgrön valseger 2014.
…
Även om man inte köper eller delar allt, och förvånas över annat, blir man oroad när man läser den här artikeln i Lärarnas tidning:
http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2012/11/15/lararutbildning-bygge-forfall
I artikeln kommer det fram att de lärarledda lektionerna på lärarutbildningen gått från 24 timmar per vecka 1970 till 9 år 2010. Ett snitt kring 2 timmar om dagen. Att lärarstudenterna samtidigt är de som lägger ner minst egen studietid och är den grupp där det är mest sällsynt att man läser dagstidningen oroar också. Liksom att det blivit färre med utpräglade ledaregenskaper – hur man nu mäter det.
Det är också enligt artikelmakarna en tredjedel som hoppar av studierna innan examen. Om det beror på det som också sägs här, att man i snitt kommer sämre rustade för studierna än tidigare (och jämfört med andra akademiska utbildningar), eller att man tvivlar på yrkesvalet eller tröttnar på ett ineffektivt upplägg kommer inte fram.
Jag har svårt att ta in beskrivningen av läget när jag tänker på ambitiösa nybakade lärare jag mött på slutet. Samtidigt är det uppenbart att vi måste öka lärarjobbets attraktivitet, drastiskt. 1980 hade vi enligt artikeln 10 sökande per plats till lärarutbildningarna, precis som Finland har idag. Nu har vi 1,2 sökande per plats. I början på 80-talet var man inte garanterad att komma in på utbildningen om man hade 3,6-3,8 i dåtida snittbetyg. Det säger inte allt, men ger en fingervisning om att det skett en betydande förändring.
Hoppas att den nya lärarutbildningen som sjösatts blir en markant förbättring. Men framför allt måste det bli mycket mer attraktivt att vara lärare så att många fler söker den.
…
Enligt World Economic Forum ligger Sverige på tredje plats i världen när det gäller konkurrenskraft.
Det handlar som man förstår inte bara om lönekostnader, utan också om infrastruktur, kommunikationer, utbildning och utbildningssystem, arbetsmarknad och finansmarknad.
Vi har halkat ner från plats två till tre, men ligger ändå minst sagt bra till när man tänker på att 142 länder bedöms. Om vi ska ligga kvar här gäller det nog att vi lyckas bra på många områden framöver, skolan är ett sådant.
Många asiatiska länder stävar uppåt i listan.
…
Gårdagen blev en bra dag, semesterkänslan började komma krypande.
Nu är den inte så framträdande. Idag är det jobbet som gäller. En MBL-förhandling med ärenden man gärna slipper måste hållas. Trevligare kan man ju ha under semestern.
I går kväll läste jag förresten DN:s Almedalsbilaga om skolan. Den kom för några dagar sedan, i går kom den om vården. Jag ska läsa den också efter att Agneta avverkat den. I dessa bilagor berörs många av de mer aktuella framtidsfrågorna för vårt land, vid sidan av näringslivs- och tillväxtfrågorna. Kanske inte så allsidigt, men ändå.
Utbildningen är oerhört viktig för vårt samhälle. Inte minst när den stadigt förbättras i så många nya och gamla konkurrentländer. Jag läste i bilagan att ansökningarna till lärarutbildningen stadigt faller. Fortsätter det så kommer den sista personen med lärarutbildningen som förstaval in år 2028. Sen är det blott och bart de som egentligen ville annat, men inte kom in som blir lärare. Fullbordas den utvecklingen kan vi snart glömma mycket av den välfärdsnivå vi ofta tror är självklar och tycker vi har ”rätt” till. Här finns saker att göra.
Det måste bli attraktivare att bli lärare, fler toppkrafter behövs. Även om kommunaliseringen inte kan göras ogjord tror jag att det ligger mycket i att staten måste öka ansvaret för den önskade utvecklingen inom skolan. Alla kommuner tar sig knappast ut ur den uppkomna situationen på egen hand.
…
Ibland brukar jag sjunga någon strof ur Internationalen, för omväxlingens skull.
Vers fyra med strofen "vi under skatter digna ner" översattes 1902 då totala skattetrycket var något annorlunda än idag, 7,9 % närmare bestämt. Jag undrar när den versen rök? (Nu sjungs oftast bara första och sista versen.) Från 1960 till 1977 steg skattekvoten från 29 % till 53 %, högt över omgivande länder. Under vår industriella glanstid, 50- och 60-talet, låg vi lägre än konkurrerande länder. (Obs, man inte kan jämföra rakt av, många länder har sociala kostnader som inte tas ut via skatten)
Vissa socialdemokrater trodde även på 70- och 80-talet att man kunde ånga vidare uppåt, i alla fall ligga kvar, men allt fler insåg att vi skulle drabbas hårt om det fortsatte. Efter 1977 gick det lite neråt, men vi toppade 1989 med 56,9 %. Då var det uppförsbacke, motvind och klabbföre för Sverige. Inget ekonomiskt hållbart läge.
2010 låg vi tvåa i världen med 45,8 %, men i deltävlingen skatt på arbete ligger vi fortfarande som ohotad etta i världen.
Med det här vill jag peka på att skatter handlar inte om något statiskt. Det finns inte en given kaka som förblir densamma år efter år oavsett vilket totalt skattetryck man har. Det här behöver vi tänka på i dagens skattedebatt.
Vi vill ha ett välfärdsland med en social hållbarhet och då kan man inte tävla med skatteparadisen. Vi är som synes inte heller i den delen av skalan, tvärtom. Det finns fortfarande inget socialdemokratiskt styrt land som har lika hög skattekvot som Alliansens Sverige.
Här har vi förresten en av varianterna på Internationalen (Wikipedia), om någon behöver den. Läs den gärna hur som helst:
Upp trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå.
Det dånar uti rättens krater,
snart skall utbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.
Slav stig upp för att slå dig fri.
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
I höjden räddarn vi ej hälsa,
ej gudar, furstar stå oss bi.
Nej, själva vilja vi oss frälsa
och samfälld skall vår räddning bli.
För att kräva ut det stulna, bröder,
och för att slita andens band,
vi smida medan järnet glöder
med senig arm och kraftig hand.
Upp till kamp …
I sin förgudning avskyvärda,
månn’ guldets kungar nå’nsin haft
ett annat mål än att bli närda
av proletärens arbetskraft?
Vad han skapat under nöd och vaka
utav tjuvar rånat är,
när folket kräver det tillbaka,
sin egen rätt det blott begär.
Upp till kamp …
Båd’ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.
Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag.
Med plikterna vi hittills nöjt oss.
Nu taga vi vår rätt en dag.
Upp till kamp …
Till krigets slaktande vi dragits,
vi mejats ner i jämna led.
För furstars lögner har vi slagits,
nu vill vi skapa evig fred.
Om de oss driver dessa kannibaler,
mot våra grannar än en gång,
vi skjuter våra generaler
och sjunger broderskapets sång.
Upp till kamp …
Arbetare, i stad på landet,
en gång skall Jorden bliva vår.
När fast vi knyta brodersbandet,
då lättingen ej råda får.
Många rovdjur på vårt blod sig mätta
men när vi nu till vårt försvar,
en dag en gräns för dessa sätta,
skall solen stråla mera klar.
Upp till kamp …
…
Det finns säkert mer positivt på kongressen det talas om i dagarna, men en sak har glatt mig.
Jag läste det Sahlin sa om demografin, hur åldersfördelningen är i Sverige. Utifrån den sa hon att vi i snitt borde arbeta tre år mer än vi gör för att ha råd med välfärden.
Jag har inte vant mig vid den politiska regelbokens tes om att man får gnälla hur lögnaktigt som helst i opposition, bara man gnäller. Det har varit så mycket sånt. Det gäller att piska upp ett misssnöje. Jag tror inte jag fullt ut kommer att vänja mig vi tesen heller. Det kanske är ett tecken på att man är naiv och inte är lämpad för politiken.
Att Sahlin nu lyfter att vi inte har råd med det vi tidvis tagit oss råd till är nytt. Hittills har det låtit som om inget förändrats. Som om ingen finansiellt sammanbrott någonsin hotat att "bomba oss" tillbaka till ekonomisk stenålder. Som om Sveriges konkurrenskraft och intjänandeförmåga vore ohotad och ungefär på 60-talsnivå. Som om det fortfarande startades lika många företag här som i omvärlden. Vore det bara inte de onda borgarna som vill se människor lida och föraktar de svaga så skulle vi kunna återställa alla nivåer till deras högsta historiska läge.
Det är bl.a. det här jag menar med det jag tidigare skrivit om inbillningen om "Sveriges särställning". En del inbillar sig att vi lever i en egen oberoendebubbla där man självklart har råd med den standard och välfärd man vill ha. Det är bl.a. insikten om att vi inte gör det som ligger bakom mycket av Alliansens politik.
Det är inte bara att vrida klockan tillbaka och vi har tuffa utmaningar framför oss. Att Sahlin signalerar till de sina att välfärd och t.ex. pensioner inte alls kan hållas på den här nivån om det inte arbetas mer timmar i landet, det är ett framsteg. Positiv förändring börjar med en korrekt nulägesbeskrivning.
Nu kan man vara orolig över hennes möjligheter att förmedla insikten in i sitt parti och framförallt in i det kommunistiska stödpartiet. Men att hon försöker är ett steg i rätt riktning.
Jan
Senaste kommentarerna