…

Med yllerock, halsduk, handskar, ful mössa och hosta gav jag mig iväg till graven där stoftet av mitt livs pappa ligger. Hoppas jag inte "gjorde in mig" och permanentade den här sega förkylningen ännu mer.

På pappas, farfar och farmors sten står det två texter. Längst upp början på pappas favoritbibelord Efesierbrevet 1:7 i äldre översättning. "I honom har vi återlösningen genom hans blod, syndernas förlåtelse, efter hans nåds rikedom".

Längst ner på stenen början på en sång han skrev och som ibland sjungs just vid begravningar: "Döden är inte det sista". Den sjöngs också vid hans.

Gravljusen har sedan länge blivit en svensk tradition. Från början en katolsk sed med en annan innebörd än den idag har för de flesta sekulära eller kristna svenskar.

Ljusen har blivit ett uttryck för att hedra och minnas. Ursprungligen för grumliga tankar om att de döda denna dag fick ledigt från skärselden och behövde lite ljus och mat. Skärselden är enligt min övertygelse en mänsklig uppfinning som inte återfinns i Bibeln.

SvD-kommentar om nutida syn på Allhelgona m.m.