Jan Nilssons blogg

En välda blandning...

Etikett: livsmedelsproduktion

Vårt bidrag till missväxtens offer

Av , , 2 kommentarer 9


Inget ont som inte för något gott med sig, sägs det.

Vi har haft det motigt med kylar och frysar det här årtusendet och allteftersom moderniteterna gått sönder har skrytet om frysen i svärfarshuset tilltagit. Frysen som dunkat på sen 1952 och varit primärlager för älgköttet. När nya produkter packat ihop totalt efter fyra år, eller krävt garantireparation efter ett, två, tre och fyra år har den gamle stigit i aktning.

Under stora värmeböljan gick den gamla Elektroskandian i pension, 66 år gammal. Med sig i den oplanerade vilan tog den bär och en hysad mängd älgkött från senare år. Själva var vi i främmande land och jag är livslångt tacksam till släktingarna som skaffade bort det jäsande innehållet.

Vår privata beredskap har försämrats, vår köttförbrukning består mestadels av älg. Värre är att Sveriges livsmedelsförsörjning, kort- och långsiktiga beredskap nu drabbats hårt av missväxt och foderbrist. Köerna till slakt är i delar av Sverige ohanterligt långa och på sina håll ger lantbrukare bort djuren för att slippa slakta dem. Vissa kommuner låter bönder slå sina grönområden eller använda dem till bete för att lindra krisen något.

För några lantbruk är detta oår dödsstöten, för andra en ekonomisk katastrof som man ändå förhoppningsvis överlever. För Sverige är det ett kvitto på att man inte kan göra som vi gjort med livsmedelsförsörjningen. Mat kan inte hanteras som andra produkter. Jag fylls av vrede när jag tänker på att vi toppat och skruvat åt EU-reglerna för våra livsmedelsproducenter och sen upphandlar mat till skolor och äldreboenden som producerats på sätt som gett våra egna bönder fängelse. Svenskt kött på restaurang är nog sällsynt.
Nu blir galet få jordbruk ännu färre.

Med egna huvudlagret tomt på kött blir det ett tillfälle att köpa mer svenskproducerat till stöd för lantbruk och beredskap. Köper vi alla en del var lindras krisen något, så låt oss göra det. Jag får handla lite mer. Vi behöver vårt jordbruk för både kött, säd och grönsaker. Jordarna behöver djuren.

En lokal fråga. Igår slogs kyrkans mark i Vännäsby. Kunde det inte användas av någon?

Matblindhet

Av , , 2 kommentarer 2

Det känns bra att fler och fler tycks förstå matens betydelse. Även att möjligheten att klara oår och ofred främst beror på tillgång på mat.

Den här rätt korta artikeln handlar om detta.

I artikeln framgår tydligt det märkliga att regeringar inte tycks ha förmåga att se ovanstående koppling. Läs den och påverka dina politiker.

Maten igen

Av , , Bli först att kommentera 10


Sätter in en länk till en rätt ny artikel om självförsörjningsgrad och krishantering.

Bakgrundskunskap som kan vara bra att ha är att vi efter kalla krigets slut sålde ut våra (inte alldeles billiga) beredskapslager under 90-talet. 2002 avskaffades beredskapsförordningen vilket innebar att ingen myndighet längre ansvarade för matförsörjningen. 2010 gavs Livsmedelsverket ett samordningsansvar, så en del har hänt .

Det är inga lätta frågor som behandlas i den korta artikeln, men viktiga. Olika synpunkter kommer fram, dessutom en del intressanta uppgifter i slutet:

”► Sverige är självförsörjande på spannmål, men produktionen av mjölk samt gris- och nötkött har sjunkit till mellan 40 och 60 procent.

► Sedan inträdet i EU finns inga beredskapslager, vare sig i Sverige eller inom övriga EU.

► De enskilda hushållens livsmedelslager beräknas räcka mellan tre och tolv dagar.

► Butikernas lager räcker en dag, centrallagrens lager räcker mellan tre och åtta dagar, livsmedelsindustrin och hamnarna har lager för ett par dagar.

► Om transportsystemet kollapsar är det tomt i butikerna efter ett dygn.

► Om landet isoleras är hälften av våra dagliga livsmedel, de som vi normalt sett importerar, slut efter tio till tolv dagar.”

För oss norrlänningar kan sägas att självförsörjningssiffrorna i statistiken ser väldigt annorlunda ut om vi skulle tala om Norrland. Det allra mesta av även vår ”svenska” mat produceras långt bort härifrån. Kanske naturligt, men inte alldeles ofarligt i osannolika krislägen.

Maten i morgon

Av , , Bli först att kommentera 5

Att det var länge sedan länet var självförsörjande på potatis och att det snart inte finns odlare i Västerbotten beror på flera saker enligt VK:s artikel idag. Bristande lönsamhet p.g.a. billig import som ofta används till lockpriser i butikerna och brist på unga som vill ta över. Även på ändrade matvanor. De stora potatisfälten i Västerbotten är snart ett minne blott.

Nostalgiska gammelmanstankar? Kanske, men inte bara.

Jag har flera gånger skrivit att jag har svårt att förlika mig med tanken på att vi nu får fram knappt hälften av vårt matbehov inom landet. Jag tror inte det är bara för att jag föddes bara fjorton år efter andra världskrigets slut då vi räddades av vårt småskaliga och vittförgrenade lantbruk. Jag har också sett matbristen i ryska Karelen och i St Petersburg på 90-talet då även de med prestigeyrken var beroende av att kunna odla maten som inte fanns att köpa för tillgängliga pengar.

Att vi inte får fram allt är acceptabelt, men att matproducenterna är en åldrande och krympande skara samtidigt som självförsörjningen redan ligger så lågt som den gör är oroande. Det osannolika har hänt och kan hända igen. Det är ingen konst att räkna upp ett antal osannolikheter som drastiskt skulle ändra våra möjligheter att importera den billiga mat vi är vana vid och betraktar som närmast självklar.

Visst är det bra att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap fördelar pengar till ändamålsenliga ledningsplatser och andra nyttigheter. Men vad hjälper dessa om inflödet av mat plötsligt begränsas extremt kraftig av naturkatastrofer, en miljökollaps, krig, strategiska terrorangrepp, hittills osedda sjukdomsangrepp i flora eller fauna eller kanske en gigantisk ekonomisk kris i världen? Ja, jag vet att jag låter som Krösa-Maja och att man kan oroa ihjäl sig för allt möjligt. Jag är faktiskt inte lagd åt det håller, men jag anser att man ska använda sitt förstånd när det gäller den nödvändiga maten.

Hasse å Tage önskade i sången att ”barna ändå får ett glas öl”. De frågade sig också om barnen skulle ha det mer nödvändiga: mat, får, kor, fläsk och potatis. Även om jag inte har några egna önskar jag verkligen att de ska ha det.

Jag hoppas att vi i alla fall någon utsträckning börjar fundera på maten ur ett strategiskt perspektiv. Inte bara ur det ekonomiska, marknadsmässiga och miljöteoretiska.