…

Minst 80 döda på Utöya.

Nu på morgonen anar man inriktningen och den fruktansvärda omfattningen på det som skett i Norge. Det klarnade delvis redan sent i går kväll. De första stunderna innan skjutningarna kom igång och blev kända visste man nästan bara sprängningens inverkan på byggnaderna.

De högerextrema som i buskarna uppmanade till resning mot de muslimska aggressionerna tystnade alltmer i går kväll. Man hade önskat att det blev permanent och att hatet och våldsyttringarna uteblev på alla odemokratiska håll och kanter.

Hur det står till i huvudet på den som under ett par timmar kunde gå runt och skjuta grundskole- och gymnasieungdomar i dödsångest, det kan man verkligen undra. Ett sjukt samhällshat kunde man tänka sig om det bara var sprängningen, men att ta alla dessa barns och ungas liv i förtid? Hur är det då?

Jag kommer att tänka på bibelordet i Matteus 24:12, här i äldre översättning: ”Och därigenom att laglösheten förökas skall kärleken kallna hos de flesta.” Det kanske inte är riktigt tillämpligt och den unge norrmannen kan dessutom förmodas vara psykiskt sjuk. Men skrämmande, omänskligt kallt är det.

Vi var på väg till Oslo i början på veckan efter några dagar på ett kristet läger i Väsfold, söder om huvudstaden. Oslo är den plats där jag bott längst utanför Bjurholms och Vännäs kommuner. En plats där många av mina unga minnen bor. Därför kryper det ofattliga innanför skinnet på ett särskilt vis. Det blev inte mycket gjort i går kväll och inte mycket sovet heller.

Återkommer till kommentarerna.