Jan Nilssons blogg
En välda blandning...

Etikett: mjölkproduktion

Jag vill betala mer

Av , , 2 kommentarer 11

…
Det är förstås lätt att säga för den som har råd och varken har liten eller stor familj, men jag skulle verkligen gärna betala både en, två och tre kronor mer för mjölken, filen och yoghurten jag köper från Norrmejerier. Bara pengarna gick till dem som håller landet öppet och byarna levande. Dem som tar fram bra mat på ovanligt miljö- och djurvänligt vis och står för största och viktigaste delen av beredskapen om något av det otänkbara skulle hända. Det senare har tyvärr blivit mer tänkbart på slutet.

Jag blev ledsen in i hjärtat när jag läste om sänkningen av mjölkpriset till bönderna i vk.se i eftermiddags. Jag förstod plötsligt mer av det underförstådda jag hörde när jag talade med ett par av de ledande på Norrmejerier idag.

Jag hörde också röster och såg kända ansikten framför mig. Både av skuldfria och mer småskaliga bönder och stordriftande och tungt skuldsatta. Allt fler av de första funderar på att helt sluta med backaffärerna medan de hårt belånade inte har något reellt val.

På t.ex. Twitter kan man höra totalt marknadstroende maximalliberaler uttala sig rätt korttänkt när det gäller svensk matproduktion. Det blir ibland både raljant och hånfullt. Som om maten vore precis vilken vara som helst. Som inte alls behöver framställas i Norrland och Sverige. Det fungerar inte så. Världen är inte så ”schematisk”.

Mat är inte smarta telefoner eller annan elektronik, inte bilar, lågprofildäck, mode, gardiner eller musik. Det är livsmedel, den absoluta livsnödvändigheten. Mat måste också produceras på marknadsmässigt vis, men vi måste se till att mat produceras och i möjligaste mån överallt där folk finns. Däribland Sverige, Norrland och Västerbotten. Ser vi inte till det idag kan de som kommer efter oss drabbas hårt. Vi kan hinna drabbas själva. Det kan gå fort.

Mjölk ”är” inte bara mjölk, yoghurt, ost, fil och mycket mer. Mjölkproduktion betyder kött, växtodling och kompletterande produkter. Det är infrastruktur, det är fler näringar och binäringar. Det är stad och land, landsbygd, industri, välfärd och säkerhet.

Den handlare som låter den som vill betala några kronor extra till bönderna för mjölkprodukterna skulle jag verkligen vilja gynna. Men vi, lantbruket och morgondagen behöver mer än det. Det sista vi har råd att förlora här under solen är jordbruket.

Låt mig till sist citera Böckernas bok:
”Under allt detta är det en förmån för ett land att ha en kung som ser till att marken brukas. (‭Predikaren‬ ‭5‬:‭8‬)”

Idag skulle det ha stått rikspolitiker.

God natt!

Läs inte detta

Av , , Bli först att kommentera 6

…

Inte om du är mycket trött på prat om mat och självförsörjningsgrad eller har lätt för att bli väldigt orolig i onödan.

För dig som hör till den senare kategorin så vill jag säga att det förmodligen inte alls blir något större problem med matförsörjningen under din tid. Men, det hör till vårt ansvar för morgondagen att vaka över samhällets och våra efterkommandes möjligheter att klara olika omständigheter och att hålla viss beredskap för det osannolika.

Jag har sagt det mesta jag tänkte säga i ett par tidigare inlägg och en insändare, men vill lämna en länk till det fåtal som eventuellt kan vara lite intresserade av frågan. Det handlar om Livsmedelsverkets rapport ”Livsmedelsförsörjning i ett krisperspektiv”, beställd av FOI och presenterad i februari 2011. Den är intressant, har man begränsat med tid eller intresse kan man nöja sig med att läsa sammanfattningen.

Några uppgifter är helt inaktuella och var det när rapporten skrevs. Vi har i vårt samhälle ingående statistik över det mesta, men när det gäller matproduktionen är det tydligen magert. Den statistik Livsmedelsverket hade tillgång till 2011 kom från 2003-2005. Sedan dess har det inom flera områden skett stora minskningar av svensk matproduktion. Den självförsörjningsgrad på ca 50 % som till exempel LRF räknar med (några räknar högre) i den här koncentrerade SvD-artikeln förutsätter förstås det fria flöde av diesel vi har idag.

På 90-talet räknade vi i stort sett kollektivt med att storskalig oro och fara i vår del av världen var över i och med det kalla krigets slut. Det resulterade bl.a. i att EU och vi avskaffade beredskapslagren och sedan 2002 har ingen svensk myndighet haft ansvar för livsmedelsförsörjning vid kris. Sedan dess får var och en mer än förr räkna med att ta ansvar för sig själv vid kris, något få tycks ha förstått. 2010 fick Livsmedelsverket i alla fall en mindre del av ansvaret och året efter kom rapporten i första länken.

Några av oss tror att det är dags att mer konkret börja fundera på hur vi hållbart och så ekonomiskt som möjligt ska kunna bereda dagens och morgondagens medborgare en hyfsat pålitlig livsmedelsförsörjning. Frågan angår oss alla, inte minst städernas växande befolkning.

 

Maten igen

Av , , Bli först att kommentera 10

…
Sätter in en länk till en rätt ny artikel om självförsörjningsgrad och krishantering.

Bakgrundskunskap som kan vara bra att ha är att vi efter kalla krigets slut sålde ut våra (inte alldeles billiga) beredskapslager under 90-talet. 2002 avskaffades beredskapsförordningen vilket innebar att ingen myndighet längre ansvarade för matförsörjningen. 2010 gavs Livsmedelsverket ett samordningsansvar, så en del har hänt .

Det är inga lätta frågor som behandlas i den korta artikeln, men viktiga. Olika synpunkter kommer fram, dessutom en del intressanta uppgifter i slutet:

”► Sverige är självförsörjande på spannmål, men produktionen av mjölk samt gris- och nötkött har sjunkit till mellan 40 och 60 procent.

► Sedan inträdet i EU finns inga beredskapslager, vare sig i Sverige eller inom övriga EU.

► De enskilda hushållens livsmedelslager beräknas räcka mellan tre och tolv dagar.

► Butikernas lager räcker en dag, centrallagrens lager räcker mellan tre och åtta dagar, livsmedelsindustrin och hamnarna har lager för ett par dagar.

► Om transportsystemet kollapsar är det tomt i butikerna efter ett dygn.

► Om landet isoleras är hälften av våra dagliga livsmedel, de som vi normalt sett importerar, slut efter tio till tolv dagar.”

För oss norrlänningar kan sägas att självförsörjningssiffrorna i statistiken ser väldigt annorlunda ut om vi skulle tala om Norrland. Det allra mesta av även vår ”svenska” mat produceras långt bort härifrån. Kanske naturligt, men inte alldeles ofarligt i osannolika krislägen.

Oroande lite mat

Av , , 8 kommentarer 11

…
För några dagar sedan skrev jag en insändare till VK som är på väg in i papperstidningen. Ikväll kom den på vk.se.

Den handlar om maten. Idag får vi fram ungefär hälften av vad vi behöver i Sverige. En för dagsläget relativt ung bonde jag träffade igår gissade att vi är nere på 25-30 % om tio år. Medelåldern är mycket hög, ytterst få vågar börja. En helt ohållbar utveckling är det hur som helst. Redan dagens nivå hade varit helt oacceptabel för dem som visste att inget är säkert och självklart.

Vi måste börja ta i detta, och inte bara prata.

Maten i morgon

Av , , Bli först att kommentera 5

…

Att det var länge sedan länet var självförsörjande på potatis och att det snart inte finns odlare i Västerbotten beror på flera saker enligt VK:s artikel idag. Bristande lönsamhet p.g.a. billig import som ofta används till lockpriser i butikerna och brist på unga som vill ta över. Även på ändrade matvanor. De stora potatisfälten i Västerbotten är snart ett minne blott.

Nostalgiska gammelmanstankar? Kanske, men inte bara.

Jag har flera gånger skrivit att jag har svårt att förlika mig med tanken på att vi nu får fram knappt hälften av vårt matbehov inom landet. Jag tror inte det är bara för att jag föddes bara fjorton år efter andra världskrigets slut då vi räddades av vårt småskaliga och vittförgrenade lantbruk. Jag har också sett matbristen i ryska Karelen och i St Petersburg på 90-talet då även de med prestigeyrken var beroende av att kunna odla maten som inte fanns att köpa för tillgängliga pengar.

Att vi inte får fram allt är acceptabelt, men att matproducenterna är en åldrande och krympande skara samtidigt som självförsörjningen redan ligger så lågt som den gör är oroande. Det osannolika har hänt och kan hända igen. Det är ingen konst att räkna upp ett antal osannolikheter som drastiskt skulle ändra våra möjligheter att importera den billiga mat vi är vana vid och betraktar som närmast självklar.

Visst är det bra att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap fördelar pengar till ändamålsenliga ledningsplatser och andra nyttigheter. Men vad hjälper dessa om inflödet av mat plötsligt begränsas extremt kraftig av naturkatastrofer, en miljökollaps, krig, strategiska terrorangrepp, hittills osedda sjukdomsangrepp i flora eller fauna eller kanske en gigantisk ekonomisk kris i världen? Ja, jag vet att jag låter som Krösa-Maja och att man kan oroa ihjäl sig för allt möjligt. Jag är faktiskt inte lagd åt det håller, men jag anser att man ska använda sitt förstånd när det gäller den nödvändiga maten.

Hasse å Tage önskade i sången att ”barna ändå får ett glas öl”. De frågade sig också om barnen skulle ha det mer nödvändiga: mat, får, kor, fläsk och potatis. Även om jag inte har några egna önskar jag verkligen att de ska ha det.

Jag hoppas att vi i alla fall någon utsträckning börjar fundera på maten ur ett strategiskt perspektiv. Inte bara ur det ekonomiska, marknadsmässiga och miljöteoretiska.

 

 

Samma pris som 84

Av , , 3 kommentarer 16

…
En lantbrukare jag pratade med idag berättade att mjölkpriset han nu får är på samma nivå som 1984. Nittonhundraåttiofyra. Få av oss skulle vara glada över den lön vi hade då.

Det finns mellan 4 och 5 000 mjölkbönder med hög medelålder kvar i Sverige, men antalet sjunker snabbt. Det påminner om när grisbönderna slogs ut. Idag slaktas 40 000 grisar per dag i Europa som kan behandlas nästan hur svinaktigt som helst, med bara avkastningen för ögonen. I Sverige är det bättre att vara gris, men dyrare att föda upp dem och nu är det få producenter kvar. Det går att få fram mjölk billigare i Centraleuropa, om vi ser saken kortsiktigt och isolerat.

Man räknar med att våra knappa 5000 mjölkbönder ger jobb till 30 000 andra, allt från professorer och ostmästare till elektriker, chaufförer och industriarbetare. Det är en anledning att värna näringen. Djurskydd, kvalitet, natur, miljö och beredskap är andra tunga orsaker. Jag menar att vi med historien i minne måste inse att vi behöver en levande jordbruksnäring över hela vårt land.

Idag står det om ett av bidragen markägarna får i VK. En mindre del av dem är mjölkbönder. Trots de bidrag de får går verksamheten nätt och jämt ihop, i bästa fall. Ofta är det de få unga och mest skuldsatta som nu tvingas sluta. De som skulle leverera ost, youghurt mjölk och kött till dig, dina barn och barnbarn.

När vi nu en gång har börjat subventionera är det inte lätt att klippa. Nuvarande bidrag kan på ett sätt ses som ett direkt konsumenstöd. Vad skulle mjölken kosta utan och hur skulle det se ut med gran och några hästhagar på allt som nu är åker och öppna landskap?

Det finns saker att se över och stöd att ta bort, t.ex. EU:s stöd till tobaksodling. Men det svenska och norrländska jordbruket måste överleva. Eftervärldens dom kan bli hård om vi nu bara stoppar huvudet i sanden.

Presentation

Tomas o Emelies bröllop 60 D 1284 - Kopia (2)

Jan  


Blogg listad på Bloggtoppen.se

 

 

 

 

Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se